Vikten av en läromästare

Felicia Grimmenhag | 11/11 - 2018

När jag började rida som funktionshindrad så förstod jag nog inte riktigt vad det innebar. Jag förstod inte vad dressyr var, vad paradressyr var och framförallt inte vad det innebar att göra en satsning. Jag har haft ett fantastiskt team med tränare, medhjälpare och medryttare, men idag vill jag skriva om hästen.

Jag kommer ihåg när jag började rida för lite mer än fyra år sedan. Då på en fantastisk läromästare i western. En arab som bar runt mig så fint och lärde mig att rida på nytt igen, den här gången utan ben. Jag är en gammal ridskoleryttare men jag skulle nog säga att jag inte kunde så mycket om dressyr, om något alls. Jag hade nog varit hoppryttare om jag hade fortsatt rida när jag var yngre.

Men när tankarna på en satsning började växa fram förstod vi ganska snart att en westernhäst inte hade det som krävdes för att tävla paradressyr. Det slutade med att jag köpte ett 5-årigt arabsto. En häst som jag idag inte alls kan förstå varför jag köpte. Det var inte det att hon inte var smart, ambitiös eller lättlärd. Utan hon saknade de kvalitéer som krävdes för en parahäst, gångarterna och även psyket till viss del. Sedan hade jag inte riktigt kunskapen eller kompetensen som krävdes för en unghäst, även fast jag hade ett team som hade betydligt mycket mer erfarenhet. När vi fick chansen att åka på en av paratävlingarna i Tyskland som åskådare förstod vi att det krävdes bra mycket mer än vad vi hade trott, en del hästar på den tävlingen kunde matchas med riktiga Grand Prix hästar. Där förstod vi verkligen vad som krävdes och vi åkte hem med en nytändning på att hitta den där perfekta hästen, och kanske också lite förfärade.

I början av 2017 kom Tarot hem till mig. Mitt första intryck när jag såg honom vad ”Är det där min framtida mästerskapshäst?”. Han stod mitt i ett ridhus med sänkt huvud, öronen pekandes ut åt sidorna och med en ganska tjock vinterpäls. Men när jag satt upp på honom.. Då kände jag direkt att det var DEN hästen. Vi gjorde en raketkarriär det året och gjorde vår första internationella starta i april, tog oss vidare till NM och blev Nordiska mästare. Tävlade sedan i EM i Göteborg i augusti och tog en femteplats i finalen.

Men inte nog med att vi har tävlat med bra resultat under de snart två åren jag har haft Tarot. Utan vad Tarot har lärt mig är så otroligt mycket mer. Han har lärt mig hur det ska kännas, den där känslan när allt känns så lätt och man är ett med hästen. Han har lärt mig vad jag ska leta hos andra hästar för att uppnå samma känsla. Han har lärt mig hur viktigt det är att jag gör rätt, för annars kommer inte han kunna göra rätt. Han har lärt mig att jag är kapabel till så otroligt mycket mer än vad jag själv har trott, och att det inte spelar någon roll ifall jag har skänklar eller inte. Han kommer ändå att göra så gott han kan, om jag bara låter honom.

Vad Tarot har lärt mig är HUR jag ska rida dressyr, och det är vikten av en läromästare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Se min senaste video på Youtube!

Felicia Grimmenhag | 9/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hejdå proteser

Felicia Grimmenhag | 7/11 - 2018

Alltid när jag ska skriva proteser så tänker jag alltid tillbaka på en artikel som jag medverkade i för många år sedan där de istället för att skriva proteser hade skrivit protester. Nästan samma stavning men med helt olika innebörder, lite roligt dock.

Som ni såg i rubriken så var det ”hej då proteser” förra veckan. Jag har kämpat med mina proteser i 7 år och jag har inte fått det att fungera. Det är väldigt tråkigt, det känns som ett misslyckande och det är något som jag har mått väldigt dåligt över. Proteser är något som ofta kommer upp och som folk gärna frågar mig om. Jag har inte något problem med att folk frågar ”använder du proteser?” för det är en helt legitim fråga. Jag kan även ta att folk frågar varför och jag lite fort svarar att det är på grund av andra gamla skador. Däremot när jag sedan har svarat på den frågan ska fortsätta utfrågas om proteserna kan jag ibland känna hur det kryper i kroppen. Jag är väll för sjutton inte intresserad om jag inte använder dem?

Folk har gärna åsikter och har läst om/sett någon som kan gå med proteser (sen om det är en underben, ett helt ben eller två ben verkar folk inte ha koll på) och vill gärna förmedla det vidare till mig. Varför vet jag inte riktigt? Att vi idag har så pass utvecklade och avancerade saker att det inte borde var så svårt för mig. Att jag borde ha proteserna för att känna mig lite ”fin”. Som att jag inte är fin i rullstolen? Varför är folk så otroligt fixerade vid att man ska använda proteser när man är amputerad? Som att man är lat för att man inte använder proteser. Jag skulle inte riktigt kalla mig själv lat..

Min ortopedinjengör sa till mig när jag kom med proteserna att han hade full förståelse. Gå med ett protesben är ett helvete, att då gå med två är ett helvete X2.

Varför måste jag förklara varje gång att mitt bäcken är litet snett? Att det nyper i mitt fett uppe i ljumskarna och även trycker något enormt. Att det gör ont. Att så fort jag börjar svettas vrider sig proteserna. Att mitt högerben kan variera så mycket i storlek att det ena dagen inte ens går ner i hylsan och andra dagen trillar protesen av på grund av att mitt högerben är för litet? Att varför mitt högerben är så är för att det fortfarande samlas vätska där emellanåt. Att Jag har brutit mitt bäcken på högersidan på tre olika ställen och det har medfört att jag har svårt att vinkla benet rakt nedåt? Att de har öppnat muskulaturen över höften, ett snitt på säkert 40 cm vilket har försämrat strukturen i den muskeln. Att jag i stort sett inte har någon känsel i högerljumske och högt upp på högerbenets framsida på grund av att muskulaturen slitis isär där i min olycka?

Det är lätt att ha åsikter. Jag vet att folk för det mesta bara är nyfikna och undrar. Men var jag vill komma med det här inlägget är varför det är så viktigt att använda proteser när man är amputerad? Varför tar sig folk rätten att förklara för mig om alla som kan gå med proteser och alla grejer som finns? Som om jag verkligen inte har försökt? Det är som att säga till en person med depression att hen ska vara lite gladare. Så jävla lätt är det inte.

Det var inte meningen att det skulle bli ett ”argt” inlägg men det finns mycket frustration och ångest inom mig när det kommer till den här delen i mitt liv. Jag har försökt, proteser var inte min grej och nu kan jag bara blicka framåt och fortsätta med mitt liv. 🙂

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Regnbågens alla färger

Felicia Grimmenhag | 6/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

5 problem när man sitter i rullstol

Felicia Grimmenhag | 5/11 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Hej förkylning!

Felicia Grimmenhag | 3/11 - 2018

Så sitter man här med snorig näsa, lock för öronen och ont i halsen. Kände redan igår på eftermiddagen att det var något på gång då jag hade ont i både bihålorna och halsen. Inte kanske hur jag hade valt att spendera min lördag kväll, men samtidigt tror jag inte att den kanske hade sett så annorlunda ut. Skillnaden hade kanske varit att jag hade ätit något onyttigt, nu blir det väll te och något nyttigt. Om det är något som jag tycker är onödigt här i livet så är det att äta onyttiga saker när man ändå inte kan känna smaken av den. Det är ju så otroligt korkat, då kan man lika gärna spara dem kalorierna till en annan gång. 😉

Men från en sak till den andra. Min höft känns mycket bättre och jag börjar bli ännu mer rörlig och jag har i princip inte ont längre. Så skönt! Jag börjar bli piggare och mer alert (om man bortser från min kära förkylning) och gör mer saker. Har varit mycket ute i stallet och grabbarna hålls igång bra trots att jag inte själv kan rida. Det är tur att jag har ett sådant bra team runtomkring mig. Hästarna rids nästan varje dag med varierad träning och det är kul att se hur mycket min medryttare Sophie har utvecklats sedan hon började rida Tarot mer (min tävlingshäst och en bra läromästare). Samtidigt har jag haft en tjej som heter Nathalie som hjälper mig att utbilda min yngre häst Fabbe och vi har nu samarbetat några månader. Vi har stått och stampat nu lite på samma fläck i några veckor och så när hon red igår var det som att det var något som klickat. Helt plötsligt kunde han faktiskt gå in några steg i piruettgalopp, gå in i sluta och t o m testa på lite byten osv. Superkul när det händer!

Igår var vi även iväg på en ”pay and ride” (Man rider dressyrprogrammet och blir bedömd av en domare, men det är inte en tävling) med Sophie och Tarot. Första ”tävlingen” tillsammans efter ett ganska kort tag tillsammans och de går in på banan och levererar 72.3%. Kände mig som en stolt mamma!

Nu ska jag göra i ordning lite te och kanske sätta på någon film eller något. Tror inte huvudvärken tillåter så mycket mer. Hoppas verkligen inte det är influensa eller något för jag hade faktiskt tänkt att jag skulle vaccinera mig vilket jag aldrig brukar göra. Hade varit snyggt att lyckats få den innan då.. Ha en trevlig lördagskväll!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Följ mig på Youtube!

Felicia Grimmenhag | 24/10 - 2018

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Stygn borttagna!

Felicia Grimmenhag | 23/10 - 2018

Dagen har rullat på och jag har känt mig riktigt produktiv i jämförelse med de senaste tre veckorna.

Hämtat passet som faktiskt är helt ok. Av någon anledning ser man alltid ut som om man ska döda någon vilket jag inte fick känslan av den här gången.

Men det jobbigaste idag var ändå innan jag skulle ta bort stygnen. Jag var ganska nervös (fast jag har gjort det här förut?) men jag kom liksom inte ihåg ifall det gjorde ont eller inte så jag bestämde mig för att det skulle göra ont. Jag kan säga att det enda som gjorde ont var att dra bort kompressen, stygnen kändes ju knappt..! Så mycket för att hetsa upp sig i onödan. Det var säkert därför jag inte ens kom ihåg hur det var att ta bort dem för några år, för det fanns inget att komma ihåg. Nä, nu ska jag ta och lägga mig. God natt!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Ångest

Felicia Grimmenhag | 23/10 - 2018

Idag är det tisdag. Jag ska hämta ut mitt nya pass (som jag gjorde innan jag skadade mig), handla lite och åka ut till stallet ikväll. Mellan där tänkte jag försöka plugga lite också.

I eftermiddag ska jag åka och ta bort mina stygn. Det har jag ganska mycket ångest över. Vet inte riktigt hur många stygn jag har och det är ju dessutom häftklamrar som man måste klippa bort. Jag har gjort det här förut men det känns ju en del.. Ser fram emot tills det är över och jag hoppas ärret har läkt bra. Har haft samma kompress sen de opererade så har inte sett det. Håll tummarna!

Sätter in en snygg bild på Tarot. 😁

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Clinic och mer ansvar i stallet

Felicia Grimmenhag | 22/10 - 2018

Förra veckan var en tuff vecka. Inte som för er som läser såklart, ni hade nog mycket mer att göra än vad jag hade. Men jag har lite grann glömt hur mycket energi det tar när man läker. Speciellt när man gör så stora ingrepp som jag har gjort nu. Men jag tänker inte snurra in mig på det. För trots att jag kanske gjorde mer än vad jag egentligen orkade, så hade jag också väldigt kul.

Veckan började med en clinic med Mads Hendeliowitz på Stigsberg Gård. Där hade han med sig en av sina yngre hästar Autograph som han hoppas kunna ta sig till OS med. Vilket jag förstår när hästen började slappna av och bli riktigt lösgjord, vilken ”wow-häst”! Han fokuserade mycket på konsekvent ridning, varierad/anpassad träning till varje individ och hur man tar upp en yngre häst på en högre nivå. En härlig inspirationskväll.

Marie som hjälper mig i stallet i vanliga fall var iväg på konferens tors-mån så jag fick hjälp av min medryttare Sophie i stallet. Sophie klarar sig fint men när ”chefen” inte är på plats kickar mitt kontrollbehov igång och jag kunde inte låta bli att vara på plats. Jag hjälper till så gott jag kan men som ni vet kan det bli långa dagar i stallet, speciellt när två hästar också ska ridas. Det fick jag lite sota för igår och idag. Har haft ganska ont, men samtidigt var det värt det. Hästarna har varit superfina, vi (Sophie) har ridit dressyr, WE/hoppning, ute och joggpass. Tarot har haft lite spänningar i ryggen så han har fått tagit det lite lugnare.

Det enda negativa egentligen är att jag har mått ganska dåligt nu när jag har tagit bort morfinet. Haft väldigt svåra abstinensbesvär vilket jag inte riktigt var beredd på då jag inte hade det förra gången jag slutade med morfin. Men nu mår jag bra, förutom att man såklart har lite mer ont när man har tagit bort smärtstillande, men det blir hela tiden bättre och bättre.

Jag har även hunnit med att fira min bästa väns födelsedag där temat var maskerad. Var inte så nöjd med resultat men jag hade betydligt mindre tid än vad jag hade räknat med, well well.. Kul hade jag iallafall. Fixat naglarna har jag också gjort. De andra hade blivit groteskt långa. Fixa naglarna är något jag unnar mig. Går sällan till frisören, får massage eller andra grejer. Men jag tycker om att ha fina naglar, dock kan man inte ha för långa när man är stallet. 😉

Kan avsluta med att säga att jag faktiskt nu också börjar känna mig mer fylld med energi (haft en ordentligt vilodag idag) och jag börjar också känna mig mycket gladare. Ni vet hur det blir när man är trött och har ont, det är lite svårare att känna sig glad. Så jag börjar bli mer peppad och tar tag i allt som har blivit lite liggandes på hög. It´s mooonday!

Mycket bra lydnadsövning. Slalom, hinder, travbommar och ett ”L” som man ska backa igenom.

Något cartoonliknande.


Visst får man lite höstkänslor?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här