Äntligen är sökandet över!!

Camilla Ivarsson | 17/4 - 2019

Vi är ett växande hästföretag som har behov av ännu mer personal. Kraven har varit tuffa och ett av de viktigaste kriterierna har varit att kunna leda en häst på ett säkert sätt! Vi har nu funnit denna rätta och tjänsten är tillsatt! Grattis Elsa till din tjänst och grattis teamet till er nya teammedlem!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Storyn om hästen med nio liv-Tubular Bells

Camilla Ivarsson | 27/2 - 2019

Jag vet inte om jag skiljer mig från standardhästägaren men ibland kan jag känna att jag kanske borde ge upp och sluta fightas men inom mig finns en så stark glöd och vilja att det inte går att stoppa! Jag menar inte att någon skulle sluta kämpa för sin häst men i vårt fall så har Bellan överlevt en extremt allvarlig peritonit och efter några år senare en gaffelbandsskada och ytterligare några år en tuff buköppning och dessutom det som jag kommer att berätta om i detta blogginlägg.

Det hela började när vi bodde i Stockholm alltså alltså närmre bestämt elva år sedan som Bellan slog upp huvudet och lyckades slå i nacken i boxgallret ordentligt. Han fick en liten bulle på nacken men inget som verkar påverka honom men den här bullen oroade mig och min dåvarande veterinären rekommenderade att vi skulle behandla slemsäcken med kortison vilket vi gjorde och det ångrar jag väldigt mycket. Han hade en inflammation i slemsäcken vilket kallas bursit men inget som påverkar honom i sitt dagliga liv eller arbete egentligen mest kosmetiskt.

Hur som helst bullen försvann inte och både jag och Bellan fick förhålla oss till att den fanns men endast kosmetiska. Vi tävlade på och det var stora framgångar i klasserna Prix St George och intermedier 1. Sommaren 2015 red vi på den stora nationella tävling på Strömsholm med ett flertal placeringar! Glädjen var total att han två år efter buköppningen gick in och levererade storslaget!

Sommaren 2016 gjordes en vetcheck på Bellan och den duktiga veterinären ville gärna röntga samt ultraljuda Bellans nacke. Jag vill inte riktigt veta vad som skulle finnas för jag tyckte att det hade funkat utan symtom eller bekymmer och haft stora framgångar men jag föll till föga och lät dem röntga samt ultraljuda hans nacke. Det visade sig att den tioåriga bursiten var väl inkapslad och störde inget mekaniskt i nacken utan han skulle fortsätta sitt liv med en liten bulle på nacken…

Trodde jag….

Redan dagen efter veterinärbesöket  så såg bullen helt annorlunda ut än vad dem någonsin hade gjort. Varning för starka bilder

Endast två timmar mellan bilderna men med stor förändring till det sämre.

.Dagen efter så såg bullen ut så här och nu var paniken total..

Bullen eller bölden var på väg att spricka och jag höll på att gå under! Ingen av konsulterande veterinär visst exakt vad det var eller vad vi skulle göra åt det. Många förslog operation av nacken och vi gjorde galet nog en CT i vaket tillstånd( väl drogad) men Bellan fick panik varenda gång CT skulle passera över hans huvud. Detta var faktiskt på min födelsedag som chefsveterinären rekommenderade operation av slemsäcken. Oddsen var 50/50 för överlevnad… största risken var att han riskerade att bli förlamad!!

Jag blev smått osams med veterinären när jag sa nej till op. Bellan ska inte genomgå mer operationer eller skräck över kanyler mm. Min roll är att bevara att han mår bra och inte lider eller utsätts för något som kan skapa ännu mer smärta eller obehag.

Vi åkte hem igen och bestämde oss får att ägna all tid ihop och försöka tvätta såret och ta bort allt var som rann ut ur bullen.

Bellan mådde hela tiden bra och åt och drack precis som vanligt så vi försökte ”bara vara” och umgås men ska jag var ärlig så ringde jag länstyrelsen för att få tillstånd att låta Bellan somna in i sin hage bland maskroserna. Han förtjänar att slippa djursjukhus och massor med stress i dessa miljöerna.

Efter ca en månad så såg det ut så här.

Fortfarande superhemskt men ändå på rätt håll. Kan säga att jag älskar vårt skrittband men under den tiden älskade jag det ännu mer. Bellan gick i backe 2 ggr per dag.

Ytterligare en månad så såg det typ 100 ggr bättre ut och jag vågade tro på framtiden.

Bellan är en säregen häst med ett högt intellekt och stor intrigitet där man som människa helt enkelt måste anpassa sig ännu mer för att förstå din häst.

Nu har det hunnit gå snart 3 år sedan dessa bilderna togs och han har hunnit starta Int2 med två godkända kval till Grand Prix!

Senast i höstas vann han en PSG på 71,6%.

Jag hoppas innerligt att han kan få chansen att bära runt min 10 åriga dotter Ebba på tävlingsbanorna i låg klass innan han somnar in i sin hage en varm sommardag.  Ebba har ju faktiskt ridit på honom innan hon föddes…

Lev väl alla hästvänner och gör som The King!

Klackarna i taket och lev medans livet är här// Tubular Bells ❤️

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Long time no see…

Camilla Ivarsson | 28/1 - 2019

Efter mitt blogginlägg med titeln ”Kriminell respektlöshet” så blev det väldigt turbulent minst sagt. Jag fick en hel del tråkigheter från vissa håll men främst positiva kommentarer och många som tyckte det var bra att ämnet togs upp. Jag är/var inte ute efter att ”hänga ut” någon vilket jag så klart inte gjorde men jag ville belysa ett problem som finns i branschen. Många professionella ryttare hörde av sig och berättade liknande historier och alla hade inte slutat lika bra som min resa gjorde.

Nu till något mer positivt nämligen att stallet är fullt till bredden med fina hästar!

I onsdags så utlyste jag en liten uppmaning till dressyrkollegerna men med lite sval respons. Kanske våra följare är mer på hugget?

Lägg gärna upp filmlänk i kommentarsfältet om ni hänger på!

En häst ni har fått följa är fina unghästen Golden Ace som varit hos oss under hösten. Han är nu såld och har åkt till sin nya ägare! Stort grattis till denna fina häst!

En liten inspirationsbild till alla som kämpar i ur och skur med hästar och som vet att det är väldigt lite glamour när man jobbar med hästar men hjärtat och själen fylls med glädje och energi!

Lev livet tills vi hörs igen!

Kram Camilla

 

Ps Falcon är till salu! Mer info på www.camillaivarsson.se

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kriminell respektlöshet!

Camilla Ivarsson | 14/12 - 2018

Alla som känner mig vet att jag är stentuff vad det gäller ärlighet och uppriktighet. Det är något som är otroligt viktigt för mig. 

När en kund vänder sig till mig för att få hjälp med sin häst så vill jag veta precis allt om den. Jag vill självklart veta både hästens positiva och negativa sidor. Det är det enda sättet för mig att matcha rätt häst till rätt ryttare är att få helheten. Vem vill köpa en häst utan att veta dess historik?

Nu undrar ni säkert vad jag försöker säga med det jag skrev tidigare. Det är ju självklarheter för de flesta människorna, eller?

Okej för att ni ska hänga med så drar jag det från början.

Jag minns telefonsamtalet väldigt väl från en hästägare som ringde mig 14 september 2018. Varför jag minns det så väl var för att Johan och Ebba och jag befann oss på semester på Cypern. Vi satt ute ute på balkongen när telefon ringde. Det var en kvinna som ringde och presenterade sig som nybliven hästägare. Hon hade som jag förstod det cirka två veckor tidigare köpt en häst som hon inte klarade av. Efter att hon hade berättat om hästen så förstod jag vilken häst det handlade om. Anledningen till att jag kände till hästen var för att säljaren hade kontaktat mig i våras och frågat om jag kunde ta mig an den på försäljning. Detta blir aldrig av utan hon försökte sälja den på egen hand.

Kvinnan som ringde mig berättade att hästen hade varit fantastisk på provridningen men när den kom hem och hon skulle rida den var alldeles för svår för henne. Även hennes tränare hade suttit på hästen och konstaterat att den var väldigt känslig. Eftersom hästar är mitt jobb så följer jag en ganska tydlig mall när jag frågar ut hästägaren om hästen.

Några av mina frågor är 

*är den besiktigad 

*är den röntgad?  några fynd?

*hur är den att rida på?

*har den gjort någonting till exempel stegrat bockat eller tvångat eller slängt av någon?

kvinnan i andra änden sa att nej den har inte gjort något mer än varit istadig, på en direkt fråga från mig om den hade slängt av någon så svarade hon nej…

Hon berättade vidare att hon som läkare hade sett många ridolyckor då hon hade jobbade på akuten i många år. Hon sa att många ridolyckor brukar sluta med allvarliga skador.

Jag litade på henne och tänkte att den här hästen vill ingen människa illa som så klart ingen annan häst i heller vill utan den behöver utbildas. 

Hästen kom några dagar efter att jag kommit hem från semester. En otroligt snygg trevlig individ ingen kunde tro att det skulle sluta som det gjorde!

Jag följer alltid samma plan med alla hästar som kommer till oss. Först får de landa en dag i sin nya miljö och dag 2 & 3 jobbar de i lina eller töm. Jag tycker att det är viktigt att de får en bra start hos oss och att vi får en god relation. När det väl var dags för att sitta upp så kändes hästen väldigt spänd och svår. Den bästa beskrivningen är att jämföra med att köra en krockskadad bil som är skev och krokig. Nåväl tänkte jag den var ju både väl besiktigad samt röntgad överallt så fel kunde inte vara på den det hade ju ägaren intygat mig om. Det enda som behövdes var en duktig ryttare för att utbilda den. Jag försökte med det mesta som till exempel longera den ordentligt innan uppsittning, byta sadlar, byta bett, rida inomhus, rida utomhus, stå i solariet innan jobb, stå länge med magnettäcke ja listan kan göras lång men hästen blev bara mer och mer spänd och skev.

Då kom den där ödesdigra dagen den 16 oktober då jag satt och skrittade på hästen på utebanan. Den blir rädd, hoppar till och får rumpan in under sig och jag känner att helvete nu blir det inte roligt, det kändes som någon högg den med knivar i ländryggen/korset. Den börjar tvånga helt hysteriskt och jag kämpade för att sitta kvar när den gick både åt höger vänster men framförallt väldigt högt upp i luften. Jag kände verkligen att den ville få av mig men inte för att den var busig utan att någonstans gjorde det väldigt ont i kroppen. Det hinner flyga många tankar genom mitt huvud och en av tankarna var att jag måste komma av så fort det bara går. Jag känner att den var på väg hoppa över vårt treslaniga staket runt ridbanan med mig på ryggen. Någonstans när vi är som högst upp i luften så tappar jag kontrollen och landar sjukt hårt mot marken med endast rygg och höft som stötdämpning!! Jag tappade andan och hinner tänka helvete bara den inte sparka mig i huvudet nu… 

Jag försöker krysta fram några ord till Ebba att inte försöka fånga den, ja ni läste rätt Ebba blev vittne till hela karusellen. Där låg jag och tänkte att det här gick inte bra. I vanliga fall har jag en ganska bra fallteknik och jag har i princip aldrig slagit mig när jag trillat av men detta var något av det värsta jag suttit på.

Ni som har följt mig ett tag vet att jag brukar säga att det finns inga dumma hästar utan de som gör sådana här saker har ont av något frågan är bara av vad. Det blev en lång natt på sjukhuset med stora mängder smärtstillande och CT av rygg, höft, bäcken. Jag kunde knappt gå eller stå. Det gjorde så sjukt ont invändigt. Kändes som något hade gått sönder mitt i kroppen. Efter några ensamma ångestfyllda timmar så kom beskedet att inga frakturer utan ”bara” mjukdelar. Så lättad över beskedet så tårarna sprutade. Många tankar hade snurrat i huvudet om hur jag skulle kunna överleva om jag var allvarligt skadad. 

Om jag fått frakturer på rygg/bäcken så skulle jag inte kunna rida på länge. Vem skulle kunna göra det åt mig? Kommer kunderna ta hem sina hästar? Hur ska jag kunna betala lön till min personal? Kommer mitt företag kunna överleva? Hur ska Ebba klara sig med skjuts till skolan? Hur skulle mina 7 egna hästar få skötsel? Ja tankarna snurrade i 190 i huvudet.

Läkaren sa att 4-6 veckors sjukskrivning Jo tjenare hur ska det gå till?! De två första dagarna var jag helt sängliggande och knaprade smärtstillande. Kryckorna blev min räddning för att ta mig till toaletten. Att vända sig i sängen eller ta på sig strumporna själv var en omöjlighet. 

De närmsta två veckorna efter att jag åkte av så bestod mina dagar av att röra sig så långsamt som möjligt och att försöka sköta mitt jobb från marken och inte från hästryggen.

När jag låg på sjukhuset så informerade jag hästägaren att jag hade trillat av och slagit mig men att hästen inte gjort det för att den var dum utan jag trodde att den hade ont. Jag föreslog att vi skulle boka en ordentlig genomgång på Helsingborgs djursjukhus. När vi väl var där så berättade jag för veterinärerna att jag var helt övertygad om att även om hästen visar tecken på hälta så sitter felet i korset/sileden.

Nästan lite läskigt men när den ultraljudades rektalt så visade det sig att den hade allvarliga fel på SI-leden och dessutom många gamla kroniska skador på bakbenen. 

Veterinären såg inte så positiv ut… 

Min undran är så klart varför ingen annan än jag funderat på om hästen har haft ont? Alla säger att den är känslig! Min fråga blir då direkt, varför är den så känslig att den blir svårriden? Klart hästar är olika och många är hetare än andra osv men alla hästar måste kunna ridas i alla gångarter och med stabil kontakt med bettet utan massa gramaner och skit! 

Det värsta i allt detta elände är att en kund kommer förbi och ska provrida en häst hos mig och jag berättar då att jag inte kan rida pga olyckan. Hon säger spontan ”Hur kunde du sätta dig upp på den där?”. Jag såg helt förvånad ut att hon kände till den hästen. Då visade det sig att den hade en vecka innan den kom till mig så hade ägare låtit en annan ryttare rida den och då hade den fått panik, stegrat och slängt av henne och dessutom sparkat henne i ansiktet!!!!! Tjejen hade fått inte mindre än FEM frakturer i ansiktet!!  Sällan jag blir riktigt arg men hur fasiken kan man ljuga och undanhålla något sådant! Det är ju brottsligt! Framkallande av fara för annan enligt brottsbalken! Vem vill göra så mot någon annan människa? Riskera mitt liv, Ebbas mamma, andras liv och dessutom utan total förståelse för hästen! Fy fasiken! 

Jag konfronterade ägaren och efter mycket om och men så erkände hon att hon var med vid olyckstillfället och körde ryttaren till sjukhuset! 

Varför blir det då så här? Enligt mig finns det säkert många orsaker. Den största grejen är nog att det finns stor okunskapen och inte så många som kan ”läsa av” en häst. Sen tror jag att den största anledning är pengar. Det flesta är tyvärr beredda på att undanhålla en hel del för att de behöver sälja av ekonomiska skäl. Jag blir så otroligt ledsen bara att det alltid hästarna som kommer i kläm! Jag önskar ibland att det kunde finnas någon form av instans från myndighetshåll som tex Ridsportförbundet, Jordbruksverket eller någon ny instans som ger seriösa hästföretagare en certifiering. 

Så avslutningsvis så lita på din magkänsla och inte på vad folk säger! 

Kram Camilla

 

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kommentera

3

3 kommentarer på “Kriminell respektlöshet!

  1. Usch för oärliga människor… Min syster blev så lurad vid ett hästköp. Köpte en häst där säljare själv hade fött upp hästen, den var 11 år och skulle användas till träning och lättare tävling. Jättefin häst som gick igenom veterinärsbesiktningen utan några anmärkningar. Trevlig och social i lynnet, fin och ambitiös häst att rida men lite grön i utbildningen. Frågade både inför köpet och vid köpet hur den var vid transportering och fick till svar att den var van vid det. Efter knappt 10 minuters transport var olyckan ett faktum, hästen fick panik och hade vänt sig och låg ner i transporten. Som tur var hann vi inte ut på E6:an! Min syster ville häva köpet på plats men säljaren vägrade, min syster erbjöd sig att betala för att de skulle transportera hästen till henne, men de vägrade. Så hästen fick sederas av veterinär och säljaren transporterade tillbaka hästen till stallet. De tog saftig betalt för uppstallningen och vägrade att erkänna att hästen inte blivit tillräckligt tränad i att åka transport. Till slut fick min syster hem hästen med hjälp av en väldigt kunnig och välkänd hingsthållare men även då fick hästen panik trots att den hade fått lugnande inför transporten. Fy för oärliga människor som utsatte hästen för detta medvetet. Jag förstår verkligen inte hur man kan ljuga om något sådant och utsätta andra för risker. Hennes drömhäst blev en mardröm!!

  2. Usch så otäckt! Jag köpte för många år sedan en importerad häst av en oseriös hästhandlare. Den hästen ”föll i sken” oförhappandes, men det var svårt att förstå att detta berodde på den hjärnskada som relativt snart konstaterades av en skicklig veterinär (hästen var ua enligt två andra veterinärer). Och det kunde man göra först efter att jag låtit avliva den och obducerat den. Rättslig process följde förstås, där jag inte fick rätt i den del som gällde yrkandet om ersättning för mina omkostnader och således fick betala rättsprocessen. Det går därför inte något vidare att få sin rätt via domstol. Jag har repat mig ekonomiskt och håller fortfarande på med hästar. Mest störd är jag över att den där hästhandlaren fortfarande importerar hästar för att sälja. Hon skandaliserades några år senare genom tv-programmet Plus, som visade hur hon hade satt i system att sälja om hästar med bevisade skador. Nu har hon bytt företagsnamn. När det får gå till såhär är det inte konstigt att händelser som du beskriver inträffar. Tur att det ändå gick bra så tillvida att du klarade livet. Krya på dig!

  3. Oj oj oj då kom du trots allt undan med blotta förskräckelsen!
    Själv trilla av så illa så att jg inte kunnat röra mig, precis som du.
    Ja du, jag tror också okunskap men tyvärr också oförstånd. Man fattar helt enkelt inte.
    Efter ala mina år som hästägare och även jobbat med här, rehabiliterat mm mm så är min tes följande:
    8 hästar av 10 har ont någonstans vid rörelsestörning till problem
    Den 9 hästen har smärtminnen
    Den 10 hästen är istadig och då är det typ alltid någon ponny men det är alltså bara 1 på 10.
    Jag är fortfarande helt mållös inför att folk fortfarande inte lärt sig att när det blir problem i ridningen, ibland farliga sådana, så har hästen ont! Punkt!
    Fa gången jag läst din blogg. Härligt att höra någon med sådan rak inställning samt strategi att jobba efter.
    Var försiktig fortsatt

En hästägares mardröm

Camilla Ivarsson | 3/12 - 2018

Bellan återhämtade sig ganska snabbt efter sin sjukdom och kom sakta men säkert tillbaka. Vi fortsatte att kämpa tillsammans och juni 2008 föddes vår dotter Ebba. Det var en kämpig tid med komplicerad förlossning och allvarliga operation av mig men allt gick vägen till slut. Minns så väl när Johan fick tejpa ihop mitt kejsarsnitt efter två veckors ridabstinens. Ytterligare en vecka senare så tävlade vi LA:3 och vann på smått magiska 78%. Livet med Bellan började kännas att det flöt på i rätt riktning och vi debuterade msvb under hösten 2008 med goda resultat och flera placeringar. 2010 så red vi bland annat Lag-SM på vackra Ericsberg. Hela Sverigeeliten var på plats och vi gjorde vår andra start i Intermedier1 där. Gissa om jag var nervös?! Den tävlingen skulle jag kunna göra ett eget blogginlägg om😊.  Vi knep i alla fall en 4 placering på fina 68%. Jag var stolt och lycklig ryttare!

Hösten 2010 blev dock dyster. Min ordinarie hovslagare hade fått armen avsparkad och kunde inte sko Bellan under två skoningar. Jag fick tips av en mkt duktig hovslagare som skodde vad jag kunde se jättebra. Vinklarna såg fina ut men det kändes direkt på Bellan att något inte stämde. Hade han verkat för mycket? Bellan kändes ömfotad på alla fyra och jag blev rädd att något var riktigt tokigt. Jag valde att trappa ner träningen och bara låta honom skritta ut i skogen i nästan tre veckor. Efter ytterligare två veckor så var vi igång igen och tränade och allt kändes bra, eller gjorde det inte det?  Jag hade vetcheckat honom under tiden och alla böjprov var ua men på hårt underlag var han försiktigt så vi sa att det måste varit att hovslagaren verkat lite för mycket på honom. Min magkänsla sa att något inte stämde och en dag senare så hände det som inte får hända. Bellan blev akut halt och det visade sig vara en gaffelbandsskada på ett framben.  Det blev en lång rehab och många tusenlappar senare på både vattenbandsträning samt inköp av skrittband, laser, biolight och ett solarium. Nu skulle jag lära mig allt om gaffelbandsskador och lite till.

Bellan blev friskförklarad från sin skada och sakta men säkert tog vi oss tillbaka till tävlingsbanorna och skördade stora framgångar i PSG och int1.

2013 hände det som ingen hästägare vill vara med om och helst inte andra gången i sitt liv. Jag hade fått en svart vacker hingst i träning för att rehabilitera och även tävla. Hammer som han hette var en helt ljuvlig häst som jag tyckte väldigt mycket om. Hammer kom till mig på vintern och visade inga hingsttendenser alls vilket var otroligt skönt så klart. När våren kom så började han sakta förändras och blev extremt hingstig. Han blev stressade och väldigt utåtagerande mot Bellan. Där och då förstod jag inte hur mycket Hammers stress och utfall påverkade Bellan men så här i efterhand så var det ganska tydligt att det påverkade honom med inre stress. Jag hade önskat att Bellan varit lite mer utåtagerande så vi hade förstått honom. I stället så vågade han inte röra sig i boxen trots täckt mellanvägg mellan honom och Hammer. Stackars Bellan.

Bellan är en mycket speciell familjemedlem❤️

En kväll så sa Johan till mig efter att han kvällsfodrat och mockat att ”Bellan lär ju inte lida av förstoppning då han skitit minst 17 bajshögar”. Nästkommande dag hände det som alla hästägare fasar för. Bellan fick kolik och jag lastade direkt samtidigt som jag ringde till min veterinär Chris Johnston och frågade vart jag skulle åka, Ultuna eller Strömsholm. Chris lovade att kolla vart det var bäst och ringde åter till mig och sa att jag definitivt skulle åka till Strömsholm även om det var längre dit. Chris berättade att om Bellan måste buköppnas så fanns en av världens bästa kirurger på plats nämligen Laura Hirvinen. Okej tänkte jag att om jag nu förlorade Lambrusco i tarmvred så kan jag inte ha samma otur igen. Jag sa till Laura att jag inte kommer lämna min häst utan att jag ville vara med under hela operationen. Om han skulle dö så skulle jag var med honom så var det bara. När de skulle söva honom så försökte han slåss in i det sista och då tänkte jag bara att om han har den gnistan nu då måste han överleva detta!

 

Laura var helt fenomenal på att konstatera att det fanns ett felläge på grovtarmen och att risken för omvridning var stor. Hon sa att ju snabbare vi opererar ju bättre chans har vi. Någon stund senare så låg min älskade häst på rygg på operationsbordet. Jag följde operationen via ett fönster till operationssalen. Att få se denna unga begåvade veterinär men sina smala armar gräva fram grovtarmen som då var illröd och inflammerad var både otäckt men samtidigt fascinerande. Det som nog ändå fastnade mest på näthinnan var när de körde honom på en travers i taket och han hände med ryggen mot golvet och hovarna hakade i dörrkanten i taket. Jag tänkte bara ” Herregud min fina svårklasshäst” Sedan kom nästa skräck! Uppvaket, hur ska han klara det? Jag försökte så klart att få dem att låta mig vara där inne med honom men det fick jag inte av säkerhetsskäl så klart. Jag stod då och tryckte mitt ansikte mot det lilla kvadratiska hålet som fanns i dörren i nästan 45 min. Jag tror att kanterna på kvadraten satt kvar i mitt ansikte tills nästkommande dag. Jag visste ju hur mycket som kan hända när 600kg drogad häst ska ta sig upp på benen.

Bellan började röra lite på sig samtidigt som han lyssnade på mig, ja jag är helt övertygad om att anledning till det lugna uppvaket var min närvaro.

Efter cirka 4 dagar på Strömsholm så fick min kämpe kliva på lastbilen igen och resa hem till ett lugnt och skönt stall utan en hormonstinn hingst på gården. En ljuvlig känsla att det värsta var över.

Nu väntade bra på en bra återhämtning och en härlig faktura från Strömsholm men så mycket roligare att betala denna gången när man hade en häst med sig hem och inte bara i en urna.

 

Bellan har drabbats av fler allvarliga saker de senaste åren, kanske ni vill få hela vår story.

Hästen med många liv…

Kram Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Livshotande tillstånd för Bellan

Camilla Ivarsson | 14/11 - 2018

Bellan och jag på Strömsholm 2015. Seger i int1

Visst ni att när veterinären gör ett bukpunktat på en häst för att undersöka bukvätskan så vill man att färgen på vätskan ska se ut som vitt vin och inte rött vin. Bellans bukvätska var tokrödoch jag förstod då att jag var på väg att förlora min vän. Veterinärerna gjorde ett snabbtest och kunde snabbt konstatera att han med största sannolikhet hade peritonit det vill säga bukhinneinflammation. Veterinären sa att om en vecka så vet vi om han överlever detta eller ej.. EN HEL VECKA!!! Fattar ni hur mycket knäna svajade på mig? Inte enskravallbenskydden kunde hålla mina ben raka längre. Skulle Bellan dö? På samma sätt som Lambrusco gjorde i min famn för exakt ett år sedan på samma djursjukhus? Jag pallar inte mer sorg och elände kände jag. Förtvivlan förlamade hela min kropp och hjärna. Tack och lov så stod min fina vän Jossan bredvid mig som en stor trygg pelare och sa ” Det ska vi fixa” Hur då tänkte jag?

Jag såg att Jossan hade en plan i huvudet men jag var för stum för att fråga. Hon åkte hem till vår gård och hämtade andra kläder till mig och vår hundvalp Jazza. Under tiden så pratade jag med veterinären och försökte få mer info om sjukdomen Bellan hade drabbats av. Veterinären sa att varför de får det är svårt att veta då det kan finnas många orsaker. Jag var dock ganska säker på varför. Jag hade blivit pushad att ”fodra upp” Bellan då han var ganska seg i sig själv och inte så kvick. Jag fick en säck foder med pelleterat foder att ge honom och jag kände direkt att nja det gillar jag inte men på något knäppt sätt så gav jag honom det ändå. Efter cirka två veckor men ouppblöt pellets så blev han sjuk. Jag tror att det fanns ett samband.

 

Veterinären informerade mig om att Bellans värden var skyhöga och chansen till överlevnad var liten.. Dessutom var risken för fång väldigt stor då det mesta av hästens blodsystem landar i hovarna. Tack och lov så kom Jossan tillbaka till Djursjukhuset och hon packar ut kläder, bedårande rottisvalpen Jazza och två solstolar och två täcken. Vi skulle helt enkelt campa i Uppsala och utanför Bellans box. Tur att man har vänner som fattar när man är på väg ner under marken. Vi bodde tre nätter utomhus då Bellan stod på isoleringsstall för risk för smitta. Vi vakade 24 timmar per dygn över honom och hade full koll på att hans dropp rann på och att djursjukvårdarna kom i tid till hans antibiotikabehandling flera gånger per dag. Ja de som jobbade där tyckte nog vi var skitjobbiga men samtidigt så var de nog glada över att vi hjälpte dem med den bitande och sparkande Bellan. Vi skämde bort honom med att klia honom överallt och detta är något han uppskattat i 11 år😊.

Sista natten var jag helt slut, ögonen gick i kors och jag sa till Jossan att den oron över om han kommer överleva eller inte tar kål på mig. Vid den tidpunkten hade vi varit vakna i nästa 60 timmar med bara korta powernaps. När vi ligger där under bar himmel i våra solstolar med täcke över oss och titta på stjärnorna och jag gråter så tar Jossan upp två snapsglas!!!  Jag hinner inte tänka något förrän jag ser att hon hivar fram en flaska Balieys och häller upp i varsitt glas till oss. Halleluja jag tror aldrig jag har uppskattat alkohol så mycket som den gången. Jag tvärslocknade inom 2 minuter.

 

Dag fyra på Ultuna började kännas som vi kunde stället och att bara stirra på sin häst samtidigt som ovissheten plågade mig. Jag tänkte att detta måste vara någon form av mentaltest på hur mycket man ska ta sig igenom innan man totalt bryter ihop. Johan ringde varje dag och pratade om hur vårt poolbygg hemma rullade på men ska jag var helt ärlig så kände jag att jag skiter i den poolen! Jag ville inte ens åka hem och se Bellans tomma box än minder Lambruscos minnesplats under vår stora ek på gården.

Dag sex så fick veterinärerna nya provsvar på Bellanspukpunktat och ingen kan fatta hur hans skyghöga värden kunde återgå till nästintill normala värden. Ingen var mer lycklig än jag! Veterinärerna sa att det var snudd på ett mirakel! Där någonstans förstod jag vilken fighter till häst jag har! Både på ont och gott.

 

Som ni förstår så lurade Bellan döden den gången men frågan är om ni tror att han gjort det fler gånger?

Orkar ni läsa mer om vår resa?

Kram Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

SOS på liv och död!

Camilla Ivarsson | 9/11 - 2018

Ungefär så kändes det när min goda vän Jossan ringde mig och sa att Bellan inte verkade må bra. Ett sus gick igenom mitt huvud! Hur kunde det vara möjligt att han inte mådde bra? Jag hade ju precis lämnat gården och kollade till honom innan jag åkte till jobbet i Solna tillsammans med Johan. För en gångs skull skulle vi samåka. Jag hör på Jossans röst att det var illa.. Jossan är den är coola, lugna personen som inte stressar upp sig i första taget.

Jag ber Jossan att kolla om Bellan har feber. På två sekunder svarar hon ”Ja han har 40 graders feber”. Shit tänker jag!! Jag frågar Jossan om hon kan lasta och åka till Ultuna själv och då svarar hon bara ”Vi är redan på väg!” HELVETE tänker jag!! Om coola Jossan har åkt själv med Bellan så är det kris! Jag måste åka till dem och få träffa min häst och se hur han mår. Han får inte avsluta som min älskade Lambrusco fick göra året innan. Att förlora en häst i tarmvred efter 14 år tillsammans det tar på krafterna. Åh allt bara snurrade i huvudet när jag stod där på gamla Råsunda fotbollsstadion med full kravallmundering på mig och inser då att Johan har vår bil på sin polisstation. 

Maktlösheten Infinner sig i cirka 30 sekunder tills lösningsfokus slår till och jag kliver fram mot mitt befäl och säger jag måste åka min häst är sjuk. Tack och lov var det min vän Anna som också är hästtjej som var mitt befäl den dagen. Hon var en av dem som pushat mig att köpa Bellan. Hon förstod precis hur jag kände. Hon sa bara ”åk”! Ehhh nu var det ju ett lite bekymmer… 

Jag hade ingen bil ju….  Alltså seriöst! Vad är oddsen! Johan och jag har aldrig samåkt tidigare och Bellan har aldrig varit sjuk innan!

Jag grabbar tag i Lelle som var en av mina bästa vänner och tårarna rann ner för kinder när jag stammade fram. ”Jag måste till min häst i Uppsala NU!”

Lelle och en äldre kollega från Trafikenenhten förstod mig och vi satte av i full fart med polisbilen mot Ultuna, Bellan och Jossan.

Vi lyckades landa samtidigt på djursjukhuset. På darriga ben gick jag fram till Bellan och såg hur dåligt han mådde. Det fick bara inte bli som med Lambrusco! Jag klarar inte att stå med en tom grimma igen inom loppet av ett år!! Bellan ska överleva så är det bara!!

Jag tuffade till mig och gick fram till veterinären som undersökte Bellan och sa till vederbörande på ett klart och tydligt sätt. ”Denna häst ska överleva så är det bara!!” Hon såg vettskrämd ut när jag pratade med henne. Då insåg jag plötsligt att jag var iklädd polisuniform med tillhörande kravallutrustning. Kan faktiskt förstå varför hon såg så livrädd ut. Lelle och trafikpolisen tog hand om mitt vapen och de andra sakerna och åkte tillbaka till fotbollshuliganerna. 

Jag och Jossan kramade om varandra och sa att detta måste bara gå vägen. Vi har känt varandra i hela livet och växt upp i samma håla. Jossan är yngre än mig men när man älskar hästar då tänker man inte på ålder. 

Efter att veterinärerna undersökt Bellan så fick vi domen.. 

PERITONIT= Bukhinneinflammation och livshotande tillstånd i minst en vecka!! Jag ville bara döööö! Skulle min fina älg försvinna i från mig?!

Jag satte mig ner och storgrät och tänkte bara att vi ska fixa detta på något sätt…

Hoppas ni vill veta hur det gick för oss// Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Part 2 om älgen

Camilla Ivarsson | 4/11 - 2018

 Som ni säkert förstått så dansade älgen igenom besiktningen på Mälarkliniken den 4 oktober 2004. Bosse önskade mig lycka till med den magra hästen med det sneda korset. Glad i hågen åkte jag till Lejondals gård och deras fina anläggning där jag hade min andra häst Lambrusco uppstallad. Bellan var ju som sagt väldigt tunn snudd på mager och med tufsig man efter allt kliande av ringormen. Jobbet att bygga en GP-häst tog fart och jag insåg att jag hade mycket jobb framför mig…

I takt med mycket foder, mer muskler och bättre kondition så visade älgen en HELT annan sida!! Jag har många minnen från denna tiden. Bland annat så red jag ut mycket ensam men det slutade varje gång med att jag fick känna på både hård grusväg och på mjukare gräs. Jag red ut en gång med Märit och hennes lilla söta Skyline och plötsligt så känner jag hur Bellan börjar bromsa in för att inom två sekunder stegra sig och svepa över lilla Skys rumpa med båda frambenen och nästan snudda Märits rygg! Både jag och Märit undrade hur fasiken kunde han vara så snabb och försöka tjuvbetäcka Sky utan att vi hann reagera. Där och då förstod jag att mitt mål mot GP var sjukt långt borta!

Jag och Johan började känna att kostnaderna för vårt radhus i närheten av Lejondal samt två boxplatser var uppe i samma kostnadsläge som amorteringar för en mindre gård. Vi började leta efter en hästgård och till sist så hittade vi vår drömgård i Vallbyik i Upplands-Bro kommun.

Flytten blev dock inte så enkel för Bellan var allt annat än lättlastad! Jag kämpade och grät om vartannat när jag stod där i ur och skur för att få in min älg. Underbara Siv Birgersson kom och förbarmade sig över mig och gav mig sitt livs bästa trick. Den hjälpen var oumbärlig eftersom jag insåg att på egen gård var jag helt ensam och ingen som varken kunde hjälpa mig att lasta eller torka tårarna.

Under hela 2005-2007 så kämpade jag mot demoner och jävlar kändes det som. Bellan var en begåvad häst men hans största begåvning var att ta sig fram på två ben. Oftast kom jag inte från gården för Bellan ville  inte lämna gården och sina vänner. En solig dag så stod johan och mina föräldrar och byggde grushagar till hästarna och jag minns så väl när jag hoppade upp i sadeln i mina sprillans nya Pikuerridbyxor och skrittade mot allén på gården för att rida ut Bellan en sväng. Jag hinner säga hejdå till arbetsgänget och vips så tuggade jag grus IGEN! Självklart med ett stort hål på knäet på de nya ridbrallorna

Bilden hittade jag i arkivet och har några år på nacken! Självklart rider jag alltid med hjälm numera.

Mina föräldrar bönade och bad om att jag skulle sälja denna farliga häst. Ehh vem köper en istadig älg för 125 000kr??  Jag bet ihop och tog hjälp av bästa Pether Markne under flera år. Vi fick under den tiden bevittna alla Bellans konster. Vid flera tillfällen så stegrade han och la båda frambenen på sargen och hängde där med mig på ryggen. Kul värre! Under tiden Arphus byggdes upp så fanns det en låg sarg på ena kortsidan där sedan speglar skulle monteras. Tack och lov så fanns de inte där när Bellan valde att lägga sig på den lilla sargen och klämma mig mellan sarg och hans 650kg…

Pether sa ”Hade han inte haft dig som ägare så hade han varit korv för längesedan” Tänkte inte säga emot Pether på den punkten.

 

Jag hade så klart en förhoppning att komma till Falsterbo med min nya stjärna så jag kämpade envist med några tävlingar med gott mod till en början. Vid ett antal tillfällen så kom jag hela vägen till X och gjorde halt hälsning och sedan visade Bellan magen för domaren och japp Johan fick komma ner från läktaren och leda oss ut från banan. Pinsamt värre och besvikelsen var enorm.

 

Under 14 år så har det hunnit hända en del om ni vill läsa mer om Älgen så kommer nästa avsnitt handla om liv & död för Bellan.

 

Take care/ Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här