Vlogg – Förberedelser inför Danmark

Felicia Grimmenhag | 12/3 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hur det känns att vara amputerad

Felicia Grimmenhag | 6/3 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Att arbeta med en PT

Felicia Grimmenhag | 3/3 - 2019

Något jag inte skriver om så ofta är min träning. Jag gymmar i genomsnitt tre gånger i veckan och fyra gånger i månaden med PT. Personlig tränare är något jag har investerat i eftersom jag från början:

  1. Kände att jag behövde lära mig HUR man faktiskt tränar och gör alla övningar.
  2. Behövde hjälp med vissa övningar som jag inte kunde göra själv på grund av min funktionsnedsättning.
  3. Behövde någon kreativ som kunde hjälpa mig hitta övningar för att arbeta med muskelgrupper på andra sätt än vad man kanske ”normalt” sätt gör.

Det jag har lärt mig under de senaste åren med PT är ovärderligt, och är något jag kommer ha extremt stor nytta av. Att anställa en PT på ett gym är ju exakt likadant som att åka och träna för en tränare med din häst. Du åker dit bl a för att lära dig nya tekniker och förbättra utförandet av moment. Ett plus är om du får till en kontinuerlig träning som gör att du lättare kan plocka upp från där du lämnade det sist.

Jag vet att PT inte är billigt, och jag har nyligen gått ner från sex till fyra gånger av ekonomiska skäl. Men jag tycker de är väl investerade pengar då jag lärt mig väldigt mycket om min egen kropp. Jag har lärt mig aktivera vissa muskelgrupper och jag har lärt mig även om hållbar träning. Såklart är det viktigt att gå till någon som vet vad dem gör, annars kan det vara som att kasta pengarna i sjön.

Hur jag lägger upp mina träningspass är att jag alltid börjar med 5 min battlerope. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till jogging för min del. För mig gäller det att hitta en balansgång mellan för lite uppvärming – och för mycket.

Eftersom jag inte kan springa eller gå blir det att jag ofta får använda mina armar och axlar, vilket är oundvikligt. Därför är det viktigt för mig också att träna dem symmetriskt och se till att jag är lika stark i båda. Men det betyder också att jag använder mina armar och axlar i princip alla övningar jag gör nästan, vilket gör att jag inte kan ha för lång uppvärmning och trötta ut mina muskler. Jag får en del kondition genom ridningen, vilket är ett plus eftersom jag verkligen inte gillar att köra kondition på gymmet (Jag är mer än tyngdlyftare). Tyvärr tvingar min PT mig att göra sådant ibland ändå, men det är nog tur det.

De tyngre passen kör jag ofta med PT, för att underlätta för mig själv, men även ur säkerhetssynpunkt. När vi kör tung bänkpress tycker jag om att ha någon som passar under de sista repetitionerna, då det ofta kan bli lite segt och svårt. Sen händer det också om jag inte är noga att jag tappar balansen, och eftersom jag inte har fötterna i backen som jag kan balansera med så hamnar jag i en ganska utsatt position.

Med PT blir man också väldigt mycket mer taggad och peppad. Man får ofta mer struktur om man har problem med det, och man får också ofta känslan att man ”vill bevisa” någonting för personen. Vilket gör att man arbetar mycket hårdare. Vilket vissa behöver, men såklart inte alla.

Jag tycker att om man någon gång har lite extra pengar över och vill ”unna” sig, så tycker jag att en PT kan vara väl investerade pengar om man är intresserad. Om man inte är intresserad så förstår jag det också, det finns mycket annat man kan unna sig också. Det här inlägget handlar inte om att man SKA träna med PT, utan bara berätta om fördelarna med en PT.

Mycket av det jag har gjort på gymmet har jag kunnat använda mig av i stallet och ridningen. En av de absolut viktigaste sakerna är hur jag har lärt mig att aktivera de nedre magmusklerna som har gjort underverk för min ridning. Ju mer kroppskontroll du har, desto lättare blir ridningen och kommunikationen med hästen. Att vara medveten om din kropp kommer underlätta allt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tre superbra ridpass och Escape Room

Felicia Grimmenhag | 28/2 - 2019

Jag känner glad nu, jag känner mig lycklig nu och det känns som om jag är på rätt spår.

Jag har nu haft de bästa ridpassen på flera månader, flera dagar i rad. Jag har kämpat ganska mycket med höften, både att få igång rörligheten mer och sedan smärtan. Såklart blir det bättre och bättre hela tiden, vart eftersom höften läker. Men i helgen kändes det bara helt fantastiskt.

Jag hade hjälp av en tjej som red innan som heter Pernilla, som värmde upp Tarot och såg till att han var riktigt lösgjord. Att sätta sig upp på en helt lösgjord häst gjorde ridningen 10 gånger lättare för mig. Att sitta upp på en häst som är stum i ryggen (innan han blivit uppvärmd) är inte de ultimata förutsättningarna så länge höften fortfarande läker och jag inte kan rida lätt. Så då kunde jag rida på ordentligt och verkligen träna de moment som behövdes.

Sista dagen red jag själv men då var han så fin i kroppen att det gick superbra ändå. Det tyckte jag var ett litet kvitto på att man ibland ska våga ta hjälp, för att skapa de bästa förutsättningarna. Det var bättre för både mig och hästen, och även Marie som fortfarande höll på och återhämta sig från influensan.

Jag har varit hästledig i två dagar, då min medryttare Sophie red honom i tisdags och han hade en vilodag igår. Så idag är det jag som hoppar upp igen.

Ibland blir man lite handfallen när man inte riktigt vet vad man ska göra när man inte åker ut till stallet. Men jag var faktiskt och tittade på lite golv och färger till min hall igår, och sedan åkte jag in till stan (Stockholm) och träffade en av mina bästa kompisar Felicia (Ja, vi har samma namn). Där började vi med att vi körde ett ”Escape Room” som är ganska populära just nu. Det var så jävla kul! Så fort det var slut ville vi köra igen, haha. Det är något man måste testa, vi körde på Fridhemsplan på St Eriksgatan.

Efter det gick vi och käkade middag på Austin Food Works, som hade riktigt goda hamburgare! För att sedan dra vidare och ta några drinkar på Orangeriet vid vattnet. En riktigt härlig kväll med massor av skratt och hemma vid 10-tiden vilket var helt perfekt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vlogg från förra veckan

Felicia Grimmenhag | 26/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En lätt sak för en person – kan vara svårt för en annan.

Felicia Grimmenhag | 25/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lär man sig verkligen av sina misstag?

Felicia Grimmenhag | 23/2 - 2019

Jag gjorde en video på Youtube om det här (länkar den längst ner i inlägget) men jag ville göra en lite mer djupdykning i misstag.

Så vi växer upp med mantrat ”Vi lär oss av våra misstag”, från det att vi praktiskt taget har blöjor på oss. Vi begår massor av misstag som bebisar, barn, tonåringar och även som vuxna (även om vi inte alltid vill erkänna det). Gärna samma misstag fler gånger.

Men lär vi oss verkligen av våra misstag?

Vi gör ett misstag, blir kanske tillsagda och lär oss vad vi inte ska göra. Men varför upprepar vi ofta misstag eller lyckas fortfarande inte med en uppgift ändå?

Jo, för vi lär oss inte hur vi ska göra istället.

Om du varje gång berättar för en person hur hen ska göra istället för att bara säga till personen att hen gör fel, kommer personen i fråga att lära sig mycket fortare. Det är så tränare och lärare arbetar. De ger hela tiden sina elever strategier för att kunna lösa uppgifter och moment som de inte klarar på egen hand.

Men det krävs träning som elev för att kunna till till sig information och strategier av andra, det är inte något som kommer naturligt för alla.

Jag kan bara se många personer runtomkring mig som vägrar ta hjälp eller beter sig envisa barn. Som har svårt att ta åt sig för att ”hen ska inte säga åt mig vad jag ska göra”. I vissa situationer kan jag förstå det, men om vi har den inställningen kommer vi inte utvecklas eller göra lika stor progression som andra. Det finns en stor risk att du kommer bli en ”know-it-all”. Tror det eller ej, men dessa personer sitter inte bara i skolbänken.

Det är något som jag är ganska nöjd med mig själv. Jag lyssnar gärna på andra personers åsikter och tankar, tar till mig och väljer ut delar som jag applicerar i mitt egna liv och i min kompetens. På det sättet lär jag mig att ta mig framåt. Jag har inte den prestigen att jag känner att ”jag vet bäst”, även fast jag ibland kan känna en frustration när jag pratar med en ”know-it-all” och inte känner att jag blir hörd och blir lite puttad åt sidan.

Jag har skrivit om det här om konstruktiv kritik och kunna hantera det, så det kommer jag inte ge mig in i. Men att kunna ta den formen av kritik är exakt samma sak som det här.

Jag tror inte att du lär dig av dina misstag, du lär dig av dina framgångar. Alla de gånger du har lyckats och gjort något på rätt sätt, det kan du ta med dig in i nästa moment och lägga till i portföljen med strategier. För då har du lärt dig NÄR, VAR, HUR & VARFÖR.

Om du begår massor av misstag betyder det inte att du kommer att lyckats, utan chansen kommer vara otroligt mycket större om du lyssnar på andra som har den kompetensen du inte har, även fast du ibland inte vill höra. Låter andra hjälpa dig, även fast det är skitjobbigt att behöva ta emot hjälpen. För då kommer du hitta nycklarna, strategierna och framgångarna.

Vi vill så gärna göra allting själva, vilket gör att vi ibland är dumdristiga och hellre begår ett flertal misstag innan vi tar hjälp. Jag har i o m min funktionsnedsättning fått inse att det finns en del saker jag faktiskt behöver hjälp med för att det fysiskt blir för omständigt, komplext eller rent ut sagt omöjligt. Det har gjort mig ödmjuk inför utmaningar, men också väldigt envis.

Med det vill jag säga att vi inte ska vara rädda för att ta hjälp och faktiskt lyssna, men också vara lyhörda för förändringar. Vi kan ha begått misstag hela livet, utan att ens inse det. För att sedan testa något på ett helt annat sätt och det bara klickar.

Därför tror jag inte att vi lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Min senaste vlogg

Felicia Grimmenhag | 16/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När ideellt arbete försvinner kommer min satsning försvinna

Felicia Grimmenhag | 12/2 - 2019

Jag är inte den enda inom ridsporten som måste förlita sig på ideellt arbete. Oavsett om det är föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon, kompisar eller andra som hjälper. Handikappsridning är den största sporten för funktionshindrade i HELA Sverige. Den utklassar alla andra sporter med hästlängder, bokstavligt talat. Och den stora byggstenen i hela verket är just ideellt arbete.

Inom parasporten är det snäppet värre än i den ”vanliga” sporten. I alla parasporter bygger möjliga satsningar på ideellt arbete från eldsjälar som väljer att engagera sig. Människor som aldrig förväntar sig att få någonting tillbaka. Från några gånger i veckan, till varje dag i veckan medverkar i de aktivas satsning. Varför? För att som funktionshindrad är det svårt att bara få allt att gå runt ekonomiskt som det är.

Nu säger inte jag att alla andra har det jättelätt och inte måste kämpa för att det ska gå runt ekonomiskt, för det vet jag. Problemet som funktionshindrad är när man redan har en kropp som kanske inte orkar med att jobba 100%. Sedan utöver det ska orka med en satsning och träning för att förebygga förslitningar och för att kroppen inte ska paja när den är 30. Att få det att gå runt då med egen lägenhet, hästar och i en perfekt värld kunna ge lön till personen som hjälper en i stallet varje dag?

Tanken med inlägget är inte att allt ska handla om ekonomin och att det på något sätt är synd om paraidrottare, utan det dåliga samvetet som ofta tillkommer i satsningen. Är det bara jag som känner dåligt samvete när jag varje dag behöver hjälp i stallet? Det hade kanske varit enklare om jag kunde ta hand om stallet själv och bara hade behövt hjälp på t ex tävlingar. (?)

Det har gått snart fem år och jag får fortfarande dåligt samvete när jag ibland inte åker ut till stallet för att min kropp helt enkelt inte orkar. Jag får dåligt samvete när ryggen gör riktigt ont eller jag har så ont i mina höfter att jag har svårt att sitta ordentligt. De flesta glömmer ofta hur förstörd min kropp är och ofta känner jag att jag vill förklara mig. Samtidigt som jag väljer att inte göra det för jag vill inte känna mig tjatig eller ”bortförklara” mig. Ridsporten är väldigt slitsam och som funktionshindrad får jag dåligt samvete när jag inte orkar göra allt som jag ser att andra ryttare gör.

Jag känner mig ofta ganska utelämnad när jag tänker på hur beroende jag är av ideellt arbete. Marie som t ex hjälper mig idag kanske inte orkar hjälpa om fem år, vad gör jag då? Var hittar jag en person som kan hjälpa mig i stallet varje dag? Som följer med på tävlingar och t o m tar ledigt, utan någon som helst ersättning? Min familj är inte hästmänniskor men de hjälper till med det de kan, men att tvinga på dem det här livet varje dag? Nej tack.

Ibland går det så långt att jag t o m har funderat på att undvika vissa tävlingar. För att jag vet att det blir stress på hemmaplan och att ta 9 dagar av en person för en tävling känns jättejobbigt. Att personen kanske måste ta ledigt och får ett rejält inkomstbortfall. Att tänka att jag kanske inte kan hålla på med hästar i framtiden för jag inte har det stödet. Att vara beroende av ideellt arbete är något jag har fått lära mig att leva med, men som också ger mig dåligt samvete varje dag.

Jag har ofta svårt att säga tack, för jag känner mig så dum som behöver hjälpen. Alla som känner mig vet att jag är en sådan som ”kan själv”. Men jag kan inte själv i min satsning, vilket ofta får mig att grubbla. Det här är något som jag hela tiden får jobba på med mig själv, och som jag kanske aldrig riktigt kommer släppa. Men jag tänker att det är för att jag vill kunna göra allting själv, bara att jag helt enkelt inte har förmågan. Jag har lärt mig med åren att lättare ta emot hjälp, men varför är det fortfarande så jävla svårt?

En stoooor shout out till alla eldsjälar därute som möjliggör så mycket för oss andra!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här