Jag har ridit i dagarna 2 för Kaiser Johannsmann på Ekenbergs ridcenter.

2 väldigt inspirerande dagar där jag lärt mig mycket gammalt.

Inga snabba mirakelkurer, utan 2 dagar av påminnelser om att det är grunderna som konstant ska förbättras.

I en tid där svaren ofta söks i nosgrimmor, bett och huvor så känns det härligt att träffa människor som outtröttligt fortsätter att predika vikten av bra grundridning.

Att gå från långa till korta och tillbaka till långa språng ska ske med lätthet och mjukhet. Du får inte hästen lätt och mjuk genom att rida tungt och hårt.

Att träna en häst måste få ta tid, repetera igen och igen och igen.

3 gånger, 3 dagar, 3 månader..

Var hård mot dig själv och träna konsekvent och disciplinerat så behöver du inte vara hård mot hästen för att den ska reagera konsekvent och disciplinerat.

Bifogar en film med klipp från träningen.

På sandbanan var det skolridning.

Noggrannhet och precision genomsyrade allt.

En halt är inte gjord om inte benparen står parallellt.

Galoppombytet ska göras på hjälpen. Därför skall de med fördel göras längst ner på diagonalen.

Det du inte kan kommunicera under markarbetet kommer definitivt inte fungera mellan hinder.

Båda dagarna avslutades på gräsbanan där vi red en full tävlingsbana. Förhoppningsvis kunde man rida banan på känsla men med skolridningen i bakhuvudet.

Tusen tack Helena och Roberto  för att ni ordnade de här dagarna!

Ingen har väl missat att Henlöv ska sluta hos Peder. Väldigt härligt att hästskötarna börjar få den uppmärksamhet de förtjänar!

Just därför tänkte jag spinna vidare på det och upplysa lite om hur viktigt teamet också är för oss som inte rider på högsta nivå.

Antingen gör du hästen bättre eller också gör du den sämre. Det finns inget mellanting.

Att producera tävlingshästar är inte bara en fråga om att rida och träna den bra. Det handlar lika mkt om hur man hantera den.

Om en häst ska tycka att det är trevligt att vara på tävlingsplatsen måste den hanteras och fostras där efter.

De som sköter hästar och utrustning är minst lika viktiga som den som rider hästen inne på banan.

Greven som tidigare bara varit på meeting med egen box håller nu på att lära sig att bli lämnad själv i lastbilen. Första tävlingen satt min faster som är hans största supporter hos honom hela tiden. Hon fanns där för trygghet och för att korrigera honom när uppvisade oönskat beteende.

Redan på andra tävlingen kunde han stå själv och avspänt tugga på sitt hö.

Alla runt hästarna måste vara överens om vad som förväntas av dem.

Vi tycker tex inte att man kan begära av hästen att den ska stå still när den precis har kommit ut ur lastbilen/transporten. När den kommit ut måste den få en chans att titta sig omkring i alla väderstreck innan man kommer rusande med utrustning.

När man plockar av transportskydd ska den givetvis stå still. Men när någon hämtar sadeln brukar vi låta hästen lägga en liten volt innan den ombeds att stå still igen. Samma procedur till skydden, osv. Det här systemet gör att även de som har enorma mängder myror i brallan brukar kunna hålla fokus på att vara stilla när de verkligen behöver vara det.

När en häst rids från lastbil/uppstallning mot tävlingsbanan första gångerna finns det alltid en medhjälpare med som kan hjälpa till att guida hästen från marken om den blir orolig.

Förra året hade vi en häst som tyckte det var riktigt jobbigt att lämna kompisarna när man skulle rida den från uppstallningen. För att inte förstöra dagen innan den börjat hade vi som rutin att den leddes upp till tävlingsplatsen och jag satt upp när vi väl var inne på framhoppningen.

Efter ett antal tävlingar med den här rutinen så kunde jag senare skritta hästen avspänt på långtygel upp till banan.

Medhjälparens roll under uppvärmning/framhoppning är för mig av största betydelse. Det finns en grundplan som alla i teamet har att förhålla sig till.

Vi försöker ha hästarna ute i ca 20min innan jag sitter upp. Jag sitter upp ca 15 ryttare innan start vilket ger mig ca 25 min att värma upp. När jag börjar rida är det personen på marken som har koll på hur fort det går inne på banan och när det är dags att börja hoppa. Jag vill ha 8 starter på mig att hoppa fram. För att framhoppningen ska bli bra får det inte finnas tidspress. Om den som står på marken upplever att något annat team eller häst är rörig och nervös försöker vi se till att inte hoppa samtidigt som den. Man blir som man umgås…

När vi hoppat fram färdigt följer alltid medhjälparen hästen fram till insläpp. Förutom att kolla över utrustningen en sista gång så blir hästarna lugna och trygga med att stå och vänta på att bli insläppta om de har sin person med sig.

Efter avslutad klass promeneras hästen tills den har kommit ner i normal andningsfrekvens och puls innan den kliver in i lastbil/transport igen.

Om ni har orkat läsa hela den här långa texten så förstår ni säkert  hur mycket sanning jag anser att det ligger i rubriken.

Björn alla steg räknas Svensson

Min vardag känns tämligen opåverkad men omvärlden känns helt uppochnervänd.

Att det inte blir några tävlingar i vår känns väldigt besviket och  tråkigt såklart. Men jag har redan börjat vänja mig vid tanken att vara bäst när det gäller kan vara imorgon eller om ett år. Den som överlever det här får se. Det är bara att träna på och se till att hästarna är redo inför dagen som ingen vet när den kommer.

Vi tänkte filma ”en dag i verkstaden” .

planen är att göra det i början på nästa vecka. Är det något speciellt ni vill se eller undrar över så passa på att kommentera om det nu.

Björn tränar mot ovisst mål Svensson

Vi har haft väldigt fullt upp den här vintern med bygge, flytt och mitt i allt få hästarna i form inför säsongen. Bloggandet har fått stå tillbaka.

Men här slänger jag in ett livstecken från verkstaden.

Jag får många frågor på mitt Instagram. Jag hoppas att några av dessa blir besvarade här. Annars hoppas jag iaf att det är på något sätt inspirerande eller intressant.

Alla kan väl behöva lite inspiration i denna ganska tunga årstid.

Björn domkallardetvlogg Svensson

Frågar man inget får man inget veta. Är sanningshalten i svaret av intresse så måste man först fråga vem man ska fråga.

När man kollar i olika hästgrupper på Facebook så ställs det flitigt med frågor.

Frågorna handlar om diverse ridutrustning, klippmaskiner, foder, massage och lämplig alternativmedicin.

Jag läser ytterst sällan:

Vad finns det för tränare i xxxx området?

Jag tror att många skulle vinna på att ställa den frågan. En bra tränare/mentor kan förutom att hjälpa dig att bli en bättre ryttare svara på många av de frågor du ställer i diverse FBforum. En bra tränare kan hjälpa dig att välja lämplig häst. Den har förhoppningsvis en stor erfarenhetsbank när det kommer till utrustning, osv. Många gånger kan du säkert skippa en massage eller två och istället lägga energi, tid och kapital på att få hjälp med ditt markarbete.

En liten tankegång jag ville dela som du givetvis gör vad vill med.

Själv tränar och rider jag regelbundet med Fredrik Spetz, Malin Baryard och Emelie Broman Tegelberg.

Vår Tisdagsmorgon den här veckan spenderades i Malins ridhus. Privat är vi alla vänner men vid träning inser ni säkert att all form av eget ”veta bäst tänk” ödmjukt hängs av i dörröppningen på det Bayardska ridhuset.

Här följer ett försök att beskriva hur jag upplever Malins geniala sätt att göra mig till det bästa jag och mina hästar kan vara just nu.

Hos Malin gör man inte allt bättre. Man gör det bättre som måste bli bättre nu.

En sak i taget. Det viktiga först. Ofta upplever jag en dominoeffekt när jag varit där. Lägger jag fullt fokus på det hon säger brukar andra svårigheter lösa sig av bara farten.

Hon har en förmåga att se alla minus och alla plus. Sen bestämmer hon vilket minus man lägger vikt på att jobba bort. Det finns ju minus som man kan leva vidare  med tillsvidare om ett plus är så starkt så att det täcker upp för det.

If you want to be a lion, you have to train with lions. A lion doesn’t concern itself with the opinion of a sheep.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli, men böj inte så ivrigt att du råkar knäcka istället.

Jag fick lite inspiration att dela våra 4åringars tävlingserfarenheter efter att ha läst en diskussion på FB där det nämndes hästar som startat över 15 gånger.

Jag säger inte att någon gör fel, jag säger bara att vi gör rätt.

Den som följt den här bloggen ett tag har redan sett våra tankar om 4åringarnas debuterande och vilken typ av tävlingar vi väljer.

Här kommer en film där ”Greven” får vara huvudperson och visa våra 4åringars upplägg.

Grevens tid är inte nu, den är sen och då ska han vara förberedd inför den.

”Det räcker inte med att önska sig saker” –Konstnären

Ni som följer mig på socialamedier har säkert uppfattar att vi håller på för fullt att bygga upp en egen anläggning. Här kommer en kort resumé om den långa vägen dit.

Februari 2000 hoppade jag av gymnasiet och dagen efter hade jag skaffat jobb hos Leif Segorp och Anna Campner.
Drömmen om en egen verksamhet på egen anläggning fanns redan då.
Anna och Leif hade ständigt mellan 40-70 hästar i verksamheten. Många timmars erfarenhet av alla möjliga olika typer och åldrar på hästar fick jag där. Kanske den viktigaste lärdomen därifrån var: ”Sjukdom, trötthet och smärta arbetar man bort”. Ett mantra jag upprepat många gånger när det senare i livet har tagit emot.

2005 Började jag jobba hos familjen Krog. Här fick jag lära mig organisationen som krävs om man ska producera hästar till sport.

Red mitt första falsterbo och Breeders. Fick även förtroendet att behålla en häst upp till 140 debut. (Den debuten talar vi helst tyst om.)

2008 startade jag eget på Uddens gård.

Började med 2 hästar som snart blev 10

(2010 unnade jag mig för första gången på 10 år 1 hel vecka semester)

2011 flyttade jag verksamheten till Sundsmåla gård. Superanläggning som dock inte blev ekonomiskt hållbart i längden.

2014 flyttade vi in på Segorps gård. På Segorp fanns det möjlighet att få tillräcklig volym på verksamheten.

2019 kände vi att vi behövde höja standard på stall och träningsmöjligheter. I samma andetag som vi bestämde att bygga egen anläggning så fick vi möjligheten att hyra in oss tillsvidare på Louise Gideskog och Gustaf Samuelssons anläggning.
En bra anläggning med riktigt bra träningsmöjligheter som gör att vi inte sitter i sjön om vårt egna bygge skulle dra ut på tiden.

I December planerar vi att flytta verksamheten till vår egen anläggning.

Det tog 20 år av absolut inget väntande, bara stormande framåt.

Jag ar fått många frågor om avstånd osv på en serie som figurerat en del på mitt Instagram. Tänkte därför berätta lite kort hur och varför jag själv använder den. Avstånden blir lite anpassade efter höjd på hinder och till viss del vad det är för häst. Lite obekvämt kan det ju kännas när något är under utveckling men det får givetvis inte bli för svårt.

Grunden är iaf: travbom 2,5m från hinder A,  följt av 5,5m till hinder B, följt av 6,5m till C, sedan är det 9,5m till den lilla cavalettin.

När det kommer till serier så är det ju som löshoppning fast med ryttare. Det bygger ju på att med hindrens hjälp få hästen att själv använda sin kropp och balans. Därför tycker jag att det är bra att hålla sig till samma uppställning minst 2 gånger . Då känner hästarna igen sig och de får chansen att visa om de förstått och utvecklats från sist de tränade.  Det finns hur många variationer som helst man kan göra men jag tycker att man ska akta sig för att göra varje pass till ”roliga timmen”. Tänk istället ”Repetition är kunskapens moder”.
Någon av dagarna innan träning har jag ett markarbetspass med hästen. Det gör att jag lättare kan påverka hästens sinnesstämning och nå målet att få den ”avspänt intresserad”. Är hästen för lite trimmad eller rent av vilat dagen innan kommer det ta för mkt tid och ork av passet för att tända den svala eller svalka den heta.

Min uppgift som ryttare är alltså:

1.Rid in i serien med rätt energinivå i hästen.

2.Vara så ”tyst” som möjligt när hästen hoppar.

3.Förmedla till hästen utan att störa vilken galopp den förväntas landa i.

4.Få hästens uppmärksamhet så fort och mjukt som möjligt på andra sidan uppgiften

Jag gillar att lägga ”bomkorridorer” mellan hindren, då behöver man som ryttare bara rakrikta sig själv och låta bommarna visa tänkt riktning för hästen.

Travar jag in från höger så galopperar jag ut åt vänster. Lika många repetitioner åt varje håll.

Hästen jag hoppar här tävlas 120 och är påväg mot 130.

Björn säger inte att någon annans är fel bara att mitt är rätt Svensson

Idag har jag vinkat av en riktig favorit.

Dan My Man.

När han kom hit som 5åring var han svår att kommunicera med.

Han var väldigt sprakig och full av energi. Han hoppade högt, ”flashigt” och fint över de hinder han valde att hoppa. När han inte ville hoppa skapade han väldigt mkt drama och gjorde det väldigt svårt för ryttaren att fortsätta förklara vilken riktning man från början hade tänkt sig.

19 mars 2017 gjorde vi tävlingsdebut, 11 augusti 2019 debuterade vi 140 felfritt.

Nu är vår resa klar.

Klart att man tycker det är sorgligt och tungt när någon man är van att träffa varje dag plötsligt inte är där.

Men jag är inte orolig att hästen ska fara illa. Jag måste ju lita på att jag utbildat och fostrat honom tillräckligt väl för att han ska bli omtyckt där han hamnar.Jag utgår ju givetvis att den som köper honom är lika rädd om sitt kapital som jag varit de 3 åren jag har haft hand om honom.

Tack till hans uppfödare och delägare Maria för de här åren!

Och ett stort tack tack till Emelie Broman (E-Equestrian) som hållit i affären och gjort det väldigt proffsigt och effektivt.