cath mulle

Hästen som förenar Hästsverige

Catharina Hansson | 25/5 - 2022
I år fyller fantastiska seriehästen Mulle 50 år. Teckning Lena Furberg

I år fyller han 50 år, hästen som varit nära mitt hjärta ända sedan jag som knappt läskunnig började sluka tidningen Min Häst. Tidningen var kul och härlig, men det var sidorna med honom som jag rev ur och tapetserade väggen ovanför min säng med. Det var han som fångade mitt hjärta från första stund.

Mulle – i sanning världens mesta häst!

När jag var 17 år hände det ofattbara. Jag fick anställning på tidningen Min Häst och fick jobba tillsammans med min stora idol, Mulles skapare, tecknaren Lena Furberg. Hennes bilder och serier hade jag beundrat och kopierat ända sedan jag läste de första sidorna med Mulle. Jag kan lugnt säga att efter det har jag aldrig mer varit starstruck i hela mitt liv, vare sig jag träffat rockstjärnor, kungligheter, filmstjärnor eller toppryttare (ja, undantaget Kyra Kyrklund och Beezie Madden).

Lena Furberg
Lena Furberg började teckna Mulle professionellt när hon var 15 år. I år fyller han 50. Foto Hannah Furberg Burgess

Mulle föddes som klotter i 10-åriga Lena Furbergs skolböcker och hette från början Blixten. När Lena vann en affisch som lottades ut av tidningen Ponnybilderna blev hon arg när affischen aldrig dök upp. Lena, som då var 15 år, skrev och klagade och Blixten var med på ett hörn, ilsket bockande.
Då hörde man av sig till henne från tidningen och ville att hon skulle börja teckna en serie för dem. Hennes lilla häst fick byta namn till Munter, som senare blev Mulle. När tidningen Ponnybilderna lades ner flyttade Mulle till Min Häst.

Fick du någonsin affischen?
– Ja, det var en jättefin bild från Svenskt Grand National. Men min hund åt upp den! säger Lena Furberg.

Mulle ägde Scandinavium

Ett av mina egna starkaste minnen av Mulle är från en magisk helg på Scandinavium i Göteborg för kanske 35 år sedan, när jag nyss blivit redaktör för tidningen Min Häst. Vi hade med oss en stor frigolit-Mulle som en av våra praoelever gick omkring med – hon var Mulles ryttare Molly, med den stora Mullefiguren som en badring runt midjan. Jag hade ställt upp ett rangligt bord i gången utanför läktarna och lagt ett par färgglada lakan över. Vi sålde Min Häst-tidningar och små mjukis-Mullar.
På den tiden brukade folk lysa med cigarettändare på läktaren när det var stämningsfullt på konserter – idag skulle man lysa med sin mobiltelefon. Men den helgen lyste läktarna vita av små mjukis-Mullar som publiken viftade med. Jag tror vi sålde Mullar för omkring 100.000 kronor – astronomiskt, med den tidens penningvärde.

”Mulle är verkligen hästen som inte bara förenar generationer, utan hela Hästsverige. Det spelar ingen roll om man är dressyrmupp, skogsmulle, hoppnörd eller cocktailryttare”

Vilket är Lenas starkaste minne?

– Det är när vuxna kommer fram på tävlingar och ser Mullegrejorna och börjar gråta. ”Det här är min barndom”, säger de. De har varit ensamma och mobbade och kom hem och kröp upp i sänghörnan med Mulle och Min Häst. Han var en vän. Man bryter nästan ihop. Tänk att mina serier hjälpte dem! Det har inte bara hänt en gång, det måste ha hänt 15 till 20 gånger genom åren.

– Det är så kul att flera generationer känner Mulle, både barnen, föräldrarna och mor- och farföräldrarna.

Mulle är verkligen hästen som inte bara förenar generationer, utan hela Hästsverige. Det spelar ingen roll om man är dressyrmupp, skogsmulle, hoppnörd eller cocktailryttare – alla älskar Mulle, alla känner igen sig, alla har någon gång träffat en ponny med något av hans speciella karaktärsdrag.

Stor internationellt

Som redaktör för Min Häst var jag en del av det stora förlaget Semic, störst i Sverige på tecknade serier. Där rådde en lätt machokultur, man hyllade killserier som Fantomen och tjejtidningarna som jag jobbade med, Starlet, Min Häst med flera, låg längst ner i hierarkin. Men jag minns att vi gjorde en kartläggning av hur mycket de svenska serierna lyckades nå utanför landets gränser. Det visade sig att den serie som översatts till flest språk – finska, danska, engelska, tyska, holländska, ungerska och några till – det var Mulle!

”Han är lite konstig, han ser ju inte ut som en häst. Skulle han dyka upp i ett annat land skulle de kanske undra om han var en flodhäst? ”

Lena tror dock att det vore svårt att göra någon större internationell lansering av Mulle.

– Han är lite konstig, han ser ju inte ut som en häst. Skulle han dyka upp i ett annat land skulle de kanske undra om han var en flodhäst? Man måste nog vänja sig vid honom.

Har Lena själv inspirerats av några andra serietecknare?

– Mulle började som rent klotter, när man satt i skolan och hade tråkigt. Jag hade nog sett Thellwell, som var den enda tecknade hästen som fanns då, och det vore ju orimligt om jag inte inspirerats av den. Jag läste Snobben, det var den enda serie jag tyckte om. Idag när Mulle har blivit mer filosofisk kan jag tänka att det kanske är Snobben som hänger kvar.

Får Mulle galoppera ut i solnedgången?

Till min stora sorg har Lena just sagt upp alla sina uppdrag utanför Mulle och Min Häst – det betyder bland annat att hon inte längre kommer att illustrera böckerna om Hästdetektiverna, som vi gjort tillsammans – där jag skrivit och Lena tecknat.

– Jag ska fokusera mer på Mulle och inte vara splittrar mellan så många olika grejor. Jag ska lägga mer krut på honom.

När vi pratar med varandra har Lena handen i gips efter en olycka när hon hoppade fallskärm. Vad skulle hända om hon inte längre kunde använda handen?

– Det är ju det som förlaget ser och därför försöker de hitta andra tecknare. Om jag skulle behöva amputera högerhanden får man kanske göra någon deal. Men jag skulle gärna se att han i så fall bara får galoppera ut i solnedgången.  • • •

I höst kommer en stor, tjock jubileumsbok med Mulle.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här