Jag är inte ett fan av skitsnack

Felicia Grimmenhag | 14/12 - 2018

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Med hästar händer förutsägbara och oförutsägbara saker hela tiden. Ibland tas det tunga beslut och man gråter bakom stängda dörrar och visar sedan ett leende utåt, för sorgen är ens egna och ingen annans.

Varför tycker sig andra då ha rätten att öppna sina munnar och snacka skit?

 

Fabbe kom till mig för 2,5 år sedan. Vi har haft en riktig resa tillsammans och precis som de flesta andra förälskade jag mig i honom från första början. Han har ställt upp och varit en riktigt kämpe många gånger och lärt mig väldigt mycket. För det är jag honom evigt tacksam.

För lite mer än en vecka sedan var vi inne på återbesök med honom hos veterinären, och efter alla undersökningar kom vi fram till att han inte skulle hålla för det arbetet en satsning krävde. Många antar att paradressyr hästar inte går speciellt tufft, men för att ha styrkan och fysiken för att tävla på den nivån och även klara av resorna till andra länder krävs det en frisk och stark häst.

Jag hade sett det komma ett tag och har gråtit många gånger, så när veterinären gav beskedet kom det inte som en blixt från klar himmel. Utan jag började direkt tänka praktiskt, och hur vi skulle gå till väga för att hitta ett bra hem till honom. Sanningen är att jag/vi vill få iväg honom ganska fort. Inte för att vi inte bryr oss, utan tvärtom. Att se honom och mysa med honom gör otroligt ont för att man vet att han ska åka. Om jag hade haft möjligheten eller ekonomin hade jag haft kvar honom, men sådan lyx har inte jag. Jag älskar den där hästen till månen och tillbaka, men jag försöker sluta för jag tänker att det kanske gör lite mindre ont då.

 

”Next to go” läser jag bland kommentarerna på min officiella Facebooksida. Det är en person jag inte har hört av på flera år, och som inte tog det lättvindigt när jag sålde min förra häst. Min förra häst var ett fantastiskt sto på många sätt. Smart, kvick och medgörlig. Men hon krävde skänklar för att känna sig trygg, inte något som var mer komplicerat än så. Något jag helt enkelt inte kunde ge henne.

”Next to go.. För små, för stora” droppar det in en till kommentar några minuter senare.

Vad försöker den här människan säga? Att jag är en dålig person för att jag under 4,5 år sålt två hästar? Ingenstans har jag skrivit att Fabbe är för stor, bara att han har väldigt stor gång och att det sliter på min kropp. Men huvudproblemet är fortfarande att han inte håller. Min förra häst var 154 cm hög, för en ryttare som var 173 cm när hon hade ben så är det ganska litet. Men problemet där låg fortfarande i det faktum att jag inte hade ben.

Det är inte så att jag vill sälja mina hästar, men om man ska göra en ordentlig satsning och det inte funkar i ridningen, vad ska man göra?

Min tanke när jag läste kommentarerna var ”Vem fan är du att klampa in i en situation som redan är jättetuff för mig och ge mig dåligt samvete för att jag inte kan ha kvar hästen?”. Alla vet redan hur komplext det är att hitta rätt hästar, få det att fungera och att dessutom vara funktionshindrad gör det ännu snäppet svårare. Tro mig, om jag kunde välja skulle jag haft kvar alla hästarna.

 

Varför tar sig människor rätten att klampa in i en situation, styrda av sina egna känslor och tar sig friheten att stampa lite på andra? Att välja ut sin egna bild av en situation och sedan blir helheten skev för att personen valde att bara titta på det som den själv ville titta på.

Mina tankar förs tillbaka till när Anna Freskgård fick ta bort Box Qutie på VM i Tryon på grund av komplikationer efter en akut skada. En skada som lika gärna hade kunnat hänt i hagen eller på en ritt ute i skogen. Kommentarerna som vissa människor skrev var hemska. Påhopp och antaganden. Trots att man inte visste omfattningen, situationen eller helheten. Helt plötsligt blev inte Anna en verklig människa utan en måltavla för alla dessa människor som satt bakom sina skärmar med känslor och åsikter. Även fast jag kan säga att Anna troligtvis har varit mer mån om sin hästs välmående än de där personerna bakom skärmarna har varit om sina egna hästar.

Jag sätter absolut inte in mig och Anna i samma fack då det hon råkade ut för var 100 000 gånger värre än mina två kommentarer, tro absolut ingenting annat.

 

Min poäng är bara att varför tar sig alla dessa människor frihet att hoppa på andra? Jag är absolut öppen för diskussion och debatt gällande hästars välbefinnande. Men det är en skillnad på debatt och personliga påhopp. Jag är i affekt just nu och och känner irritationen och ilskan som ligger bubblande i magen. Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till vissa personer att de är dumma i huvudet, men det skulle varken ge önskad effekt eller öppna för en civiliserad debatt. I min värld har jag alltid tänkt att ju äldre människor blir, desto visare och mer förstående gentemot världen blir dem. Med tiden har jag insett att det inte fungerar riktigt så.

 

Snälla tänk innan du öppnar munnen eller knappar på tangentbordet med dina fingrar, tack. För jag är inte stort fan av skitsnack.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här