Ärligt talat så kan man säga att det mest går utför just nu och det känns som att jag och mitt team jobbar mycket i motvind just nu. Jag vet att det kommer att vända men utmaningen ligger i att hantera det. 

Jag lever och andas för min sport som är paradressyr och jag älskar mina hästar och allt som ingår i “paketet”. Allt jag gör handlar om att utvecklas som ryttare och kunna träna och tävla.

Under förra året så började jag och min häst Ramsay (f.12 e. B H Don Romantic ue. Michelino. uppf. Peter Ljungqrantz) att fungera riktigt bra tillsammans. Vi tävlade upp till LA på “vanliga” tävlingar och tog ett silver på para-SM, jag kände att det fanns mycket mer att ge. Hoppet började tändas för att testa Ramsay på de internationella banorna och ett litet hopp att kanske, kanske bli uttagen till WM i Herning började gro. Ramsay har jättefina kvalitéer och ibland när jag rider honom så är det magiskt och allt känns så lätt.

I slutet av november började det plötsligt bli problem i ridningen. Efter en vetcheck så såg man att han var lite trött i muskulaturen och vi påbörjade rehab med tömkörning, vattenband, equiband m m. I början av februari började vi rida igen och allt kändes väldigt bra, men efter någon månad så började han tyvärr bli istadig när jag red, han ville inte riktigt gå fram för mina hjälper. 

Efter ytterligare ett tag så började ridningen ändå fungera, i a f i en vecka ungefär. Plötsligt fick han vätskefyllda blåsor över kroppen som efter ett par dagar blev krustor som ömmade. Tyvärr gick infektionen slutligen ner i bakbenen som blev tjocka och ömma. Bara att vänta ut och börja om. Men nu började det gå riktigt bra med ridningen och jag började våga hoppas på att kunna tävla SM. Så en dag förra veckan när han var ute och skrittades för hand blev han rädd för något och snubblar så illa att han skrapar upp en ordentligt sår på framsidan av bakkotan. Tack och lov så bor vi tio minuter från Mälaren Hästklinik så det var bara att lasta och åka dit. Tur i oturen så var ingen led skadad, hem med tjockt bandage och en penicillinkur. 

Hoppet om SM börjar falna men är inte helt släckt. Kampen om att hitta ytterligare en tävlingskamrat fortsätter och till dess fortsätter jag att tänka positiva tankar. Jag SKA rida mästerskap igen.

Nu under vintern så blir det en ganska naturlig paus med våra hästar där de kanske rids lite mindre och har en mer aktiv vila. Detta kan bero både på planerad vila men också såklart på grund av de långa, mörka dagarna och de lömska väder som ibland kan sätta stopp för planerna. Oavsett så kanske vi finner lite mer tid för oss själva, och vad är inte mer perfekt då än att jobba på vår egen styrka?

Tillsammans med Parasportförbundet som har projektet Parapepp (som ska uppmuntra och inspirera till mer träning för alla) så har jag satt ihop ett bålpass som fungerar för alla med bålstabilitet/bålstyrka. Detta fungerar toppen för ryttare och vid en effektiv träning behöver det inte ta mer än 15-20 minuter. Jag hoppas att ni kanske kan inspireras och om ni inte vill följa hela programmet hoppas jag att ni kanske kan hitta godbitar som passar er!

När Paralympics flyttades fram ett år kändes det som att flera års hårt arbete gick upp i rök rakt framför mina ögon.

Självklart var det inte så, men det var min känsla när jag i samråd med mina veterinärer och team bestämde mig för att pensionera Tarot från de internationella tävlingsbanorna i början av 2021. Helt rätt beslut, men tungt då vi stod som kandidater inför Tokyo som varit vårt mål i 6 år. På grund av pandemin och även andra orsaker fanns inte heller möjligheten av kvala min andra häst Ramsay.

När man måste ta ett sådant beslut känns det inte bara som att man sviker sig själv och sina lagkamrater, utan även att man sviker sitt team och de samarbetspartners som varit med på resan, som jobbat med en mot samma mål. Men min satsning fortsätter mot nya mästerskap och nya möjligheter kommer förhoppningsvis dyka upp. För att minimera risken att hamna i en liknande situation så är därför ett av mina mål att hitta ytterligare en partner för de internationella tävlingarna, så att satsningen blir mindre sårbar.

Jag vill också precis som alla andra ryttare utvecklas i min egna ridning, men eftersom jag tar hjälp med den allsidiga träningen med mina hästar så begränsas min ridtid och utveckling. Att rulla på i galopp ute och hoppträna är något jag inte kan göra, men det är ett viktigt pussel för mina hästars psyke och fysik, och som jag gärna ser att de gör ofta. Att jag dessutom får hjälp med hästens utbildning och ibland tävlande (på grund av få paratävlingar) försvinner ytterligare träning för mig som ryttare.

Så för att känna mig trygg i min satsning men också i att utvecklas, krävs en till häst hemma i stallet. Men vad är det då för häst som krävs?

Jag tror att många ibland kan ha en liten skev bild kring vad för typ av hästar som krävs i paradressyr internationellt. Jag har åkt 50 mil för att provrida, och får veta där att hästen har svag rygg men att den kanske skulle passa mig ändå. Var det bara för att jag har en funktionsnedsättning och att personen inte trodde att jag red så mycket? Därför gjorde det ingenting om den hade lite skavanker? Ingen aning. En annan gång gång åkte jag och provred en häst som skulle ha en fantastisk skritt, men efter två varv på ridbanan insåg vi att den gick rejält i passgång. Det finns många fler exempel, men vad jag söker är precis som alla andra ryttare en sund häst med rena gångarter.

Meningen är nu inte att skrämma bort potentiella säljare, utan tvärtom hoppas jag att hästägare förstår eftertanken och arbetet som läggs ner kring mina hästar.

Min drömhäst behöver inte kunna gå i passage eller piaff eller ens göra rena byten i galoppen, därför de rörelserna finns inte i mina program. En häst med ren skritt och taktmässig trav, naturligt påskjut och gärna lite naturlig resning låter som en jättebra början. Något jag också väldigt starkt önskar hos en häst är att den är kommunikationsbar och inte är så flyktbenägen, vilket kan skapa problem för mig. Helst en häst med lite tävlingsvana, men om det är en yngre förmåga vill jag inte stänga den dörren heller.

Du kanske har en elev som funderar på att sälja sin häst? Eller kanske en egen uppfödning? Eller så kanske dina tankar direkt flyger till en kompis eller kontakt som har en häst du tror skulle passa? Även alla typer av samarbeten är välkomna! Lån, delägarskap eller kanske t o m ett samarbete där du kan tävla parallellt på vår resa?

Tveka inte att höra av dig om du tror att det finns en häst du tror skulle passa mig. Jag har hästarna uppstallade på CC Stud i Häggeby utanför Bålsta. De får god omvårdnad med daglig utevistelse.

Gå gärna in på mina sociala medier där ni även kan kontakta mig. Ni kan också kontakta mig på info@feliciagrimmenhag.se.

Hoppas vi hörs!

Foto: Kristin Harms

Med ett år som har präglats av inställda tävlingar, inställda aktiviteter och många andra följder av pandemin, så har även det här året gett oss chansen att utvecklas och prioritera vår träning och utöka vårt kunskapsförråd mer än någonsin. Jag ser tillbaka på ett förlorat tävlingsår med Tarot och ett möjligt Paralympics som i denna stund skulle ha varit förbi med endast minnena kvar, men oj vilka minnen det skulle ha varit. Nu får vi istället blicka framåt och hoppas på ett fantastiskt tävlingsår nästa år, och kanske få med oss någonting från detta år. Ett större sug efter placeringar, medaljer och nationalsånger som klingar i högtalarna.

Vad jag dock har uppskattat är tiden som har funnits för reflektion, återhämtning och nya tag efter det som komma skall. Jag har ridit min yngre häst Ramsay mer än någonsin och börjat känna och se en stor utveckling och skifte i styrkan hos honom. Det är så spännande att se den unga, lite obalanserade och lite osäkra hästen blomma ut och hitta självförtroende och förmågan att jobba med sin egen kropp på ett betydligt mer obehindrat sätt än tidigare. Jag ser tillbaka på de stora framsteg vi gjort under året, och på den stjärna jag ser att jag verkligen har här hemma i stallet, som jag jag hoppas kommer följa med mig på de internationella banorna i framtiden.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Felicia Grimmenhag (@feliciagrimmenhag)

Internationella diabetesdagen! Varför skriver du om det Felicia? Jo, det här året har inte haft så roliga besked för mig personligen. Ett av de jobbigaste var när jag efter en längre tid mått väldigt dåligt och efter några prover visat förhöjda blodsockervärden. Man misstänkte att det var typ 2 diabetes och på grund av att jag var sjuk och Corona tog det några månader för vidare utredning. Till slut fick jag beskedet att jag har typ 1 diabetes, som jag kommer leva med för resten av livet. Beskedet var väldigt tufft och jag kände ”varför jag”?

Jag har tampats med att anpassa mig till en vardag där jag måste vara mer noggrann med vad jag äter, viktuppgång på grund av insulinet och att hitta en balans till resten av träningen. Jag känner mig som en olycksfågel, men känner också att vad världen än kastar på mig så tar jag mig igenom det. Man vet inte riktigt varför typ 1 diabetes drabbar människor, så svårt att avgöra varför det har drabbat mig.

Jag har även i år blivit diagnostiserad med en sköldkörtel sjukdom och endometrios, vilket också bidrog till att jag fick operera bort en cysta i början av året. Endometrios finns det så otroligt lite forskning om, så känner mig vilse i den diagnosen.

Vet inte riktigt varför jag skriver det här, men vet om att man kan vara en grym jävla krigare med både synliga och osynliga sjukdomar! Ville bara dela med mig av den inte alltid så vackra verkligheten. 🤗 Tack till all familj, vänner, sponsorer och såklart följare som stöttar mig i allt, det betyder världen!

Det är nu över ett år sedan Ramsay kom hem till oss. En häst som jag och Marie köpt tillsammans, då det var kärlek vid första ögonkastet. Jag är väldigt tacksam för att Marie vill vara med på den här resan med mig och t o m vågar köpa en häst med mig.

Ramsay är en väldigt känslig herre och det är en av anledningar till varför jag drogs till honom. Inför Paralympics drogs fokuset lite ifrån hans utbildning och mer fokus las på Tarot. Men efter Corona tog över, Paralympics ställdes in och vi (speciellt Marie) blev sjuka och sedan friska. Då bestämde vi oss att vi skulle fokusera med på Ramsay och börja tävla honom. Vi har fått fantastisk hjälp och i augusti startade Trams/Ramsay för första gången. Den som har tävlat honom heter Carina (Tarots gamla ägare) och jag är så glad att hon har hjälpt oss så mycket. Hon har sedan dess tävlat honom i september och oktober, i en Lätt A:1 & en Lätt A:3, och de vann båda klasserna vilket såklart är jätteroligt.

Det är svårt att säga just nu om Ramsay kommer vara redo för att konkurrera om en plats till Paralympics nästa år, och mitt fokus ligger fortfarande på att Tarot ska vara aktuell. Det vi just nu vill är att bara att han ska känna sig trygg på tävlingsplatser och tycka att det är roligt, och hittills har han skött sig som en stjärna. Vi får helt enkelt se nästa år vart det landar.

Jag tror det bästa konceptet är att skynda långsamt. Ramsay är e. Blue Hors Don Romantic ue. Michellino, f. 2012.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Vi börjar hitta varandra lite, jag och Trams. Ger alltid så mycket energi och glädje när man tar ett steg uppåt. 🤗 Självklart i en outfit från @equalityline 🌟🐎 Lindor & schabrak: @equiline_official Sadel och sadelgjord: @prestige_italia Träns: @dyon_belgium

Ett inlägg delat av Felicia Grimmenhag (@feliciagrimmenhag) 8 Okt 2020 kl. 9:53 PDT

Nu menar jag inte att jag aldrig får träningsvärk, det är klart att det fortfarande uppstår från hårdare ridpass eller pass på gymmet. Men när jag har skadat mig förut har jag alltid haft en inkörningsperiod för att vänja mig att sitta på hästryggen, komma igång  och se till att kroppen hänger med.

Efter att inte ha suttit på hästen på över en månad så kom jag för en vecka sen upp på hästen igen. Då tog jag det lite lugnt och skrittade mest runt (därför att jag fortfarande var trött), Följande dagar eskalerade det ganska rejält på en gång och det gav stora utslag under helgen.

Från att ha känslan att ha gått från 0-100 så har jag känt mig som en klubbad säl. Jag kommer inte ihåg senast jag var så trött, stel och öm i kroppen. Men det har ändå känts så bra att vara tillbaka på hästryggen. Så det är den bästa typen av ömhet och trötthet. Och äntligen börjar smärtan som lätt sätter sig i min rygg och kom under den här månaden, försvinna igen. Ridningen är den bästa rehabiliteringen.

En annan sak som man också känner är vilken nytändning man har fått i stallet. Alla grejer runtom bli plötsligt mycket roligare och man vill fixa allting. Saker man har skjutit upp görs med lätthet nu för att man t o m har saknat att spola av benskydden. 

Var hos Gunilla Byström i förrgår med Tarot då vi vanligtvis tränat för henne varannan vecka. Den här gången fick hon rida Tarot och lösgöra honom vilket kändes väldigt bra. Han har mest motionsridits och inte riktigt haft de lösgörande och lite hårdare dressyrpassen den senaste månaden. Även fast jag är en hyfsat duktig ryttare (får man hoppas) känns det bra att ändå få den hjälpen då jag har lite andra förutsättningar att få igenom vissa saker. Men det kan nog vara skönt för alla ibland.

Nu känns det som att min vardag börjar gå tillbaka till det normala och även fast jag inte har tappat rutiner att inne sittandet gjort mig galen. Jag har fått en nytändning och känner mig mer inspirerad än någonsin att göra vissa saker och testat nya saker. Något positivt har verkligen kommit med karantänen!

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

This is what it’s all about. Could this evening been any better? So happy I can trust the old man to take care of me, so you can do these kinds of things even without legs. 😍🙏 Also happy that @marietulesjo is starting to come back and keep an eye on me and @sophielainpeltoeq 😁🙌

Ett inlägg delat av Felicia Grimmenhag (@feliciagrimmenhag) 5 Maj 2020 kl. 12:25 PDT

Ända sedan jag kom tillbaka in i ridsporten har jag satt mig in i den rådande kulturen på sociala medier och i stallet. När jag försvann ur ridsporten så fanns det inte mycket att hitta på internet och det längsta man kom var genom att jämföra sig med de andra ryttarna i stallet.

Rätta mig om jag har fel, men jag tycker att jag har låtit mig höra om dålig stämning på tävlingsplatser och ryttare sinsemellan ibland. Det är inte någonting jag har reflekterat över själv eller reagerat på, utan bara hört det uttalas av andra.

Men det har fått mig att fundera. Är det verkligen så att ryttare är otrevliga mot varandra med flit?

Nej, det tror jag inte. Jag tror att det är två nyckelfaktorer som spelar in i det hela, och det är osäkerhet eller avundsjuka. Oftare den första än den andra när det kommer till attityd gentemot andra.

Det här har jag nämligen själv problem med. Inte att jag på något sätt beter mig illa på grund av avundsjuka gentemot andra. Utan att jag kan vara väldigt osäker i olika sammanhang. Jag har som oerfaren hästägare fort slängts in i en ibland ganska intensiv vardag. Som oerfaren dressyrryttare slängts in i lite av en “raketkarriär”. Som profil slängts in i en värld med sponsorer där man måste tänka på hur man beter sig och uttalar sig.

Om det här inte skapar osäkerhet så vet jag inte vad som gör det. Jag har slängts in i många situationer där jag varit väldigt obekväm därför att jag ofta har känt att jag saknar kompetens och insikt i ämnet, även fast det inte alltid har stämt när jag tittar tillbaka. När jag träffar andra duktiga personer har jag alltid haft en rädsla för att framstå som korkad eller obildad.

Jag kan nog av andra personer uppfattas som blyg och kanske t o m lite dryg. Men det handlar absolut inte om att jag på något sätt upplever att jag är bättre än andra i mitt sällskap eller de människor jag träffar på, tvärtom. Jag känner ofta att personer jag träffar som är duktiga hästmänniskor är överlägsna mig därför att de verkar ha ett stort hav av kunskap. Då blir jag osäker och väljer att inte säga så mycket. Men de kanske bara är duktiga på att snacka, vad vet jag?

Jag säger inte att jag är sämre på hästar än andra människor. Jag läser mycket teori om hästar för att lära mig mer och lyssnar på vad människor säger till mig. Någon form av livserfarenhet måste jag väll också besitta. Talang måste jag väl också ha med tanke på nivån jag tävlar på? Nu har jag hållit på med hästar i 6 år på den här nivån och gått på ofantligt mycket föreläsningar och varit med i olika talangprojekt. Jag vet att jag besitter mycket kunskap, men ändå finns osäkerheten fortfarande där – att inte vara en tillräckligt bra hästmänniska.

På samma sätt tänker jag att många människor som åker och tävlar inte är otrevliga för den sakens skull. Utan för att det där saknas självförtroende och att man är osäker.

Vad jag vill komma fram till är att en dålig stämning eller avsaknaden av kommunikation från vissa personer kanske inte har att göra med att den personen VILL vara otrevlig. Det handlar om osäkerhet för att säga fel eller konstiga saker, eller att kanske uppfattas som en oseriös person. Att tro att man är en sämre ryttare. Det har i a f varit och är fortfarande något jag måste arbeta på med mig själv.

Kanske gäller samma sak för många andra?