Livshotande tillstånd för Bellan

Camilla Ivarsson | 14/11 - 2018

Bellan och jag på Strömsholm 2015. Seger i int1

Visst ni att när veterinären gör ett bukpunktat på en häst för att undersöka bukvätskan så vill man att färgen på vätskan ska se ut som vitt vin och inte rött vin. Bellans bukvätska var tokrödoch jag förstod då att jag var på väg att förlora min vän. Veterinärerna gjorde ett snabbtest och kunde snabbt konstatera att han med största sannolikhet hade peritonit det vill säga bukhinneinflammation. Veterinären sa att om en vecka så vet vi om han överlever detta eller ej.. EN HEL VECKA!!! Fattar ni hur mycket knäna svajade på mig? Inte enskravallbenskydden kunde hålla mina ben raka längre. Skulle Bellan dö? På samma sätt som Lambrusco gjorde i min famn för exakt ett år sedan på samma djursjukhus? Jag pallar inte mer sorg och elände kände jag. Förtvivlan förlamade hela min kropp och hjärna. Tack och lov så stod min fina vän Jossan bredvid mig som en stor trygg pelare och sa ” Det ska vi fixa” Hur då tänkte jag?

Jag såg att Jossan hade en plan i huvudet men jag var för stum för att fråga. Hon åkte hem till vår gård och hämtade andra kläder till mig och vår hundvalp Jazza. Under tiden så pratade jag med veterinären och försökte få mer info om sjukdomen Bellan hade drabbats av. Veterinären sa att varför de får det är svårt att veta då det kan finnas många orsaker. Jag var dock ganska säker på varför. Jag hade blivit pushad att ”fodra upp” Bellan då han var ganska seg i sig själv och inte så kvick. Jag fick en säck foder med pelleterat foder att ge honom och jag kände direkt att nja det gillar jag inte men på något knäppt sätt så gav jag honom det ändå. Efter cirka två veckor men ouppblöt pellets så blev han sjuk. Jag tror att det fanns ett samband.

 

Veterinären informerade mig om att Bellans värden var skyhöga och chansen till överlevnad var liten.. Dessutom var risken för fång väldigt stor då det mesta av hästens blodsystem landar i hovarna. Tack och lov så kom Jossan tillbaka till Djursjukhuset och hon packar ut kläder, bedårande rottisvalpen Jazza och två solstolar och två täcken. Vi skulle helt enkelt campa i Uppsala och utanför Bellans box. Tur att man har vänner som fattar när man är på väg ner under marken. Vi bodde tre nätter utomhus då Bellan stod på isoleringsstall för risk för smitta. Vi vakade 24 timmar per dygn över honom och hade full koll på att hans dropp rann på och att djursjukvårdarna kom i tid till hans antibiotikabehandling flera gånger per dag. Ja de som jobbade där tyckte nog vi var skitjobbiga men samtidigt så var de nog glada över att vi hjälpte dem med den bitande och sparkande Bellan. Vi skämde bort honom med att klia honom överallt och detta är något han uppskattat i 11 år😊.

Sista natten var jag helt slut, ögonen gick i kors och jag sa till Jossan att den oron över om han kommer överleva eller inte tar kål på mig. Vid den tidpunkten hade vi varit vakna i nästa 60 timmar med bara korta powernaps. När vi ligger där under bar himmel i våra solstolar med täcke över oss och titta på stjärnorna och jag gråter så tar Jossan upp två snapsglas!!!  Jag hinner inte tänka något förrän jag ser att hon hivar fram en flaska Balieys och häller upp i varsitt glas till oss. Halleluja jag tror aldrig jag har uppskattat alkohol så mycket som den gången. Jag tvärslocknade inom 2 minuter.

 

Dag fyra på Ultuna började kännas som vi kunde stället och att bara stirra på sin häst samtidigt som ovissheten plågade mig. Jag tänkte att detta måste vara någon form av mentaltest på hur mycket man ska ta sig igenom innan man totalt bryter ihop. Johan ringde varje dag och pratade om hur vårt poolbygg hemma rullade på men ska jag var helt ärlig så kände jag att jag skiter i den poolen! Jag ville inte ens åka hem och se Bellans tomma box än minder Lambruscos minnesplats under vår stora ek på gården.

Dag sex så fick veterinärerna nya provsvar på Bellanspukpunktat och ingen kan fatta hur hans skyghöga värden kunde återgå till nästintill normala värden. Ingen var mer lycklig än jag! Veterinärerna sa att det var snudd på ett mirakel! Där någonstans förstod jag vilken fighter till häst jag har! Både på ont och gott.

 

Som ni förstår så lurade Bellan döden den gången men frågan är om ni tror att han gjort det fler gånger?

Orkar ni läsa mer om vår resa?

Kram Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här