Bruten höft och återhämtning

Felicia Grimmenhag | 15/10 - 2018

Jag har nu varit hemma en vecka från sjukhuset (eller tekniskt sett har jag bott hemma hos min mamma, men nästan samma sak). Jag har mindre ont, är lite piggare och jag mår lite bättre. Men jag har också fortfarande ont, jag har inte speciellt mycket energi och jag mår fortfarande inte bra.

Det är jobbigt att känna att man inte kan vara speciellt aktiv då man är helt slut efter, både fysiskt och psykiskt. Morfinet gör ju också att man blir lite extra trött. Har varit ute i stallet de senaste dagarna, haft födelsedagsfirande och umgåtts med en kompis. Nu har jag varit helt utslagen sedan igår och egentligen inte orkat göra någonting. Sov en timme igår kväll vilket INTE var en bra idé då jag inte kunde sova sedan på hela natten och vaknade varannan timme.

Att behöva byta ut höftkulan mot en artificiell höftkula var kanske inte riktigt något jag hade tänkt att jag skulle göra den här hösten. Men det jobbigaste kommer vara återhämtningen. Många som jag pratar med säger ”Du kommer vara uppe på hästen fortare än vad du tror, du får känna efter i kroppen själv” när jag berättar att jag har fått ridförbud i 12 veckor. Det många kanske inte förstår är att det är tiden som muskulaturen behöver för att läka ihop, då muskler tar längre tid på sig än skelett. Skelett läkar mycket fortare och tekniskt sett skulle jag kunna belasta benet nu om man inte hade öppnat upp muskulaturen, vilket de har gjort på mig ca 30 cm.

Det som kommer med höftprotes är att man även blir lite låst i hur man kan röra sig, speciellt i början. Vissa rörelser kan göra att protesen hoppar ur led, t ex ifall man skulle slänger över benet över det andra (inget jag behöver oroa mig över). Men t ex göra vissa vridmoment och om jag lutar mig för mycket framåt med bäckenet kan protesen hoppa ur led då protesen ”fastnar” i bäckenet. Det är en rörelse jag måste akta mig för resten av mitt liv. Med tiden kommer det bli lite lättare då det bildas ärrvävnad och protesen ”sätter sig” istället för att ligga lös som den gör nu. Man brukar säga att det tar ett år innan det är helt läkt Men det är en omställning och det kommer krävas mycket eftertanke.

Jag skriver det här för att ni ska lättare förstå varför det kommer ta lång tid med allting, återhämtningen och sedan troligtvis igångsättningen av ridningen. Jag ska tillbaka på hästryggen, men jag kommer låta det ta sin tid för att jag ska klara av att sitta på hästryggen. När jag låg på akuten med bruten höft och har så jävla ont och ändå mådde dåligt över att det klippte sönder mina snyggaste ridbyxor, då inser man hur hästknäpp man är…

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lilla jag är nominerad på FEI Awards 2017 i kategorin ”Against all odds”!

Felicia Grimmenhag | 20/9 - 2017

För att rösta så kan ni klicka in på den här länken!

http://www.fei.org/fei-awards-2017-votes

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Felicia 2.0

Felicia Grimmenhag | 13/6 - 2017

13 juni är ett datum som alltid kommer betyda lite extra för mig. Inte för att det är min födelsedag eller för att det är min namnsdag. Utan för exakt 6 år sedan så förändrades mitt liv för alltid. Den dagen förlorade jag mina ben, men jag vann också otroligt mycket annat. Jag ställdes inför mitt livs utmaning, och hittills så tycker jag att jag har klarat det ganska bra. Självklart inte utan alla underbara människor runtomkring mig, men lite har jag även gjort själv.

En dag dag när man är lite extra tacksam. Inte för det jag blev av med, men för det jag fick behålla. Att jag statiskt sett inte borde leva, men ändå gör det. Att blicka framåt, men ändå komma ihåg – att inte ta livet för givet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tävling på Strömsholm

Felicia Grimmenhag | 6/6 - 2017

I söndags var jag och Tarot på tävling på Strömsholm. Eller man skulle kunna säga att det var mer av en bedömd programridning där man hade bjudit in ett antal pararyttare. Hur som helst så var det superkul. Tarot kändes mycket fin och vi slutade på 68.73%. Jag kände egentligen att vi hade kunnat gett lite till men piloten var lite mer nervös än vad hon har varit förut, men jag är nöjd ändå och vi slutade som tredje bästa ekipage. Men det är jämt mellan pararyttarna och flera av dem låg mig hack i häl.

SM för flera av det olika disciplinerna pågick och det var roligt att vi fick chansen att vara med på ett hörn. Än så länge är ju inte paradressyren integrerad i vanliga SM vilket jag hoppas kommer kunna ändras så småningom. Eftersom paradressyren går under dressyren på många andra sätt så kan jag inte se varför vi ska ha ett separat SM. Kan någon ge mig en bra förklaring på det här?

Här kommer lite fina foton tagna av Helena Ager. De är upphovsskyddade och får ej användas eller spridas utan fotografens samtycke. Enjoy!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tagga inför Strömsholm imorgon

Felicia Grimmenhag | 3/6 - 2017

Idag hade jag och Tarot ett jättebra pass. Vi kollade mest av alla moment inför imorgon då det är dags för bedömd programridning på Strömsholm imorgon. Vi kommer rida på Grand Prix banan tillsammans med de andra pararyttarna och det sätter igång ca 17.00. Det ska bli jättespännande och efter framgångarna i Norge så hoppas jag kunna rida på en bra procent. Jag vet att vi kan och vi ska sikta på att rida ännu bättre än vad vi gjorde i Kristiansand. Vi kommer göra lite andra roliga saker i samband med resan till Strömsholm också vilket kommer bli jätteroligt.

Har även fått hem min nya jacka från Uhip, älskar färgen och den var superbekväm. Den kommer få hänga med kyliga kvällar och senare i höst och säkerligen inte bara i stallet. Tack så mycket!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Lite klipp från Norge

Felicia Grimmenhag | 2/6 - 2017

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Inget snack, bara gör.

Felicia Grimmenhag | 1/6 - 2017

När man gör en satsning som i mitt fall, så gäller det att skapa de bästa förutsättningarna för att lyckas. Att ha rätt hästmaterial, rätt kunskap, rätt mentala inställning och rätt fysik. Alla dessa delar jobbar jag med aktivt med just nu och det som slår mig mer och mer är hur mycket alla de här sakerna flätas samman automatiskt.

Jag var och tränade med min personliga tränare idag första gången efter Norgeresan och hade såklart massor av roliga saker att berätta, och lite funderingar som jag ville dela med honom. Sen satte vi igång och tränade.

Jag kommer ihåg i början (för några månader sen) när jag satte igång, hur jobbig träningen var och hur jag ibland hittade på ursäkter och var tvungen att bortförklara mig när det blev tungt, eller när jag inte hade skött min kost. I början var det jobbigt att pusha igenom de jobbiga sakerna, vilket var konstigt. För när det är något som man ska få igenom med hästen så jobbar man igenom det. Men varför är det inte lika lätt när det handlar om mig själv?

Under tidens gång har jag lärt mig mycket genom träningen. Jag har inte bara lärt mig att lyfta vikter och köra kondition utifrån mina förutsättningar, eller hur kroppen fungerar. Jag har också lärt mig att undanflykter bara är ett sätt att ljuga för både andra och mig själv, ett sätt för att jag själv ska må bättre på grund av misstag som jag har gjort. Vilket i slutändan inte gynnar någon, inte ens mig själv. Absolut att smärta och svårigheter (fysisk och psykisk) ibland kan sätta stopp för vissa saker, så länge det inte blir en ful ovana att ta till med när det blir jobbigt.

Bortförklaringar är en skepnad av misslyckande, förklaringar är inte det. Det är okej att misslyckas, men istället för att bortförklara sig så är det bara att erkänna sitt misslyckande och gå vidare. Hur ska vi någonsin kunna hjälpa oss själva, varandra, ta oss framåt och utmanas om vi bara hittar ursäkter till allt? Om jag vill bli den bästa ryttaren, så måste jag rida mycket. Om jag vill gå ner i vikt och bli stark så måste jag träna och äta rätt. Om man vill vara bäst på tävlingsbanan måste jag jobba med den mentala biten för att bli så bra tävlingsmänniska som jag kan bli.

Jag kan ALDRIG förvänta mig att vara på topp om jag inte jobbar hårt för det. Att förvänta sig att få saker serverat kan man glömma, men däremot kan man omge sig av andra drivna personer med kompetens och erfarenhet som kan hjälpa dig på vägen. Men i slutändan är det upp till mig själv och ingen annan. Inget snack, bara gör!

Bara lite tankar jag fick idag efter ett vanligt träningspass.

Shout out till Dee på Studio40 som är bästa tränaren!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Träning på Strömsholm

Felicia Grimmenhag | 31/5 - 2017

I söndags var vi uppe på Strömsholm på träning där fick kunde rida på deras fina utebana. Det var jättekul men också varmt och jag svettades något otroligt. Likaså Tarot, men jäklar vad fin han kändes i slutet. Det känns som om jag verkligen börjar hitta knapparna på honom och det börjar bli ett riktigt teamwork. Så även fast det har gått bra i både Belgien och Norge så tvivlar jag inte på att det kommer kunna bli ännu bättre.

Strömsholm kommer vi åka tillbaka till redan på söndag. Då är det nämligen så att SM går av stapeln för hoppning, dressyr och fälttävlan. Tyvärr inte för paradressyen (men förhoppningsvis någon gång i framtiden) men vi kommer under söndagen ha en bedömd programridning på grand prix banan vilket jag absolut tycker att ni ska komma och titta på. Beräknad starttid är 17.30 men det kan vara så att den startar lite senare. Där kommer de internationella pararyttarna visa vad de går för. Woho!

   

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Utprovning av den framtida sadeln

Felicia Grimmenhag | 30/5 - 2017

I onsdags förra veckan så var Prestige uppe hos oss med min nya sadel. Anledningen till varför de var där var för att visa hur de hade tänkt sig, att jag skulle få testa att sitta i den och för att att kunna justera. Vi testade den på båda hästarna och det ska göras lite småjusteringar för att den ska sitta lite bättre på Tarot. Tarot har en ganska hög manke till skillnad från Fabbe som inte har en lika markerad manke, men som tur är har de liknande ryggar vilket kommer att underlätta väldigt mycket.

På sadeln hade de som kardborre på kåporna och där kunde vi flytta och justera hur vi ville ha stödet runt mina ben. Jättespännande men också lite svårt då man inte riktigt vet hur det ska kännas, om benen blir lite ”länge” när jag kommer ner i sadeln ordentligt osv. Men jag tror vi fick till det riktigt bra. Även handtaget där fram ska justeras och lite andra småsaker. Sen kommer den förhoppningsvis hit till Sverige igen från Schweiz om inte alltför lång framtid.

Tack till Equality Line och Ewa Cederlöf som gör det här möjligt! Jag hade ALDRIG någonsin dröm om att jag skulle få en helt egen Prestigesadel och dessutom en fantastisk och otrolig kompetent sadelmakare som ville hjälpa mig. Reudi Gerber och hans team har varit fantastiskt tillmötesgående och ambitiösa. Jag kan inte känna mig mer än tacksam, det är som en dröm som går i uppfyllelse!

På bilden är Prisca & Doris Gerber.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Efter Norge

Felicia Grimmenhag | 29/5 - 2017

Jag tänkte att jag kanske skulle hinna blogga under Norge resan men det höll bara de första dagarna. Sen blev jag både för uppslukad av allt som hände på tävlingsplatsen, och sedan för trött för att gå igenom bilderna och skriva ner vad som har hänt. Men resan till Norge gick högt över förväntan kan man lugnt säga.

Jag hade som mål att slå min procent jag red på i Belgien som låg på ca 67% under alla tre dagarna. Under första tävlingsdagen red jag på strax över 65% så jag var lite besviken. Tarot kändes ganska bra i traven men skrittprogrammet var inte alls bra då han var ganska spänd och lyssnade inte ordentligt på mig, halterna var också lite av en katastrof. Men det ändrade sig på lördagen under andra tävlingsdagen och vi slog till med 71.37% vilket kändes helt fantastiskt och som en revansch. Då grät jag nästan när jag hade suttit av för att jag var så glad och var tvungen att ringa mamma.

Sista dagen under freestylen så kändes det bra, både på framridningen och i början av programmet. Jag kan mitt program väldigt bra och har ridit det många gånger hemma och det var nog tur. Precis i början av programmet i första ökningen så bestämmer sig kardborrebandet på mitt högra ben för att släppa. Jag gör halt och försöker sätta på bandet men jag har lite problem med det då jag har tyglar och spön i händerna och blir dessutom ganska stressad. Tillslut tänker jag att jag kanske kan rida ändå men då hoppas en FEI steward in och hjälper mig. Nu har det gått ca 10 sekunder in i freestylen och jag ligger ganska långt efter i musikprogrammet. Jag kan välja mellan att:

1. Fortsätta rida mitt program, ligga efter i musiken och det ser hemskt ut.

2. Improvisera.

Det blir det senare alternativet och tro det eller ej så rider jag åter igen på strax över 70%, trots en misslyckad ökning som gav avdrag (när jag gjorde halten). Så kände mig väldigt nöjd kan man säga.

    

    

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här