Det kan inte alltid vara perfekt – Patrik Kittel Dressage Tour

Felicia Grimmenhag | 10/2 - 2019

Idag har jag varit på clinic i Djursholm som genomfördes av Patrik Kittel och hans team i samarbete med Saab. En tour som pågår under 4 år där mantrat lyder ”Alla kan rida Grand Prix”. Jag medverkade själv förra året med Tarot där temat var medelsvår. I år har svårighetsgraden ökat och nivån ligger på St George & Intermediaire.

Redan innan clinicen börjar finns det en förväntan. De flesta som är på clinicen är rakt igenom dressyrryttare och många känner varandra. Jag hälsar själv på ett visst antal människor innan jag tillslut går ut och sätter mig tillsammans med Marie och Sophie och väntar på att clinicen ska börja.

Med  ca 1 400 personer i en lokal så är det ett ganska högljutt sorl som breder ut sig i ridhuset. De flesta har funnit sina platser och är också där på utsatt tid. Om det är något hästmänniskor generellt är dåliga på så är det att komma i tid. Men när det börjar vankas Patrik Kittel är även den mest extrema tidsoptimisten i tid.

Moderatorn kommer ut och rör sig mot mitten av ridbanan med två personer till i släptåg. Innan de ens har höjt micken till munnen så tystnar sorlet och allas uppmärksamhet vänds mot de tre personerna i mitten. Personerna presenterar sig och sedan kommer självaste Patrik Kittel in på arenan. Det som alltid är så skönt med Patrik är att han alltid har en väldigt positiv och energisk energi som smittar av sig på åskådaren och skapar ett intresse. Patrik inleder med några ord och upplägget kring touren för att sedan välkomna de första ryttarna.

Hela clinicen genomsyrades av hur viktigt det är med kontroll på tempot. Lika viktigt som det är med tempoväxlingar, lika viktigt är det att ha förmågan att bibehålla samma tempo genom flera olika moment. Hästarna har ju ibland en tendens att precis som om vi själva, försöka underlätta för sig själva i olika moment. Ibland drar de iväg lite för oss, och ibland lägger de sig mer i ett behagligt och långsamt tempo. Att hela tiden hålla hästen alert, uppmärksam, avspänd men också framme för skänkeln.

En ryttare hade problem med framåtbjudningen och hästen satte sig gärna i det mer långsamma tempot, vilket genererade i att ryttaren behövde använda sina skänklar väldigt mycket. När hon istället ställde sig i lätt fältsits, gav kommandot framåt, släppte kraven och började ”rejsa” lite. Började hästen efter ett tag att själv få en mer naturlig framåtbjudning och därmed behövde inte ryttaren arbeta lika mycket skänkeln, och det blev mer harmoniskt i både galoppirutterna och slutorna i galopp.

En annan ryttare hade problem med en häst som var lite spänd och blev lite hög i nacken. Där jobbade Patrik mycket med att hästen skulle hamna mer i balans och i en avspändhet. Eftersom han såg att hästen hade en bättre balans i galoppen valde han att arbeta mycket i den gångarten för att sedan återgå till trav där man såg en klar förbättring i balansen i slutet. Den hästen var också väldigt snabb och visste ofta vad den skulle göra när den gick in på diagonalen och liknande, vilket gjorde att ryttaren fick instruktioner att välja andra linjer ibland för att hela tiden föregå hästen och hålla den alert, men också vänta.

Patrik förespråkar alltid för att försöka bibehålla glädjen hos hästen för att kunna ha ett fungerande samarbete. Att alltid gå ur ett moment innan hästen tycker det är alldeles för svårt och för jobbigt. Att hela tiden sätta in korta pauser i passet för att hästen ska få möjlighet att slappna av. Att vara konsekvent och gå ur ett moment och göra om ifall det inte känns bra, istället för att genomföra momentet halvdant. Att alltid klappa den och tala om för den hur duktig den är, vilket jag är ett stort fan av.

Patrik avlutade sedan med att rida själv och visade hur det ser ut första gången man sitter upp på en häst och ska rida. Hur man först känner in hästen och utifrån det börjar utföra de olika momenten. Vissa saker gick bättre och vissa sämre, men som Patrik sa: ”Det kan inte alltid vara perfekt”, vilket jag tyckte satte en bra punkt för dagens clinic.

Jag hade en riktigt trevlig dag på clinicen och fick lite pushning i min egna ridning. Ibland fastnar man lite och om man inte tar med sig någon övning som kanske kan hjälpa, tror jag definitivt att det kan hjälpa till med den mentala biten. Ibland behöver vi en knuff eller inspiration, vilket jag verkligen tyckte att den här clinicen gjorde. Så nu ska jag hem och rida lite Grand Prix tänker jag, haha!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här