dressyr cath

[OS i Tokyo] Tack! Dressyren har dragit ut pinnen!

Catharina Hansson | 29/7 - 2021

Efter OS-finalen i dressyr ser jag plötsligt min  unga dotter ute på ridbanan i något som liknar programträning. Vilken överraskning! Hon, som självklart rider dressyr med tränare för att hästen ska bära henne väl och vara ridbar, men egentligen är helt ointresserad av dressyrprogram och hittills bara velat satsa på hoppning.

Som en som knappt klarar att skriva om dressyr eftersom jag alltid gråter så fort det blir riktigt bra var det nästan omöjligt att se tangentbordet igår vid rapporteringen från den individuella finalen. En ofattbart hög nivå på hela startfältet, magnifika toppryttare – men även de ”sämsta” var fantastiskt bra.

Men genom tårarna såg jag att något har hänt och håller på att hända alltmer inom dressyren – man har definitivt dragit ut pinnen ur r*ven.

Först var det militärerna. Det var strängt, strikt och målinriktat för att visa att man hade hästar skolade att försvara landet. Sedan fick de sällskap av ett antal damer och herrar i hatt och frack, som arbetade i samma anda. Det var seriöst, det var allvar, det var målmedvetet, det var välpolerat. Det var raka ryggar, som en eldgaffel – eller om det var den där pinnen som gick hela vägen upp.

Sedan började det bli alltmer show. Det kom in lättare hästar, med svajsigare framben, det blev bling i pannbanden och frackar med roliga knappar. Efter halt-hälsning började man se ryttare som slängde sig runt hästens hals, vinkade till publiken, log och grät.

Så, i år, åkte till och med hatten av och plötsligt är det som om det en gång stela, strikta, militäriska nästan är helt borta. I OS-finalen ser vi ryttare som klappar sina hästar under ritten, som skrattar när de rider upp på medellinjen, rider med enhandsfattning och vinkar, som pratar med sina hästar och visar drivor av känslor även mitt i programmet

Men det får man ju inte göra! säger någon.
Ja, men nu gör man det – och hjälp så mycket bättre tv det blev.

I tv-sändningens närbilder ser vi svetten, tårarna, skratten och läpparna som rör sig på både hästar och ryttare. Ingen som tittar kan förbli oberörd.

Och kanske har vi just nu flera unga ryttare som tränar dressyrprogram ute på våra ridbanor!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här