Internationella funktionshinderdagen!

Felicia Grimmenhag | 3/12 - 2018

Idag är internationella funktionshinderdagen! Brukar vanligtvis inte skriva sådana här inlägg men kände att jag hade lust.

Jag har reflekterat mycket på sista tiden kring inkludering och exkludering. Hur man lätt glömmer bort småsakerna som försvårar i vardagen. Jag behöver inte oroa mig att bli av med min assistans, för jag är inte berättigad till någon från början. Men jag måste ofta ligga steget före, har svårt att vara lika spontan som alla andra och blir inlåst i min lägenhet ifall hissen är sönder eller det ligger 4 dm snö utanför porten.

Hur kan vi 2018 fortfarande inte ha modeller med fysiska funktionsnedsättningar i tidningar och kampanjer för kläder och andra vardagliga saker? Om vi säger att 1 % av Sveriges befolkning har en fysisk funktionsnedsättning (egentligen är det mycket mer), varför finns det då inte i alla fall en sida med en rullstolsburen (t ex) i varje säsongkatalog för kläder?

Varför ser man sällan folk med fysiska funktionsnedsättningar i tv och på sociala medier om det inte är för att just det ämnet är den aktuella debatten eller kampanjen? När ska det normaliseras och inte vara i fokus?

Hur ofta ser man karaktärer i filmer, serier och barnprogram som har fysiska funktionshinder? Hur ska människor kunna känna sig normala när de inte inkluderas överallt i samhället?

Vilka förebilder finns det för funktionshindrade barn och ungdomar som säkert ofta känner utanförskap på grund av sitt funktionshinder? Bara 4 % av alla fysiskt funktionshindrade barn sportar t ex. När ska paraidrottare få mer uppmärksamhet och prestige i sina prestationer?

Jag var på ryttargalan i onsdags, supertrevligt och ett jättefint arrangemang. Förutom en detalj, jag kan inte ta mig från min plats till handikapptoaletten under hela kvällen. Alla borden står för trångt och om jag ska dit så betyder det att jag måste be folk ställa sig upp, flytta på sig och även flytta på borden. Vilket är något jag inte har lust med eftersom jag tycker sådant är jobbigt. Bara en sådan simpel grej.

Att folk fortfarande använder handikapparkeringar för att vänta på eller bara använda lite ”fort”. Sedan när jag tutar på dem så ger de mig fingret istället för att titta på mitt tillstånd i fönstret och flytta på sig. För hur kan en ung tjej vara funktionshindrad och behöva den här parkeringen?

Det finns mycket vi behöver arbeta med. Det här är bara en liten del. Men jag längtar efter den dagen jag kan röra mig och känna mig lika fri som en ”normal” person.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här