När man känner att man har mycket mer att ge

Felicia Grimmenhag | 21/3 - 2019

Förra veckan var jag och tävlade i Danmark. Det var superkul och det var en bra debut på tävlingsbanan utifrån förutsättningarna. Vi landade sedan natten mellan söndagen och måndagen i stallet och på hemmaplan vilket alltid känns lika skönt varje gång.

I Danmark kom jag på femteplats alla tre starterna under helgen. Med en hyfsad bra procent och hyfsad bra prestation. Det som gjorde mig lite förbannad var att jag första starten hade kunnat klättra upp till en andra placering om jag hade fått en halv procent högre. Andra dagen hade jag kunnat klättra upp till en tredje placering om jag hade fått en procent högre.

De där småmarginalerna (och vi pratar verkligen hundradelar ena dagen) var lite triggande, både för ilskan men också för motivationen. För även om jag hamnade precis efter de andra så är det inga dåliga/mediokra ryttare vi pratar om. Utan det här är duktiga ryttare, och det betyder att med mer träning kommer jag kunna slå dem.

Jag har inte haft de bästa förutsättningarna inför den här tävlingen. Jag skadade mig förra året och fick inte rida på tre månader. Jag har ridit i två månader och att komma tillbaka från en höftoperation är inte det lättaste. Det var först bara någon vecka innan tävlingen som jag verkligen kände att jag började hitta hem i sadeln igen. Den där känslan som gör att man känner den där speciella samhörigheten med hästen.

Inte nog med skadan. När jag väl fick börja rida igen stängde alla anläggningar och vi kunde därför inte komma iväg och träna någonstans. Jag kunde inte åka till någon tränare och inte åka på någon programridning eller tävling för att värma upp inför säsongen. Jag kom iväg på en programridning veckan innan där jag fick låna en ridskolehäst från Strömsholm. (Vilket var superkul faktiskt) Men även Tarot hade behövt komma ut lite.

Det är jobbigt när man hela tiden måste ändra om i planen och när det inte blir som man har tänkt sig. Såklart går det ingen nöd på oss fysiskt, men rutinen måste underhållas lite emellanåt för både häst och ryttare. När man står på en hoppanläggningen med hinder är det svårt att träna program och rörelser så som de ska vara. Som tur är är det ett fantastiskt underlag där så det väger upp för det, haha.

Jag tror kanske att de där hundra-/tiondelarna jag hamnade efter på i placeringarna triggade min motivation lite mer än om jag hade slagit konkurrenterna med några tiondelar till godo. De kommer få mig att arbeta lite hårdare, mer strategiskt och med en tydligare plan.

Sedan vet vi alla att det ibland inte spelar någon roll hur noga man är, för ibland händer det saker som vi inte kan påverka. Men ändå veta att vi gjorde allt, för att skapa de bästa förutsättningarna.

FOTON: HELENA AGER

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tävlingsvlogg

Felicia Grimmenhag | 20/3 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vlogg – Förberedelser inför Danmark

Felicia Grimmenhag | 12/3 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hur det känns att vara amputerad

Felicia Grimmenhag | 6/3 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Att arbeta med en PT

Felicia Grimmenhag | 3/3 - 2019

Något jag inte skriver om så ofta är min träning. Jag gymmar i genomsnitt tre gånger i veckan och fyra gånger i månaden med PT. Personlig tränare är något jag har investerat i eftersom jag från början:

  1. Kände att jag behövde lära mig HUR man faktiskt tränar och gör alla övningar.
  2. Behövde hjälp med vissa övningar som jag inte kunde göra själv på grund av min funktionsnedsättning.
  3. Behövde någon kreativ som kunde hjälpa mig hitta övningar för att arbeta med muskelgrupper på andra sätt än vad man kanske ”normalt” sätt gör.

Det jag har lärt mig under de senaste åren med PT är ovärderligt, och är något jag kommer ha extremt stor nytta av. Att anställa en PT på ett gym är ju exakt likadant som att åka och träna för en tränare med din häst. Du åker dit bl a för att lära dig nya tekniker och förbättra utförandet av moment. Ett plus är om du får till en kontinuerlig träning som gör att du lättare kan plocka upp från där du lämnade det sist.

Jag vet att PT inte är billigt, och jag har nyligen gått ner från sex till fyra gånger av ekonomiska skäl. Men jag tycker de är väl investerade pengar då jag lärt mig väldigt mycket om min egen kropp. Jag har lärt mig aktivera vissa muskelgrupper och jag har lärt mig även om hållbar träning. Såklart är det viktigt att gå till någon som vet vad dem gör, annars kan det vara som att kasta pengarna i sjön.

Hur jag lägger upp mina träningspass är att jag alltid börjar med 5 min battlerope. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till jogging för min del. För mig gäller det att hitta en balansgång mellan för lite uppvärming – och för mycket.

Eftersom jag inte kan springa eller gå blir det att jag ofta får använda mina armar och axlar, vilket är oundvikligt. Därför är det viktigt för mig också att träna dem symmetriskt och se till att jag är lika stark i båda. Men det betyder också att jag använder mina armar och axlar i princip alla övningar jag gör nästan, vilket gör att jag inte kan ha för lång uppvärmning och trötta ut mina muskler. Jag får en del kondition genom ridningen, vilket är ett plus eftersom jag verkligen inte gillar att köra kondition på gymmet (Jag är mer än tyngdlyftare). Tyvärr tvingar min PT mig att göra sådant ibland ändå, men det är nog tur det.

De tyngre passen kör jag ofta med PT, för att underlätta för mig själv, men även ur säkerhetssynpunkt. När vi kör tung bänkpress tycker jag om att ha någon som passar under de sista repetitionerna, då det ofta kan bli lite segt och svårt. Sen händer det också om jag inte är noga att jag tappar balansen, och eftersom jag inte har fötterna i backen som jag kan balansera med så hamnar jag i en ganska utsatt position.

Med PT blir man också väldigt mycket mer taggad och peppad. Man får ofta mer struktur om man har problem med det, och man får också ofta känslan att man ”vill bevisa” någonting för personen. Vilket gör att man arbetar mycket hårdare. Vilket vissa behöver, men såklart inte alla.

Jag tycker att om man någon gång har lite extra pengar över och vill ”unna” sig, så tycker jag att en PT kan vara väl investerade pengar om man är intresserad. Om man inte är intresserad så förstår jag det också, det finns mycket annat man kan unna sig också. Det här inlägget handlar inte om att man SKA träna med PT, utan bara berätta om fördelarna med en PT.

Mycket av det jag har gjort på gymmet har jag kunnat använda mig av i stallet och ridningen. En av de absolut viktigaste sakerna är hur jag har lärt mig att aktivera de nedre magmusklerna som har gjort underverk för min ridning. Ju mer kroppskontroll du har, desto lättare blir ridningen och kommunikationen med hästen. Att vara medveten om din kropp kommer underlätta allt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tre superbra ridpass och Escape Room

Felicia Grimmenhag | 28/2 - 2019

Jag känner glad nu, jag känner mig lycklig nu och det känns som om jag är på rätt spår.

Jag har nu haft de bästa ridpassen på flera månader, flera dagar i rad. Jag har kämpat ganska mycket med höften, både att få igång rörligheten mer och sedan smärtan. Såklart blir det bättre och bättre hela tiden, vart eftersom höften läker. Men i helgen kändes det bara helt fantastiskt.

Jag hade hjälp av en tjej som red innan som heter Pernilla, som värmde upp Tarot och såg till att han var riktigt lösgjord. Att sätta sig upp på en helt lösgjord häst gjorde ridningen 10 gånger lättare för mig. Att sitta upp på en häst som är stum i ryggen (innan han blivit uppvärmd) är inte de ultimata förutsättningarna så länge höften fortfarande läker och jag inte kan rida lätt. Så då kunde jag rida på ordentligt och verkligen träna de moment som behövdes.

Sista dagen red jag själv men då var han så fin i kroppen att det gick superbra ändå. Det tyckte jag var ett litet kvitto på att man ibland ska våga ta hjälp, för att skapa de bästa förutsättningarna. Det var bättre för både mig och hästen, och även Marie som fortfarande höll på och återhämta sig från influensan.

Jag har varit hästledig i två dagar, då min medryttare Sophie red honom i tisdags och han hade en vilodag igår. Så idag är det jag som hoppar upp igen.

Ibland blir man lite handfallen när man inte riktigt vet vad man ska göra när man inte åker ut till stallet. Men jag var faktiskt och tittade på lite golv och färger till min hall igår, och sedan åkte jag in till stan (Stockholm) och träffade en av mina bästa kompisar Felicia (Ja, vi har samma namn). Där började vi med att vi körde ett ”Escape Room” som är ganska populära just nu. Det var så jävla kul! Så fort det var slut ville vi köra igen, haha. Det är något man måste testa, vi körde på Fridhemsplan på St Eriksgatan.

Efter det gick vi och käkade middag på Austin Food Works, som hade riktigt goda hamburgare! För att sedan dra vidare och ta några drinkar på Orangeriet vid vattnet. En riktigt härlig kväll med massor av skratt och hemma vid 10-tiden vilket var helt perfekt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vlogg från förra veckan

Felicia Grimmenhag | 26/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En lätt sak för en person – kan vara svårt för en annan.

Felicia Grimmenhag | 25/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lär man sig verkligen av sina misstag?

Felicia Grimmenhag | 23/2 - 2019

Jag gjorde en video på Youtube om det här (länkar den längst ner i inlägget) men jag ville göra en lite mer djupdykning i misstag.

Så vi växer upp med mantrat ”Vi lär oss av våra misstag”, från det att vi praktiskt taget har blöjor på oss. Vi begår massor av misstag som bebisar, barn, tonåringar och även som vuxna (även om vi inte alltid vill erkänna det). Gärna samma misstag fler gånger.

Men lär vi oss verkligen av våra misstag?

Vi gör ett misstag, blir kanske tillsagda och lär oss vad vi inte ska göra. Men varför upprepar vi ofta misstag eller lyckas fortfarande inte med en uppgift ändå?

Jo, för vi lär oss inte hur vi ska göra istället.

Om du varje gång berättar för en person hur hen ska göra istället för att bara säga till personen att hen gör fel, kommer personen i fråga att lära sig mycket fortare. Det är så tränare och lärare arbetar. De ger hela tiden sina elever strategier för att kunna lösa uppgifter och moment som de inte klarar på egen hand.

Men det krävs träning som elev för att kunna till till sig information och strategier av andra, det är inte något som kommer naturligt för alla.

Jag kan bara se många personer runtomkring mig som vägrar ta hjälp eller beter sig envisa barn. Som har svårt att ta åt sig för att ”hen ska inte säga åt mig vad jag ska göra”. I vissa situationer kan jag förstå det, men om vi har den inställningen kommer vi inte utvecklas eller göra lika stor progression som andra. Det finns en stor risk att du kommer bli en ”know-it-all”. Tror det eller ej, men dessa personer sitter inte bara i skolbänken.

Det är något som jag är ganska nöjd med mig själv. Jag lyssnar gärna på andra personers åsikter och tankar, tar till mig och väljer ut delar som jag applicerar i mitt egna liv och i min kompetens. På det sättet lär jag mig att ta mig framåt. Jag har inte den prestigen att jag känner att ”jag vet bäst”, även fast jag ibland kan känna en frustration när jag pratar med en ”know-it-all” och inte känner att jag blir hörd och blir lite puttad åt sidan.

Jag har skrivit om det här om konstruktiv kritik och kunna hantera det, så det kommer jag inte ge mig in i. Men att kunna ta den formen av kritik är exakt samma sak som det här.

Jag tror inte att du lär dig av dina misstag, du lär dig av dina framgångar. Alla de gånger du har lyckats och gjort något på rätt sätt, det kan du ta med dig in i nästa moment och lägga till i portföljen med strategier. För då har du lärt dig NÄR, VAR, HUR & VARFÖR.

Om du begår massor av misstag betyder det inte att du kommer att lyckats, utan chansen kommer vara otroligt mycket större om du lyssnar på andra som har den kompetensen du inte har, även fast du ibland inte vill höra. Låter andra hjälpa dig, även fast det är skitjobbigt att behöva ta emot hjälpen. För då kommer du hitta nycklarna, strategierna och framgångarna.

Vi vill så gärna göra allting själva, vilket gör att vi ibland är dumdristiga och hellre begår ett flertal misstag innan vi tar hjälp. Jag har i o m min funktionsnedsättning fått inse att det finns en del saker jag faktiskt behöver hjälp med för att det fysiskt blir för omständigt, komplext eller rent ut sagt omöjligt. Det har gjort mig ödmjuk inför utmaningar, men också väldigt envis.

Med det vill jag säga att vi inte ska vara rädda för att ta hjälp och faktiskt lyssna, men också vara lyhörda för förändringar. Vi kan ha begått misstag hela livet, utan att ens inse det. För att sedan testa något på ett helt annat sätt och det bara klickar.

Därför tror jag inte att vi lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här