Sitsträning på ridskola

Felicia Grimmenhag | 21/5 - 2019

Jag hittade en inlägg som jag började på för två vecka sen där jag skrev om min upplevelse som tillfällig ridinstruktör (om jag får kalla mig det), som jag nu tänkte avsluta.

Igår var jag på Sigtuna Ridskola och gästtränade på en av deras lektioner vilket var väldigt kul!

Att helt plötsligt gå från att instruera en ryttare i taget (som för det mesta är min medryttare) till att hela plötsligt ha en grupp på 8 ekipage var en utmaning. Som tur var hade jag fått lite tips innan från Anna som är ordinarie ridlärare hur jag skulle tänka och göra.

Vi började med att arbeta lite med sitsen och balansen. Att hitta balansen på hästryggen och att vara mjuka men ändå starka. Att slappna av i benen och låta fötterna ha ett lätt stöd i stigbygeln. Se till att vi sitter på sittbenen i sadel och att vi inte faller framåt. Där gav jag lite tips på hur man kunde tänka.

Sitsen är ju något som vi hela tiden kan förbättra och jobba med. Ibland säger någon till oss att vi ska sträcka på oss och sitta mer rak i ryggen. Det är bra, så länge man inte börjar svanka med ryggen. Det vill vi såklart inte eftersom det är svårt att sitta ned ordentligt på sittbenen då, så vi tränade på att tänka att tippa bäckenet lite bakåt. Alltså tänka ”svansen mellan benen”. Den rörelsen kan man även göra för att hitta och aktivera de magmusklerna som hjälper väldigt mycket med inverkan på hästen.

Sen var det fokus på att vara mjuk och följsam i hästens rörelser. Även på att hålla nacken rak, vilket är viktigt så att huvudet inte rör sig för mycket. Att vara mjuk i handen och även där följsam. Jag hade tidigare pratat med Anna kring att huvudet guppar under ridning, då det var ett litet problem som hade uppstått hos några elever.

Jag kommer ihåg att jag läste en artikel förra året där skribenten beskrev hur problemet med guppandet av huvudet hörde ihop med bäckenet. Att personer som inte är följsamma i bäckenet istället kompenserar uppe i nacken. Jag vet inte ifall det finns några vetenskapliga belägg för det här problemet, men det låter faktiskt logiskt. Sedan är det kanske inte alltid den huvudsakliga faktorn i det problemet, men kanske ibland.

Vi alla kan hela tiden jobba på vår sits och bli bättre. En liten justering kan göra en stor skillnad. Det märkte jag på en träning för några veckor sedan där jag sänkte händerna några cm och det blev en helt annan ridning.

Jag var väldigt positivt överraskade vilken balans och klokhet eleverna red med. Jag har inte varit så mycket på ridskolor på många år men kände definitivt att det har jobbats mycket kring hästens välbefinnande och ödmjukheten inför hästarna. Det var kul att se och en positiv atmosfär.

Eleverna var väldigt duktiga och det kändes som att några verkligen tog till sig. Lite återkoppling i slutet av lektionen med några stycken och sedan var det slut. Ett annat tankesätt än vid enskild träning då man ska ta hänsyn till flera ekipage och kunskapsnivå. Stor eloge till alla ridskolelärare därute!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En liten utmaning – Kan du rida lätt utan stigbyglar?

Felicia Grimmenhag | 12/4 - 2019

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Titta vääääldigt noga, även utan ben kan man rida lätt. 😁 Tagga någon och utmana personen att rida lätt utan stigbyglar. 😁 #utmaning

Ett inlägg delat av Felicia Grimmenhag (@feliciagrimmenhag)

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kroppskontroll, var är du?

Felicia Grimmenhag | 9/4 - 2019

Fysiken är något de flesta jobbar med hela tiden, vare sig det är att gå ner i vikt, upp i vikt eller bli starkare. Alla gör vi det troligtvis (för det mesta) för att prestera, oavsett ifall det är i vardagen, i träningen eller under tävlingssammanhang.

Om kroppen inte mår bra, mår inte hjärnan bra och tvärtom. Det har ingenting med vikt att göra utan om energin och styrkan i kroppen. Om du hela tiden känner dig trött i kroppen och aldrig energisk, är det något som är fel. Då är det troligtvis något du måste ändra. På samma sätt om du hela tiden är stressad och hjärnan blir trött, kommer kroppen följa efter.

Jag hade en ganska tuff höst efter min skada som gjorde att jag inte fick träna på gym eller rida under tre månader. Vad som hände då var något som händer ganska många andra, jag gick upp i vikt. Bristen på adrenalin och endorfiner skapade ett ganska stort hål som sedan fylldes med mat.

Inte till den gränsen att jag har blivit jättestor, men några kilon mer finns där och lite muskler har omvandlats till fett. Ingenting som jag egentligen kanske hade brytt mig jättemycket om, om jag inte hade varit ryttare på hög nivå.

Något som var ganska tydligt tycker jag när jag gick upp i vikt, var hur jag förlorade mer och mer kroppskontroll. Helt plötsligt fanns det en massa på kroppen som jag inte kunde kontrollera (muskler kan jag kontrollera, fett inte så mycket). Det blev lite tyngre, lite jobbigare och jag tyckte inte att jag presterade mitt bästa.

Det kan mycket väll ha och göra med att jag inte har ben och är så beroende av resten av kroppen, som kan göra att jag känner en så stor skillnad. Jag kan bara utgå enbart från mig själv och min känsla.

Det har varit svårt att komma tillbaka och hitta motivationen igen till att ta tag i fysiken. Jag har ridit i tre månader nu och det är först nu som värken har börjat försvinna mer och mer i höften. Nu har jag äntligen börjat känna mig stark igen och motiverad igen att både gå till gymmet (istället för att man bara måste) och äta bra mat igen. Det var ett tag som jag hamnade i en ganska ond cirkel som jag nu är glad att jag har börjat ta mig ur.

Mitt mål är nu att känna mig stark och kontrollbar i kroppen igen. Gärna få bort lite fett, men gå ner i vikt är inte så viktigt. Jag bryr mig inte om hur jag ser ut, men jag bryr mig väldigt mycket om hur jag mår i kroppen.

Det här inlägget handlar inte om att jag tycker att man måste vara smal för att rida, för det tycker jag inte. Utan hur min resa med min kropp har sett ut det senaste halvåret och att det ibland är svårt att kämpa sig tillbaka. Jag har absolut inga åsikter om du är plus size och rider, för så länge du mår bra i kropp och själ så är det det enda som räknas. (Ibland kan folk tolka sådana här inlägg fel)

Poängen är att jag äntligen har hittat motivation. En motivation som jag någonstans hade tappat och som många nog känner igen sig i. Att man tänker att man ska sätta igång men att man sedan faller tillbaka, som i mitt fall på grund av smärta och en trötthet (fysiskt & psykiskt). Det är inte heller något man ska skämmas för, utan det viktigaste är ändå att man sedan försöker igen.

Just nu sitter jag här och skriver, samtidigt som jag dricker en smoothie och hoppas att jag nu kan hålla motivationen uppe. Hoppas!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Positivitet är livet!

Felicia Grimmenhag | 8/4 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En liten rolig galoppövning med koner

Felicia Grimmenhag | 2/4 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Rädsla för ryggproblem

Felicia Grimmenhag | 27/3 - 2019

Ryggproblem, min största rädsla med mina hästar.

Tarot har inga ryggproblem, såvitt jag vet. Han har en tendens att bli lite stel i nacken och i ländryggen ibland, men med en bra equiterapeut så åtgärdas det lätt. Det är som våra egna kroppar. Ofta har vi en tendens att bli stela i vissa delar av våra egna kroppar, och om vi sköter oss och förebygger genom träning, massage och kiropraktik så blir det oftast bra.

Jag kommer inte ge en lektion om anatomi eller osteologi, för inget av dessa är mina expertområden. Kroppen är ett stort, komplext nätverk med kopplingar. Men vad jag vet är, för att ha en hållbar häst krävs det en hållbar ridning. Vad är en hållbar ridning? Det finns det nog många åsikter om, men för mig (och de flesta andra) är det varierat underlag och varierad träning.

Vi rider alla olika och har olika filosofier om hur en bra prestation ska tas fram. För vissa är det att att gasa på medan för vissa andra är det att successivt öka på. Jag lever nog för den senare filosofin.

Något jag är väldigt rädd för är att mina hästar (i nuläget en häst) ska få problem med ryggen. Mycket av den rädslan grundar sig i att:

  1. Jag hela tiden sitter ned i sadeln och inte riktigt kan avlasta hästen på ett bra sätt genom lättridning.
  2. Jag träffade en ryttare för några år sedan med i princip samma funktionsnedsättning som sa att många av hennes hästar hade fått problem med ryggen efter en tid.

För att undvika ryggproblem är det väldigt viktigt att mina hästar jobbar rätt med ryggen. Jag gör mycket skrittarbete eftersom jag tävlar med mycket skritt och det är viktigt att den underhålls. Jag tycker att skritten kan vara lite underskattad när det kommer till läsgörande. En framdelsvändning kan vara förberedande arbete till skänkelvikningarna i traven. En bakdelsvändning för galoppiruetter osv.

Men för mig är den viktig framförallt för att det är svårt för mig att få in rytm i traven ordentligt innan Tarot är avslappnad och eftergiven, och då använder jag skritt. Oavsett så är prio 1 alltid att Tarot ska söka sig framåt och nedåt, och arbeta med ryggmusklerna. Jag KAN inte ta upp honom i närheten av ”uppvisningsform” om han inte är helt eftergiven därför att han:

  1. Trycker ned ryggen, trycker upp nacken, drar in nosen och springer bakom lodplan. Det är inte korrekt, vackert eller vidare effektivt.
  2. Jag skumpar runt som en trasdocka och har dålig kontroll, ingen bra känsla och kan inte utföra momenten korrekt.

När Tarot har fått den uppvärmningen han behöver och jag känner att han är redo så plockar jag upp honom, annars gör jag inte det. Trickset är att få honom att växa uppåt och en känsla av framåt i formen, där går han som allra bäst.

I den formen har jag en bra kontakt i handen, jag kan vara mjuk och följsam i hans gångarter och han bär sig själv utan att JAG måste bära honom. Där tänker jag också det är som mest skonsamt för hans rygg (i uppvisningsform). Om jag ska studsa runt när han travar på stötigt med ett väldigt starkt säte (för det har jag) och ingen kontakt med munnen, då kan det lika gärna vara. Då är det ingen idé att rida med högre samling för det stjälper mer än det hjälper.

Jag kan ibland bli avundsjuk på ryttare som kan rida lätt, för det avlastar för både häst och ryttare. Det kan vara frustrerande ibland när man inte kan rida på det sättet som en vanlig ryttare, för det känns som om allting hade varit lite lättare.

Men det är inte lätt, och för mig kanske det är lättare på andra vis. Jag kan inte fuska på samma sätt, så automatiskt tvingas jag in i en mer”korrekthet” i min ridning, vilket kanske gynnar mig i slutändan. Kanske inte.

Oavsett vad, kommer jag alltid vara lite rädd att ge min häst ryggproblem.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När man känner att man har mycket mer att ge

Felicia Grimmenhag | 21/3 - 2019

Förra veckan var jag och tävlade i Danmark. Det var superkul och det var en bra debut på tävlingsbanan utifrån förutsättningarna. Vi landade sedan natten mellan söndagen och måndagen i stallet och på hemmaplan vilket alltid känns lika skönt varje gång.

I Danmark kom jag på femteplats alla tre starterna under helgen. Med en hyfsad bra procent och hyfsad bra prestation. Det som gjorde mig lite förbannad var att jag första starten hade kunnat klättra upp till en andra placering om jag hade fått en halv procent högre. Andra dagen hade jag kunnat klättra upp till en tredje placering om jag hade fått en procent högre.

De där småmarginalerna (och vi pratar verkligen hundradelar ena dagen) var lite triggande, både för ilskan men också för motivationen. För även om jag hamnade precis efter de andra så är det inga dåliga/mediokra ryttare vi pratar om. Utan det här är duktiga ryttare, och det betyder att med mer träning kommer jag kunna slå dem.

Jag har inte haft de bästa förutsättningarna inför den här tävlingen. Jag skadade mig förra året och fick inte rida på tre månader. Jag har ridit i två månader och att komma tillbaka från en höftoperation är inte det lättaste. Det var först bara någon vecka innan tävlingen som jag verkligen kände att jag började hitta hem i sadeln igen. Den där känslan som gör att man känner den där speciella samhörigheten med hästen.

Inte nog med skadan. När jag väl fick börja rida igen stängde alla anläggningar och vi kunde därför inte komma iväg och träna någonstans. Jag kunde inte åka till någon tränare och inte åka på någon programridning eller tävling för att värma upp inför säsongen. Jag kom iväg på en programridning veckan innan där jag fick låna en ridskolehäst från Strömsholm. (Vilket var superkul faktiskt) Men även Tarot hade behövt komma ut lite.

Det är jobbigt när man hela tiden måste ändra om i planen och när det inte blir som man har tänkt sig. Såklart går det ingen nöd på oss fysiskt, men rutinen måste underhållas lite emellanåt för både häst och ryttare. När man står på en hoppanläggningen med hinder är det svårt att träna program och rörelser så som de ska vara. Som tur är är det ett fantastiskt underlag där så det väger upp för det, haha.

Jag tror kanske att de där hundra-/tiondelarna jag hamnade efter på i placeringarna triggade min motivation lite mer än om jag hade slagit konkurrenterna med några tiondelar till godo. De kommer få mig att arbeta lite hårdare, mer strategiskt och med en tydligare plan.

Sedan vet vi alla att det ibland inte spelar någon roll hur noga man är, för ibland händer det saker som vi inte kan påverka. Men ändå veta att vi gjorde allt, för att skapa de bästa förutsättningarna.

FOTON: HELENA AGER

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Att arbeta med en PT

Felicia Grimmenhag | 3/3 - 2019

Något jag inte skriver om så ofta är min träning. Jag gymmar i genomsnitt tre gånger i veckan och fyra gånger i månaden med PT. Personlig tränare är något jag har investerat i eftersom jag från början:

  1. Kände att jag behövde lära mig HUR man faktiskt tränar och gör alla övningar.
  2. Behövde hjälp med vissa övningar som jag inte kunde göra själv på grund av min funktionsnedsättning.
  3. Behövde någon kreativ som kunde hjälpa mig hitta övningar för att arbeta med muskelgrupper på andra sätt än vad man kanske ”normalt” sätt gör.

Det jag har lärt mig under de senaste åren med PT är ovärderligt, och är något jag kommer ha extremt stor nytta av. Att anställa en PT på ett gym är ju exakt likadant som att åka och träna för en tränare med din häst. Du åker dit bl a för att lära dig nya tekniker och förbättra utförandet av moment. Ett plus är om du får till en kontinuerlig träning som gör att du lättare kan plocka upp från där du lämnade det sist.

Jag vet att PT inte är billigt, och jag har nyligen gått ner från sex till fyra gånger av ekonomiska skäl. Men jag tycker de är väl investerade pengar då jag lärt mig väldigt mycket om min egen kropp. Jag har lärt mig aktivera vissa muskelgrupper och jag har lärt mig även om hållbar träning. Såklart är det viktigt att gå till någon som vet vad dem gör, annars kan det vara som att kasta pengarna i sjön.

Hur jag lägger upp mina träningspass är att jag alltid börjar med 5 min battlerope. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till jogging för min del. För mig gäller det att hitta en balansgång mellan för lite uppvärming – och för mycket.

Eftersom jag inte kan springa eller gå blir det att jag ofta får använda mina armar och axlar, vilket är oundvikligt. Därför är det viktigt för mig också att träna dem symmetriskt och se till att jag är lika stark i båda. Men det betyder också att jag använder mina armar och axlar i princip alla övningar jag gör nästan, vilket gör att jag inte kan ha för lång uppvärmning och trötta ut mina muskler. Jag får en del kondition genom ridningen, vilket är ett plus eftersom jag verkligen inte gillar att köra kondition på gymmet (Jag är mer än tyngdlyftare). Tyvärr tvingar min PT mig att göra sådant ibland ändå, men det är nog tur det.

De tyngre passen kör jag ofta med PT, för att underlätta för mig själv, men även ur säkerhetssynpunkt. När vi kör tung bänkpress tycker jag om att ha någon som passar under de sista repetitionerna, då det ofta kan bli lite segt och svårt. Sen händer det också om jag inte är noga att jag tappar balansen, och eftersom jag inte har fötterna i backen som jag kan balansera med så hamnar jag i en ganska utsatt position.

Med PT blir man också väldigt mycket mer taggad och peppad. Man får ofta mer struktur om man har problem med det, och man får också ofta känslan att man ”vill bevisa” någonting för personen. Vilket gör att man arbetar mycket hårdare. Vilket vissa behöver, men såklart inte alla.

Jag tycker att om man någon gång har lite extra pengar över och vill ”unna” sig, så tycker jag att en PT kan vara väl investerade pengar om man är intresserad. Om man inte är intresserad så förstår jag det också, det finns mycket annat man kan unna sig också. Det här inlägget handlar inte om att man SKA träna med PT, utan bara berätta om fördelarna med en PT.

Mycket av det jag har gjort på gymmet har jag kunnat använda mig av i stallet och ridningen. En av de absolut viktigaste sakerna är hur jag har lärt mig att aktivera de nedre magmusklerna som har gjort underverk för min ridning. Ju mer kroppskontroll du har, desto lättare blir ridningen och kommunikationen med hästen. Att vara medveten om din kropp kommer underlätta allt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tre superbra ridpass och Escape Room

Felicia Grimmenhag | 28/2 - 2019

Jag känner glad nu, jag känner mig lycklig nu och det känns som om jag är på rätt spår.

Jag har nu haft de bästa ridpassen på flera månader, flera dagar i rad. Jag har kämpat ganska mycket med höften, både att få igång rörligheten mer och sedan smärtan. Såklart blir det bättre och bättre hela tiden, vart eftersom höften läker. Men i helgen kändes det bara helt fantastiskt.

Jag hade hjälp av en tjej som red innan som heter Pernilla, som värmde upp Tarot och såg till att han var riktigt lösgjord. Att sätta sig upp på en helt lösgjord häst gjorde ridningen 10 gånger lättare för mig. Att sitta upp på en häst som är stum i ryggen (innan han blivit uppvärmd) är inte de ultimata förutsättningarna så länge höften fortfarande läker och jag inte kan rida lätt. Så då kunde jag rida på ordentligt och verkligen träna de moment som behövdes.

Sista dagen red jag själv men då var han så fin i kroppen att det gick superbra ändå. Det tyckte jag var ett litet kvitto på att man ibland ska våga ta hjälp, för att skapa de bästa förutsättningarna. Det var bättre för både mig och hästen, och även Marie som fortfarande höll på och återhämta sig från influensan.

Jag har varit hästledig i två dagar, då min medryttare Sophie red honom i tisdags och han hade en vilodag igår. Så idag är det jag som hoppar upp igen.

Ibland blir man lite handfallen när man inte riktigt vet vad man ska göra när man inte åker ut till stallet. Men jag var faktiskt och tittade på lite golv och färger till min hall igår, och sedan åkte jag in till stan (Stockholm) och träffade en av mina bästa kompisar Felicia (Ja, vi har samma namn). Där började vi med att vi körde ett ”Escape Room” som är ganska populära just nu. Det var så jävla kul! Så fort det var slut ville vi köra igen, haha. Det är något man måste testa, vi körde på Fridhemsplan på St Eriksgatan.

Efter det gick vi och käkade middag på Austin Food Works, som hade riktigt goda hamburgare! För att sedan dra vidare och ta några drinkar på Orangeriet vid vattnet. En riktigt härlig kväll med massor av skratt och hemma vid 10-tiden vilket var helt perfekt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här