En ständig kamp mot ett eget, otillräckligt, ryttarliv

Catharina Hansson | 22/4 - 2020

Efter intervjun med Carl Hester blev det stressigt värre. Först ska man rida ut en kvart, sedan ska man stretcha en kvart. Sedan ska man göra trettio halter. Det tog mig en kvart till. Minst. Sedan ska man börja rida på riktigt och jobba hästen. Och så ska man ju nå något slags resultat. Ska man väl?

Att intervjua världens bästa ryttare och tränare är en ständig kamp mot ett eget, otillräckligt, ryttarliv. Men nog är det fasen så inspirerande! Jag vet inte hur många gånger jag har kommit hem och försökt tillämpa det jag lärt mig. På ridskolehästar, på lånehästar, på egna hästen. Ibland har man inte riktigt fattat och då blir det inget eller fel resultat.

Men jag minns hur jag efter intervjun med Kyra Kyrklund var så fullproppad med grejor att testa att jag knappt visste var jag skulle börja. Den stora Hallelujaupplevelsen var att plötsligt kunna släppa järngreppet om sadeln och våga studsa lite. Magiskt!

Och när jag sett hur Patrik Kittel jobbade med att motivera och skapa bjudning och fick komma tillbaka till ridskolan och testa det på ”min” häst, även känd som ”Pansarkryssaren” som plötsligt fick ett fantastiskt sug i bettet och blev riktigt studsig. Wow! (Eller Wowsa, som Patrik skulle ha sagt).

Så minns jag plötsligt en annan intervju, där jag lärde mig att verkligen vara uppmärksam på de små mikro-framstegen och inte kräva hundra­procentigt resultat i ett pass. Just nu minns jag inte vem jag intervjuade – kanske var det inte ens en hästmänniska. Men jag tar med mig det till nästa Carl Hesterinspirerade pass med femton minuter uteritt, femton minuter stretch, femton minuter halter, tjugo minuter arbete – och en mikrosekund av framgång. • • •

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här