Ryttare, välkomna till verkligheten! (Eller, som jag först skrev: ”Är ni dumma i huvudet?”)

Skämskudden räcker inte till när hoppvärlden gör bort sig.

En av mina absoluta favoriter på hopparenan, 62 år och borde veta bättre, Norges Geir Gulliksen, smaskar till sin häst på ett sätt som säkert ser värre ut än vad det är.
Men det spelar ingen roll.
Att det ser illa ut räcker.
Det kanske var okej igår eller på 1900-talet. Men det är inte okej idag, i djurvälfärdens och de sociala mediernas tidevarv.
Och Geir får inte kaxigt säga att han vägrar betraktas som en djurplågare, så som han gör nu i media. Han får bara pudla, lägga sig platt, ge upp, backa, gå i korgen. Möjligen ödmjukt förklara att det ser värre ut än det är.

Sociala medier har redan exploderat och häxjakten är i full gång.

Just nu pratar alla – ja, alla utom ryttarna då? – om social license to operate, alltså vår rätt att använda hästar för tävlan. I allmänhetens ögon.

Välkomna till verkligheten, ryttare. Det är det här ni måste förhålla er till.

”Jag älskar vår sport och jag önskar att hela ridsportvärlden kunde förstå vilka starka krafter som skulle kunna döda den om vi inte följer med vår tid och bara visar upp oss från vår bästa sida.”

Det gäller att det alltid ser bra ut när ni tävlar.
Om hästen får spel är det klapp på halsen och ut från banan som gäller.
Ni kan inte fostra era hingstar, eller några hästar alls, framför kamerorna.
Så enkelt är det.

Men Geirs svärson Jordy Van Massenhove tar priset med sin uppvisning som nu sprids i sociala medier. (Här formulerade jag mig lite hårdare förut, men eftersom Jordy hotar med rättsliga åtgärder har jag friserat texten lite).

* apa med händerna för ansiktet-emoji *

Jag älskar vår sport och jag önskar att hela ridsportvärlden kunde förstå vilka starka krafter som skulle kunna döda den om vi inte följer med vår tid och bara visar upp oss från vår bästa sida.

Och när jag följer debatten om kandartvångets avskaffande i internationell dressyr vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Gråta, eftersom det hårdnackade motståndet mot förändring inom dressyrvärlden får hela ridsporten att framstå som ett gäng djurvälfärdsföraktande bakåtsträvare.

Skratta, eftersom resonemanget lider av blockhälta och är så världsfrånvänt att det nästan blir humor.

Ja, en liten rekapitulation, för den som till äventyrs har missat debatten: Det handlar alltså om att det internationella ridsportförbundet FEI:s Equine ethics and Wellbeing Commission föreslagit att avskaffa tvånget att rida på kandar i de högsta internationella dressyrklasserna. Man ska alltså få välja själv om man vill ha träns eller kandar. I Sverige har vi haft den valfriheten sedan några år tillbaka och det har inte förstört sporten här, såvitt jag kan se. Men de internationella dressyrryttarna rasar mot förslaget, som nu ska utredas ett varv till.

”Tycker ni själva att kandaret är en krycka som underlättar för ryttaren?”

Man tycker sig nämligen ha ett tungt argument MOT valfriheten där man menar att domare skulle döma till tränsryttares fördel för att deras prestation på något sätt skulle vara större.

Men kära kandarkramare, ni förstår väl att våra internationella toppdomare vet lika väl som ni vad det innebär att rida på kandar.
Tycker ni själva att kandaret är en krycka som underlättar för ryttaren?
Jag kan inte se Magnus Ringmark, Annette Fransen-Iacobaeus & co döma ner någon som väljer en utrustning som faktiskt ställer högre krav på ridningen.

Jag skriver såklart inte ”Är ni dumma i huvudet?”. Så säger man ju inte.