När ens hus går upp i rök – då måste man hjälpa

Felicia Grimmenhag | 6/1 - 2019

Jag önskade titeln var en metafor, men i det här fallet är det inte så. Medan de flesta som vanligt låg och sov i sina sängar natten till den 3/1, förhoppningsvis lyckliga över att ett nytt år tagit sin början, råkade min boxgranne Alices familj ut för något hemskt.

Under natten vaknar Alice (Lindqvist) av att brandalarmet hade gått igång. Under kvällen hade familjen eldat då de hade strömavbrott och behövde få lite värme i huset. Under kvällen/natten hade det blivit så varmt att väggarna började brinna inifrån och när familjen vaknar är det fullt med rök överallt. Det enda Alice lyckades få med sig var sin älskade Butetsadel som hon hade hemma, men även den tog stryk av röken och nu har en ingrodd lukt från händelsen.

Alla klarade sig som tur var oskadda men allting i huset är förstört. Alla möbler, antikviteter, kläder och andra personliga tillhörigheter är rökskadade. Huset är obrukbart uppenbarligen eftersom det är rejält skadat. Att fixa huset säger de tar mellan 6-9 månader, men man får räkna med ännu mer tid.

Jag precis som många andra i min närhet blev väldigt berörda av det här. Alice är en 15-årig tjej som arbetar och sliter extremt hårt och har inte fått mycket gratis i sitt liv. Då om någon gång, vill man hjälpa till.

Jag hörde av mig till flera av mina sponsorer i fredags och inom loppet av en timme hade både Stigsberg och Agria svarat att de skulle hjälpa till med kläder och det de kunde. Wow! Så idag har Alice har varit på Stigsberg och fixat kläder och jag varit inne och hämtat lite grejer hos Julia Österlund på Agria, så hon nu har någonting att rida i. Jag blir så lycklig när folk hjälper till och backar upp när sådana här hemska saker händer. Att lämnas utan varken hus eller kläder är inte lätt.

Man tycker man påminns hela tiden om hur skört livet är och hur allting bara kan vända på en femöring, ändå fortsätter man ta allting lite för givet hela tiden. Men det är kanske då det också är meningen att vi ska påminnas om att vara medmänskliga och hjälpa varandra. När vi går igenom tuffa strider i våra liv. Räcka ut en hjälpande hand och säga till varandra att vi aldrig är ensamma.

Mina tankar går just nu till Alice och hennes familj som går igenom den här tuffa tiden. <3

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Uppsittning efter TRE MÅNADER!

Felicia Grimmenhag | 27/12 - 2018

Nu har det äntligen hänt! Efter min operation fick jag konvalescens på tre månader och fick därför inte rida. Men igår kom dagen med stort D när jag äntligen satt upp igen. Det kändes så fantastiskt skönt att känslan inte går att beskriva. Det kanske inte var ett wow-ögonblick, eftersom jag mest skrittade runt och kände efter. Men det var verkligen som att komma hem efter man har varit iväg på en jättelång resa. Tarot var helt med på noterna och efter 5 min var det som att vi inte hade haft ett sådant långt uppehåll, utan att flöt på precis som det brukar. Något som skulle varit 10-20 minuter slutade i ett pass på 40 minuter.

Red även en kortare stund idag. Det är lite stelt och jag får lite ont efter, men av tidigare erfarenheter vet jag att det bara att pusha igenom försiktigt så kommer det gå bättre och bättre hela tiden. Det svåraste tror jag kommer vara att hålla mig ifrån att utsätta kroppen för onödigt mycket press i början, trav och galopp osv. Kände redan idag att jag gärna hade travat och testat men samtidigt lyssnade jag på kroppen och slutade när det började göra ont.

Många gånger har jag ifrågasatt mig själv om det här verkligen är det jag vill. Men när jag red runt igår och blev tårögd av känslan att vara tillbaka i sadeln igen så fick jag åter igen kvitto på hur rätt allt det här känns. Nu kommer vi skynda försiktigt, för vi har en tävlingssäsong att tänka på nästa år.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

En paus från vardagen

Felicia Grimmenhag | 22/12 - 2018

Jag sitter just nu på tåget hem från Ljusdal. Jag har varit och hälsat på min faster och hennes familj vilket har varit skönt. Jag behövde det här miljöombytet och bryta vardagen lite. Det har varit en ganska tung höst med en läkande höft, ingen ridning, återkommande sjukdomar på grund av sänkt immunförsvar, stort inkomstbortfall och andra privata saker.

Bara att åka tåg är väldigt ovanligt för mig och utanför min komfortzon. Men det har gått bra bortsett från att jag tvingade min syster att springa till t-centralen för att sedan behöva vänta 20 min till avfärd, opps! Sedan lite ilska mot barnvagnar och resväskor men det hör väl till hela äventyret med tågresor?

I alla fall har vi haft några jättemysiga dagar utan någon form av stress. Sovmorgnar, kaffe, läsning, lek ut i snö, köra traktordäck bakom fyrhjuling osv. Jag har tagit fram paddan och svarat på några mail och skrivit ihop lite saker, svarat på samtal och organiserat när jag har känt för det. Att också inte behöva tänka på att laga mat, städa och allt det runtomkring har också varit väldigt skönt, då det är något som i vanliga fall tar väldigt mycket energi och tid från min vardag. Att få bli ompysslad är lyx.

Ibland försvinner familjen i allt vad som kallas satsning och jobb, vilket är ok ibland. Men som det ibland också är viktigt att prioritera för att hämta energi, känna kärlek och bara få ha kul. Jag har alltid trott att jag är en ensamvarg men jag är nog egentligen väldigt beroende av min familj. Jag ser det inte som något ”jobbigt” att åka och hälsa på far -eller morföräldrar, utan jag tycker det är väldigt mysigt.

Men nu kände jag att jag fick en riktigt försmak av vintern som komma skall ner till Bålsta. Uppe i Ljusdal har det kommit ordentligt med snö och kylan har kommit, tror det var 14 minus när vi kom dit. Snart är det väll dags även lite mer söderut. Kylan klarar jag av, det är all snö jag inte ser framemot. Men det är ju trots allt samma visa varje år så det är bara att bita ihop och köra på!

 

Det första jag ska göra efter jag har kommit hem är att åka ut till stallet och pussa på Tarot. Peace out!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

”Du ser ju inte funktionshindrad ut”

Felicia Grimmenhag | 18/12 - 2018

Se min senaste video på Youtube där jag pratar om roliga och pinsamma situationer som man råkar ut för när man sitter i rullstol eller har andra funktionsnedsättningar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hej då en del av mitt hjärta

Felicia Grimmenhag | 16/12 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Jag är inte ett fan av skitsnack

Felicia Grimmenhag | 14/12 - 2018

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Med hästar händer förutsägbara och oförutsägbara saker hela tiden. Ibland tas det tunga beslut och man gråter bakom stängda dörrar och visar sedan ett leende utåt, för sorgen är ens egna och ingen annans.

Varför tycker sig andra då ha rätten att öppna sina munnar och snacka skit?

 

Fabbe kom till mig för 2,5 år sedan. Vi har haft en riktig resa tillsammans och precis som de flesta andra förälskade jag mig i honom från första början. Han har ställt upp och varit en riktigt kämpe många gånger och lärt mig väldigt mycket. För det är jag honom evigt tacksam.

För lite mer än en vecka sedan var vi inne på återbesök med honom hos veterinären, och efter alla undersökningar kom vi fram till att han inte skulle hålla för det arbetet en satsning krävde. Många antar att paradressyr hästar inte går speciellt tufft, men för att ha styrkan och fysiken för att tävla på den nivån och även klara av resorna till andra länder krävs det en frisk och stark häst.

Jag hade sett det komma ett tag och har gråtit många gånger, så när veterinären gav beskedet kom det inte som en blixt från klar himmel. Utan jag började direkt tänka praktiskt, och hur vi skulle gå till väga för att hitta ett bra hem till honom. Sanningen är att jag/vi vill få iväg honom ganska fort. Inte för att vi inte bryr oss, utan tvärtom. Att se honom och mysa med honom gör otroligt ont för att man vet att han ska åka. Om jag hade haft möjligheten eller ekonomin hade jag haft kvar honom, men sådan lyx har inte jag. Jag älskar den där hästen till månen och tillbaka, men jag försöker sluta för jag tänker att det kanske gör lite mindre ont då.

 

”Next to go” läser jag bland kommentarerna på min officiella Facebooksida. Det är en person jag inte har hört av på flera år, och som inte tog det lättvindigt när jag sålde min förra häst. Min förra häst var ett fantastiskt sto på många sätt. Smart, kvick och medgörlig. Men hon krävde skänklar för att känna sig trygg, inte något som var mer komplicerat än så. Något jag helt enkelt inte kunde ge henne.

”Next to go.. För små, för stora” droppar det in en till kommentar några minuter senare.

Vad försöker den här människan säga? Att jag är en dålig person för att jag under 4,5 år sålt två hästar? Ingenstans har jag skrivit att Fabbe är för stor, bara att han har väldigt stor gång och att det sliter på min kropp. Men huvudproblemet är fortfarande att han inte håller. Min förra häst var 154 cm hög, för en ryttare som var 173 cm när hon hade ben så är det ganska litet. Men problemet där låg fortfarande i det faktum att jag inte hade ben.

Det är inte så att jag vill sälja mina hästar, men om man ska göra en ordentlig satsning och det inte funkar i ridningen, vad ska man göra?

Min tanke när jag läste kommentarerna var ”Vem fan är du att klampa in i en situation som redan är jättetuff för mig och ge mig dåligt samvete för att jag inte kan ha kvar hästen?”. Alla vet redan hur komplext det är att hitta rätt hästar, få det att fungera och att dessutom vara funktionshindrad gör det ännu snäppet svårare. Tro mig, om jag kunde välja skulle jag haft kvar alla hästarna.

 

Varför tar sig människor rätten att klampa in i en situation, styrda av sina egna känslor och tar sig friheten att stampa lite på andra? Att välja ut sin egna bild av en situation och sedan blir helheten skev för att personen valde att bara titta på det som den själv ville titta på.

Mina tankar förs tillbaka till när Anna Freskgård fick ta bort Box Qutie på VM i Tryon på grund av komplikationer efter en akut skada. En skada som lika gärna hade kunnat hänt i hagen eller på en ritt ute i skogen. Kommentarerna som vissa människor skrev var hemska. Påhopp och antaganden. Trots att man inte visste omfattningen, situationen eller helheten. Helt plötsligt blev inte Anna en verklig människa utan en måltavla för alla dessa människor som satt bakom sina skärmar med känslor och åsikter. Även fast jag kan säga att Anna troligtvis har varit mer mån om sin hästs välmående än de där personerna bakom skärmarna har varit om sina egna hästar.

Jag sätter absolut inte in mig och Anna i samma fack då det hon råkade ut för var 100 000 gånger värre än mina två kommentarer, tro absolut ingenting annat.

 

Min poäng är bara att varför tar sig alla dessa människor frihet att hoppa på andra? Jag är absolut öppen för diskussion och debatt gällande hästars välbefinnande. Men det är en skillnad på debatt och personliga påhopp. Jag är i affekt just nu och och känner irritationen och ilskan som ligger bubblande i magen. Ibland önskar jag att jag bara kunde säga till vissa personer att de är dumma i huvudet, men det skulle varken ge önskad effekt eller öppna för en civiliserad debatt. I min värld har jag alltid tänkt att ju äldre människor blir, desto visare och mer förstående gentemot världen blir dem. Med tiden har jag insett att det inte fungerar riktigt så.

 

Snälla tänk innan du öppnar munnen eller knappar på tangentbordet med dina fingrar, tack. För jag är inte stort fan av skitsnack.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Musikhjälpen 2018

Felicia Grimmenhag | 10/12 - 2018

I år så har musikhjälpen temat ”Alla har rätt att fungera olika” och därför känner jag att jag definitivt måste vara med och bidra! Människor med funktionsnedsättningar är en av de mest diskriminerade grupperna i världen och följderna blir bl a fysisk- och social exkludering och även fattigdom. Hästarna har varit min väg till att hitta ett bra självförtroende och ridsporten har fått mig att känna mig inkluderad i en grupp som inte bara innefattar funktionshindrade. Där har jag känt mig som ”ryttaren Felicia” och inte ”funktionshindrade Felicia” vilket är en känsla som inte går att beskriva. I jämförelse med många andra i världen har jag en otroligt livskvalité och bra förutsättningar, därför är det viktigt att hjälpa de som inte alls har samma förutsättningar. Jag hoppas att alla vill vara med och bidra till min bössa, medlemmar som inte medlemmar av hästsekten!

Klicka in på länken för att hjälpa till och bidra!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vad ska man säga och inte säga?

Felicia Grimmenhag | 6/12 - 2018

Konsten att skilja på konstruktiv kritik och bara elaka kommentarer.

När man växer upp som barn och tonåring så är det lite en självklarhet att man tar saker personligt. Man har inte alltid helt utvecklat förmågan att se den större världsbilden och av någon anledning så tror man att världen kretsar lite kring en själv. Så om någon säger emot dig eller har en helt annan åsikt än din egna så känner du dig stött. Då spelade det inte riktigt någon roll om det var konstruktivt eller inte.

Personligen kan jag säga att jag är ganska duktig på att ta konstruktiv kritik. Jag är duktig på att skilja mellan vad jag KAN ändra och vad jag INTE KAN ändra. Att säga ”jag kan inte” ingår inte i mitt vokabulär. Ibland kanske det känns så i ridningen, men ofta stämmer det inte. Däremot kan jag bli väldigt sur om någon kritiserar mig personligen. Ett tag hade jag lila-rosa hår. En hårfärg som många tyckte var cool och vissa inte gillade, vilket är helt okej. Vad som inte är okej är när jag får en kommentar av en person inom ridsporten, som säger att jag ”ser ut som jag hör hemma på en cirkus”. Var är den repliken konstruktiv någonstans? Jag brukar vanligen släppa saker relativt fort men den satte sig i huvudet, även om jag inte tog åt mig. Vad har min hårfärg med min prestation att göra? Jag gillar galna hårfärger och tatueringar, so what?

Om du däremot förklarar för mig hur jag ska förbättra mina prestationer och tackla olika situationer så är jag idel öra. Vilket bett jag skulle kunna testa, hur jag ska använda vikthjälperna i galoppiruetten eller vilken del av min föreläsning som var intressantast. Att vara lyhörd för andras kompetens och synpunkter är såklart viktigt för din personliga utveckling och får dig att ta dig längre, så länge det är konstruktivt.

Jag fick för några år sedan höra att jag behövde skaffa en ny häst för att kunna nå mitt mål. Ett ämne som för många säkert är lite känsligt, då känslorna kring en häst ofta inte bara är professionella utan även personliga. Det finns ofta mycket kärlek gentemot din tävlingskamrat och då är repliken ”du kommer inte kunna ta dig dit på din nuvarande häst” väldigt jobbig att höra. Självklart finns det två alternativ, antingen har hästen potentialen eller inte. Om den HAR potentialen är det bara en elak kommentar, okunskap eller kanske en gissning. Men om den INTE HAR potentialen så är det konstruktiv kritik. I mitt fall hade inte hästen potentialen, vilket jag visste och inte tog det personligt. För att kunna prestera bättre behövde jag en häst med större potential. Men ibland är det inte helt självklart.

Det är viktigt att kunna urskilja dessa två och sätta sina egna känslor åt sidan. Ibland är det svårt och gränsen är inte alltid helt glasklar. Ibland överlappar dessa två varandra och en kommentar som en ryttare klara av att ta, klarar inte en annan av att ta. Men också tänka på vad man själv slänger ur sig och om någon svarar med taggarna utåt kanske du har gett dig in i ett område som du snabbt måste ta dig utifrån.

Allt negativt som någonsin har sagts till mig som handlar om min personlighet eller mitt utseende har jag lagrat i mitt huvud. Vi människor fungerar lite så, vi kommer ihåg en negativ kommentar i ett hav av positiva kommentarer. Men den konstruktiva kritiken kommer jag inte alltid ihåg, vilket är på gott och ont. Det är INTE BRA eftersom det ofta är lite olika nycklar som jag kan använda till att förbättra mina prestationer. MEN! Bara indikationen att jag glömmer bort betyder också att jag inte ser den kritiken som något negativt utan kan se att den gynnar mig. Hänger ni med?

Så jag tror i slutändan att det handlar om att hitta en balans, vad ska man säga och vad ska man inte säga?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Internationella funktionshinderdagen!

Felicia Grimmenhag | 3/12 - 2018

Idag är internationella funktionshinderdagen! Brukar vanligtvis inte skriva sådana här inlägg men kände att jag hade lust.

Jag har reflekterat mycket på sista tiden kring inkludering och exkludering. Hur man lätt glömmer bort småsakerna som försvårar i vardagen. Jag behöver inte oroa mig att bli av med min assistans, för jag är inte berättigad till någon från början. Men jag måste ofta ligga steget före, har svårt att vara lika spontan som alla andra och blir inlåst i min lägenhet ifall hissen är sönder eller det ligger 4 dm snö utanför porten.

Hur kan vi 2018 fortfarande inte ha modeller med fysiska funktionsnedsättningar i tidningar och kampanjer för kläder och andra vardagliga saker? Om vi säger att 1 % av Sveriges befolkning har en fysisk funktionsnedsättning (egentligen är det mycket mer), varför finns det då inte i alla fall en sida med en rullstolsburen (t ex) i varje säsongkatalog för kläder?

Varför ser man sällan folk med fysiska funktionsnedsättningar i tv och på sociala medier om det inte är för att just det ämnet är den aktuella debatten eller kampanjen? När ska det normaliseras och inte vara i fokus?

Hur ofta ser man karaktärer i filmer, serier och barnprogram som har fysiska funktionshinder? Hur ska människor kunna känna sig normala när de inte inkluderas överallt i samhället?

Vilka förebilder finns det för funktionshindrade barn och ungdomar som säkert ofta känner utanförskap på grund av sitt funktionshinder? Bara 4 % av alla fysiskt funktionshindrade barn sportar t ex. När ska paraidrottare få mer uppmärksamhet och prestige i sina prestationer?

Jag var på ryttargalan i onsdags, supertrevligt och ett jättefint arrangemang. Förutom en detalj, jag kan inte ta mig från min plats till handikapptoaletten under hela kvällen. Alla borden står för trångt och om jag ska dit så betyder det att jag måste be folk ställa sig upp, flytta på sig och även flytta på borden. Vilket är något jag inte har lust med eftersom jag tycker sådant är jobbigt. Bara en sådan simpel grej.

Att folk fortfarande använder handikapparkeringar för att vänta på eller bara använda lite ”fort”. Sedan när jag tutar på dem så ger de mig fingret istället för att titta på mitt tillstånd i fönstret och flytta på sig. För hur kan en ung tjej vara funktionshindrad och behöva den här parkeringen?

Det finns mycket vi behöver arbeta med. Det här är bara en liten del. Men jag längtar efter den dagen jag kan röra mig och känna mig lika fri som en ”normal” person.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Saknar ridningen..

Felicia Grimmenhag | 22/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här