En lätt sak för en person – kan vara svårt för en annan.

Felicia Grimmenhag | 25/2 - 2019

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lär man sig verkligen av sina misstag?

Felicia Grimmenhag | 23/2 - 2019

Jag gjorde en video på Youtube om det här (länkar den längst ner i inlägget) men jag ville göra en lite mer djupdykning i misstag.

Så vi växer upp med mantrat ”Vi lär oss av våra misstag”, från det att vi praktiskt taget har blöjor på oss. Vi begår massor av misstag som bebisar, barn, tonåringar och även som vuxna (även om vi inte alltid vill erkänna det). Gärna samma misstag fler gånger.

Men lär vi oss verkligen av våra misstag?

Vi gör ett misstag, blir kanske tillsagda och lär oss vad vi inte ska göra. Men varför upprepar vi ofta misstag eller lyckas fortfarande inte med en uppgift ändå?

Jo, för vi lär oss inte hur vi ska göra istället.

Om du varje gång berättar för en person hur hen ska göra istället för att bara säga till personen att hen gör fel, kommer personen i fråga att lära sig mycket fortare. Det är så tränare och lärare arbetar. De ger hela tiden sina elever strategier för att kunna lösa uppgifter och moment som de inte klarar på egen hand.

Men det krävs träning som elev för att kunna till till sig information och strategier av andra, det är inte något som kommer naturligt för alla.

Jag kan bara se många personer runtomkring mig som vägrar ta hjälp eller beter sig envisa barn. Som har svårt att ta åt sig för att ”hen ska inte säga åt mig vad jag ska göra”. I vissa situationer kan jag förstå det, men om vi har den inställningen kommer vi inte utvecklas eller göra lika stor progression som andra. Det finns en stor risk att du kommer bli en ”know-it-all”. Tror det eller ej, men dessa personer sitter inte bara i skolbänken.

Det är något som jag är ganska nöjd med mig själv. Jag lyssnar gärna på andra personers åsikter och tankar, tar till mig och väljer ut delar som jag applicerar i mitt egna liv och i min kompetens. På det sättet lär jag mig att ta mig framåt. Jag har inte den prestigen att jag känner att ”jag vet bäst”, även fast jag ibland kan känna en frustration när jag pratar med en ”know-it-all” och inte känner att jag blir hörd och blir lite puttad åt sidan.

Jag har skrivit om det här om konstruktiv kritik och kunna hantera det, så det kommer jag inte ge mig in i. Men att kunna ta den formen av kritik är exakt samma sak som det här.

Jag tror inte att du lär dig av dina misstag, du lär dig av dina framgångar. Alla de gånger du har lyckats och gjort något på rätt sätt, det kan du ta med dig in i nästa moment och lägga till i portföljen med strategier. För då har du lärt dig NÄR, VAR, HUR & VARFÖR.

Om du begår massor av misstag betyder det inte att du kommer att lyckats, utan chansen kommer vara otroligt mycket större om du lyssnar på andra som har den kompetensen du inte har, även fast du ibland inte vill höra. Låter andra hjälpa dig, även fast det är skitjobbigt att behöva ta emot hjälpen. För då kommer du hitta nycklarna, strategierna och framgångarna.

Vi vill så gärna göra allting själva, vilket gör att vi ibland är dumdristiga och hellre begår ett flertal misstag innan vi tar hjälp. Jag har i o m min funktionsnedsättning fått inse att det finns en del saker jag faktiskt behöver hjälp med för att det fysiskt blir för omständigt, komplext eller rent ut sagt omöjligt. Det har gjort mig ödmjuk inför utmaningar, men också väldigt envis.

Med det vill jag säga att vi inte ska vara rädda för att ta hjälp och faktiskt lyssna, men också vara lyhörda för förändringar. Vi kan ha begått misstag hela livet, utan att ens inse det. För att sedan testa något på ett helt annat sätt och det bara klickar.

Därför tror jag inte att vi lär oss av våra misstag, utan av våra framgångar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När ideellt arbete försvinner kommer min satsning försvinna

Felicia Grimmenhag | 12/2 - 2019

Jag är inte den enda inom ridsporten som måste förlita sig på ideellt arbete. Oavsett om det är föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon, kompisar eller andra som hjälper. Handikappsridning är den största sporten för funktionshindrade i HELA Sverige. Den utklassar alla andra sporter med hästlängder, bokstavligt talat. Och den stora byggstenen i hela verket är just ideellt arbete.

Inom parasporten är det snäppet värre än i den ”vanliga” sporten. I alla parasporter bygger möjliga satsningar på ideellt arbete från eldsjälar som väljer att engagera sig. Människor som aldrig förväntar sig att få någonting tillbaka. Från några gånger i veckan, till varje dag i veckan medverkar i de aktivas satsning. Varför? För att som funktionshindrad är det svårt att bara få allt att gå runt ekonomiskt som det är.

Nu säger inte jag att alla andra har det jättelätt och inte måste kämpa för att det ska gå runt ekonomiskt, för det vet jag. Problemet som funktionshindrad är när man redan har en kropp som kanske inte orkar med att jobba 100%. Sedan utöver det ska orka med en satsning och träning för att förebygga förslitningar och för att kroppen inte ska paja när den är 30. Att få det att gå runt då med egen lägenhet, hästar och i en perfekt värld kunna ge lön till personen som hjälper en i stallet varje dag?

Tanken med inlägget är inte att allt ska handla om ekonomin och att det på något sätt är synd om paraidrottare, utan det dåliga samvetet som ofta tillkommer i satsningen. Är det bara jag som känner dåligt samvete när jag varje dag behöver hjälp i stallet? Det hade kanske varit enklare om jag kunde ta hand om stallet själv och bara hade behövt hjälp på t ex tävlingar. (?)

Det har gått snart fem år och jag får fortfarande dåligt samvete när jag ibland inte åker ut till stallet för att min kropp helt enkelt inte orkar. Jag får dåligt samvete när ryggen gör riktigt ont eller jag har så ont i mina höfter att jag har svårt att sitta ordentligt. De flesta glömmer ofta hur förstörd min kropp är och ofta känner jag att jag vill förklara mig. Samtidigt som jag väljer att inte göra det för jag vill inte känna mig tjatig eller ”bortförklara” mig. Ridsporten är väldigt slitsam och som funktionshindrad får jag dåligt samvete när jag inte orkar göra allt som jag ser att andra ryttare gör.

Jag känner mig ofta ganska utelämnad när jag tänker på hur beroende jag är av ideellt arbete. Marie som t ex hjälper mig idag kanske inte orkar hjälpa om fem år, vad gör jag då? Var hittar jag en person som kan hjälpa mig i stallet varje dag? Som följer med på tävlingar och t o m tar ledigt, utan någon som helst ersättning? Min familj är inte hästmänniskor men de hjälper till med det de kan, men att tvinga på dem det här livet varje dag? Nej tack.

Ibland går det så långt att jag t o m har funderat på att undvika vissa tävlingar. För att jag vet att det blir stress på hemmaplan och att ta 9 dagar av en person för en tävling känns jättejobbigt. Att personen kanske måste ta ledigt och får ett rejält inkomstbortfall. Att tänka att jag kanske inte kan hålla på med hästar i framtiden för jag inte har det stödet. Att vara beroende av ideellt arbete är något jag har fått lära mig att leva med, men som också ger mig dåligt samvete varje dag.

Jag har ofta svårt att säga tack, för jag känner mig så dum som behöver hjälpen. Alla som känner mig vet att jag är en sådan som ”kan själv”. Men jag kan inte själv i min satsning, vilket ofta får mig att grubbla. Det här är något som jag hela tiden får jobba på med mig själv, och som jag kanske aldrig riktigt kommer släppa. Men jag tänker att det är för att jag vill kunna göra allting själv, bara att jag helt enkelt inte har förmågan. Jag har lärt mig med åren att lättare ta emot hjälp, men varför är det fortfarande så jävla svårt?

En stoooor shout out till alla eldsjälar därute som möjliggör så mycket för oss andra!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Det kan inte alltid vara perfekt – Patrik Kittel Dressage Tour

Felicia Grimmenhag | 10/2 - 2019

Idag har jag varit på clinic i Djursholm som genomfördes av Patrik Kittel och hans team i samarbete med Saab. En tour som pågår under 4 år där mantrat lyder ”Alla kan rida Grand Prix”. Jag medverkade själv förra året med Tarot där temat var medelsvår. I år har svårighetsgraden ökat och nivån ligger på St George & Intermediaire.

Redan innan clinicen börjar finns det en förväntan. De flesta som är på clinicen är rakt igenom dressyrryttare och många känner varandra. Jag hälsar själv på ett visst antal människor innan jag tillslut går ut och sätter mig tillsammans med Marie och Sophie och väntar på att clinicen ska börja.

Med  ca 1 400 personer i en lokal så är det ett ganska högljutt sorl som breder ut sig i ridhuset. De flesta har funnit sina platser och är också där på utsatt tid. Om det är något hästmänniskor generellt är dåliga på så är det att komma i tid. Men när det börjar vankas Patrik Kittel är även den mest extrema tidsoptimisten i tid.

Moderatorn kommer ut och rör sig mot mitten av ridbanan med två personer till i släptåg. Innan de ens har höjt micken till munnen så tystnar sorlet och allas uppmärksamhet vänds mot de tre personerna i mitten. Personerna presenterar sig och sedan kommer självaste Patrik Kittel in på arenan. Det som alltid är så skönt med Patrik är att han alltid har en väldigt positiv och energisk energi som smittar av sig på åskådaren och skapar ett intresse. Patrik inleder med några ord och upplägget kring touren för att sedan välkomna de första ryttarna.

Hela clinicen genomsyrades av hur viktigt det är med kontroll på tempot. Lika viktigt som det är med tempoväxlingar, lika viktigt är det att ha förmågan att bibehålla samma tempo genom flera olika moment. Hästarna har ju ibland en tendens att precis som om vi själva, försöka underlätta för sig själva i olika moment. Ibland drar de iväg lite för oss, och ibland lägger de sig mer i ett behagligt och långsamt tempo. Att hela tiden hålla hästen alert, uppmärksam, avspänd men också framme för skänkeln.

En ryttare hade problem med framåtbjudningen och hästen satte sig gärna i det mer långsamma tempot, vilket genererade i att ryttaren behövde använda sina skänklar väldigt mycket. När hon istället ställde sig i lätt fältsits, gav kommandot framåt, släppte kraven och började ”rejsa” lite. Började hästen efter ett tag att själv få en mer naturlig framåtbjudning och därmed behövde inte ryttaren arbeta lika mycket skänkeln, och det blev mer harmoniskt i både galoppirutterna och slutorna i galopp.

En annan ryttare hade problem med en häst som var lite spänd och blev lite hög i nacken. Där jobbade Patrik mycket med att hästen skulle hamna mer i balans och i en avspändhet. Eftersom han såg att hästen hade en bättre balans i galoppen valde han att arbeta mycket i den gångarten för att sedan återgå till trav där man såg en klar förbättring i balansen i slutet. Den hästen var också väldigt snabb och visste ofta vad den skulle göra när den gick in på diagonalen och liknande, vilket gjorde att ryttaren fick instruktioner att välja andra linjer ibland för att hela tiden föregå hästen och hålla den alert, men också vänta.

Patrik förespråkar alltid för att försöka bibehålla glädjen hos hästen för att kunna ha ett fungerande samarbete. Att alltid gå ur ett moment innan hästen tycker det är alldeles för svårt och för jobbigt. Att hela tiden sätta in korta pauser i passet för att hästen ska få möjlighet att slappna av. Att vara konsekvent och gå ur ett moment och göra om ifall det inte känns bra, istället för att genomföra momentet halvdant. Att alltid klappa den och tala om för den hur duktig den är, vilket jag är ett stort fan av.

Patrik avlutade sedan med att rida själv och visade hur det ser ut första gången man sitter upp på en häst och ska rida. Hur man först känner in hästen och utifrån det börjar utföra de olika momenten. Vissa saker gick bättre och vissa sämre, men som Patrik sa: ”Det kan inte alltid vara perfekt”, vilket jag tyckte satte en bra punkt för dagens clinic.

Jag hade en riktigt trevlig dag på clinicen och fick lite pushning i min egna ridning. Ibland fastnar man lite och om man inte tar med sig någon övning som kanske kan hjälpa, tror jag definitivt att det kan hjälpa till med den mentala biten. Ibland behöver vi en knuff eller inspiration, vilket jag verkligen tyckte att den här clinicen gjorde. Så nu ska jag hem och rida lite Grand Prix tänker jag, haha!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tacksam för min fina häst

Felicia Grimmenhag | 29/1 - 2019

Ibland blir man lite hemmablind. Räck upp handen om du INTE håller med. Om du räckte upp handen ljuger du troligtvis.

Skämt åsido. Man hamnar lätt i mönster, rutiner och tankar. Det är lätt att man ibland blir lite smått irriterad på olika saker som andra individer har för sig som man bor med eller umgås med hela tiden. Vi bor inte med hästarna, men vi umgås med dem väldigt mycket. Ibland bara på hemmaplan, men ibland åker vi även iväg med dem på träningar, tävlingar och andra äventyr.

Om det är något vi vet, är det att hästar precis som människor är individer. De har olika personligheter och egenheter för sig. Vissa egenheter är charmiga och vissa andra är inte så charmiga.. Det som händer är att vi ibland fokuserar mer på de negativa egenskaperna och låter de överskugga de positiva egenskaperna, fast de troligtvis är anledningen till varför vi har våra hästar.

Tarot är en individ som det tar tid att lära känna. För mig tog det väldigt lång tid att både lära känna honom och fästa mig vid honom. Jag upplevde honom som lite svår att få kontakt med i början.

Idag skulle jag tycka det var jättejobbigt att sälja honom och det skulle krävas väldigt mycket för att jag skulle göra mig av med honom. Han har sina egenheter som kan vara lite jobbiga ibland och han kräver en stark ledare. Han skulle aldrig köra med mig, men om man är ny testar han gärna personen både en och två gånger.

Men det som är så fantastiskt är alla bra egenheter som väger upp för det och överskuggar de dåliga. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig har träffat en häst som har varit så snabblärd på mina hjälper som Tarot är. Jag har aldrig träffat en så ambitiös häst som inte kräver skänklar för att fatta galopp, utan bara genom ett lätt ”puss-ljud” faller in i galopp. Som bara genom att jag flyttar mina vikthjälper minimalt i ett enkelt byte faller in i motsatt galopp.

Ridbarheten som finns i min häst för en person som mig, går inte att beskriva i värde. För mig handlar det inte bara om en flashig häst med stora gångarter, ordentligt musklad och långt utbildad. För mig handlar det om balansen mellan avslappning och känslighet. Jag har ridit hästar som är känsliga, men inte avslappnade. Jag har ridit avslappnade hästar som inte är så känsliga. Jag kan inte rida hästar som bara är en av de två sakerna. Att hitta en samhörighet med hästen, och Tarot är den enda individ som jag redan vid första provridningen kände att han var ”den” hästen.

Självklart har han andra bra kvalitéer, t ex som att han är en duracellkanin och aldrig blir trött i princip på tävlingar. Att han inte är svårfödd, att han under sina 16 år liv visat sig vara en väldigt hållbar häst osv. Att han är en väldigt go och mysig häst som bryr sig om en.

Jag fick den uppenbarelsen igår och kände att jag faktiskt ska vara väldigt tacksam för den fantastiska häst jag har, för de uppenbarar sig inte speciellt ofta.

Foto: Sophia Maule – Agria Djurförsäkring

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Ridsår

Felicia Grimmenhag | 27/1 - 2019

Nu när jag äntligen har kommit igång med ridningen så känns det helt fantastiskt, men inte helt smärtfritt. Efter ett sådant långt uppehåll förutom att jag har tappat fysiken till en viss del, så är min kropp inte riktigt lika härdad. Därför skulle jag vilja skriva lite om min erfarenheter kring ridsår.

Ridsår är något jag måste förebygga och vara försiktig med hela tiden. Jag vet inte ifall det är något som är vanligt/ovanligt bland ryttare och mer förekommande inom vissa discipliner. Men oavsett så har jag haft ganska stora problem och många erfarenheter. Jag har varit med om utlandstävlingar där jag har tävlat sista dagen med öppna sår för att jag inte kan ta en ”vilodag” utan måste köra på, vilket ofta kan påverka prestationen.

Jag skulle nog säga att jag har lite större möjligheter att få ridsår än många ”normala” ryttare. För det första har jag ingen möjlighet att rida lätt och avlasta, vilket kan vara väldigt frustrerande. Jag rider väldigt mycket med sätet och med hjälp av magmusklerna vinklar jag bäckenet och driver hästen. Med ridsår tappar jag den förmågan till en viss del och kan inte heller flytta mig så mycket i sadeln för att det helt enkelt gör för ont, vilket påverkar i princip alla rörelser.

För det andra har jag ett snett bäcken. Jag har många skavanker som folk inte känner till och en av dem är att mitt högra sittben och det främre benet i bäckenet är lite ”längre ner”. Efter min olycka saknade jag en benbit mellan sittbenet och det främre benet i bäckenet och jag vet inte ifall det har växt tillbaka. Hur som helst gör det att benet hamnar närmre huden och skapar mycket större chanser för ridsår vilket är väldigt frustrerande.

Jag har dock hittat lite knep för att förebygga ridsåren.

Det första är mina kardborreband. För er som inte vet hur min sadel funderar så rider jag med ett band över varje ben. Många tror säkert att jag spänner banden ganska hårt för att jag ska sitta still, vilket är fel. Jag sitter faktiskt ganska löst, dels för att jag ska kunna studsa upp och ner i sadeln (för att följa hästens rörelser) men också för att jag ska kunna flytta mina vikthjälper i sadeln. Jag upplever att jag får mer sår ju mer ”fast” jag sitter.

För det andra, ha en bra sadel. Jag hade en sadel innan som inte fungerade för mig alls. Jag hade nästan konstant ridsår vilket var väldigt frustrerande.

För det tredje, ha bra ridbyxor som funkar för dig. Jag upplever inte en jättestor skillnad men den finns ändå där. Ridbyxor är väldigt individuellt så där känner jag inte att jag kan säga vad som funkar bäst, utan där får man testa sig fram.

För det fjärde så måste man ha bra underkläder. Jag rider för det mesta med cykelyxor, både vanliga och vadderade. Om jag rider med något med fel söm så kan jag få ganska stora problem, av bara det.

Det finns säkert andra sätt att förebygga och ni får jättegärna kommentera med tips! Jag letar hela tiden efter möjligheter att minimera risken för ridsår, speciellt på tävlingar. Så om ni vill hjälpa till, snälla gör det!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kommentera

2

2 kommentarer på “Ridsår

  1. Bra inlägg! Precis som du skriver så tror jag att vi är många som i alla fall från tid till annan har problem med ridsår. Förutom det du skriver om vikten av bra underkläder samt ridbyxor så hjälper det i alla fall för mig att smörja mig i ”de nedre regionerna” med ringblommesalva:-)
    Britten

    1. Tack! Jo men så är det ju och det är ju bra om vi kan lära oss av varandra. Ska definitivt testa salva! 🙂

Ridpasset från i tisdags

Felicia Grimmenhag | 24/1 - 2019

I tisdags red jag lite tempoväxlingar och tränade att hålla tempot i volterna. Inte perfekt men på rätt väg.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Jobb + en paus i vardagen

Felicia Grimmenhag | 21/1 - 2019

Efter en helg med trevligt sällskap, middag och lite smått och gott återvänder vi till vardagen. Men den här gången är jag inte längre student. Efter fem månader är jag äntligen klar med mina kurser och jag hade sista inlämningsdagen igår, woho! För er som inte vet pluggade jag ’Introduction to Entrepreneurship’ & Idrottspsykologi. Både kurserna var väldigt intressanta, men det märks när man inte har pluggat på fem år, man tappar studietekniken helt.

Jag ser fram emot några veckor där jag bara ska satsa på mitt egna och sedan utvärdera utifrån det. Jag har inte riktigt haft möjligheten att testa på hur det är att ägna sig helt åt sitt företag, utan jag har hela tiden jobbat eller pluggat samtidigt. Vilket har tagit mycket energi tillsammans med hästarna och det sociala.

Jag började dagen med ett gympass tillsammans med min PT. Måste säga att det känns väldigt bra att vara tillbaka på banan. Jag var lite trött i högerarmen och axeln efter mitt lilla tennisäventyr igår. Jag var nämligen inne och testa på lite rullstolstennis i Stockholm, vilket var väldigt kul. Jag har funderat att spela lite tennis, dels som ett komplement till ridningen. Men även för att utmana mig själv lite och träffa nya människor. Jag tycker om att testa nya saker och jag tror det är bra för motivationen att testa nya saker och utmana sig själv, men det kanske bara är jag?

Efter gympasset var jag och handlade lite. Jag åkte hem och fixade lite saker, sedan bar det iväg på massage. Det behövdes verkligen och det var så skönt. Jag unnar mig sällan det men jag tänker att jag ska bli bättre på det. Att få kroppen avslappad är så viktigt för att man ska kunna vara mjuk i sin ridning.

Efter massagen åkte jag hem och tog hand om bokföring, satt i telefonen och har letat ihjäl mig efter två kvitton som har gått upp i rök. Jag tycker alltid att jag är så noggrann, men det kanske jag inte är. Nu bär det snart ut till stallet.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Föredrar helskodda ridbyxor framför grip

Felicia Grimmenhag | 19/1 - 2019

När jag började rida så kan jag säga att mycket handlade om att bara hålla sig fast i sadeln. Det första året jag red (på heltid) hade jag bara western sadel. Det var min ingångsport när jag började med ridningen och när jag sedan skulle gå över till dressyrsadel så var jag både motsträvig och motvillig.

Idag skulle jag välja dressyrsadeln framför western sadeln varje dag, men det har inte alltid varit fallet. Jag säger inte att western sadeln är dålig att rida med, men jag känner inte att jag har samma inverkan eller stabilitet med den. Min första dressyrsadel var en Pfiff som var alldeles för bred i bommen och gjorde att man föll framåt. Inte nog med det så hade jag även inte samma stöd för mina stumpar som jag har i min nuvarande sadel.

Varken stöd för ben eller någon vidare passform red jag med den sadeln i 2,5 år, tills Equality Line valde att gå in och hjälpa mig som en räddande ängel. Med deras hjälp fick jag en anpassad sadel efter hästarna men framförallt efter mig. Jag kommer berättade om den historian en annan gång, för det är en riktig saga. Men det har varit mycket fifflande fram och tillbaka hur man ska få den bästa passformen och få mig att sitta som allra bäst i sadeln.

Något som har varit väldigt mycket i fokus har varit hur jag ska sitta som allra bäst i sadeln och sitta så still som möjligt. Jag har fått mycket råd hur jag ska göra. När jag hade min ”dåliga sadel” så var det självklart mycket svårare för mig att sitta sadeln. Jag fick väldigt mycket ridsår vilket var enormt frustrerande eftersom det ofta betydde att jag behövde ta ofrivilliga riduppehåll då jag inte kunde avlasta på det sättet som att rida lätt osv.

Jag fick råd om att använda grip ridbyxor vilket jag förstår kan vara en tillgång, så länge man inte har min funktionsnedsättning. Jag fick även rådet att använda klister till den här typen av ridbyxor, vilket jag åter igen kan förstå är en tillgång så man kan sitta still i sadeln.

Nu ska jag förklara varför grip ridbyxor inte fungerar för mig. Ni vet hur jag alltid måste sitta ner i sadeln? Jag kan inte rida lätt som de flesta andra (vilket jag är avundsjuk på) vilket gör att jag alltid måste sitta ner i alla gångarter. Ibland är hästen spänd i överlinjen vilket gör det här problemet ännu mer påtagligt.

Vad som händer när jag rider med grip ridbyxor är att jag lyfter ut sadeln när jag travar, helt normalt. Ofta skumpar man lite, speciellt på hästar med lite mer gång. Problemet tillkommer när jag ska tillbaka när i sadeln. Med grip ridbyxor ”fastnar” jag på vägen ner och kommer helt enkelt inte ner ordentligt. Vad som gör det här väldigt påtagligt är att banden som sitter över mina ben på sadeln blir lösare och”glider ner” på benet, fast det i själva verket är jag som hamnar högre upp i sadeln. Så jag kommer helt enkelt inte ner i sadeln ordentligt. Hänger ni med? Man kan säga att banden nästan hamnar under mina ben ibland.

Jag vet inte ifall det bara är jag som upplever det här problemet för att jag har min funktionsnedsättning, eller för att jag har så små marginaler. Men hur som helst tror jag det är viktigt att vi inte förlitar oss på mycket på hjälpmedel. Jag säger inte att grip inte är bra, jag säger bara att det kanske inte är för alla.

Varför jag föredrar helskodda förutom att jag kommer ner i sadeln ordentligt, är också för att jag blir mer rörligt med de ridbyxorna. Jag kan använda sitsen på ett helt annat sätta eftersom jag kan flytta mig i sadeln till höger och vänster, vilket jag inte kan göra med grip. För grip helt enkelt fixerar mig sadeln och gör mig ganska orörligt.

Jag tror det kan vara viktigt att reflektera över de här sakerna ibland, och få oss att fundera över gränsen mellan att hjälpa och stjälpa oss. För även om vi kan uppleva att något hjälper oss till en början, kanske resultatet blir något helt annat.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Jag måste också vara i tävlingskondition

Felicia Grimmenhag | 11/1 - 2019

Det har nu gått några veckor sedan jag började rida. Förra fredagen var första gången efter min lilla avramling som jag galopperade. Det kan ju tyckas att man ska ta det lite lugnt sådär i början, men ni vet hur det blir? Bara några varv på volten tänker man, och helt plötsligt har man galopperat runt i något som känns som en evighet i olika tempon, mellan hinder och gjort ett tiotal övergångar.

Bör jag ens nämna träningsvärken som sakta började smyga sig på under kvällen och under nästkommande dag spred sig över mina muskler? Två dagar senare skulle jag rida igen och jag kände mig på riktigt som ett kylskåp. Låren, rumpan och magen hade tagit rejält med stryk och ridpasset gick tillslut ut på att bara genomlida det, haha.

Jag ska vara helt ärlig och faktiskt säga att jag hade glömt lite hur mycket ridningen faktiskt tar på kroppen. När man är van vid att rida flera gånger i veckan och sedan sitter upp efter ett långt uppehåll får man en rejäl reality check. När människor säger att hästen gör allt arbete i ridningen – HAHAHA! Säg det till mina magmuskler som strejkade när jag dagen efter var tvungen att ta mig upp ur sängen.

Men jag känner också hur jag har tappat muskler. Inte för att jag rider så mycket sämre för det, men ändå gör jag det. Det som jag känner jag har tappat mest är inte tekniken eller konditionen, utan koordinationen. Lite av musklerna har under de här månaderna gått från muskler till fett och det märks – TYDLIGT! När man ska sitta när i sadeln och ha kontroll över hela kroppen har man inte den kontrollen man hade innan. Det lilla extrafettet som har satt sig på min kropp gör en väldigt stor skillnad, och gör att det blir ännu mer fysiskt ansträngande för mig att rida.

Så nu är det träning som gäller! Inte bara ridning utan även styrketräning. Det är dags att bli riktigt stark och fit igen och förbereda inför tävlingssäsongen. Bättre mat och återhämtning står också på listan. För att klara både tävlingar och långa resor krävs det en kropp som mår så bra som möjligt.

För jag kan ju inte kräva att hästen är i tävlingskondition, om inte jag också är det.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här