Andra intressen än hästar

Felicia Grimmenhag | 26/1 - 2019

Som “hästfreak” är det lätt att man fastnar i hästvärlden. Kanske är det bara för att jag har kommit in lite senare eller så kanske det är för att jag har har blivit lika “inbiten” än. Men jag tror att det är viktigt att ha andra intressen.

Jag säger absolut inte att man inte kan vara en hästnörd, för det tror jag också är väldigt viktigt. Det är viktigt att vilja veta så mycket som möjligt, läsa och titta för att lära sig mer om hästar. Men jag tror också det är viktigt att ibland få ett avbrott och göra någonting annat från hästvardagen, oavsett ifall det är genom jobb, det sociala eller andra hobbys.

Ett av mina andra intressen är smink. Jag tycker det är kul att experimentera med smink och göra lite galna saker. För mig är det ett sätt att uttrycka mig kreativt. För att jag ska fortsätta känna mig motivera låter jag mig få utlopp för mina kreativa sidor, oavsett som det är genom smink, sång eller skrift. Jag tror det är viktigt om man har det behovet.

För vissa kanske det räcker med hästarna, och det är helt okej. Jag tror bara att om man har behov av andra saker ska man låta sig själv få utlopp för det, för att må bra. Men om man är helt nöjd med hästarna, så är det helt okej också. Ibland är det bara viktigt att att tänka på sig själv, och vad man själv behöver. För jag tror att det är lätt att man glömmer det ibland.

Här är en bild från min Instagram där jag lägger upp olika sminkningar. Om ni vill följa så finns länken under bilden.

https://www.instagram.com/beautybygrimmen/

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Mina mål under 2019

Felicia Grimmenhag | 25/1 - 2019

Här kommer en video där jag pratar om mina mål under 2019. Alltifrån sportsatsningen och jobbet till privatlivet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Ridpasset från i tisdags

Felicia Grimmenhag | 24/1 - 2019

I tisdags red jag lite tempoväxlingar och tränade att hålla tempot i volterna. Inte perfekt men på rätt väg.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Bra ridpass, återhämtning & återfunna kvitton

Felicia Grimmenhag | 23/1 - 2019

Just nu är vi mitt i veckan. Varför säger vi mitt i veckan till onsdagar? Jag förstår att det är mitt i arbetsveckan, men det logiska är ju att mitt i veckan skulle vara på torsdag eftersom en veckan sträcker sig från måndag-söndag. En liten tanke sådär, haha.

Jag var imorse och tränade med min PT. Det gick bra men jag kände mig inte helt på spåret. Jag har haft lite låsningar i höger ländrygg/rumpa och när vi kände efter var det spänt runtom hela höften i princip. Jag har nog någon lättare inflammation i muskeln, vilket inte är så konstigt eftersom jag har börjat köra väldigt hårt både på gymmet och hästryggen. Det är inte fara, utan nu gäller det bara att låta muskeln återhämta sig och mjuka upp ligamenten som nog bidrar till smärtan.

Igår hade jag det första “ordentliga” ridpasset kan man säga på flera månader. Det gick väldigt bra och det var första gången som jag kände att jag och Tarot verkligen blev ett igen. Det är mycket finesser som måste återskapas och hittas, men det känns som att vi är på rätt väg nu. Vi tränade mycket register i traven och jag kände idag hur det allt gav lite träningsvärk i magen.

Jag håller just nu på att lägga upp en video på Youtube som kommer upp lite senare, där jag pratar om mina mål för i år. Jag ser fram emot året med massor av spännande saker som händer.

Kvittona som jag skrev om i måndags är upphittade! Jag hade lagt dem på ett “jättebra ställe” som jag sedan inte kom ihåg var de var. Men jag hade lagt dem fint i en pärm som var bredvid pärmen med fakturor och allt sådant. Problemet var nog att det stod ‘Swedbank’ på pärmen så jag kopplade inte att det var kvitton i den. Men nu är det lugnt!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Jobb + en paus i vardagen

Felicia Grimmenhag | 21/1 - 2019

Efter en helg med trevligt sällskap, middag och lite smått och gott återvänder vi till vardagen. Men den här gången är jag inte längre student. Efter fem månader är jag äntligen klar med mina kurser och jag hade sista inlämningsdagen igår, woho! För er som inte vet pluggade jag ‘Introduction to Entrepreneurship’ & Idrottspsykologi. Både kurserna var väldigt intressanta, men det märks när man inte har pluggat på fem år, man tappar studietekniken helt.

Jag ser fram emot några veckor där jag bara ska satsa på mitt egna och sedan utvärdera utifrån det. Jag har inte riktigt haft möjligheten att testa på hur det är att ägna sig helt åt sitt företag, utan jag har hela tiden jobbat eller pluggat samtidigt. Vilket har tagit mycket energi tillsammans med hästarna och det sociala.

Jag började dagen med ett gympass tillsammans med min PT. Måste säga att det känns väldigt bra att vara tillbaka på banan. Jag var lite trött i högerarmen och axeln efter mitt lilla tennisäventyr igår. Jag var nämligen inne och testa på lite rullstolstennis i Stockholm, vilket var väldigt kul. Jag har funderat att spela lite tennis, dels som ett komplement till ridningen. Men även för att utmana mig själv lite och träffa nya människor. Jag tycker om att testa nya saker och jag tror det är bra för motivationen att testa nya saker och utmana sig själv, men det kanske bara är jag?

Efter gympasset var jag och handlade lite. Jag åkte hem och fixade lite saker, sedan bar det iväg på massage. Det behövdes verkligen och det var så skönt. Jag unnar mig sällan det men jag tänker att jag ska bli bättre på det. Att få kroppen avslappad är så viktigt för att man ska kunna vara mjuk i sin ridning.

Efter massagen åkte jag hem och tog hand om bokföring, satt i telefonen och har letat ihjäl mig efter två kvitton som har gått upp i rök. Jag tycker alltid att jag är så noggrann, men det kanske jag inte är. Nu bär det snart ut till stallet.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Föredrar helskodda ridbyxor framför grip

Felicia Grimmenhag | 19/1 - 2019

När jag började rida så kan jag säga att mycket handlade om att bara hålla sig fast i sadeln. Det första året jag red (på heltid) hade jag bara western sadel. Det var min ingångsport när jag började med ridningen och när jag sedan skulle gå över till dressyrsadel så var jag både motsträvig och motvillig.

Idag skulle jag välja dressyrsadeln framför western sadeln varje dag, men det har inte alltid varit fallet. Jag säger inte att western sadeln är dålig att rida med, men jag känner inte att jag har samma inverkan eller stabilitet med den. Min första dressyrsadel var en Pfiff som var alldeles för bred i bommen och gjorde att man föll framåt. Inte nog med det så hade jag även inte samma stöd för mina stumpar som jag har i min nuvarande sadel.

Varken stöd för ben eller någon vidare passform red jag med den sadeln i 2,5 år, tills Equality Line valde att gå in och hjälpa mig som en räddande ängel. Med deras hjälp fick jag en anpassad sadel efter hästarna men framförallt efter mig. Jag kommer berättade om den historian en annan gång, för det är en riktig saga. Men det har varit mycket fifflande fram och tillbaka hur man ska få den bästa passformen och få mig att sitta som allra bäst i sadeln.

Något som har varit väldigt mycket i fokus har varit hur jag ska sitta som allra bäst i sadeln och sitta så still som möjligt. Jag har fått mycket råd hur jag ska göra. När jag hade min “dåliga sadel” så var det självklart mycket svårare för mig att sitta sadeln. Jag fick väldigt mycket ridsår vilket var enormt frustrerande eftersom det ofta betydde att jag behövde ta ofrivilliga riduppehåll då jag inte kunde avlasta på det sättet som att rida lätt osv.

Jag fick råd om att använda grip ridbyxor vilket jag förstår kan vara en tillgång, så länge man inte har min funktionsnedsättning. Jag fick även rådet att använda klister till den här typen av ridbyxor, vilket jag åter igen kan förstå är en tillgång så man kan sitta still i sadeln.

Nu ska jag förklara varför grip ridbyxor inte fungerar för mig. Ni vet hur jag alltid måste sitta ner i sadeln? Jag kan inte rida lätt som de flesta andra (vilket jag är avundsjuk på) vilket gör att jag alltid måste sitta ner i alla gångarter. Ibland är hästen spänd i överlinjen vilket gör det här problemet ännu mer påtagligt.

Vad som händer när jag rider med grip ridbyxor är att jag lyfter ut sadeln när jag travar, helt normalt. Ofta skumpar man lite, speciellt på hästar med lite mer gång. Problemet tillkommer när jag ska tillbaka när i sadeln. Med grip ridbyxor “fastnar” jag på vägen ner och kommer helt enkelt inte ner ordentligt. Vad som gör det här väldigt påtagligt är att banden som sitter över mina ben på sadeln blir lösare och”glider ner” på benet, fast det i själva verket är jag som hamnar högre upp i sadeln. Så jag kommer helt enkelt inte ner i sadeln ordentligt. Hänger ni med? Man kan säga att banden nästan hamnar under mina ben ibland.

Jag vet inte ifall det bara är jag som upplever det här problemet för att jag har min funktionsnedsättning, eller för att jag har så små marginaler. Men hur som helst tror jag det är viktigt att vi inte förlitar oss på mycket på hjälpmedel. Jag säger inte att grip inte är bra, jag säger bara att det kanske inte är för alla.

Varför jag föredrar helskodda förutom att jag kommer ner i sadeln ordentligt, är också för att jag blir mer rörligt med de ridbyxorna. Jag kan använda sitsen på ett helt annat sätta eftersom jag kan flytta mig i sadeln till höger och vänster, vilket jag inte kan göra med grip. För grip helt enkelt fixerar mig sadeln och gör mig ganska orörligt.

Jag tror det kan vara viktigt att reflektera över de här sakerna ibland, och få oss att fundera över gränsen mellan att hjälpa och stjälpa oss. För även om vi kan uppleva att något hjälper oss till en början, kanske resultatet blir något helt annat.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Provridning på en skenande häst (2,5 år sedan)

Felicia Grimmenhag | 13/1 - 2019

Efter att jag sålde Fabbe har jag legat lite på “latsidan”, dels för att jag precis har kommit igång med ridningen. Men också för att det faktiskt är lite smidigare för mig att bara ha en häst under vinterhalvåret. Det jag pratar om är såklart jakten på ännu en häst. Jag menar inte att jag är i akut behov av en häst precis nu, men en till häst som så småningom kan Tarots plats när han blivit för gammal.

Det som jag bävar mig för mest är att börja leta och försöka hitta de där bra hästarna. Inte bara gångartsmässigt, men även en häst som har huvudet för långa resor och tävlingsarenor. Förra gången jag letade blev jag varse om att alla människor har väldigt olika uppfattningar om vad en häst med “bra huvud” är. Många av de hästarna som vi kastade upp mig på skulle jag aldrig ha suttit upp på, och något jag lärde mig var att lita på min instinkt när det inte känns bra.

Vi hade letat ett tag och ju längre tid man letar, desto mer sjunker kraven. Det var i alla fall fallet för oss. Vi hade tittat på en del hästar, och om det inte var bristen på utbildning var det brist på bra skritt eller ett bra huvud. När jag letade häst verkade folk tro att jag i princip skulle kunna tävla internationellt med vilken häst som helst, och hörde av sig om både dräktiga ston och nordsvenskar. Säkert i all välmening, men också väldigt låga förväntningar på vad paradressyren kräver av hästmaterialet internationellt.

Låt mig bara säga såhär, i den högsta graden internationellt i paradressyr, går många hästar i vanlig Grand Prix på hemmaplan.

Men tillbaka till jakten på hästen. Vi hittade en häst lite längre söderut som lät trevlig och såg trevlig ut på videos. Vi körde ner hela vägen, vilket tog ca 4 timmar. Vi kommer till ett ridhus och där inne träffar vi hästen och dess ägare. Vi börjar prata och hon börjar berätta om hästen. Det hon berättar får oss att fundersamt börja titta på varandra (jag och Marie som följde med mig). Den lät inte speciellt trygg och hade en del konstigheter för sig. Men vi tänker att om vi ändå har åkt så långt, så borde jag lika gärna rida. Sagt och gjort så ska jag sitta upp.

Det börjar redan helt fel då jag vid uppsittningen faller ner i backen för att hästen flyttar på sig och oroligt steppar runt lite. Lite ovan vid rullstol tänker vi och vi gör ett nytt försök. Vi får upp mig på ryggen men innan vi har hunnit spänna fast kardborrebanden steppar den runt några varv runt ägaren som håller i av nervositet. Tur att jag hade ett handtag, annars hade jag ramlat ner i backen (igen). Vi får fast kardborrebanden och ägaren börjar leda mig.

Hästen är extremt spänd och har väldigt svårt att skritta. Jag försöker slappna av och försöka föra över det på hästen, utan att lyckas. Jag kommer ihåg att jag redan där började fundera på hur jag skulle komma av hästen. Efter ett tag har hästen börjat slappna av och det känns lite bättre, och efter kanske 20 min tänker vi att vi skulle försöka trava. Det skulle vi aldrig har gjort.

Hästen far iväg som ett kanonskott och börjar skena runt ägaren på longeringslinan. Jag håller i mig och vet inte vad jag ska göra. Marie står och tittar på och vet inte vad hon ska göra. På den tiden red jag med mycket mer kardborre på mina benband vilket gjorde att de inte löstes upp (Vilket de skulle ha gjort idag). Men då gjorde de inte det, vilket inte var så bra. Sadeln börjar glida utåt tills jag sitter så jag nästa pekar utåt. Det känns som en evighet men är troligtvis är det bara några sekunder, men tillslut glider jag ur kardborrebanden och landar i backen med sådan kraft att hjälmen spricker.

Jag har inte fått det här bekräftat men jag tror att jag åkte på en lätt hjärnskakning, då jag var väldigt yr och mådde lite illa efteråt. Förutom förlusten på bensinpengar och yrsel åkte jag också hem med en spräckt hjälm. Men också funderingar över vem som bär ansvaret ifall något allvarligt händer? Och vem kan man egentligen lita på?

Om du får en dålig känsla, lita på den. För det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Jag måste också vara i tävlingskondition

Felicia Grimmenhag | 11/1 - 2019

Det har nu gått några veckor sedan jag började rida. Förra fredagen var första gången efter min lilla avramling som jag galopperade. Det kan ju tyckas att man ska ta det lite lugnt sådär i början, men ni vet hur det blir? Bara några varv på volten tänker man, och helt plötsligt har man galopperat runt i något som känns som en evighet i olika tempon, mellan hinder och gjort ett tiotal övergångar.

Bör jag ens nämna träningsvärken som sakta började smyga sig på under kvällen och under nästkommande dag spred sig över mina muskler? Två dagar senare skulle jag rida igen och jag kände mig på riktigt som ett kylskåp. Låren, rumpan och magen hade tagit rejält med stryk och ridpasset gick tillslut ut på att bara genomlida det, haha.

Jag ska vara helt ärlig och faktiskt säga att jag hade glömt lite hur mycket ridningen faktiskt tar på kroppen. När man är van vid att rida flera gånger i veckan och sedan sitter upp efter ett långt uppehåll får man en rejäl reality check. När människor säger att hästen gör allt arbete i ridningen – HAHAHA! Säg det till mina magmuskler som strejkade när jag dagen efter var tvungen att ta mig upp ur sängen.

Men jag känner också hur jag har tappat muskler. Inte för att jag rider så mycket sämre för det, men ändå gör jag det. Det som jag känner jag har tappat mest är inte tekniken eller konditionen, utan koordinationen. Lite av musklerna har under de här månaderna gått från muskler till fett och det märks – TYDLIGT! När man ska sitta när i sadeln och ha kontroll över hela kroppen har man inte den kontrollen man hade innan. Det lilla extrafettet som har satt sig på min kropp gör en väldigt stor skillnad, och gör att det blir ännu mer fysiskt ansträngande för mig att rida.

Så nu är det träning som gäller! Inte bara ridning utan även styrketräning. Det är dags att bli riktigt stark och fit igen och förbereda inför tävlingssäsongen. Bättre mat och återhämtning står också på listan. För att klara både tävlingar och långa resor krävs det en kropp som mår så bra som möjligt.

För jag kan ju inte kräva att hästen är i tävlingskondition, om inte jag också är det.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När ens hus går upp i rök – då måste man hjälpa

Felicia Grimmenhag | 6/1 - 2019

Jag önskade titeln var en metafor, men i det här fallet är det inte så. Medan de flesta som vanligt låg och sov i sina sängar natten till den 3/1, förhoppningsvis lyckliga över att ett nytt år tagit sin början, råkade min boxgranne Alices familj ut för något hemskt.

Under natten vaknar Alice (Lindqvist) av att brandalarmet hade gått igång. Under kvällen hade familjen eldat då de hade strömavbrott och behövde få lite värme i huset. Under kvällen/natten hade det blivit så varmt att väggarna började brinna inifrån och när familjen vaknar är det fullt med rök överallt. Det enda Alice lyckades få med sig var sin älskade Butetsadel som hon hade hemma, men även den tog stryk av röken och nu har en ingrodd lukt från händelsen.

Alla klarade sig som tur var oskadda men allting i huset är förstört. Alla möbler, antikviteter, kläder och andra personliga tillhörigheter är rökskadade. Huset är obrukbart uppenbarligen eftersom det är rejält skadat. Att fixa huset säger de tar mellan 6-9 månader, men man får räkna med ännu mer tid.

Jag precis som många andra i min närhet blev väldigt berörda av det här. Alice är en 15-årig tjej som arbetar och sliter extremt hårt och har inte fått mycket gratis i sitt liv. Då om någon gång, vill man hjälpa till.

Jag hörde av mig till flera av mina sponsorer i fredags och inom loppet av en timme hade både Stigsberg och Agria svarat att de skulle hjälpa till med kläder och det de kunde. Wow! Så idag har Alice har varit på Stigsberg och fixat kläder och jag varit inne och hämtat lite grejer hos Julia Österlund på Agria, så hon nu har någonting att rida i. Jag blir så lycklig när folk hjälper till och backar upp när sådana här hemska saker händer. Att lämnas utan varken hus eller kläder är inte lätt.

Man tycker man påminns hela tiden om hur skört livet är och hur allting bara kan vända på en femöring, ändå fortsätter man ta allting lite för givet hela tiden. Men det är kanske då det också är meningen att vi ska påminnas om att vara medmänskliga och hjälpa varandra. När vi går igenom tuffa strider i våra liv. Räcka ut en hjälpande hand och säga till varandra att vi aldrig är ensamma.

Mina tankar går just nu till Alice och hennes familj som går igenom den här tuffa tiden. <3

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Årsresumé av 2018 i form av en video

Felicia Grimmenhag | 28/12 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här