Jag har glömt hur träningsvärk känns men känner mig extremt peppad!

Felicia Grimmenhag | 6/5 - 2020

Nu menar jag inte att jag aldrig får träningsvärk, det är klart att det fortfarande uppstår från hårdare ridpass eller pass på gymmet. Men när jag har skadat mig förut har jag alltid haft en inkörningsperiod för att vänja mig att sitta på hästryggen, komma igång  och se till att kroppen hänger med.

 

Efter att inte ha suttit på hästen på över en månad så kom jag för en vecka sen upp på hästen igen. Då tog jag det lite lugnt och skrittade mest runt (därför att jag fortfarande var trött), Följande dagar eskalerade det ganska rejält på en gång och det gav stora utslag under helgen.

 

Från att ha känslan att ha gått från 0-100 så har jag känt mig som en klubbad säl. Jag kommer inte ihåg senast jag var så trött, stel och öm i kroppen. Men det har ändå känts så bra att vara tillbaka på hästryggen. Så det är den bästa typen av ömhet och trötthet. Och äntligen börjar smärtan som lätt sätter sig i min rygg och kom under den här månaden, försvinna igen. Ridningen är den bästa rehabiliteringen.

 

En annan sak som man också känner är vilken nytändning man har fått i stallet. Alla grejer runtom bli plötsligt mycket roligare och man vill fixa allting. Saker man har skjutit upp görs med lätthet nu för att man t o m har saknat att spola av benskydden. 

 

Var hos Gunilla Byström i förrgår med Tarot då vi vanligtvis tränat för henne varannan vecka. Den här gången fick hon rida Tarot och lösgöra honom vilket kändes väldigt bra. Han har mest motionsridits och inte riktigt haft de lösgörande och lite hårdare dressyrpassen den senaste månaden. Även fast jag är en hyfsat duktig ryttare (får man hoppas) känns det bra att ändå få den hjälpen då jag har lite andra förutsättningar att få igenom vissa saker. Men det kan nog vara skönt för alla ibland.

 

Nu känns det som att min vardag börjar gå tillbaka till det normala och även fast jag inte har tappat rutiner att inne sittandet gjort mig galen. Jag har fått en nytändning och känner mig mer inspirerad än någonsin att göra vissa saker och testat nya saker. Något positivt har verkligen kommit med karantänen!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Osäkerhet kan skapa dålig stämning?

Felicia Grimmenhag | 30/4 - 2020

Ända sedan jag kom tillbaka in i ridsporten har jag satt mig in i den rådande kulturen på sociala medier och i stallet. När jag försvann ur ridsporten så fanns det inte mycket att hitta på internet och det längsta man kom var genom att jämföra sig med de andra ryttarna i stallet.

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker att jag har låtit mig höra om dålig stämning på tävlingsplatser och ryttare sinsemellan ibland. Det är inte någonting jag har reflekterat över själv eller reagerat på, utan bara hört det uttalas av andra.

Men det har fått mig att fundera. Är det verkligen så att ryttare är otrevliga mot varandra med flit?

Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är två nyckelfaktorer som spelar in i det hela, och det är osäkerhet eller avundsjuka. Oftare den första än den andra när det kommer till attityd gentemot andra.

Det här har jag nämligen själv problem med. Inte att jag på något sätt beter mig illa på grund av avundsjuka gentemot andra. Utan att jag kan vara väldigt osäker i olika sammanhang. Jag har som oerfaren hästägare fort slängts in i en ibland ganska intensiv vardag. Som oerfaren dressyrryttare slängts in i lite av en “raketkarriär”. Som profil slängts in i en värld med sponsorer där man måste tänka på hur man beter sig och uttalar sig.

Om det här inte skapar osäkerhet så vet jag inte vad som gör det. Jag har slängts in i många situationer där jag varit väldigt obekväm därför att jag ofta har känt att jag saknar kompetens och insikt i ämnet, även fast det inte alltid har stämt när jag tittar tillbaka. När jag träffar andra duktiga personer har jag alltid haft en rädsla för att framstå som korkad eller obildad.

Jag kan nog av andra personer uppfattas som blyg och kanske t o m lite dryg. Men det handlar absolut inte om att jag på något sätt upplever att jag är bättre än andra i mitt sällskap eller de människor jag träffar på, tvärtom. Jag känner ofta att personer jag träffar som är duktiga hästmänniskor är överlägsna mig därför att de verkar ha ett stort hav av kunskap. Då blir jag osäker och väljer att inte säga så mycket. Men de kanske bara är duktiga på att snacka, vad vet jag?

Jag säger inte att jag är sämre på hästar än andra människor. Jag läser mycket teori om hästar för att lära mig mer och lyssnar på vad människor säger till mig. Någon form av livserfarenhet måste jag väll också besitta. Talang måste jag väl också ha med tanke på nivån jag tävlar på? Nu har jag hållit på med hästar i 6 år på den här nivån och gått på ofantligt mycket föreläsningar och varit med i olika talangprojekt. Jag vet att jag besitter mycket kunskap, men ändå finns osäkerheten fortfarande där – att inte vara en tillräckligt bra hästmänniska.

På samma sätt tänker jag att många människor som åker och tävlar inte är otrevliga för den sakens skull. Utan för att det där saknas självförtroende och att man är osäker.

Vad jag vill komma fram till är att en dålig stämning eller avsaknaden av kommunikation från vissa personer kanske inte har att göra med att den personen VILL vara otrevlig. Det handlar om osäkerhet för att säga fel eller konstiga saker, eller att kanske uppfattas som en oseriös person. Att tro att man är en sämre ryttare. Det har i a f varit och är fortfarande något jag måste arbeta på med mig själv.

Kanske gäller samma sak för många andra?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Varför jag inte använder proteser som amputerad

Felicia Grimmenhag | 24/4 - 2020

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Praktiska saker att göra när du har tråkigt!

Felicia Grimmenhag | 9/4 - 2020

Det finns många som kommer med olika råd till vad du kan göra när du nu spenderar mer tid hemma än någonsin. Såklart är det en fantastisk tid och möjlighet med personlig utveckling, men ibland behöver vi göra nödvändiga saker också. Jag vet att som hästmänniska så föredrar man kanske förslag på stallsysslor, men under dessa omständigheter så kanske vi inte alltid kan vara där. Så här kommer en video där jag går igenom lite saker man kan göra om man har tråkigt hemma.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Om ni blir uttråkade kan ni titta på det här.

Felicia Grimmenhag | 3/4 - 2020

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Nya utmaningar

Felicia Grimmenhag | 1/4 - 2020

Inställda tävlingar, restriktioner för hur man ska röra sig ute, hur försiktig man ska vara och helst undvika kontakt med andra.

Jag har sett mycket kommentarer om hur hemskt det är att tävlingar är inställda på Facebook de senaste dagarna. Även om jag kan förstå frustrationen hos vissa och att det ”bara” är en dressyrtävling med max 10 ekipage på plats, så tycker jag ändå någonstans att man måste se helheten.

Jag sitter just nu hemma och är sjuk, lite sjukare idag än igår. Jag tar mitt ansvar även fast jag i vanliga fall kanske hade befunnit mig på jobbet, i a f igår. Jag läser lite gamla hästtidningar, bättrar på- och uppdaterar min kunskap. Jag har antagit en ny utmaning vilket är att hålla mina växter Basilikan och Hortensian vid liv. En otroligt svår uppgift för någon som helt saknar gröna fingrar och dödat alla tidigare växter i sitt liv.

Det är kanske det vi måste göra nu när vi inte kan åka iväg och tävla. Hitta nya utmaningar, vare sig det är i stallet eller i vardagen. Vi hästmänniskor blir ofta så uppsluppna i stallet och ridsporten att vi ibland kanske glömmer hur vi ska stimulera oss på andra sätt. Var hittar vi utmaningar när vi inte är i stallet?

Självklart kan man fortsätta utmana sig i stallet och i ridningen. Man kan kanske testa lite svårare saker i ridträningen eller lite andra saker än vad man vanligtvis gör. Man kan kanske lära sig av boxgrannen hur den jobbar kring styrketräning med hästen eller hur hen bandagerar ett ben. Hjälpa varandra lite extra i ridningen kanske?

Men du kanske ska ta dig tiden nu att läsa den där boken du aldrig kom till ro och läste? Lägga det där pusslet du tänkt att du ska lägga i ett år? Måla den där väggen du aldrig kom till skott med? Hålla dina växter levande? Lära dig hur man löser sudoku? Lära dig att laga mat eller baka? Lära dig mer om hästen och dess anatomi? Kanske lära dig att ta det lite lugnt?

När jag fyllde år hade jag tre kompisar hemma hos mig som jag hade anordnat en skattjakt till. Det är ett tips till er som känner er väldigt uttråkade just nu och behöver en utmaning. Det är ganska mycket jobb att organisera en ordentlig skattjakt, men sen kan alla, oavsett ålder vara med. Om ni har ett stort hus är det perfekt, för då behöver man inte ens röra sig utanför dörren.

En skattjakt kan bestå av ledtrådar (gåtor, anagram osv) och utmaningar. Jag kan utlova massor av skratt och spänning. Jag hade satt en tidsgräns på 1 timme som mina kompisar skulle slutföra skattjakten på. Den här gången jobbade de som ett lag, och oj vilket samarbete det blev. Jag var väldigt imponerad hur fort de löste alla gåtor och kom iväg. Men jag hade inte varit alltför generös eftersom det ändå tog 45 min för dem att slutföra jakten.

Min poäng är att vara kreativ och inte deppa. Ha tålamod och fastna inte vid att dina planer inte kommer bli av de närmsta månaderna. Jag har genomfört så många rehabiliteringar i mitt liv att tålamod är mitt andra namn. Det är bättre att rida ut stormen, för nu är det faktiskt viktigare saker som står på spel än t ex tävlingar. De enda personerna jag förstår och känner med, är de som livnär sig på tävlingar. Vi andra klarar oss nog ganska bra ändå.

Men om du vill ha ett mål och tävling att sträva mot så har ju Ridsportens Innovationer tagit till ett fantastiskt initiativ där man kan tävla ”online” så att säga. Det här gäller för alla som tävlar L:C – MSV:B. Jag länkar här nedanför.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Pressen utifrån på sociala medier

Felicia Grimmenhag | 12/3 - 2020

Sociala medier. 

 

Ett fenomen som uppkommit de senaste 10-15 åren och som nog har etablerat sig för gott i våra liv. Något som vi inte kommer kunna undkomma och som vi såklart kan välja om vi vill vara en del av. Men att varken ha Facebook eller Instagram i dagens samhälle kan nog anses vara mer utanför än inom normen.

 

Det som alltid har varit så skönt för min del är vilken positivitet och bra känsla det alltid har varit på mina kanaler. Det har aldrig kommit in dumma eller nedvärderande kommentarer. Det har kanske varit lite knasigt ställda frågor ibland, men inget som jag inte kan lägga ifrån mig.

 

Jag har under mina år i ridsporten (som inte är fler än 6 år) stött på en och annan mamma som berättat om pressen som deras barn känner på sociala medier. Press som handlar om att andra ska döma sättet de rider på, vilka kläder och produkter de har i stallet, och deras hästar.

 

För mig är det fortfarande svårt att greppa, då jag egentligen aldrig har känt den typen av press. Att jag ska värderas utifrån vilka kläder jag har i stallet eller vilken utrustning jag har på min häst. Det viktigaste är att nämnda sitter bra och uppfyller sitt syfte. Jag har idag en fantastisk sponsor som förser mig med högkvalité kläder, men det har inte alltid varit fallet. Jag red i lågprisridbyxor och långärmade tröjor från vanliga klädbutiker. Och för att vara helt ärlig gör inte kläderna mig till en bättre ryttare, men de kan såklart främja på andra sätt. 

 

Att värdera andra utifrån vad de rider i är för mig är absurt, på samma sätt som att man som ryttare ska behöva känna stress över att allt i ridningen ska vara perfekt hela tiden. Sen har jag också alltid varit en sådan som förespråkar för att du ska få vara dig själv och se ut som du vill, utan att behöva bli dömd för det. Oavsett om du är i stallet eller på annat håll.

 

När jag blickar tillbaka på min ridning för 5,5 år sedan ser jag en tjej som har känsla, men som faktiskt inte var jätteduktig. Jag saknade en del förmågor och framförallt timing och kunskap kring hur jag skulle få fram det bästa ur hästen. Jag visste inte vad det innebar att få hästen “på tygeln” och att det inte bara handlade om att hästen skulle kröka på nacken.

 

Ändå fick jag folk som kom fram och berömde mig för att jag var så duktig som red. Men då red jag inte, i alla fall inte på riktigt. Idag rider jag på riktigt. Idag har jag lärt mig timing och att hitta den där “känslan” på hästryggen, och jag vet hur det ska gå till. Men tänk om jag hade varit som vilken annan tjej? Hade jag blivit mottagen annorlunda då? Hade jag fått dumma kommentarer för att jag just då brast i min förmåga på hästryggen? 

 

Det gör mig ledsen att tänka på den typen av respons, men får mig också att någonstans känna en tacksamhet. Jag känner mig tacksam för att jag inte behöver utstå den formen av negativitet. Men det gör mig allra mest ledsen att andra utsätts för det. Den typen av inställning kan lämnas kvar i det förra decenniet. 

 

Jag hoppas att du som läser det här är en schysst medmänniska, både på nätet och i verkligheten. Jag hoppas att du är den som säger stopp när hårda ord yttras. Jag hoppas att du är den som lyfter och peppar dina medmänniskor. Jag hoppas att du är den som kan glädjas för andras framgångar.

 

Men framförallt. Jag hoppas att du verkligen vågar vara dig själv. Även på sociala medier.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Följ med mig till gymmet

Felicia Grimmenhag | 11/3 - 2020

11

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Felicia Grimmenhag. Foto Catharina Hansson

Bra övningar för ryttare som vill bli starkare

Felicia Grimmenhag | 3/3 - 2020

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Fokusera på kompetens och personkemi

Felicia Grimmenhag | 28/2 - 2020

Träna, träna & träna.

Bli bättre, bättre & bättre.

Jag har haft ett bra upplägg nu med en tränare som jag gillar och som passar mig. Vi har haft en bra kontinuerlig träning som jag/vi har kunnat pussla ihop med resten av livet. Varför jag skriver vi är för att jag aldrig åker och tränar med hästen själv, utan jag hade alltid en person till jag måste ta hänsyn till.

Jag öppnade för några veckor sedan möjligheten att ställa frågor till mig på Instagram om saker kring hästar och ridsporten. Jag gjorde sedan en video där jag svarade på hälften av alla frågorna (kommer svara på resten i en annan video). Vad som slog mig var att den fråga som ställdes allra mest var: Hur får man sin häst att gå i form?

Nu var det yngre personer som ställde just den och jag lägger inte några värderingar i det. Klart man vill ha tips på övningar som hjälper till att driva in hästen i handen och få hästen på tygeln. Vi hästmänniskor letar hela tiden efter tips på hur vi ska bli bättre ryttare, blir bättre i hanteringen och allt däromkring.

Men min tanke blev då, tränar de här personerna inte för någon tränare eller har de bara inte kommit till det steget i träningen? De hade helt klart egna hästar, vilket gjorde mig lite fundersam. Tränar inte alla för någon typ av tränare/ridlärare? Om du ska jobba med din häst på det sättet tänker jag att första steget är att ta hjälp? Det här är bara genuina tankar från mitt håll.

Jag har snurrat in mig väldigt mycket senaste veckorna på hästens form och mekaniken bakom hela maskineriet. Vad händer där bak när något händer där fram? Hur rör sig hästen i de olika samlingsgraderna och vad händer när hästen inte är mellan hand och skänkel?

Varför hör det här hit? Jo för det fick mig att fundera, och det här är bara ren nyfikenhet från min sida som dressyrryttare. Tränar hoppryttare i allmänhet även för dressyrtränare, eller kanske markarbete med sin hopptränare? Man brukar ju säga att 90% av hoppning är dressyr, och även om du hoppar måste du ju ha hästen mellan hand och skänkel. Se till att hästen kan vinkla in bakbenen, bli reglerbar och bli stark för att kunna ta bättre språng.

Eller tränar allmänt hoppryttare bara hoppteknik på sina träningar? Det hade varit väldigt intressant att veta.

Det jag vill säga är att oavsett vilken typ av ryttare du är, eller vilken nivå du än ligger på, är det viktigt att träna för tränare. Det som då är viktigt är att också hitta någon som passar dig och din häst. Fastna inte vid namn eller status, utan fokusera på kompetens och personkemi. Hitta någon som berömmer dig, men framförallt utmanar dig. Då blir det succé!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här