Som ett torkskåp med galonbyxor

Giovanna Piccoliori | 5/11 - 2018

Hej på er! Hoppas ni haft en bra helg!

 

Jag älskar Halloween! Hade inte möjlighet i år att ens ägna en tanke åt det dock tyvärr. Men nästa år kommer jag kompensera upp det ordentligt. Minns när jag var mindre, bland det bästa som fanns var ju att åka till stallet på halloween och gå på spökvandringar som U-SEK (dom stora tjejerna och killarna) hade anordnat. Specifikt en klubb i mina trakter som heter KRK – Karlstads ridklubb lyckades riktigt bra. Efter vandringen i skogen satt man i det kalla, mörka ridhuset i en ring, helt uppskrämd och varm i kläderna. I ringen i ridhuset berättades det om hur det spökade i stallet om nätterna och hur hästarna alltid reagerade, tjejerna i USEK hade hört fotsteg från stallet till klubbrummet. 😉 Det var verkligen någon slags tjusning i att bli riktigt uppskrämd så man skulle få kalla kårar längst hela ryggraden och gåshud på armarna haha. Sen hämtades man av någon förälder om man inte vågade sova över i klubbrummet. Idag ser ju halloween lite annorlunda ut i jämförelse såklart. Men allt har ju sin tid 😉

Precis lika orelevant bild som detta är med texten i det här inlägget, har mina “halloween” dagar varit. Men det är en fin bild iallafall. Funschal, Diggiloo, Dirigent och Cool Breeze – några av skolhästarna vi hade på gymnasiet jag gick i.


Annars …har jag haft fullt upp i helgen. Till exempel som att tävla med mig själv om att försöka avvänja sig med nässpray i förkylningens slutspurt… I praktiken innebär det alltså att envist försöka sova sig igenom en hel natt med att halvsovandes försöka pressa ut luft genom näsborrarna ååååh försöka pressa in luft igen.  Det är rena rama självmordsförsöket alltså.  Ni vet ju hur det slutar. Man vaknar stel som en mumie, torr som Saharaöknen i munnen och lika torkad tunga som om den hängt i ett sandigt torkskåp tillsammans med galonbyxorna på dagis när man var liten.

 

Någon mer än jag som alltid blir beroende av nässpray efter förkylningen?

Alltid en skräckblandad förtjusning

Giovanna Piccoliori | 2/11 - 2018

Kvällen igår var inspirerande. Jag var alltså inbjuden till Patrick Ekwalls show där hans modeller visade upp hans sko-kollektion, “Difficult By P”. Riktigt bra musik (!!!!) supersnygga modeller och skorna framförallt var riktigt coola. Ibland var det lite svårt att hålla ögonen nere på skorna när modellerna såg minst lika bra ut dock haha… (Får man ens skriva så här på bloggen??) 

Jag tog med mig en av mina närmsta tjejkompisar och barndomsvän Vendela. Vi har varit absolut bästa bästa bästisar ända sen dagis och vi kommer garanterat vara bästa bästa bästisar tills vi sitter i rullstol också. Det här är en sån fantastisk tjej!!!  Trots att vi näst intill förutom nu senaste året bott minst 45 mil ifrån varandra har vi alltid varit absolut bästa bästisar sen dess haha.


Jättetacksam för inbjudan och alltid kul som sagt att gå ut och träffa folk. Träffade många bekanta ansikten, några väldigt bekanta och några lite mer nya kontakter. Som sagt så säger jag det igen – älskar att få vara ute och lära känna nytt folk. Men det har inte alltid varit så. Och självklart är det svårt ibland än idag. Igår skrev jag ju ett inlägg om Peders bok-release där jag relaterade  mycket till  hans inspirerande ord som jag tar till mig i mina uppgifter och utmaningar jag har i livet. När jag var mindre så har jag under egentligen hela min uppväxt varit väldigt introvert, extremt blyg inför folkmassor och nya människor och emellanåt haft någon slags social fobi där jag bokstavligt fått panik vissa gånger av att vistas i folkgrupper och känna mig tvingad att hålla i en konversation med någon jag inte känner. Det här är något jag jobbar på fortfarande men det är alltid en skräckblandad förtjusning jag har när jag idag går på mässor, event eller liknande. Läskigt för att jag minns än idag den där starka känslan jag kunde få ibland av att jag bara vill krypa ur mitt eget skal bokstavligt, och springa där ifrån.  Förtjusning för att ju äldre jag blir, desto mer har jag kunnat hantera  rädslan och kontaken med nya människor och efter varje gång (oftast) går man hem  med en vinnarkänsla av ny kunskap och stolthet att man klarar av saker man inte ser sig själv kunna göra alla gånger. Jag har alltid tidigare sett mig själv som socialt inkompetent och det är det som har skrämt mig. Men har man stora mål och drömmar så vinner man ju inget på att vara socialt inkompetent, det är något jag har lite hårt sagt till mig själv sedan jag var liten 😉 Det kanske finns fler där ute som känner igen sig i det här? Eller så är jag ensammast i hela världen med känslan 😉  Men det går verkligen att ta sig ur det och jag är så tacksam över att jag blir inbjuden till sånna här saker så jag hela tiden kan upprätthålla mitt mod! Mitt förra jobb som säljare på Sector Alarm är nog också den absolut största grunden till att jag vågade ta mig ur den där jobbiga känslan.

Men med detta  tar jag med mig orden från Peder, “Se till att hålla pulsen låg, huvudet ska vara tomt på allt o-relevant” Var här och nu och fokusera på din uppgift.  


Inlägget får avslutas med en bild på den generösa goodiebagen man fick med sig! Önskar er en fantastisk helg, ät mycket godis, och krama om dom ni bryr er om!

Håll pulsen låg

Giovanna Piccoliori | 1/11 - 2018

“Se till att hålla pulsen låg. Huvudet ska vara tomt på allt som är o-relevant. Det gäller att rensa huvudet från allt annat innan. Fokusera på din uppgift”


Tack till Peder och bokförlaget Max Ström för inbjudan till releasen av Peders bok. Texten ovan är ifrån en av världens bästa hoppryttare – Peder såklart. Det var hans ord under intervjun som gjordes på scenen. Även om jag själv tyvärr inte rider eller tävlar längre så var det otroligt inspirerande och något jag absolut ändå kan ta med mig i min vardag med dom uppgifter och utmaningar som kommer mig ann…  Jag ska berätta mer om det i morgondagens inlägg tänkte jag…

Bilden är från när Peder intervjuas på scenen. 

Det är så kul att bryta av vardagen ibland med event eller andra tillställningar. Speciellt när det handlar om hästar, såklart 😉
När det här är mitt jobb så kommer jag aldrig kunna relatera till att folk säger att det är tråkigt att jobba?? 😉

 

Otroligt vackra bilder i boken

Alldeless strax ska jag skjuta in stolen under bordet för dagen här på kontoret. Jag ska iväg på ett annat event jag är inbjuden till. Perfekt tillfälle att hitta nya kontakter. Man har ju kikat in listan på vilka som kommer såklart 😉 …

Jag uppdaterar er i morgon med bilder från eventet ikväll 😀

De som vet, de vet. Resten får lista ut

Giovanna Piccoliori | 31/10 - 2018

Jag brukar vanligtvis inte sitta och småäta nyttiga saker så som nötter, avokado eller riskakor när jag sitter på kontoret. (Även om det också är gott och man kanske borde göra det) 😉 Jag äter ju hundra gånger hellre något sött såklart haha. Jag är ett riktigt godis och kakmonster. Men idag för ovanlighetens skull hade jag med mig en avokado till jobbet som lite mellis. Gick precis upp till köket som är en trappa upp på loftet för att leta igenom lådor så jag kunde hitta en vass kniv att skära upp avokadon med. När jag öppnar en låda som jag vanligtvis vet om att det inte ligger något i så hittar jag en överraskning!


Näää jag tog inte bara tre…

 

Smart drag… Så för att ta godis måste du ju först veta om att dom ligger där, ta dig från ditt skrivbord upp för trappen och få blodet att pumpa lite extra snabbt för att sedan ta några bitar (man vågar ju inte vara den som rensar hela lådan liksom). Så dom som vet, dom vet – Resten får lista ut! 😉 Vilken lyx att få en sån här överraskning på halloween 😀

Ett nytt ansikte

Giovanna Piccoliori | 30/10 - 2018

Hej på er!

Giovanna heter jag. Mitt namn är italienskt men det brukar uttalas lite olika här i Sverige – Jovanna / Jeovanna / Jivanna / Joanna / Djiovana / Yovana, Gi-ovana men oftast Johanna. Jag föredrar det förstnämnda, men är van med det mesta. När jag bokar bord/lägger undan ett klädplagg eller liknande brukar jag nöja mig med Johanna, det är det mest tidseffektiva. Jag gillar när saker går snabbt och smidigt. Det är inte alltid lätt det där med namn…  Kärt barn har ju dock många, är det inte så man brukar säga?

Mitt allra första inlägg här på Ridenews, jättekul och lite nervöst. Jag bloggade mycket när jag var mindre, både om min kanske lite annorlunda historia kring min egen häst som jag Fick(!) av en (då) okänd godhjärtad man, men jag hade också en riktig ”tonårsblogg” på den tiden då ”Kissie, Dessie och Paow” styrde bloggvärlden. Syftet var att skriva av mig alla mina tankar man har som 14-åring… farligt. Mot förmodan var det ju faktiskt dock en del som läste den. Men ni kan vara lugna – den här bloggen är inte för samma syfte  😉

 

Några har säkert redan förstått att jag är en del av Ridenews. Jag fick ett samtal i början av sommaren om ett nytt projekt som skulle startas upp inom ridsportens webb-värld. Jag hade precis avslutat en annan anställning och påbörjat mitt eget projekt på fulltid. Jag älskar att ha många bollar i luften och hittar jag något som passar mig bra är det ju jättedumt att säga nej, möjligheter ska man alltid vara öppen för, och jag har en princip att alltid tacka ja om det matchar för man lär sig alltid något nytt. Som f.d hästtjej såg jag verkligen visionen i projektet och blev supertaggad! Så nu har jag jobbat på Ridenews sedan i somras när sidan startade upp.

 

Jag sitter i Stockholm precis vid globen på ett stort öppet kontor med andra jätteduktiga säljare som jobbar för andra olika projekt. Högst upp i byggnaden, stora fönster med mycket ljusinsläpp. På gatan över ligger gymmet, några få fotsteg till tunnelbanan och ytterligare några fotsteg åt andra hållet ligger globens köpcentrum.

 

Tanken med min blogg är att ni ska få följa med mig bakom kulisserna på Ridenews och lära känna oss/mig bättre. Jag sitter inte bara på kontoret i globen utan får en del andra roliga uppdrag också som jag kan tro att ni skulle tycka var kul att hänga med på..

 

Hoppas ni kommer gilla det 🙂

Här skålar vi högt på kontoret varje gång någon dricker vatten för att påminna varandra att fylla på med vätska 😉