Foto FEI / Richard Juilliart

Trots VM-gulden – media fortsätter att behandla ridsport som kuriosa

Catharina Hansson | 26/8 - 2022

För drygt ett år sedan tog Sverige OS-guld i hoppning i Tokyo och Sveriges sportkrönikörer skrev yrvaket roliga och knasiga krönikor och media gav ridsporten mer uppmärksamhet än man gjort sammanlagt de senaste åren.
Jag såg framför mig ett nytt intresse för ridsporten, nya satsningar i de breda medierna och välkomnade sportjournalisterna till hästsekten – men vad hände?

Jag tog mig tid att googla ihop vad som skrivits om ridsport veckorna under och efter VM med ganska dystert resultat.

LÄS MER: Välkomna till hästsekten – Sportjournalisterna har upptäckt ridsporten

På VM i Herning var vi en stor flock svenska journalister som sprang och jagade våra guldmedaljörer under flera dagar. Men de allra flesta var kollegor från ridsporttidningarna Hippson och Ridsport som gjorde fina jättesatsningar.

Ett stort och lysande undantag är SVT:s fullkomligt magnifika bevakning – som enda tv-kanal i världen intervjuar de andra ryttare än sina landsmän (ja, förutom kanske någon guldmedaljör) och finns på plats närapå varje minut av mästerskapet. Och DN är med otroligt produktiva och proffsiga Malin Fransson, som skriver för tre, nästan lika bra på ridsport som på andra idrotter.

I övrigt kändes det sedan som att mediabevakningen av ridsporten fortfarande är på ungefär samma nivå som förut.

”Gud hjälpe dig, Maria Gretzer”

Även de efter OS så exalterade sportkrönikörerna har varit väldigt tysta i samband med de svenska VM-gulden i Herning. Men när det blev dags för lekprogrammet Mästarnas Mästare var de mer alerta.
”Maria Gretzer.
63 år gammal och pensionerad ridsportare sedan två decennier.
Gud hjälpe dig.”
Det skriver Aftonbladets krönikör Kristoffer Bergström om den kommande säsongen av tävlingsprogrammet i SVT som han kallar ”den mest spektakulära säsongen någonsin”.

Om skrinnaren Nils van der Poel som deltar i programmet skriver han:
”Han kan kuta i ett dygn. Han kan landa med fallskärm i Mojaveöknen, bygga en cykel av två kaktusar och trampa iväg till Kanada med den. Nu ska han tävla i idioten mot en ridsportare i silversprängt hår.”
Hela texten här > > >

• • • • • •

Nu, ett par veckor efter VM, skriver tidningen Barometerns krönikör Jörgen Ström en tänkvärd text där han jämför ridsporten med handbollen, bordtennis och tennis – sporter där Sverige har haft makalösa storhetstider men sedan helt fallit bort.

Sverige är ett mäktigt, och lite märkligt, idrottsland. Med jämna mellanrum poppar idrotter upp där man dominerar världen och driver utvecklingen – bara för att sedan totalt falla ihop och famla i mörker under andra perioder. Nu är det ridsporten som tagit över herraväldet och en tidigare svältfödd svensk häst-tv-publik har fått nya idoler , menar han.

Intressant perspektiv.
Men vänta nu… Vilka är de ”nya idolerna”? Malin Baryard som var världsetta i hoppning 2003? Peder Fredricson som red sitt första OS 1992?

Ja, ofta blir det också lite tokigt.

• • • • • •

Och sedan går vi in i radioskugga igen.

Någon frågade mig om det verkligen behövs tre olika sajter/tidningar för att bevaka ridsport och mitt svar är nog:

”Ja, det behövs typ tolv”.

Det behövs, så länge ridsport fortsätter att vara en stor folk- och publiksport samtidigt som Sveriges dags- och kvällstidningar fortsätter att behandla ridsport som kuriosa.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Dressyrrevolutionen fortsätter och Sverige bryter ny mark

Catharina Hansson | 12/8 - 2022

Aldrig förut har Sverige haft tre ekipage över 80 procent i küren i ett mästerskap! Nu har det hänt, och det berodde inte på att domarna druckit champagne och lät poängen rusa – nej, nivån i detta VM var ofattbart hög och protokollen speglar väl de faktiska prestationerna.
(Kanske så att man till och med tycker att det ibland dömdes lite återhållsamt – om man nu får vara sån…)

Det var nära medalj igen, men återigen en snöplig fjärdeplats för Sverige i dressyren.

Men det är inte det jag kommer att minnas från detta VM. Istället kommer jag att ta med mig Dantes fantastiska powerkür, härliga Touchdowns sköna attityd på arenan som dånade av applåder och ”Burris” fina nior på byten och piaff. Och så de tre 80+resultaten.

Kanske var de svenska ryttarna revanschsugna efter fjärdeplatsen.
Kanske hade de alla, liksom Patrik Kittel tidigare i dagarna, också vågat säga ”Jag vill vinna”.
Kanske var det för att de, som förbundskapten Bo Jenå menade efteråt, ”vågade ta ut svängarna”.

– Vi kan och vi ska och nu gjorde de det också. Nu var de riktigt på g idag, konstaterade Bosse.

Något har hänt i dressyren, det har blivit mer show, mer leenden, mer tårar, mer känslor och ett samspel mellan ryttarna och publiken. I Herning var det proppat på läktarna i kürfinalen och en otrolig stämning.

Det är nästan en liten revolution om man jämför med de många tomma sittplatserna och den andaktsfulla tystnaden för bara några år sedan.

Det är dock inte alla (framförallt hästar) som gillar det och Juliette Ramel fick vänta lite med Buriel K.H. innan hon gick in på banan för att det skulle hinna lugna sig en smula. Men både Patrik Kittel och Therese Nilshagen stortrivdes i trycket på arenan, inklusive klapp från publiken på sista linjen.

– Det är det här som vi behöver för vår sport, den här atmosfären, att folk är med. Jag tycker att det pushar en när man vet att det finns folk som sitter och håller tummarna, säger Therese Nilshagen efter sin kür.

Och vi som höll tummarna säger tack.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Allstar B - Rosalind Carter. Foto Kim C Lundin, Theresia Köhlin

Fler hästar går sönder i ridhus än i terrängen

Catharina Hansson | 3/7 - 2022

Igår hjälpte jag min yngsta dotter att packa för att åka på fälttävlansläger – första ridlägret med övernattning, första ridlägret med egna ponnyn och första tillfället att bekanta sig med fälttävlan.

När jag hörde nyheten om den helt magiska 17-åriga VM-guldhästen Allstar B (vilken meritlista!!) som man tvingades avliva efter terrängen i Aachen bubblade känslorna. ”Ska min dotter verkligen få hålla på med denna farliga sport?” ”Om jag vore fälttävlansbanbyggare skulle jag säga upp mig.”

Men så nyktrade jag till och tänkte på de fälttävlanshästar som faktiskt är aktiva i sporten. I ingen annan gren ser man så många stenhårda, hållbara veteraner som ännu tävlar på högsta nivå. Fälttävlanshästarna rids på alla underlag, tränas medvetet för att bygga upp hela paketet av senor, brosk och ligament, får röra sig mer naturligt och – viktigast av allt, de älskar det de gör. En häst i terrängen går helt för egen motor.

När de skadas går det fort, det sker en olycka, ibland kan de komma tillbaka, ibland får de gå i pension och ibland måste de avlivas – och det kan hända att det sker under stor dramatik på en tävlingsplats.
Men väldigt, väldigt få av dessa hästar slits, nöts och rids sönder – på det sätt som sker inom andra grenar.

Nu var jag lite långsam med att publicera det här, så Ponnymamman hann före och jag kan bara instämma:

”När en dressyrhäst sakta slits uti ridhus och till slut efter långvarigt lidande avlivas på grund av artros blir det inga rubriker.
Det får ingen uppmärksamhet alls.
Dock är dressyrhästen med förslitningsskador enligt min mening precis lika ihjälriden som en hopphäst eller fälttävlanshäst som dör under mer fartfyllda former.”
Läs hennes inlägg här > > >

Nej, ingen ropar ”Riv alla ridhus!” när andra hästar avlivas, kanske efter långt lidande och många meningslösa behandlingar. Men kommentarsfälten svämmar över när en olycka sker i fälttävlan.

Nu lastar vi och åker. Det kommer att bli en fantastisk vecka.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

cath mulle

Hästen som förenar Hästsverige

Catharina Hansson | 25/5 - 2022
I år fyller fantastiska seriehästen Mulle 50 år. Teckning Lena Furberg

I år fyller han 50 år, hästen som varit nära mitt hjärta ända sedan jag som knappt läskunnig började sluka tidningen Min Häst. Tidningen var kul och härlig, men det var sidorna med honom som jag rev ur och tapetserade väggen ovanför min säng med. Det var han som fångade mitt hjärta från första stund.

Mulle – i sanning världens mesta häst!

När jag var 17 år hände det ofattbara. Jag fick anställning på tidningen Min Häst och fick jobba tillsammans med min stora idol, Mulles skapare, tecknaren Lena Furberg. Hennes bilder och serier hade jag beundrat och kopierat ända sedan jag läste de första sidorna med Mulle. Jag kan lugnt säga att efter det har jag aldrig mer varit starstruck i hela mitt liv, vare sig jag träffat rockstjärnor, kungligheter, filmstjärnor eller toppryttare (ja, undantaget Kyra Kyrklund och Beezie Madden).

Lena Furberg
Lena Furberg började teckna Mulle professionellt när hon var 15 år. I år fyller han 50. Foto Hannah Furberg Burgess

Mulle föddes som klotter i 10-åriga Lena Furbergs skolböcker och hette från början Blixten. När Lena vann en affisch som lottades ut av tidningen Ponnybilderna blev hon arg när affischen aldrig dök upp. Lena, som då var 15 år, skrev och klagade och Blixten var med på ett hörn, ilsket bockande.
Då hörde man av sig till henne från tidningen och ville att hon skulle börja teckna en serie för dem. Hennes lilla häst fick byta namn till Munter, som senare blev Mulle. När tidningen Ponnybilderna lades ner flyttade Mulle till Min Häst.

Fick du någonsin affischen?
– Ja, det var en jättefin bild från Svenskt Grand National. Men min hund åt upp den! säger Lena Furberg.

Mulle ägde Scandinavium

Ett av mina egna starkaste minnen av Mulle är från en magisk helg på Scandinavium i Göteborg för kanske 35 år sedan, när jag nyss blivit redaktör för tidningen Min Häst. Vi hade med oss en stor frigolit-Mulle som en av våra praoelever gick omkring med – hon var Mulles ryttare Molly, med den stora Mullefiguren som en badring runt midjan. Jag hade ställt upp ett rangligt bord i gången utanför läktarna och lagt ett par färgglada lakan över. Vi sålde Min Häst-tidningar och små mjukis-Mullar.
På den tiden brukade folk lysa med cigarettändare på läktaren när det var stämningsfullt på konserter – idag skulle man lysa med sin mobiltelefon. Men den helgen lyste läktarna vita av små mjukis-Mullar som publiken viftade med. Jag tror vi sålde Mullar för omkring 100.000 kronor – astronomiskt, med den tidens penningvärde.

”Mulle är verkligen hästen som inte bara förenar generationer, utan hela Hästsverige. Det spelar ingen roll om man är dressyrmupp, skogsmulle, hoppnörd eller cocktailryttare”

Vilket är Lenas starkaste minne?

– Det är när vuxna kommer fram på tävlingar och ser Mullegrejorna och börjar gråta. ”Det här är min barndom”, säger de. De har varit ensamma och mobbade och kom hem och kröp upp i sänghörnan med Mulle och Min Häst. Han var en vän. Man bryter nästan ihop. Tänk att mina serier hjälpte dem! Det har inte bara hänt en gång, det måste ha hänt 15 till 20 gånger genom åren.

– Det är så kul att flera generationer känner Mulle, både barnen, föräldrarna och mor- och farföräldrarna.

Mulle är verkligen hästen som inte bara förenar generationer, utan hela Hästsverige. Det spelar ingen roll om man är dressyrmupp, skogsmulle, hoppnörd eller cocktailryttare – alla älskar Mulle, alla känner igen sig, alla har någon gång träffat en ponny med något av hans speciella karaktärsdrag.

Stor internationellt

Som redaktör för Min Häst var jag en del av det stora förlaget Semic, störst i Sverige på tecknade serier. Där rådde en lätt machokultur, man hyllade killserier som Fantomen och tjejtidningarna som jag jobbade med, Starlet, Min Häst med flera, låg längst ner i hierarkin. Men jag minns att vi gjorde en kartläggning av hur mycket de svenska serierna lyckades nå utanför landets gränser. Det visade sig att den serie som översatts till flest språk – finska, danska, engelska, tyska, holländska, ungerska och några till – det var Mulle!

”Han är lite konstig, han ser ju inte ut som en häst. Skulle han dyka upp i ett annat land skulle de kanske undra om han var en flodhäst? ”

Lena tror dock att det vore svårt att göra någon större internationell lansering av Mulle.

– Han är lite konstig, han ser ju inte ut som en häst. Skulle han dyka upp i ett annat land skulle de kanske undra om han var en flodhäst? Man måste nog vänja sig vid honom.

Har Lena själv inspirerats av några andra serietecknare?

– Mulle började som rent klotter, när man satt i skolan och hade tråkigt. Jag hade nog sett Thellwell, som var den enda tecknade hästen som fanns då, och det vore ju orimligt om jag inte inspirerats av den. Jag läste Snobben, det var den enda serie jag tyckte om. Idag när Mulle har blivit mer filosofisk kan jag tänka att det kanske är Snobben som hänger kvar.

Får Mulle galoppera ut i solnedgången?

Till min stora sorg har Lena just sagt upp alla sina uppdrag utanför Mulle och Min Häst – det betyder bland annat att hon inte längre kommer att illustrera böckerna om Hästdetektiverna, som vi gjort tillsammans – där jag skrivit och Lena tecknat.

– Jag ska fokusera mer på Mulle och inte vara splittrar mellan så många olika grejor. Jag ska lägga mer krut på honom.

När vi pratar med varandra har Lena handen i gips efter en olycka när hon hoppade fallskärm. Vad skulle hända om hon inte längre kunde använda handen?

– Det är ju det som förlaget ser och därför försöker de hitta andra tecknare. Om jag skulle behöva amputera högerhanden får man kanske göra någon deal. Men jag skulle gärna se att han i så fall bara får galoppera ut i solnedgången.  • • •

I höst kommer en stor, tjock jubileumsbok med Mulle.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Cath Bajs

Skitfrågor – hur gör ni?

Catharina Hansson | 30/3 - 2022

Det är krig i världen, dieselpriserna får oss på knä och vi har knappt vågat andas ut efter pandemin. Men inget engagerar som en rejäl skithög.

Enligt tidningen Smålänningen rörde en hög med hästbajs på gatan upp starka känslor i Virestads Facebookgrupp och skapade ”hätsk debatt” om vilket bajs – hund, häst eller katt – som är värst.
. .
En hundägare har skyldighet att plocka upp sin hunds avföring på alla offentliga platser. Att inte göra det anses vara nedskräpning enligt 29 kap 7 § miljöbalken vilket kan leda till böter eller fängelse i max ett år.

Enligt en undersökning som Agria Djurförsäkring har gjort har antalet hundägare som alltid plockar upp efter sina hundar minskat – från 91 procent för tre år sedan till 68 procent idag.

Trots det är svenskarna bäst i Norden på att plocka hundbajs. Motsvarande siffor är i Finland 37 procent, Danmark 59 procent och i Norge 58 procent.

. .

Men hästskit omfattas inte av lagen. Kanske för att alla i kvarteret borde tävla om att vara först med att ta en spade och hoppa ut över villastaketet och hämta in högen till sina rabatter (vilket man också tipsar om i Facebookgruppen).
. .
Själv brukar jag tvinga mina döttrar att hoppa av och sparka undan bajset i buskarna om någon av hästarna lägger en hög i villaområdet utanför vår gård. Ja, jag är inte längre 100 procent säker på att jag kommer upp igen utan pall…
(Minns nostalgiskt tiden när man slängde sig upp utan stigbyglar och försöker få döttrarna att lära sig det – men de är fostrade på ridskola så det kan vi glömma.)
Det har också hänt att jag dragit iväg på cykeln med en grep för att städa efter hästen när jag varit ute ensam och inte haft några yngre att bossa över.
. .
Är nu lite nyfiken på hur ni andra hästägare och ryttare gör! Har ni lärt hästarna att stanna och bajsa in i terrängen istället för att lägga högen på gatan? Plockar ni upp? Sparkar ni bort? Eller låter ni det helt enkelt ligga – det är ju faktiskt inte olagligt?

. . .

PS. Insåg senare att tidningen Smålänningen kanske har lite nyhetstorka trots krig och elände. Med tio kommentarer i Facebookgruppen ”Det är i Virestad det händer” känns detta inte som en ”shitstorm”.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Catharina Hansson

Tävlar vi sönder våra hästar?

Catharina Hansson | 11/2 - 2022

Nyligen skakades ridsporten av barreringsskandalen #beerbaumgate och då är det lätt för alla att göra enad front och säga att det var fel. Men det händer en del annat inom ridsporten som är svårare att ta på och där reglerna är fluffiga.

Andra idrotter har en säsong, hockey på vintern, fotboll på sommaren. Däremellan ploppar det förstås upp cuper och turneringar som bryter vilan, men i stort sett så finns det tydliga avbrott inom alla idrotter.

Utom ridsporten. Världens hårdaste året-runt-idrott
Numera kan man tävla varje helg, året runt. I första hand gäller det förstås de internationella ryttarna som kan flyga över hela jorden, men även här hemma fylls kalendern nästan varje vecka.

Jag lyssnar på den amerikanska podden Equestrian Voices där man pratar på temat ”Ger vi våra hästar den vila de behöver?”
Där ser man FOMO, Fear Of Missing Out, som en viktig anledning till att ryttare tävlar för intensivt.  Men det gäller ju bara de glada amatörerna.

För den som försöker leva på ridsporten är det snarare krass ekonomi som gör att man måste ut varje helg. Kval som måste klaras, turneringar som måste fullföljas, hästar som måste visas, resultat som måste sättas. I och med pandemin kan det också ha blivit lite panik för att försöka hinna med allt när länderna äntligen öppnat för tävlan. Helt säkert finns det många som åtminstone periodvis tänjer på gränserna för vad som är vettigt.

Geir Gulliksen anser det. Han pensionerade nyligen en häst som gått svår hoppning tills den var 21 år. Geir har många hästar som tävlar upp i hög ålder, men säger:
– Många av mina hästar håller på upp i hög ålder och jag tror det beror på varierat arbete och att de inte hoppar för många tävlingar. Det är ett stort problem i vår sport idag att ryttarna gör för många tävlingar med hästarna.

I podden talar de också om ryttare som gör trettio språng på en framhoppning. I svenska TR finns faktiskt ingen begränsning för hur många språng man får ta på framhoppningen, men tiden man får vara där utgör normalt sett en naturlig gräns.
Och förhoppningsvis sunda förnuftet.

Det finns ju också begränsningar för hur många starter man får göra, men när hästen presterar på gränsen av sin förmåga räcker inte de restriktionerna.

Ett exempel är den amerikanska ryttaren Andy Kocher, som 2019 anmäldes för att ha kört hästen Carollo för hårt. Efter att han vunnit Queen Elizabeth II Cup i Spruce Meadows, på en enorm 1.60-bana i två rundor över 17 språng plus omhoppning, startade han dagen därpå samma häst i ännu en krävande klass.
Där slutade ekipaget på 28 fel.
Trots att FEI då bekräftade att man tagit emot anmälan och undersökte saken publicerades inga slutsatser och det gavs inga påföljder.

Hästens tidigare ryttare Roy Wilten gjorde ett rasande inlägg i sociala medier där han skrev: ”Sorgligt att vissa människor inte vet när nog är nog och tar hand om sina hästar efter att de vunnit en stor femstjärnig 1.60 i Spruce med tre tunga rundor. De borde vara din bästa vän. Jag är äcklad och det borde alla vara. ”

Hans inlägg resulterade i 3000 delningar och 2000 kommentarer.

Men det Kocher gjorde bröt inte mot reglerna. Det enda som FEI säger i sitt reglemente är det lite fluffiga: ”Deltagande i tävlan måste begränsas till hästens och ryttarens bevisade förmåga. Hästar måste få lämplig vila mellan träning och tävlan, ytterligare vila ska tillåtas efter resa.”
Med andra ord är det väldigt mycket en fråga om att ryttare, hästägare och tränare måste ha gott omdöme.

Har alla det? Eller håller ni med Geir?

Jag vet i alla fall att jag kommer att läsa start- och resultatlistor med nya ögon framöver.

Och Kocher, han åkte dit till slut. Efter att han avslöjats med att ha ridit med elektriska sporrar(!!) dömdes han till tio års avstängning av FEI.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

cath_byline

Den här vintern stryper hästnäringen – vem kommer att ha råd att rida?

Catharina Hansson | 20/1 - 2022

Det finns många pigga idéer om hur vi ska effektivisera hästnäringen och göra det enklare och kanske till och med billigare att ha häst. Men det känns just nu som att den här vintern kan döda det mesta av alla de här initiativen.

– – – – – – – – –

– Det behövs en rensning när det gäller både hästägare och hästföretag. Många företag behöver tänka om eller lägga ner.

Jag läser en artikel i ATL, där hästrådgivaren Margareta Bendroth tror att färre personer kommer att äga häst i framtiden. Och en titt i mitt Facebookflöde visar att det finns en desperation bland många stallägare just nu.

Den här vintern är många stall och hästföretagare hårt drabbade av skenande el- och dieselpriser. Om utvecklingen fortsätter kommer vi snart också att se det avspeglas i i ytterligare höjda foderpriser och andra ökande kostnader.

Vem kommer att ha råd att ha häst? Och vad kommer de att betyda för priserna på ridskolorna – vem kommer att ha råd att rida?

– – – – – – –

Häromveckan fyllde jag – med hjälp av min 81-åriga mamma och 79-åriga svärmor – hela hästsläpet med fullproppade Ikeakassar. Jag tänkte att nu kan jag koppla av ett tag och slippa packa hö.

Det märktes nästan inte alls.

Så nu beställde jag istället ett rejält galler till skottkärran och körde upp en storbal till vinterhagen med traktorn. Jag tänker aldrig mer packa en höpåse.

– – – – – – –

Hästrådgivaren Margareta Bendroth ger också rådet att skippa Ikeakassarna, rationalisera och mekanisera stallarbetet och spara in på arbetskraft – som är den största kostnadsposten för de flesta hästföretag med stall. I en studie  har hon visat att en ridskola med 58 hästar kunde spara 450 000 kronor om året i arbetskostnad genom att mekanisera och bygga om.

– Det är tungt att jobba i stall och personalen blir utsliten. I dag är det jättesvårt att hitta hästskötare, säger hon.

Margareta Bendroth förespråkar lösdrift som ett mer effektivt alternativ, det tar cirka en fjärdedel så lång tid att sköta som ett stall med boxar. I samma artikel talar också forskaren Hanna Sassner om lösdriftens fördelar för hästarnas välfärd, med längre ättider och mer rörelse.

– Inom lantbruket går vi från individuell hållning och uppbundna djur till rationella lösdrifter. Hästnäringen behöver följa efter, säger hon.

– – – – – – –

Men då tänker jag att man ska inte glömma att mycket av den här effektiviseringen och rationaliseringen bygger på att köra med traktor och fyrhjuling, ha uppvärmda vattenkar, uppvärmda slangar och eldrivna mekaniska lösningar.

Vem kommer att ha råd med det om priserna på el och diesel fortsätter att rusa i höjden?

 

Hela artikeln (låst) hos ATL > > >

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Foto Theresia Köhlin, FEI

Nolltolerans eller dö – ridsporten måste välja väg

Catharina Hansson | 12/1 - 2022

Efter skandalavslöjandet i tysk tv igår när man visade filmer där Ludger Beerbaum barrerar en häst har ridsporten fått nästan lika mycket uppmärksamhet som efter det svenska hopplandslagets OS-guldbragd.

Olyckligt för sporten.

Och samtidigt bra för sporten.
För vi är många som sedan en tid tillbaka har insett att det är total nolltolerans som gäller om ridsporten ska överleva utanför sin egen bubbla – i OS och i media. Och kanske över huvud taget tillåtas i de länder där djurskyddet är starkt.

Vi kan inte lalla på i vår egen lilla värld och tro att bara för att vi har kunskap, hästkänsla och horsemanship i alla andra avseenden så är det okej att använda metoder som av vem som helst i den vanliga världen uppfattas som djurplågeri.

”Att slå hästen med en käpp för att den ska hoppa högre – det funkar liksom inte i den vanliga, verkliga världen”

Man kan inte, som Tyskland, tillåta ”lite barrering”. Där menar man alltså att det som visas på filmerna med Beerbaum är en hårdare barrering som inte är tillåten – käppen är fyrkantig, vinklas uppåt och används okänsligt, säger veterinären/experten som uttalar sig i tv-inslaget.
Men om den bara varit rund, lättare och hållits horisontellt så hade det varit okej: I Tyskland kallas det ”touchering”.

Men att slå hästen med en käpp för att den ska hoppa högre – det funkar liksom inte i den vanliga, verkliga världen.

Därför kan man hoppas att Beerbaumfilmen blir en väckarklocka. Tyska ridsportförbundet utreder redan toucheringen, ska den vara kvar eller ska den definieras om?

Jag hoppas de förstår att vi har nått en punkt där det bara är nolltolerans som gäller.

Beerbaum försvarar sig med att han hållit sig inom reglerna. Men alla smarta, skickliga människor inom sporten måste fatta nu. Det räcker inte med att hålla sig inom reglerna om reglerna inte är i samklang med tiden. När inte förbunden hänger med och uppdaterar regelverken så måste de aktiva gå före.

– – – –

Samtidigt, idag, går organisationen Epona.tv ut med ett meddelande om att man nu skickar boken I can’t watch anymore: The case for dropping equestrian from the olympic games (Ungefär: ”Jag kan inte längre se på: Argument för att avskaffa ridsporten i OS”) till alla 102 medlemmarna i internationella olympiska kommittén.

Nu är ni kanske många som tycker att Eponafolket är knäppgökar som skriker ”rollkur” så fort en häst har nosen bakom lod, att de är haters som vi inte behöver ta på allvar.
Men det spelar ingen roll vad ni tycker, för det kommer att finnas de som lyssnar på dem. Vi måste alla fatta att det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att anpassa sig till världen omkring oss, till opinionen. Vill ridsporten överleva kan vi inte bara säga att alla som kritiserar oss har fel.

– – – –

Efter ”piskskandalen” i OS i Tokyo har mikrosporten modern femkamp blixtrande snabbt strukit ridmomentet för att inte ytterligare marginaliseras.
Ridsporten måste agera lika snabbt. Städa framför egen dörr.

– – – –

Nyligen friades Edward Gal i tysk rätt från åtal för att ha ridit hästen Glock’s Undercover i rollkur mer än de tillåtna minuterna. Och precis som Ludger Beerbaum nu hotar att stämma tv-bolaget, överväger han att stämma djurrättsorganisationen PETA som drev igenom åtalet.

Men vi kan inte stämma oss ur det här.

Vi kan inte tillåta lite barrering  (det gör vi för övrigt inte i Sverige, bra där). Vi kan inte tillåta lite rollkur.

Nolltolerans eller dö – ridsporten måste välja väg.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Välkomna till hästsekten! Sportjournalisterna har upptäckt ridsporten

Catharina Hansson | 8/8 - 2021

Sveriges sportjournalister har fått upp ögonen för ridsporten under Tokyo-OS.
Nu skriver de yrvaket konstiga krönikor som hyllar ridsporten men med de mest bisarra inslag. Man vill nästan fråga – vad röker sportjournalisterna?

Men det frågar vi inte – vi säger istället: Välkomna till hästsekten. Ni kommer att trivas här.

.

Aftonbladets Patrik Brenning var först ut och skrev redan i onsdags en nyfrälst krönika, som vi uppmärksammade, om ridsportens storhet. ”Vi är alla del av hästsekten nu” säger han då. ”Man ska inte svära men det här var tamejfan bland det jävligaste jag upplevt.”

Efter lagguldet skriver han i en ny krönika: ”Stäng OS. Släck elden! Inget kan slå det här.”  Han försöker beskriva lagfinalen och gör liknelser där Peder Fredricson är Zorro, King Edward är den flygande potatisen – ”Och vem behöver brunsås när Malin Baryard-Johnsson serverar currypizzan Indiana?
Han börjar oroa sig för sin hälsa, att han ska döpa sitt barn efter Jessica Springsteens häst Don Juan van de Donkhoeve och börja gå omkring i ridstövlar.

Så håller det på.

.

Dagens Nyheters Johan Esk är mer samlad i krönikan ”De här hjältarna vann ett OS-guld för en hel sport”.

”Henrik, Malin och Peder. De vann för sig själva – de vann för många.
De vann för reserven Rolf-Göran Bengtsson som gjort så mycket genom åren och nu gett laget stöd och tips.
De vann för hela laget bakom laget.
De vann för alla unga hästälskare och alla hästskötare som genom åren slitit och skrattat i stall och på banor.
De vann för alla hästföräldrar som skjutsat och stöttat och lagt ner tid och pengar.
De vann för alla i det medialt missförstådda hästfolket i den stora folksporten som är en av landets största.”

Ganska vackert skrivet, tycker jag.

.

Sverige har fått en ridsportsvän” skriver Joel Tivemo i Göteborgsposten i den kanske allra konstigaste krönikan.
”Jag ska vara ärlig: jag har alltid sett på ridsport med en ironisk iskyla. Jag tycker det är svårt att inte göra det när går att spegla sig i ryttarnas stövlar, fyra års träning kan förstöras av en sumobrottare i plast och hästarna heter saker som Don Juan van de Donkhoeve. ” (Namnet på Jessicas häst har tydligen gjort djupt intryck på sportreportrarna).

Han jämför Peder Fredricson med Ernst Kirchsteiger, ”han har ett närmast obehagligt lugn som skriker inre frid i ansiktet på dig” och lägger till något obegripligt om hur Peder påverkar kvinnors fertilitet.

Han får spasmer när han ser Malin Baryard Johnsson flyta fram som en nysmord segway och och han säger sig på allvar vara sugen på att ”spänna en sadel om midjan och på mina bara knän be Peder Fredricson hoppa upp.”

.

Man kan inte låta bli att undra – vad röker sportjournalisterna?

Aftonbladets Patrik Brenning skriver också mycket riktigt: ”Det är dags att åka hem. Det är dags att tända av.”

.

Men tänd inte av helt nu, killar, vi har haft kul när vi läst era krönikor.

Och framförallt:
Välkomna till hästsekten. Ni kommer att trivas här.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Foto KimC.nu by Ateni AB

[OS i Tokyo] Sverige vann OS-guld tre gånger – sista gången fick de medalj

Catharina Hansson | 7/8 - 2021

När Sverige hade alla sina tre ryttare i omhoppning i den individuella finalen var vi nog många som önskade att det hade varit en lagfinal – då hade Sverige vunnit ett överlägset OS-guld.

När Sverige hade alla sina tre ryttare felfria i kvalet till lagfinalen var vi nog många som önskade att det hade varit en lagfinal – då hade Sverige vunnit ett överlägset OS-guld.

Så, idag, blev guldet inte till sand men till en besvikelsens omhoppning om silver.
I några minuter.
Men Frankrike som till synes bara behövde promenera hem guldet föll tungt och plötsligt var vi i omhoppning om guldet.
Och vann.

Så alla vi som jublar, gråter och skriker över guldet – låt oss göra det tre gånger om. Låt oss jubla i dagarna tre!
Sveriges prestation i detta OS är mer än ett guld. Det är guld tre gånger om, en laginsats som slår allt vi tidigare sett i ett OS och ett tajtare lag än världen någonsin skådat.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här