Internationella funktionshinderdagen!

Felicia Grimmenhag | 3/12 - 2018

Idag är internationella funktionshinderdagen! Brukar vanligtvis inte skriva sådana här inlägg men kände att jag hade lust.

Jag har reflekterat mycket på sista tiden kring inkludering och exkludering. Hur man lätt glömmer bort småsakerna som försvårar i vardagen. Jag behöver inte oroa mig att bli av med min assistans, för jag är inte berättigad till någon från början. Men jag måste ofta ligga steget före, har svårt att vara lika spontan som alla andra och blir inlåst i min lägenhet ifall hissen är sönder eller det ligger 4 dm snö utanför porten.

Hur kan vi 2018 fortfarande inte ha modeller med fysiska funktionsnedsättningar i tidningar och kampanjer för kläder och andra vardagliga saker? Om vi säger att 1 % av Sveriges befolkning har en fysisk funktionsnedsättning (egentligen är det mycket mer), varför finns det då inte i alla fall en sida med en rullstolsburen (t ex) i varje säsongkatalog för kläder?

Varför ser man sällan folk med fysiska funktionsnedsättningar i tv och på sociala medier om det inte är för att just det ämnet är den aktuella debatten eller kampanjen? När ska det normaliseras och inte vara i fokus?

Hur ofta ser man karaktärer i filmer, serier och barnprogram som har fysiska funktionshinder? Hur ska människor kunna känna sig normala när de inte inkluderas överallt i samhället?

Vilka förebilder finns det för funktionshindrade barn och ungdomar som säkert ofta känner utanförskap på grund av sitt funktionshinder? Bara 4 % av alla fysiskt funktionshindrade barn sportar t ex. När ska paraidrottare få mer uppmärksamhet och prestige i sina prestationer?

Jag var på ryttargalan i onsdags, supertrevligt och ett jättefint arrangemang. Förutom en detalj, jag kan inte ta mig från min plats till handikapptoaletten under hela kvällen. Alla borden står för trångt och om jag ska dit så betyder det att jag måste be folk ställa sig upp, flytta på sig och även flytta på borden. Vilket är något jag inte har lust med eftersom jag tycker sådant är jobbigt. Bara en sådan simpel grej.

Att folk fortfarande använder handikapparkeringar för att vänta på eller bara använda lite ”fort”. Sedan när jag tutar på dem så ger de mig fingret istället för att titta på mitt tillstånd i fönstret och flytta på sig. För hur kan en ung tjej vara funktionshindrad och behöva den här parkeringen?

Det finns mycket vi behöver arbeta med. Det här är bara en liten del. Men jag längtar efter den dagen jag kan röra mig och känna mig lika fri som en ”normal” person.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Födelsedagsfest, jobb och sjuk igen

Felicia Grimmenhag | 23/11 - 2018

Jag kollade igenom min blogg och även fast jag ändå tycker att jag har varit duktig på att uppdatera så är jag väldigt dålig att faktiskt bara skriva om vad som pågår i mitt vardagsliv. Inte för att jag skulle påstå att mitt liv är sådär superintressant som många andras är, speciellt nu när det har det varit några lugna veckor.

Jag var ganska förkyld i två veckor i början på November. Sen var jag frisk i en vecka, då hann jag både jobba lite, hälsa på på Segersta och titta på lite fina hästar, hänga i stallet och fira en av mina bästa kompisar som fyllde 24 år. Sen lyckades jag bli sjuk igår igen. Pratade lite med en av sjuksköterskorna på vårdcentralen när jag var där imorse bara för att kolla att jag inte hade streptokocker, och då berättade hon att om man har fått en stor dos antibiotika så slår det ut immunförsvaret och det tar ett tag för det att återhämta sig. Vilket var just det jag fick när jag opererade mig, så får bara uthärda att jag kanske kommer vara lite sjuk till och från ett tag.

Jag hade väldigt trevligt i fredags när jag firade min vän Linnéa. Jag åkte hem till henne och träffade hennes andra vänner och vi hade det väldigt trevligt och drack lite champagne. Sen drog vi till en bar på Stureplan där en del av gruppen började droppa av en efter en. Där skulle det egentligen har slutat men vi drog sen vidare till en klubb där vi dansade lite. Men vi alla var ganska trötta så vi gav upp efter ett tag. Jag sa hej då till de andra och rullade till Max för att köpa något att äta och gå på toa.

När jag står och väntar på min färdtjänst så ser jag några tjejer lite längre bort som sitter och äter. Inget konstigt med det egentligen, men det är två killar som är ganska på dem och ställer massor av frågor och säger dryga saker. Tjejerna ber killarna upprepade gånger att gå därifrån vilket de inte gör ”Det är ju ett fritt land” enligt de här grabbarna och sedan fortsätter de störa tjejerna. Jag ville så gärna gå fram och hjälpa de här tjejerna och ifrågasätta killarnas beteende, men jag kände mig inte så trygg eftersom jag var själv och de här grabbarna var ganska fulla. Men det är intressant att majoriteten av alla som beter sig såhär, säger dumma saker och begår kränkande handlingar på fyllan är män. Så undrar folk varför feminism behövs?

Jag åkte med Marie till Segersta i söndags vilket var väldigt kul. Där tittade på på massor av fina hästar och träffade massor av trevliga människor. Det är så kul att åka dit för man känner sig alltid välkommen och de är alltid lika trevliga. Om det är någonstans man ska åka för att få inspiration så är det dit. Man blir väldigt peppad att åka hem och fila på sig egen ridning när man har varit där.

Jag hade lite saker inplanerade idag och imorgon som jag tyvärr fick ställa in på grund att jag blev sjuk igår. Åkte på en ganska rejäl feber vilket var lite konstigt eftersom jag aldrig har feber, oavsett hur sjuk jag är på andra sätt. Var också väldigt svullen i halsen, hade svårt att svälja och ont i öronen. Febern har gått ner en del som tur är och nu har jag bara en lätt feber. Febern gjorde dock att jag fick väldigt ont i kroppen så det tog mycket på krafterna och humöret igår och idag. Men om jag ger det några dagar borde jag vara fit for fight.

Har ett roligt samarbete på g som jag ser väldigt mycket fram emot och som jag förhoppningsvis snart kan dela med mig av, så håll utkik!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Ny video ute på Youtube! Där får ni en inblick i stallet och träffa mina hästar.

Felicia Grimmenhag | 23/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Saknar ridningen..

Felicia Grimmenhag | 22/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Se min senaste Youtube video!

Felicia Grimmenhag | 16/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

När du har svårt att sova

Felicia Grimmenhag | 15/11 - 2018

På Instagram frågade jag för några dagar sedan om tips ifall man har problem att sova. Många människor hörde av sig och kom med jättebra tips och då tänkte jag att jag kunde samla dem här och så kanske de kunde hjälpa någon annan som har problem med att sova. Jag har inte testat alla själv, men om det känns som om man har testat allt så kanske det finns några nya alternativ här.

  • Mediation/mindfulness. Det finns appar som kan hjälpa till med olika övningar.
  • Lyssna på musik/ljud/ljudbok. Lugn pianomusik, havsljud och regnljud t ex.
  • Inte sitta framför någon form av skärm inom en timme före det att du ska sova.
  • Läs en bok innan du ska sova.
  • Lavendel i olika former. I te (där funkar även t ex kamomill) men också i kudde.
  • Rör på dig ordentligt under dagen, gärna utomhus så du får massor av frisk luft också.
  • Dricka varm mjölk, äta en tesked honung eller en matsked fiskolja innan du ska sova.
  • Se till att du har fått i dig ordentligt med mineraler, speciellt magnesium.
  • Insomningstabletter från hälsokost.
  • Skapa rutin att gå och lägga sig och gå upp samma tid, och inte sova under dagen.
  • Spikmatta.
  • Begära sömntabletter från läkare. (Vilket jag tycker är absolut sista utvägen)

Finns säkert många andra knep och vissa fungerar inte för alla, men här kom en liten sammanfattning av alla som var så gulliga och hörde av sig till mig.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Bara en makeup look.

Felicia Grimmenhag | 14/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Vikten av en läromästare

Felicia Grimmenhag | 11/11 - 2018

När jag började rida som funktionshindrad så förstod jag nog inte riktigt vad det innebar. Jag förstod inte vad dressyr var, vad paradressyr var och framförallt inte vad det innebar att göra en satsning. Jag har haft ett fantastiskt team med tränare, medhjälpare och medryttare, men idag vill jag skriva om hästen.

Jag kommer ihåg när jag började rida för lite mer än fyra år sedan. Då på en fantastisk läromästare i western. En arab som bar runt mig så fint och lärde mig att rida på nytt igen, den här gången utan ben. Jag är en gammal ridskoleryttare men jag skulle nog säga att jag inte kunde så mycket om dressyr, om något alls. Jag hade nog varit hoppryttare om jag hade fortsatt rida när jag var yngre.

Men när tankarna på en satsning började växa fram förstod vi ganska snart att en westernhäst inte hade det som krävdes för att tävla paradressyr. Det slutade med att jag köpte ett 5-årigt arabsto. En häst som jag idag inte alls kan förstå varför jag köpte. Det var inte det att hon inte var smart, ambitiös eller lättlärd. Utan hon saknade de kvalitéer som krävdes för en parahäst, gångarterna och även psyket till viss del. Sedan hade jag inte riktigt kunskapen eller kompetensen som krävdes för en unghäst, även fast jag hade ett team som hade betydligt mycket mer erfarenhet. När vi fick chansen att åka på en av paratävlingarna i Tyskland som åskådare förstod vi att det krävdes bra mycket mer än vad vi hade trott, en del hästar på den tävlingen kunde matchas med riktiga Grand Prix hästar. Där förstod vi verkligen vad som krävdes och vi åkte hem med en nytändning på att hitta den där perfekta hästen, och kanske också lite förfärade.

I början av 2017 kom Tarot hem till mig. Mitt första intryck när jag såg honom vad ”Är det där min framtida mästerskapshäst?”. Han stod mitt i ett ridhus med sänkt huvud, öronen pekandes ut åt sidorna och med en ganska tjock vinterpäls. Men när jag satt upp på honom.. Då kände jag direkt att det var DEN hästen. Vi gjorde en raketkarriär det året och gjorde vår första internationella starta i april, tog oss vidare till NM och blev Nordiska mästare. Tävlade sedan i EM i Göteborg i augusti och tog en femteplats i finalen.

Men inte nog med att vi har tävlat med bra resultat under de snart två åren jag har haft Tarot. Utan vad Tarot har lärt mig är så otroligt mycket mer. Han har lärt mig hur det ska kännas, den där känslan när allt känns så lätt och man är ett med hästen. Han har lärt mig vad jag ska leta hos andra hästar för att uppnå samma känsla. Han har lärt mig hur viktigt det är att jag gör rätt, för annars kommer inte han kunna göra rätt. Han har lärt mig att jag är kapabel till så otroligt mycket mer än vad jag själv har trott, och att det inte spelar någon roll ifall jag har skänklar eller inte. Han kommer ändå att göra så gott han kan, om jag bara låter honom.

Vad Tarot har lärt mig är HUR jag ska rida dressyr, och det är vikten av en läromästare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Se min senaste video på Youtube!

Felicia Grimmenhag | 9/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hejdå proteser

Felicia Grimmenhag | 7/11 - 2018

Alltid när jag ska skriva proteser så tänker jag alltid tillbaka på en artikel som jag medverkade i för många år sedan där de istället för att skriva proteser hade skrivit protester. Nästan samma stavning men med helt olika innebörder, lite roligt dock.

Som ni såg i rubriken så var det ”hej då proteser” förra veckan. Jag har kämpat med mina proteser i 7 år och jag har inte fått det att fungera. Det är väldigt tråkigt, det känns som ett misslyckande och det är något som jag har mått väldigt dåligt över. Proteser är något som ofta kommer upp och som folk gärna frågar mig om. Jag har inte något problem med att folk frågar ”använder du proteser?” för det är en helt legitim fråga. Jag kan även ta att folk frågar varför och jag lite fort svarar att det är på grund av andra gamla skador. Däremot när jag sedan har svarat på den frågan ska fortsätta utfrågas om proteserna kan jag ibland känna hur det kryper i kroppen. Jag är väll för sjutton inte intresserad om jag inte använder dem?

Folk har gärna åsikter och har läst om/sett någon som kan gå med proteser (sen om det är en underben, ett helt ben eller två ben verkar folk inte ha koll på) och vill gärna förmedla det vidare till mig. Varför vet jag inte riktigt? Att vi idag har så pass utvecklade och avancerade saker att det inte borde var så svårt för mig. Att jag borde ha proteserna för att känna mig lite ”fin”. Som att jag inte är fin i rullstolen? Varför är folk så otroligt fixerade vid att man ska använda proteser när man är amputerad? Som att man är lat för att man inte använder proteser. Jag skulle inte riktigt kalla mig själv lat..

Min ortopedinjengör sa till mig när jag kom med proteserna att han hade full förståelse. Gå med ett protesben är ett helvete, att då gå med två är ett helvete X2.

Varför måste jag förklara varje gång att mitt bäcken är litet snett? Att det nyper i mitt fett uppe i ljumskarna och även trycker något enormt. Att det gör ont. Att så fort jag börjar svettas vrider sig proteserna. Att mitt högerben kan variera så mycket i storlek att det ena dagen inte ens går ner i hylsan och andra dagen trillar protesen av på grund av att mitt högerben är för litet? Att varför mitt högerben är så är för att det fortfarande samlas vätska där emellanåt. Att Jag har brutit mitt bäcken på högersidan på tre olika ställen och det har medfört att jag har svårt att vinkla benet rakt nedåt? Att de har öppnat muskulaturen över höften, ett snitt på säkert 40 cm vilket har försämrat strukturen i den muskeln. Att jag i stort sett inte har någon känsel i högerljumske och högt upp på högerbenets framsida på grund av att muskulaturen slitis isär där i min olycka?

Det är lätt att ha åsikter. Jag vet att folk för det mesta bara är nyfikna och undrar. Men var jag vill komma med det här inlägget är varför det är så viktigt att använda proteser när man är amputerad? Varför tar sig folk rätten att förklara för mig om alla som kan gå med proteser och alla grejer som finns? Som om jag verkligen inte har försökt? Det är som att säga till en person med depression att hen ska vara lite gladare. Så jävla lätt är det inte.

Det var inte meningen att det skulle bli ett ”argt” inlägg men det finns mycket frustration och ångest inom mig när det kommer till den här delen i mitt liv. Jag har försökt, proteser var inte min grej och nu kan jag bara blicka framåt och fortsätta med mitt liv. 🙂

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här