Part 2 om älgen

Camilla Ivarsson | 4/11 - 2018

 Som ni säkert förstått så dansade älgen igenom besiktningen på Mälarkliniken den 4 oktober 2004. Bosse önskade mig lycka till med den magra hästen med det sneda korset. Glad i hågen åkte jag till Lejondals gård och deras fina anläggning där jag hade min andra häst Lambrusco uppstallad. Bellan var ju som sagt väldigt tunn snudd på mager och med tufsig man efter allt kliande av ringormen. Jobbet att bygga en GP-häst tog fart och jag insåg att jag hade mycket jobb framför mig…

I takt med mycket foder, mer muskler och bättre kondition så visade älgen en HELT annan sida!! Jag har många minnen från denna tiden. Bland annat så red jag ut mycket ensam men det slutade varje gång med att jag fick känna på både hård grusväg och på mjukare gräs. Jag red ut en gång med Märit och hennes lilla söta Skyline och plötsligt så känner jag hur Bellan börjar bromsa in för att inom två sekunder stegra sig och svepa över lilla Skys rumpa med båda frambenen och nästan snudda Märits rygg! Både jag och Märit undrade hur fasiken kunde han vara så snabb och försöka tjuvbetäcka Sky utan att vi hann reagera. Där och då förstod jag att mitt mål mot GP var sjukt långt borta!

Jag och Johan började känna att kostnaderna för vårt radhus i närheten av Lejondal samt två boxplatser var uppe i samma kostnadsläge som amorteringar för en mindre gård. Vi började leta efter en hästgård och till sist så hittade vi vår drömgård i Vallbyik i Upplands-Bro kommun.

Flytten blev dock inte så enkel för Bellan var allt annat än lättlastad! Jag kämpade och grät om vartannat när jag stod där i ur och skur för att få in min älg. Underbara Siv Birgersson kom och förbarmade sig över mig och gav mig sitt livs bästa trick. Den hjälpen var oumbärlig eftersom jag insåg att på egen gård var jag helt ensam och ingen som varken kunde hjälpa mig att lasta eller torka tårarna.

Under hela 2005-2007 så kämpade jag mot demoner och jävlar kändes det som. Bellan var en begåvad häst men hans största begåvning var att ta sig fram på två ben. Oftast kom jag inte från gården för Bellan ville  inte lämna gården och sina vänner. En solig dag så stod johan och mina föräldrar och byggde grushagar till hästarna och jag minns så väl när jag hoppade upp i sadeln i mina sprillans nya Pikuerridbyxor och skrittade mot allén på gården för att rida ut Bellan en sväng. Jag hinner säga hejdå till arbetsgänget och vips så tuggade jag grus IGEN! Självklart med ett stort hål på knäet på de nya ridbrallorna

Bilden hittade jag i arkivet och har några år på nacken! Självklart rider jag alltid med hjälm numera.

Mina föräldrar bönade och bad om att jag skulle sälja denna farliga häst. Ehh vem köper en istadig älg för 125 000kr??  Jag bet ihop och tog hjälp av bästa Pether Markne under flera år. Vi fick under den tiden bevittna alla Bellans konster. Vid flera tillfällen så stegrade han och la båda frambenen på sargen och hängde där med mig på ryggen. Kul värre! Under tiden Arphus byggdes upp så fanns det en låg sarg på ena kortsidan där sedan speglar skulle monteras. Tack och lov så fanns de inte där när Bellan valde att lägga sig på den lilla sargen och klämma mig mellan sarg och hans 650kg…

Pether sa ”Hade han inte haft dig som ägare så hade han varit korv för längesedan” Tänkte inte säga emot Pether på den punkten.

 

Jag hade så klart en förhoppning att komma till Falsterbo med min nya stjärna så jag kämpade envist med några tävlingar med gott mod till en början. Vid ett antal tillfällen så kom jag hela vägen till X och gjorde halt hälsning och sedan visade Bellan magen för domaren och japp Johan fick komma ner från läktaren och leda oss ut från banan. Pinsamt värre och besvikelsen var enorm.

 

Under 14 år så har det hunnit hända en del om ni vill läsa mer om Älgen så kommer nästa avsnitt handla om liv & död för Bellan.

 

Take care/ Camilla

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här