I dessa tider är det många som är oroliga, och kanske till och med rädda, inför vad som kommer att hända/hur framtiden kommer att se ut. Det är mycket som blir påverkat av denna pandemi. Ekonomi, jobb, socialisering, tävlingar och så vidare. Vi kan dock försöka göra det bästa av situationen och ägna oss mer åt träning av både oss själva och våra hästar.

Har du någon gång varit orolig eller rädd inför ett ridpass eller för att åka till stallet?

Jag tror att vi alla har upplevt de känslorna någon gång i samband med hästarna. Kanske är du rädd för att trilla av, eller orolig för att hästen ska slita sig när du ska leda in den från hagen?

När vi oroar oss för något dras ofta en lång tankekedja igång. Denna har ofta ett negativt innehåll och mynnar gärna ut i så kallade katastroftankar, vilket gör att vi blir ännu mer oroliga och rädda.

Oro och rädsla leder ofta till att vi spänner oss i kroppen och ändrar vårt kroppsspråk inför hästen. Detta känner hästen av och den kan reagera med att bli spänd och osäker. Detta kan då i sin tur leda till att du själv blir ännu mer spänd och orolig, och risken för att hästen faktiskt sliter sig eller blir rädd för något när du rider blir då större.

Hur kan man då bryta denna negativa spiral?

Jag tänkte nu ge er lite tips på hur man på bättre sätt kan hantera oro och rädsla:

1. Var avslappnad
2. Bli medveten om dina egna tankar och beteenden
3. Ta eventuellt hjälp av någon som inte är orolig eller rädd
4. Utsätt dig för rädslan

Att vara avslappnad och inte stressad är viktigt för att din kropp ska kunna vara mottaglig för ny information. Det är individuellt hur man blir avslappnad på bästa sätt, men olika avslappningsövningar fungerar bra för många, såsom olika andningsövningar, meditation, mindfulness eller yoga. En övning som jag tycker är bra är ”andas i fyrkant”.

Denna övning går ut på att man ser denna fyrkant framför sig i sina tankar. Man börjar sedan i det nedre hörnet till vänster med att andas in i 3 sekunder. Sedan håller man andan i 3 sekunder (man har nu kommit till det övre högra hörnet). Man andas sedan ut under 3 sekunder för att sedan hålla andan i 3 sekunder igen. Man är nu tillbaka till startpunkten och man börjar om. Detta håller man på med tills det att man har fått kontroll på sin andning och man känner sig lugn.

Att bli medveten om sina egna tankar och sina beteenden i samband med ridning och hästhantering är viktigt för att man ska kunna utvärdera sig själv och ha möjlighet att kunna ändra på något om det behövs. Om man är en person som ofta oroar sig och tänker negativt kan det ta lite tid att ändra på då man har trampat upp negativa stigar i hjärnan som är lätta att falla tillbaka på. Det viktigaste är att man alltid försöker tänka positivt och bryter den negativa tankekedjan. Tänk på att övning ger färdighet, och Rom byggdes inte på en dag!

Om man inte vågar eller känner att man klarar att vara avslappnad i det man är orolig eller rädd för kan det vara bra att ta hjälp av någon som inte är rädd eller orolig för detta. Det är såklart viktigt att detta är en person som kan sin sak. Det kan hjälpa att se någon ”reda ut ett problem” eller se att hästen inte slänger av ryttaren eller sliter sig från hagen. Detta kan leda till att du själv blir lugnare och tryggare med din häst, och du kan ta lärdom av och observera hur den andre personen gjorde.

Men för att helt bli av med sin rädsla eller oro är det viktigt att själv utsätta sig för den. Detta är det sista steget och det är viktigt att förutsättningarna är så bra som möjligt för att det ska gå bra. Var avslappnad, tänk positivt och ta lärdom av det du har lärt dig! Det kan vara bra att utsätta sig i steg. Börja med du är minst orolig eller rädd för och fortsätt med detta tills oron har lagt sig. Öka sedan nivån succesivt. Lycka till!

Det var allt för den här gången. Hoppas att det kan vara till nytta för någon! Kommentera gärna vad ni tycker och dela gärna med er av era erfarenheter 🙂

De flesta av mina vänner är ryttare eller så har jag träffat dem via hästarna. Jag har en fin relation till dem och jag uppskattar att jag har kollegor att bolla med om allt kring hästarna och min verksamhet. Vi gläds också åt varandra.

Något som dock har förundrat mig genom åren är den stora avundsjukan som finns inom vår sport. Min egen teori om varför människan är avundsjuk är att man inte är nöjd med sig själv eller det man har åstadkommit. Jag upplever att det är vanligt att den avundsjuke personen ofta pratar illa om personen den är avundsjuk på, för att själv känna sig bättre till mods. Är detta en försvarsmekanism som den avundsjuke egentligen mår bättre av? Jag tycker att vi inom ridsporten borde bli bättre på att glädjas åt varandras framgångar och ta del av och inspireras av de som är bättre än oss eller har mer erfarenhet av det vi önskar att bli bättre på.

Om man är nöjd med sig själv och det man gör, får man faktiskt bättre psykisk hälsa och man presterar också bättre. Kanske borde vi därför fokusera mer på att stärka vår självkänsla så att vi kan bygga upp en bra självbild?

Detta fenomen är väl i och för sig inget som bara finns inom vår sport, men jag tycker att man på andra arbetsplatser (jobbar som psykolog på deltid) har ett mer positivt klimat där man tar lärdom av varandra och är kollegor, även om man jobbar på olika arbetsplatser och har samma titel. Jag tycker att ridsporten har något att lära här. Bort med att vara konkurrenter och bli teamkamrater istället! Såklart är man konkurrenter inne på tävlingsbanan, men när vi kommit ut därifrån kanske vi kan vara kollegor som hjälper varandra och delar med oss av våra olika kunskaper?

Vad är era funderingar kring det här?

En sista sak, tro på dig själv och gör det du är bra på, men var  inte för stolt för att ta emot hjälp!

Glöm inte @idadogl på insta 😉

Det här är alltså mitt första blogginlägg, någonsin. Lite skrämmande, men jag går in med Pippi Långstrumps inställning: ”Det har jag aldrig provat så det klarar jag helt säkert”.

Här ska ni alltså få följa mig i mitt jobb med hästarna i vardagen och på träning och tävling. Jag är främst unghästutbildare och har därför mest yngre hästar i stallet. Jag är också väldigt snart (till sommaren) färdigutbildad psykolog, varför jag mest troligt kommer att ta upp en del psykologiska aspekter och tankar kring vår sport. Jag hoppas att ni kommer gilla det!

Vi hörs snart igen 🙂