Är det slut med ridsporten som folksport? Förslagen som kan slå ut hästnäringen

Catharina Hansson | 21/7 - 2020

Ridsporten hotad för all framtid – fler behöver agera. Ska ridsporten bara bli ett nöje för de allra rikaste och en sport för eliten?

 

Redan i vintras skrev vi här på Ridenews om den statliga Övergödningsutredningen som i ett betänkande föreslår en rad åtgärder för att minska övergödningen i Östersjön och våra vattendrag. Läs mer här > > >

I juli presenterade Jordbruksverket sitt yttrande om utredningen. Där hade vi nog hoppats se mer av en verklighetsförankring och goda argument mot de kraftfulla förslagen, men av detta blev intet.

Jag har bland annat kontaktat Hästnäringens Nationella Stiftelse för att försöka ta reda på om det finns någon samlad aktion från hästnäringen för att försöka stoppa eller dämpa reformivern. Där ser man inte ännu så allvarligt på förslagen och menar att det förstorats upp i medierna. Läs mer > > >

Jag har läst hela utredningen och följt frågan och håller inte med. Även om det kommer att dröja innan något blir lagstiftning måste vi inom hästnäringen agera nu och driva opinion för att de åtgärder som införs inte krossar hela den bransch som byggts upp.

Det handlar för ridsportens och hästhållningens del om kraftfulla åtgärder som föreslås, åtgärder som om de genomförs kommer att få enorma konsekvenser – hästägare tvingas sälja hästar, stall tvingas slå igen och sparka ut inackorderingar, hela företag inom hästnäringen kommer att tvingas flytta eller lägga ner.

I korthet handlar det om att man kommer att behöva mycket större resurser än idag för att köpa mer mark, underhålla mark och hårdgöra ytor eller mocka och underhålla hagar i en omfattning som vi knappt kan föreställa oss.

Vi vet alla redan idag hur svårt det är att få lönsamhet. Få vill betala vad det i verkligheten kostar att föda upp en häst. Med de föreslagna åtgärderna kommer det att bli ännu dyrare. Alla tycker idag att det är dyrt nog att ha en häst uppstallad eller driva ett stall, nu kommer kostnaderna att rusa i höjden. Många ridskolor går idag på knäna, med de föreslagna åtgärderna kommer de att få ökade kostnader eller helt tvingas slå igen eller flytta om den mark de har idag inte fungerar i linje med de föreslagna åtgärderna.

Vem kommer att betala?

Är det slut med ridsporten som folksport och breddidrott i Sverige så att den bara ska bli ett nöje för de allra rikaste och en sport för eliten?

 

I korthet föreslår utredningen dessa åtgärder:

– Nuvarande regler om mockning av hagar, utformning av hagar, skydd mot vattendrag och lagring och hantering av gödsel ska utökas och omfatta all hästhållning, alltså även mindre och privata stall. ”Förordningen bör inte ha en gräns för hur få eller många hästar som måste hållas på en anläggning för att den ska gälla.”

– Mark bör inte användas som hästhage i mer än 10 år eftersom ackumulationen av näringsämnen då blir för stor.

– För att minimera näringsläckage från hagar rekommenderas att hästtätheten i hagar inte bör överstiga 2–3 hästar per hektar, och att hagar ska ha minst 80 % intakt växttäcke, 10 % kan ha ett förtunnat växttäcke, men inte mer än 10 % bör vara söndertrampat.

Hela dokumentet: Betänkande av Utredningen om minskad övergödning genom stärkt lokalt åtgärdsarbete (kallad Övergödningsutredningen) > > >

En av mycket få som reagerat är Niklas Jonsson som tar upp frågan i ett gästinlägg hos tidningen Ridsport > > >

Ullrica Landmér har startat en namninsamling mot förslagen som man kan skriva på här > >>

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Den vitaste sporten

Catharina Hansson | 3/5 - 2020

De vita byxorna till trots brukar inte ridsporten kallas den vita sporten. Kanske är det för mycket svettiga hästar, dyngmockning och lera förknippat med oss för det.

Men när man tittar på vilka som rider i Sverige inser man snabbt att om det är någon idrott i det här landet som verkligen är vit, bländande supervit – så är det ridsporten.

Små projekt startas då och då. Genom åren har det drivits olika integrationsprojekt, men i exemplet där de utrikesfödda deltagarna fick besöka stallet var tredje vecka såg man inte några stora effekter. Och det tror jag det. …Var tredje vecka?

Jag tror att en viktig faktor för att locka in fler i ridsporten – det gäller även när vi vill få fler killar att börja rida eller bara locka fler aktiva helt brett – är att det behövs fler och mer varierade alternativ för att vara i stallet och för att lära sig rida.

Nästan alla ridskolor i Sverige följer samma mönster och för en handfull går det för snabbt, de blir rädda och slutar rida. För andra går det för sakta, de blir uttråkade – när de för tionde gången bara precis har hunnit sitta upp och gå ett varv i ridhuset innan de ska sitta av igen, då har de tröttnat för gott.

Det idrottas generellt mindre bland utrikesfödda och minst av allt bland tjejerna som kommit hit från andra länder och kulturer. Eftersom ridning i Sverige är en tjejsport tänker man kanske att det kunde locka.

Men för många av de här tjejerna är steget till tillvaron i stallet för långt.

Då kan det ofta vara lättare för killarna. I ett integrationsprojekt som drevs i Kalix berättade den projektansvariga: ”Tjejerna hoppade av, de tyckte det var kallt och tråkigt, killarna fortsatte. Killarna mockade, ryktade, sadlade, tränsade och sista gången fick de rida. Killarna gillade att få umgås med svenskar och närheten till djuren, de pysslade gärna med hästarna.”

Kanske behöver vi gå lite utanför våra vanliga rutiner om vi vill få in fler än bara infödda svenskar i sporten och kanske även få in fler killar.

Vad kan vi göra för att integrera fler i ridsporten? Har ni några förslag eller exempel? Dela och tipsa!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En ständig kamp mot ett eget, otillräckligt, ryttarliv

Catharina Hansson | 22/4 - 2020

Efter intervjun med Carl Hester blev det stressigt värre. Först ska man rida ut en kvart, sedan ska man stretcha en kvart. Sedan ska man göra trettio halter. Det tog mig en kvart till. Minst. Sedan ska man börja rida på riktigt och jobba hästen. Och så ska man ju nå något slags resultat. Ska man väl?

Att intervjua världens bästa ryttare och tränare är en ständig kamp mot ett eget, otillräckligt, ryttarliv. Men nog är det fasen så inspirerande! Jag vet inte hur många gånger jag har kommit hem och försökt tillämpa det jag lärt mig. På ridskolehästar, på lånehästar, på egna hästen. Ibland har man inte riktigt fattat och då blir det inget eller fel resultat.

Men jag minns hur jag efter intervjun med Kyra Kyrklund var så fullproppad med grejor att testa att jag knappt visste var jag skulle börja. Den stora Hallelujaupplevelsen var att plötsligt kunna släppa järngreppet om sadeln och våga studsa lite. Magiskt!

Och när jag sett hur Patrik Kittel jobbade med att motivera och skapa bjudning och fick komma tillbaka till ridskolan och testa det på ”min” häst, även känd som ”Pansarkryssaren” som plötsligt fick ett fantastiskt sug i bettet och blev riktigt studsig. Wow! (Eller Wowsa, som Patrik skulle ha sagt).

Så minns jag plötsligt en annan intervju, där jag lärde mig att verkligen vara uppmärksam på de små mikro-framstegen och inte kräva hundra­procentigt resultat i ett pass. Just nu minns jag inte vem jag intervjuade – kanske var det inte ens en hästmänniska. Men jag tar med mig det till nästa Carl Hesterinspirerade pass med femton minuter uteritt, femton minuter stretch, femton minuter halter, tjugo minuter arbete – och en mikrosekund av framgång. • • •

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vad betyder liv för dig?

Catharina Hansson | 25/3 - 2020

När jag växte upp och började hålla på med hästar fanns det en sak som var det ultimata, mest fruktansvärda djurplågeri man kunde ägna sig åt. Den största dödssynd som en hästägare kunde begå: Att låta en sjuk, skadad eller kanske i vissa fall bara gammal och trött häst – leva.

Det ansågs självklart att man som ansvarstagande hästägare måste ”ända hästens lidande”, vare sig det var fråga om dåliga luftrör, hältor eller ålderskrämpor.
Själv hade jag en häst med luftrörsproblem och blev flera gånger uppmanad att ta bort honom, särskilt som jag hade en försäkring som skulle möjliggöra köp av en ”bättre” häst.

Gradvis, men ganska snabbt, har attityden förändrats. Idag behandlar vi hästar i månader eller år för att försöka rehabilitera skador och låta dem läka. De hästar som inte kan tävlas får ofta ett nytt liv som fritidshästar eller sällskapshästar. Många låter sina gamla hästar leva pensionärsliv i många år innan de går vidare till de evigt gröna ängarna.

Någon enstaka gång hör man andra röster som tycker att vi drar ut på hästarnas lidande. Men desto fler tycker att vi borde låta våra hästar leva ännu längre.
Vad tycker du själv? Vad är ett hästliv för dig? Något okränkbart som vi ska vårda till varje pris? Eller är det fel att utsätta hästar för ibland kanske smärtsamma behandlingar och långa konvalescenser istället för att snabbt befria dem från lidande?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Andrew Nicholson med Lord Killinghurst

Dags att ridsporten skapar en haverikommission?

Catharina Hansson | 3/3 - 2020

Ännu en dödsolycka i fälttävlan och ännu fler frågetecken kring varför, hur och vad som händer när dessa olyckor inträffar. Vad gör ridsporten för att undvika fler dödsfall?

Igår skrev Eventing Nations Maggie Deatrick, själv aktiv fälttävlansryttare, ett inlägg där hon ber om mer transparens och pekar på motorsporten där man efter ett dödsfall 2001 fick NASCAR att genomföra omfattande säkerhetsundersökningar som publicerades med full transparens. Sporten genomgick en stor säkerhetsomvandling både gällande utrustningen och regelverket.

Sedan dess har ingen dött i ett NASCAR-lopp.

Bland kommentarerna till Maggies inlägg pekar man också på de amerikanska alpinisterna som sedan 1943 har givit ut Accidents in North American Mountaineering varje år där man detaljerat går igenom alla olyckor inom bergsklättringen.

Maggie Deatrick är en månad yngre än 33-åriga kanadensiska fälttävlansryttaren Katharine Morel som omkom i ett fall i helgen tillsammans med sin häst Kerry On – som även den dog. I sin text nämner hon fler, Philippa Humphreys, även hon 33 när hon dog, Ashley Stout, Melanie Tallent, Nicole Villers-Amatt.

I USA har fem kvinnor dött i fälttävlansolyckor de senaste åtta månaderna, skriver hon.

Maggie Deatrick säger att hon inte frågar av morbid nyfikenhet, det är inte medicinska detaljer hon är ute efter. Men hon vill ha utbildade säkerhetsexperter som utreder och rekommenderar förbättringar av säkerheten inom sporten. Hon vill ha sakliga slutsatser, mer nyanserade än ”ibland gör ryttare misstag”. Hon vill att man ska gå igenom filmer från tävlingarna, kanske även från tidigare tävlingar. Och hon vill att man ska göra det här även när olyckor sker hemma och på träning. Hon vill veta att de beslut hon själv tar inte ska leda till dödliga ögonblick.

Nu ställer hon frågan till sportens organisationer, USEF, USEA, och frågar om de tittar på det här. ”Undersöker ni de här dödsfallen bakom stängda dörrar?” frågar hon. ”Lär sig vår sport någonting från dessa dödsfall? Och om den gör det, vill ni låta oss också lära oss?”

”Låt mig lära mig så att inte jag blir ännu en av dessa kvinnor”, avslutar Maggie Deatrick.

En framstående fälttävlansryttare sa en gång till mig att fasta hinder är en förutsättning för sporten. Det ska vara farligt. Finns det sådana machoideal inom sporten som gör att man inte jobbar ännu mer med säkerheten?

Här i Sverige har det gjorts insatser och frågan lever nog bland banbyggare och andra ansvariga. Men borde vi kanske till och med ha dedikerade säkerhetsexperter? På nationell nivå och även internationell? Behöver ridsporten en haverikommission? Borde kunskapen om säkerhet spridas mer till tävlande och andra aktiva?

Läs hela inlägget från Maggie Deatrick (på engelska) > > >

Svensk fälttävlans nollvision > > >

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

barn ponny catharina

Ridsporten den idrott som tappar mest – vad gör vi för fel?

Catharina Hansson | 30/7 - 2010

Ridsporten har tappat 35 procent på tio år! 35 procent!

Vad gör vi för fel?

Skälen till minskningen är förstås många. Ett nog så viktigt skäl är att siffrorna baserar sig på LOK-stödet och många av de ridskolor som tidigare fick LOK-stöd förlorade det när man började tillämpa en strängare tolkning av vad som var föreningsdriven verksamhet och vad som var företagsdrivet. Klubbarna fick alltså inte LOK-stöd för de timmar som barn och ungdomar red om ridskolan drevs i privat regi.

Men det är inte hela sanningen.

Kostnaderna för att rida har på sina håll ökat kraftigt under den här tiden. Vissa ridskolor har höjt sina avgifter med 100 procent, bland annat på grund av renoveringar och ombyggnader som tvingats fram av nya regelverk. Ett nog så tungt skäl för många att avstå ridningen.

Ett ytterligare skäl är också att barn och unga tillbringar mindre och mindre tid på ridskolorna. Allt fler kommer bara och rider och deltar inte i andra aktiviteter som kan ge LOK-stöd.

Men ändå – som aktiv tycker man att världens mest fantastiska sport bara borde locka fler och fler och att alla bara borde vilja vara i stallet mer och mer!

Vad kan vi göra bättre? Vi måste göra bättre.

För vi inom sporten vill ju inte vara en exklusiv klubb, vi vill ju att många ska vilja rida och vara med hästar! Ju fler vi blir, desto starkare blir vi också som rörelse.

 

Inspireras av gymnastiken

I en annons/artikel från Årets eldsjäl berättar man om gymnastikens framgångar. Där har man en ökning på hela 53 procent. Man har satsat på nya sporter – bland annat parkour och cheerleading – och bestämt sig för att arbeta aktivt för att öppna för nya sporter samtidigt som man satsar på att utbilda i utvecklingsarbete och ledarskap.

• Ridsporten har en lång tradition av att utveckla ledarskap – men hur kan vi bli ännu bättre på det?

• Kan vi bli världsbäst på att skapa ett inkluderande och inbjudande klimat på våra ridklubbar som gör att fler vill vara där mer?

• Ridsporten är en av de idrotter som erbjuder minst tävlingsmoment för de aktiva. Som fotbollsspelare har du matcher varje vecka, som ryttare på en ridskola får du i bästa fall tävla ett par gånger per termin. Kan vi bli bättre på att utveckla tävlingsmöjligheter för ridskoleryttare?

• Kan vi bli duktigare på att hitta på roliga aktiviteter för barn och ungdomar vid sidan av själva ridningen?

• Kan vi utveckla utbudet av ridning så att det inte bara handlar om hoppning och dressyr? Låt oss tänka till nu – vilken är ridsportens motsvarighet till parkour??

 

HÖR AV ER!

Mycket görs säkert på många av våra ridklubbar för att utveckla ridsporten och locka fler. Hör gärna av er till mig och berätta, så att vi kan skriva inspirerande reportage om vad ni gör – så att fler kan ta efter! Mejla till catharina@ridenews.se.

 

Siffrorna från Riksidrottsförbundet:

Fotboll 11,2 (–9%)
Innebandy 3,0 (–10%)
Ishockey 2,4 (–12%)
Gymnastik 2,1 (+53%)
Handboll 1,8 (–13%)
Ridsport 1,5 (–35%)
Basket 1,4 (–22%)
Simidrott 1,4 (+3%)
Tennis 0,8 (–22%)
Friidrott 0,7 (–32%)

De tio största barn- och ungdomsidrotterna, räknat i antal deltagartillfällen per capita under 2018. Statistiken grundar sig på föreningarnas rapporterade aktiviteter för flickor och pojkar i åldern 7–20 år. Inom parentes står den procentuella utvecklingen under tio år, alltså sedan 2008.

Källa: Centrum för idrottsforskning, Riksidrottsförbundet/LOK-stöd.

Titta på gymnastikens framgångsfaktorer

Den sport som lyckats växa mest är gymnastiken och där pekar man på flera faktorer som orsak till ökningen.

Satsningar på nya sporter inom förbundet – som parkour och cheerleading (som tillhörde Gymnastikförbundet fram till 2019) är en viktig faktor.

Men man har också infört en uppförandekod på förbundsnivå och satsat mycket på att stötta föreningarna med ledarskapsutbildning och utveckling.

2012 antog man en strategi där man bestämde sig för att arbeta med frågor som att öppna för nya former av gymnastik, att få fler anläggningar och att utbilda med mer fokus på ledarskap. I centrum står frågan hur gymnastik ska bedrivas på ett långsiktigt och hållbart sätt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här