När man känner att man har mycket mer att ge

Felicia Grimmenhag | 21/3 - 2019

Förra veckan var jag och tävlade i Danmark. Det var superkul och det var en bra debut på tävlingsbanan utifrån förutsättningarna. Vi landade sedan natten mellan söndagen och måndagen i stallet och på hemmaplan vilket alltid känns lika skönt varje gång.

I Danmark kom jag på femteplats alla tre starterna under helgen. Med en hyfsad bra procent och hyfsad bra prestation. Det som gjorde mig lite förbannad var att jag första starten hade kunnat klättra upp till en andra placering om jag hade fått en halv procent högre. Andra dagen hade jag kunnat klättra upp till en tredje placering om jag hade fått en procent högre.

De där småmarginalerna (och vi pratar verkligen hundradelar ena dagen) var lite triggande, både för ilskan men också för motivationen. För även om jag hamnade precis efter de andra så är det inga dåliga/mediokra ryttare vi pratar om. Utan det här är duktiga ryttare, och det betyder att med mer träning kommer jag kunna slå dem.

Jag har inte haft de bästa förutsättningarna inför den här tävlingen. Jag skadade mig förra året och fick inte rida på tre månader. Jag har ridit i två månader och att komma tillbaka från en höftoperation är inte det lättaste. Det var först bara någon vecka innan tävlingen som jag verkligen kände att jag började hitta hem i sadeln igen. Den där känslan som gör att man känner den där speciella samhörigheten med hästen.

Inte nog med skadan. När jag väl fick börja rida igen stängde alla anläggningar och vi kunde därför inte komma iväg och träna någonstans. Jag kunde inte åka till någon tränare och inte åka på någon programridning eller tävling för att värma upp inför säsongen. Jag kom iväg på en programridning veckan innan där jag fick låna en ridskolehäst från Strömsholm. (Vilket var superkul faktiskt) Men även Tarot hade behövt komma ut lite.

Det är jobbigt när man hela tiden måste ändra om i planen och när det inte blir som man har tänkt sig. Såklart går det ingen nöd på oss fysiskt, men rutinen måste underhållas lite emellanåt för både häst och ryttare. När man står på en hoppanläggningen med hinder är det svårt att träna program och rörelser så som de ska vara. Som tur är är det ett fantastiskt underlag där så det väger upp för det, haha.

Jag tror kanske att de där hundra-/tiondelarna jag hamnade efter på i placeringarna triggade min motivation lite mer än om jag hade slagit konkurrenterna med några tiondelar till godo. De kommer få mig att arbeta lite hårdare, mer strategiskt och med en tydligare plan.

Sedan vet vi alla att det ibland inte spelar någon roll hur noga man är, för ibland händer det saker som vi inte kan påverka. Men ändå veta att vi gjorde allt, för att skapa de bästa förutsättningarna.

FOTON: HELENA AGER

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här