Catharina Hansson

Tävlar vi sönder våra hästar?

Catharina Hansson | 11/2 - 2022

Nyligen skakades ridsporten av barreringsskandalen #beerbaumgate och då är det lätt för alla att göra enad front och säga att det var fel. Men det händer en del annat inom ridsporten som är svårare att ta på och där reglerna är fluffiga.

Andra idrotter har en säsong, hockey på vintern, fotboll på sommaren. Däremellan ploppar det förstås upp cuper och turneringar som bryter vilan, men i stort sett så finns det tydliga avbrott inom alla idrotter.

Utom ridsporten. Världens hårdaste året-runt-idrott
Numera kan man tävla varje helg, året runt. I första hand gäller det förstås de internationella ryttarna som kan flyga över hela jorden, men även här hemma fylls kalendern nästan varje vecka.

Jag lyssnar på den amerikanska podden Equestrian Voices där man pratar på temat ”Ger vi våra hästar den vila de behöver?”
Där ser man FOMO, Fear Of Missing Out, som en viktig anledning till att ryttare tävlar för intensivt.  Men det gäller ju bara de glada amatörerna.

För den som försöker leva på ridsporten är det snarare krass ekonomi som gör att man måste ut varje helg. Kval som måste klaras, turneringar som måste fullföljas, hästar som måste visas, resultat som måste sättas. I och med pandemin kan det också ha blivit lite panik för att försöka hinna med allt när länderna äntligen öppnat för tävlan. Helt säkert finns det många som åtminstone periodvis tänjer på gränserna för vad som är vettigt.

Geir Gulliksen anser det. Han pensionerade nyligen en häst som gått svår hoppning tills den var 21 år. Geir har många hästar som tävlar upp i hög ålder, men säger:
– Många av mina hästar håller på upp i hög ålder och jag tror det beror på varierat arbete och att de inte hoppar för många tävlingar. Det är ett stort problem i vår sport idag att ryttarna gör för många tävlingar med hästarna.

I podden talar de också om ryttare som gör trettio språng på en framhoppning. I svenska TR finns faktiskt ingen begränsning för hur många språng man får ta på framhoppningen, men tiden man får vara där utgör normalt sett en naturlig gräns.
Och förhoppningsvis sunda förnuftet.

Det finns ju också begränsningar för hur många starter man får göra, men när hästen presterar på gränsen av sin förmåga räcker inte de restriktionerna.

Ett exempel är den amerikanska ryttaren Andy Kocher, som 2019 anmäldes för att ha kört hästen Carollo för hårt. Efter att han vunnit Queen Elizabeth II Cup i Spruce Meadows, på en enorm 1.60-bana i två rundor över 17 språng plus omhoppning, startade han dagen därpå samma häst i ännu en krävande klass.
Där slutade ekipaget på 28 fel.
Trots att FEI då bekräftade att man tagit emot anmälan och undersökte saken publicerades inga slutsatser och det gavs inga påföljder.

Hästens tidigare ryttare Roy Wilten gjorde ett rasande inlägg i sociala medier där han skrev: ”Sorgligt att vissa människor inte vet när nog är nog och tar hand om sina hästar efter att de vunnit en stor femstjärnig 1.60 i Spruce med tre tunga rundor. De borde vara din bästa vän. Jag är äcklad och det borde alla vara. ”

Hans inlägg resulterade i 3000 delningar och 2000 kommentarer.

Men det Kocher gjorde bröt inte mot reglerna. Det enda som FEI säger i sitt reglemente är det lite fluffiga: ”Deltagande i tävlan måste begränsas till hästens och ryttarens bevisade förmåga. Hästar måste få lämplig vila mellan träning och tävlan, ytterligare vila ska tillåtas efter resa.”
Med andra ord är det väldigt mycket en fråga om att ryttare, hästägare och tränare måste ha gott omdöme.

Har alla det? Eller håller ni med Geir?

Jag vet i alla fall att jag kommer att läsa start- och resultatlistor med nya ögon framöver.

Och Kocher, han åkte dit till slut. Efter att han avslöjats med att ha ridit med elektriska sporrar(!!) dömdes han till tio års avstängning av FEI.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här