Behöver vi tävling?

Louise Nyberg | 17/3 - 2021

Jag har sett tv-programmet ”Elitstyrkans hemligheter” med stark fascination blandat med ett illamående; det som fångar mitt intresse är de olika personernas livsberättelser.
”Det viktigaste är ditt varför” säger Pam, en av instruktörerna, i ett avsnitt.
Ditt varför. Mitt varför. Det är inte bara viktigt i extrema situationer; det är viktigt i allt.

 

Jag har alltid älskat tävlandet och trivts med det. Jag älskar hästarna framför tävlandet men jag trivs med kombinationen.
Varför? Tävlandet är inte för mig blodigt allvar och det har aldrig varit viktigt för mig att bli bäst i världen på en sport.
Det har alltid varit viktigt för mig att bli bäst i världen på det jag gör; jag tävlar inte mot någon annan utan bara mot mig själv.

Jag och Ballycar Lad. Foto Gerd Eriksson 

 

Tävlandet är för mig ett sätt att mäta mitt tränande. Tävlandet kan jag planera utefter, det ger möjlighet till reflektion och att omvärdera det jag lägger fokus på. Det ger mig något att se fram emot samt något att vara redo för.

 

Medan andra haft mål att bli bäst i Sverige eller i världen; så har jag sett mitt tävlande som en trappa. När jag står där nedanför första trappsteget; är mitt fokus nästa trappsteg. Mitt sikte är aldrig inställt på sista trappsteget, även om jag vet att det finns där.

Tar man bort tävlandet, slutar jag då älska hästar och ridning? Svaret är nej. Hur påverkar då det mig; om tävlandet skulle försvinna?

– Jag skulle inte behöva konditionsträna min häst; anledningen till att orka galoppera i mål är ju borta.
– Jag skulle välja sovmorgon istället för att tränsa hästen kl 07.45; det känns inte längre viktigt att träna sex dagar per vecka.
– Jag behöver inte lasta hästen en mörk kväll och åka på träning; kan lika gärna rida hemma istället.
– Jag slipper timmar på tävlingsförberedelser och lång tävlingsdag; då kan jag göra annat istället.
– Teamet omkring mig går från ”team-bygga-tävlingshäst” till ”team-leka-med-min-fritidshäst”.
– Jag behöver inte stå på en anläggning med alla träningsförutsättningar längre; det var ju till för att förbereda mig inför tävling.
– Tänk vad skönt; att inte längre behöva oroa sig över att motgångar på träning kommer förstöra min chanser att rida bra på tävling.
– Jag kommer inte behöva leta efter formtoppen; istället kan jag bara rida som det faller mig in.

 

Faller tävlandet bort, så skadar inte det min kärlek till hästarna och sporten. Men det gör att jag tappar bort mitt varför. Vart går mina investeringar, ambitioner, timmar och andetag?
Familj, vänner och arbete såklart; men jag behöver en ytterligare dimension att arbeta med.

Jag och Manne

 

Ett annat tv-program jag tittar på, är Mästarnas Mästare. Även där spännande livsöden och människor som pratar om sitt varför. Hur de hela sitt liv byggt och strävat efter att nå sina mål i respektive sport. Hur lätt det kan vara att tappa bort sitt varför när karriären är slut; då börjar letandet efter ett nytt varför.

 

Men jag har väldigt många elever utan tävlingsmål som tränar för mig varje vecka. De har ett varför, trots att de inte har tävlandet.
Sitta bättre, rida följsammare, hitta ett samspel med hästen, hitta ryttarkänslan och ridglädjen.
Det är jag ihop med dem som skapar deras varför.
”Vi behöver arbeta på att du ska bli snabbare i din hjälpgivning så du inte fastnar i dina förhållningar.”
”Blir du starkare i mellandelen kommer du lättare kunna behålla flytet i övergångarna.”
”Om vi arbetar på att du ska få bättre balans kommer galoppen fungera bättre.”

 

Plötsligt inser jag lösningen. Alternativet om tävlandet försvinner och tar bort mitt varför. Anledningen till varför jag kliver upp tidigt varje morgon, mockar de där leriga hagarna, sitter många timmar bakom ratten och med glädje betalar hästens veterinärräkning.

Jag är en del i mina elevers varför, alltså kan jag lägga ansvaret i mina tränares händer.
Till Eva, Nina, Per, Victor, Uffe, Berit och Lars; varsågoda. Ge mig ett varför, ge mig en hemläxa, ge mig en uppgift och hjälp mig se ett mönster.
Då får jag det som jag annars brukar få av mitt tävlande.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Barn tillsammans med hästar

Louise Nyberg | 15/3 - 2021

Upprop på ridskolan och jag delar ut hästar till eleverna. De skyndar iväg till stallet men en av eleverna är tillbaka hos mig efter två minuter.
”Lollo, jag behöver en annan ponny att rida.”
”Va? Varför då?”
”Musse vill inte bli riden idag.”
Problemet hade varit att få tag på Musse i boxen, men jag hjälpte eleven att lösa problemet.

 

Barn kan många gånger se saker på ett annat sätt än vi vuxna.
Jag hade teorigenomgång med hästlekis och frågade om någon visste varför vissa hästar har skor på sig. En liten hand räcktes upp och svarade omtänksamt:
”Det är för att de inte ska frysa om fötterna.”

En ponnymamma hade köpt tyglar med olika färger till sin 3,5åriga dotters shetlandsponny. Förgäves försökte mamman instruera sin trotsiga dotter till att hålla på det röda fältet på tyglarna.
”Jag tycker inte om rött”, blev dotterns svar och så styrde hon sin ponny så långt bort från mamman som hon kunde.

Foto Ingela Bendrot

 

Jag gick igenom vändande hjälper med Jonna under en lektion. Jag förklarade att det finns ryttare så duktiga att de klarar av att styra helt utan tyglar.
”Då får man styra med känsla istället”, blev Jonnas direkta svar.

Vi har ett halvblod på ridskolan som flera vuxna elever tycker är en ganska arg häst att göra i ordning. När den hästen skulle gå ponnylektion, blev Sara (som är 140cm lång) den som hjälpte ryttaren göra i ordning.

 

Saras mamma var efteråt tvungen att fråga Sara: ”Gick det bra att göra i ordning?”
”Ja.”
”Gick det bra att sadla?”
”Ja.”
”Vem sadlade?”
”Jag.”
”Sadlade du själv?”
”Ja.”
”Nådde du upp?”
”Jag tog en pall.”
”Vem kratsade hovarna?”
”Jag.”
”Vem satte på benskydd?”
”Jag.”
”Gick det bra att tränsa då?”
”Ja, han höll ju ner sitt huvud så det gick bra.”

 

Tydligen är det varken ålder eller längd som avgör vad man klarar av, konstaterade Saras mamma.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Alla känslor samtidigt

Louise Nyberg | 8/3 - 2021

Jag har sagt det förut och säger det igen; bloggen ger mig möjlighet till reflektion. En enda vecka i denna livs-cirkus är en bergodalbana av känslor och händelser.

 

Den ständiga oron att någon av mina hästar skadar sig allvarligt. Jag vet inte när det där ofattbara kommer inträffa och jag vet inte vilken häst som kommer drabbas närmast. Kolik, brutet ben eller obotlig skada. Undermedvetet jobbar jag ändå fram någon slags reservplan; försöker alltid vara beredd.

En vän ringer och behöver en axel att luta sig mot i livets motgångar. Lika självklart ställer jag upp på samma sätt som vännen gjort för mig.

 

Mina tankar om vännens motgångar avbryts; en elev som vill dela med sig av sin lycka till mig. Glädjen att ha genomfört sitt livs andra hopplektion på en helt ny häst, fullkomligt strålar från eleven. Jag är glad att eleven ville dela det här just med mig; detta stora  ögonblick i 10-åriga elevens liv.

 

Vad som gör mig att vilja lyckas ännu bättre i min ridlärarroll; är när ridhuset är fyllt av tolv elever som svämmar över av ambition. De vill så gärna hitta rätt, även om de inte helt vet ännu vad de letar efter. De har full tillit till att jag ska leda dem rätt. Det är en mäktig känsla när alla samtidigt gör sitt bästa; jag, mina elever och alla hästar.

 

En annan elev behöver inte mina instruktioner just den veckan. Den eleven behöver där och då få en paus från vardagen. Det räcker att jag ser eleven. Bryr mig. Och försöker vara en medmänniska.

 

En förälder skickar ett tack till ridskolan. Ett tack för att vi gör dotterns två dagar på ridskolan till hennes favoritdagar. Föräldern vill visa sin uppskattning för det vi gör.

 

Ett ridpass i skogen och jag är tacksam. Friheten från hästryggen, på en plats där pandemi känns avlägsen och tacksam över att sitta på en häst som gör allt för mig. Även när vi båda tycker det är svårt att göra rätt.

En dressyrträning där min tränare hjälper mig hitta rätt. Ett stort leende över mitt ansikte som är omöjligt att få bort. Glädjen att lyckas. Med en känsla att jag tar inte dessa pass för givet och vet inte hur länge jag får njuta.

 

Att se hur en elev strålar över att lära sig nya saker. Den där aha-upplevelsen. Den där ”första gången” som eleven kommer bära med sig resten av livet.

 

En annan lektion samma vecka, består av dubbla och motsatta känslor. Hur ska jag glädjas åt ena elevens fantastiska bedrift att lyckas rida jättebra, när jag samtidigt ska stötta en elev genom sitt livs motgångar på samma träning?

 

Dagen efter ser jag min väns häst vandra bort från oss i stallgången. Vi vet att det är sista gången och bara tanken på det gör ont. Hjärtat brister men huvudet säger att beslutet är rätt. Min vän faller i gråt som jag fångar upp i en kram.

Jag avslutar veckan med ytterligare en tur i skogen. Reflekterar, njuter, sörjer, känner tacksamhet. Men tar ingenting för givet.
Varför är jag ens förvånad över att jag ibland behöver fylla på med energi?
Våra styrkor är även våra svagheter. Vi får acceptera att glädjen i hästarna och ridsporten kräver att vi orkar motgångar.
För vi vet aldrig var i resan vi befinner oss med vår häst. Är det i början, mitten eller slutet?

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ridsportarna är ”jättebra” på geografi

Louise Nyberg | 22/2 - 2021

När man väljer att börja tävla i ridsport, inser man snabbt att man behöver återuppliva sina gamla geografikunskaper från grundskolan.

 

Hur var det Sverigekartan såg ut nu igen? Vart i landet bor vi?
”Mamma, jag tänkte anmäla till tävling.”
”Var någonstans?”
”Malung?”
”NEJ.”
”Ligger det långt bort?”
”JA.”

 

Det där med avstånd, det är relativt.
Faktorer som påverkar om ett avstånd är långt eller kort:
– Var i landet du bor.
– Vilken gren du valt att tävla.
– Vilken nivå du tävlar på.
– Dina ambitioner med ditt tävlande.

 

Antingen väljer du tävling eftet bekvämt avstånd, då läggs din tävlingsplanering utefter när de närmsta tävlingsplatserna råkar ha tävling.
Eller så är det klasserna som styr, det vill säga att du tävlar vad som för dig är rätt klasser är viktigare än övriga faktorer.
Det kan också vara så att man prioriterar vilken typ av tävlingsplats man vill starta på. Mindre tävling, större startfält, bra priser, bra underlag, bra kafeteria eller stora framridningsmöjligheter.

Sveriges karta utifrån Stockholms perspektiv. 

 

När jag kollar tävling så resonerar jag att;
– en tävlingsplats inom 30 minuters enkel resa från där jag bor är JÄTTENÄRA.
– en tävlingsplats inom 60 minuters enkel resa från där jag bor är NÄRA.
– en tävlingsplats inom 90 minuters enkel resa från där jag bor är GANSKA NÄRA.
en tävlingsplats inom 120 minuters enkel resa från där jag bor är OK MEN INTE NÄRA.

Sveriges karta utifrån Skånes perspektiv.

 

Är du stockholmare och tävlar dressyr, är det nästan en omöjlig tanke att tävla utanför Stockholmsområdet. Om det inte är Strömsholm förstås, då kan man passa på att fika på Markan.
Är du stockholmare och tävlar hoppning, har du inga problem att åka på flerdagarsmeeting till Sundbyholm, Norrköping Horse Show, Högbo eller Skogslotten. Det blir snyggare instagram inlägg när du är på meeting än den regionala hopptävlingen hemma. Dessutom får du en anledning att köpa B-korts buss när du anmäler dig till meeting.
Är du stockholmare och tävlar fälttävlan, har du inga problem med att planera in en till tio helgresor ned till Skåne. Där är säsongen för fälttävlan längre, banorna fler och möjligheterna större. Fälttävlansryttaren är inte rädd för ”den enkla lilla” bilturen ned till Skåne.

 

Sedan har vi såklart andra grenar som tvingas åka långa sträckor, i brist på tävlingsmöjligheter.

 

Den ryttaren som är aktuell för landslagssatsningar måste helt plötsligt leta sig utomlands för att hålla sig aktuell. De avstånd som tidigare var långt bort är då istället ”väldigt nära ”.

 

Sverige rent geografiskt är avlångt och bjuder på utmaningar; både för ryttaren som vill satsa samt för förbundet att arbeta för sammanhållning i ridsport-Sverige. Det är en tidskrävande sport såsom den är redan; därför bosätter sig flera ryttare utomlands istället. Tyskland, Holland och Belgien erbjuder fler möjligheter inom kortare resväg och samtidigt närmare avstånd till att tävla i andra länder.

 

Vi har det bra med tävlingsutbud i Sverige; även fast andra länder har det enklare än oss så finns det de som har det mer svårjobbat än oss.
När Aminda Ingulfson insåg att hon ville satsa på fälttävlan, gick flytten från Norge till Skåne. Hennes pappa har berättat om hur de i Norge kunde ha 5 timme resväg när de skulle tävla fälttävlan. De åkte till tävlingen med två hästar och styrde sedan hem efter att ena hästen blivit utesluten i hoppningen och den andra utesluten i terrängen.
Bilresan på 5 timme kunde börja med orden ”jag ska aldrig tävla fälttävlan igen”, fortsatte med ingen vidare bra stämning och avslutades med ”när är nästa tävling?”
”Bilresan ger tid för reflektion” säger Aminda. ”Viljan att fortsätta fanns nog där, eftersom jag fortfarande håller på.”

Förra sommarens kurs i Leksand.

 

När du säger ja till ditt barn att börja tävla i ridsport; räkna med att du kommer spendera många timmar bakom ratten.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Nej, du behöver ingen utmaning

Louise Nyberg | 15/2 - 2021

”Min dotter skulle behöva mer utmaning.”
”Vad roligt att få prova lite mer utmaning.”
”Det här var verkligen en utmaning.”

 

Många gånger har jag hört andra ridlärarkollegor vara lika less som mig på att höra ordet ”utmaning”.
Nej, min tanke är aldrig att jag ska ge en elev en utmaning. Jag är inte intresserad av att ”undrar om eleven klarar av det här”, utan min tanke är alltid att jag har tillit och tro till att eleven klarar uppgiften. Oavsett om det gäller val av häst, övning, tävling eller ett förtroende om hjälp i stallvardagen.
Jag är aldrig intresserad av att äventyra någons säkerhet; vare sig i ridning eller hästhantering. Det gäller både människor och hästar.

Min målsättning är alltid att hitta vägar att utveckla mina elevers förmåga; läsa häst, hitta ridförmåga, bli tryggare, hitta nycklar, lära sig hantering. Jag vet att många ridlärare har samma självklara målsättning.
Jag vill inte bara leverera en värdefull lektion för eleven, utan även göra samma timme till en trygg upplevelse för hästen.

 

Välj vilket ord som helst.
Men. Välj. Inte. Ordet. Utmaning.

 

Jag blir trött bara av att höra ”skulle behöva mer utmaning”.

 

När jag pratar om det här fenomenet med mina ridande kompisar, känner vi inte igen oss i att någonsin säga ”jag skulle behöva mer utmaning”.
Då frågar jag mig, vad bottnar det i när någon nämner ”utmaning”?

 

Jag tror kanske i brist på ett annat val av ord, att det egentligen inte är utmaning de menar.
Jag tror också, i brist på kunskap vad som saknas. Vad jag som ridlärare förväntar mig; att eleven, föräldern och jag har olika bild av hur slutmålet för elevens ridresa ser ut.

 

Jag tänker att jag behöver bli bättre på att måla upp den bilden för eleven bättre; hur slutmålet ser ut.

 

För eleven är sällan på nivån att bli uttagen till VM i dressyr eller rida världscupen i hoppning när de nämner ordet ”utmaning”. Slutmålet behöver inte vara just världscupen; målet kan vara att komma lite närmre dit för varje ridpass.
En häst som allt känns enkelt på; målet med den kan vara att få det att kännas ännu enklare eller få till mer precisa och svårare kombinationer i ridförmåga.
En häst som inte känns som den jobbar med oss; bli lösningsorienterad och försöka skapa en kommunikation/relation från sadeln.
En häst som inte har full styrka eller utbildning ännu; öva på att dirigera hästen till att göra rätt så många gånger per ridpass som möjligt.

 

Rida olika sorters hästar handlar inte om att få mer eller mindre utmaning; utan om att öka sitt ”ordförråd” som ryttare. Hitta fler nycklar och läsa av fler signaler.

 

I SVT’s dokumentär får vi följa Peders resa om att bli bäst i världen. Efter alla medaljer och framgångar han gjort så pratar han inte om att ge sig själv en utmaning; han berättar hur han sätter ett nytt mål. Ett mål han inte nått tidigare; att bli nummer ett på rankinglistan över världens bästa hoppryttare.

 

”Antingen ändrar du dina drömmar eller förbättrar dina färdigheter.”
Jag som hästägare, har det hästmaterial jag sitter på och inget annat. Det är upp till mig att förvalta, förbättra, utveckla och se till att det hästmaterialet mår bra. Jag måste ta ansvar som hästägare och ryttare att själv bli bättre; åka på träning och lyssna på kunskap. Bli lyhörd för min häst.
Antingen anpassar jag mina mål för den häst jag sitter på, eller byter häst. Det vill säga sälja och köpa nytt (där tvingas jag anpassa mig efter plånbok).

Jag och Ballycar Lad. Foto Kristin Andersson 

 

Det viktigaste vi behöver vara redo att lära oss är:
”Being a good rider starts with understanding how horses think, feel and behave.”
För att kunna det, måste eleven börja lyssna på hästen. Istället för ridläraren.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Team Czardas

Louise Nyberg | 7/2 - 2021

Förra sommaren bestämde jag mig för att börja ha Ballycar som min egen fler dagar i veckan. Ett beslut som jag inte ångrat en sekund. Men med det beslutet så innebär det att planera om veckans timmar och hitta nya upplägg.

Jag och Ballycar Lad. Foto @equinebybenneborg

 

I takt med att Czardas blivit äldre så behöver han ridas och tränas fler gånger per vecka. Samtidigt som jag bestämde mig för att rida Ballycar mer, blev min kompis Martinas häst Zetta skadad. En skada som innebar att Zetta skulle vara konvalescent på obestämd tid.

 

Det passade både mig och Martina att dela på Czardas. Vi har ridit sedan i höstas ridit honom tre dagar var per vecka. Samtidigt började jag i samråd med hovslagare och tränare styra om Czardas träningsupplägg. Han skulle gå max två pass i veckan i ridhus (ett dressyr, ett hopp). Övriga pass skulle han ridas ut; klättra, rulla på i galopp på sandstigar och trava grusvägar för att öva att balansera upp sig själv. Arbeta övergångar, fokus raka spår, undvika att nöta böjda spår och stärka bärigheten.

Czardas och Martina 

 

Martina bokade in hoppträning varannan vecka för Per Dahlgren i Benhamras ridhus med måtten 40m x 80m. Med ett så stort ridhus blev det enklare att undvika för mycket böjda spår.
Både jag och Martina har under höst och vinter  tränat dressyr för Nina Känsälä, som gett oss klok rådgivning i hur vi ska tänka i utbildning och träning av Czardas.

 

Vi har helt enkelt delat på hopp- och dressyrpassen. Har Martina hoppat ena veckan, så har jag hoppat veckan efter och detsamma med dressyrpassen.
Jag och Martina har haft tät kommunikation om vad som fungerat och inte. Båda två lyhörda för när hästen är trött eller har överskottsenergi, samt en samsyn på vettigt träningsupplägg för en vecka.

Jag och Czardas 

 

Detta teamwork har brutit loss mer tid varje vecka som gett mig möjlighet att satsa på Ballycar. Inbokade träningar har sällan behövts ställas in då jag stått med två hästar. Om den ena har tappsko eller ett sår så har jag haft möjligheten att åka till träning med den andra hästen istället. En verklig lyx; Ballycar har även agerat reservhäst på Martinas träningar.

 

Det bästa har nog varit vetskapen att Martina är konsekvent med min häst. Till exempel noggrann med att han ska stå still vid uppsittning och hon har outtröttligt tränat övergångar tills de sitter. Vilket har märkts tydligt när jag rider dagen efter.

 

Nu står vi här ett halvår senare. Min häst är starkare, har bättre balans samt har musklat sig över manke och kors. Förra helgen genomförde vi årets första tävling, två rundor felfritt. Förr året blev bara en tävling för Czardas (nivå kaninhoppning) så det kändes fantastiskt med två felfria starter nu.
Självklart var Martina med oss.

När ens häst är skadad en längre tid, ska den så småningom sättas igång igen. Om man då som ryttare inte ridit alls på den långa perioden, så är det knappast optimalt för vare sig häst eller en själv.
Zetta är fortfarande konvalescent, men det har varit guld värt för Martina att kunna hålla igång sin ridning på Czardas och dessutom möjligheten att träna. ”Team Czardas” ihop med Martina har visat sig vara en win-win lösning för alla inblandade.

 

Czardas är långt ifrån klar med utbildning och styrkeuppbyggnad, men jag är lyckligt lottad att ha ett väldigt bra team runt min häst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Life-hacks i stallvardagen

Louise Nyberg | 31/1 - 2021

Vi har nog alla små och stora saker för att underlätta vardagen i stallet. Några life-hacks som jag använder mig av;

 

– genomfrusna vattenhinkar/vattenbyttor vänder jag upp och ned på. Häller varmt vatten på utsidan av hinken så all is inuti lossnar och då slipper jag krossa ur is.

– när jag jobbade i England, blev vi lärda att alltid ”snurra” tränsen när vi smörjt dem. Det var för att de ska hänga snyggare och jag måste säga att de då är enklare att packa med sig på tävling. En rutin som jag lyckats applicera på några av tjejerna i ponnyteamet.


– en höbjörn att packa höpåsar i, slår alla andra lösningar i världen. Underlättar mitt liv med många minuter mindre arbete per dag.

– granris och sly in i hagen för att ge hästarna sysselsättning.

– hästar som har sönder varandras täcken i hagen, ger jag ett ”lektäcke”. Ett redan utslitet täcke som jag drar bort alla remmar och spännen på, så leker hästarna med det täcket istället för varandras.

Goldie och Portos med sitt lektäcke.

– mugg och strålröta; första hjälpen-spray har visat sig ha bäst effekt på mina hästar.

– För att skydda skimmelsvansar från att bli smutsiga i transporten till tävling: flätar vi svansen, viker den dubbelt och trär i den i en ridstrumpa. Fungerar väldigt bra som svanspåse.

– För frusna tår finns det värmesulor som laddas i eluttag och läggs i skorna/stövlarna. Då slipper man rida i klumpiga vinterstövlar.

Jag och Czardas från helgens ridtur.

 

– Det bästa jag gjorde i somras, var att organisera alla hästtäcken i stora och täta lådor. Lådor man i vanliga fall förvarar sand i; gigantisk storlek och inbrottssäkra mot råttor.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Små och stora barn, små och stora hjälper

Louise Nyberg | 27/1 - 2021

”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.”
Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till.

 

I torsdags red Jonna, 6år, lektion för mig på sin ponny Nutella.
”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kan plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.
Vi övar ridvägar, travar bommar, travar hinder, övergångar, rider hinderbanor. Jonnas favorit är att rida på fyrkantsspåret; hon ägnar gärna en hel lektion till just det.

 

”Jonna”, frågar jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?”
”Lagom fort!” Svarar Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina ser ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna har inga problem med att det tar två varv runt fyrkantsspåret innan hon får ponnyn att börja trava…

 

Jonna styr på ett litet hinder. Ponnyn sticker inte iväg i full fart när den ser hindret, utan kliver snällt över på mitten. Nutella håller igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömmer skänkla.

 

Men det finns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna känner sig trygg när hon vet att ponnyn går aldrig oväntat fort. Hon behöver aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå är ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt är hon tillåtande för att Jonna ibland vinglar till med balansen eller armen.
Nina säger det ofta; hon kan inte vara mer tacksam för vad Nutella lär Jonna. Ponnyn lär barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behöver aldrig ha ett hjärta i halsgropen.

 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör.
Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen.
Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen.

 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer.

 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans.
Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms.

 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren.

Känslan när magi infinner sig.

 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler.
Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen.

 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret.
På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna.

Nellie på My, Evie på Imma 

 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler.
Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: tjugofem år efter att jag började.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tända glöd eller släcka bränder

Louise Nyberg | 21/1 - 2021

Oavsett om det är en ridskola, ett team kring en privathäst, en tävlingsryttares stall, en förening, ett företag eller en organisation så står vi inför samma typer av beslut. Ska vi tända glöd eller släcka bränder?

 

Vi vill alla framåt. Det är det som är vår strävan och drivkraft. Det är någon slags framgång vi söker. Men är framgång samma sak som att aldrig behöva släcka bränder? Strävar vi efter att aldrig möta hinder som står i vägen?
För att kunna tända glöd, krävs det inte då att vi ibland måste släcka bränder?

Allt har sin tid och vi befinner oss ibland i olika delar av processen. Det viktigaste är att vi inte bara befinner oss på en konstant platå, uppför- eller nedförsbacke.

 

Det vi strävar efter, är balansen. Inget team (kan till exempel vara teamet runt en tävlingshäst, ett gäng kollegor eller en styrelse) orkar oavbrutet släcka bränder. Det krävs att någon ser när orken börjar ta slut och säger stopp; här behövs en paus. En platå i energinivå som får stå stilla en stund, så alla orkar återhämta sig. Sedan kan teamet stå redo att kavla upp ärmarna och tända ny glöd. Starta nya projekt, sätta nya mål, genomföra förändringar.

 

För att förverkliga det, krävs resurser. Består teamet av tillräckligt många medlemmar? Finns det fler ben att stå på, finns förutsättningar att styra energin rätt?
Se över rutiner; vad kan förändras och bryta loss mer tid att lägga på viktiga saker. Till exempel smidigare mockning kan ge fler träningsminutrar med hästarna.

 

Består teamet av rätt kompetens? Ibland stirrar vi oss blinda på att kompetens för hästarna är vad teamet behöver. Vi glömmer att en teammedlem med förmåga att få lastbilar att rulla, hantera grävmaskin eller leda/utveckla anställda på ett företag är bland våra starkaste tillgångar.

Just nu tänder jag glöd inför 2021 ihop med mina kollegor på Hufvudsta. Planeringsdag tillsammans: vi går igenom vad som fungerat året innan, vart vi är på väg, vad vår vision är och vilka bränder som är viktigast att släcka.

 

Ett sätt för mig att tända glöd, har varit att skicka målsättningsarbete till mina elever.
Ryttarna som leasar tävlingsponny av mig har fått en planering till sig. En ”nulägesrapport” med kortsiktiga mål, mål för året, vad ryttaren behöver stärka i sin dressyr samt vad den behöver stärka i sin hoppning.

Mina ridskoleelever har fått maila mig sina svar på frågorna;
1) Vilka två saker i din egen ridning anser du är viktigast att förbättra?
2) Vilken är din största styrka som ryttare?
3) Vilka två hästar anser du att du ridit mest senaste året?
4) Vilka två saker anser du viktigast att utveckla hos respektive häst? Vad behöver du kunna i din ridning för att utveckla det?
5) Vilken är största styrkan hos respektive häst?

 

Jag själv då? Jag ser fram emot resan att utvecklas som ryttare ihop med No Socks, Ballycar Lad och Czardas. Hur mycket träning vs tävling 2021 kommer innebära återstår att se, så länge hästarna håller sig friska.
Medan andra ser motgångar med corona, känner jag mig inget annat än hoppfull inför framtiden.

Jag och Czardas

 

Så satt jag en kväll och pratade med en kompis. Lite deppig över vissa motgångar jag står inför som helt enkelt bara måste klaras av. När det plötsligt plingar till i telefonen. Meddelandet gjorde mig alldeles varm;
”Tack bästa Lollo för en jätterolig lektion igår! Övningarna var så bra och du inspirerar och peppar!
Känner mig fortfarande lyckorusig!😍”

 

Försök skicka vidare ett ”bra jobbat” så ofta ni kan och så fort ni får möjlighet. Vi befinner oss i en tid och en värld där det aldrig kan bli för mycket beröm.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Varför ridskola?

Louise Nyberg | 5/1 - 2021

En av mina elever Monica Gustafsson, har delat med sig av sina tankar om att rida på ridskola. Hoppas ni uppskattar hennes berättelse lika mycket som jag!

 

”En vanlig ridvecka för mig just nu är full av härliga häst aktiviteter. Jag rider lektion två gånger i veckan på Hufvudsta Ridskola (torsdagar och lördagar) och ytterligare två gånger i veckan i Huddinge på Lövsta Ridskola (söndagar och måndagar) – där det ena passet är en dressyrspecial med lite färre antal elever.

Chrysanthemum och Monica

 

Förutom att jag rider på ridskola så har jag också en kompis som har två egna hästar och jag hjälper henne med hennes unghäst – en frieser valack som heter Wander och är världens mysigaste och goaste häst. Honom rider jag ca 3-5 dagar i veckan, mycket uteritter men även träning i ridhus och för instruktör då han är relativt outbildad än så långe – men supercool och väldigt charmig. I privatstallet hjälper jag även till med vanligt stalljobb – mockar, gör mat och fixar vatten och annat som hör till. Det gör att jag just nu rider varje dag i veckan, och på helgerna oftast 2 pass – ett på ridskola och ett på medryttarhästen.

Varför trivs jag på ridskolan?
Det finns många anledningar till att jag trivs så bra på ridskolan. Jag har ridit på Hufuvdsta Ridskola i mer än 20 år nu och på Lövsta sedan den ridskolan startade för ca 5 år sedan.

På ridskolan umgås man med andra hästintresserade av alla åldrar och med en massa olika bakgrund som man aldrig skulle ha träffat annars. Det finns en jättefin gemenskap och jag har fått en massa nya och några mycket nära vänner tack vare ridskolan. Vi har alltid någonting att prata om, vi hjälper varandra med tips och tricks kring hästhantering och ridning, vi hjälper varandra med hästarna och vi delar våra erfarenheter och både lycka när vi haft ett extra lyckat ridpass och ibland frustration – när vi inte fick till det som vi ville med kommunikationen med vår lektionshäst.

Där finns alltid en förstående ridkompis att prata med, eller en häst att gosa med. Bäst av allt är att vi som har samma favoriter kan ”nörda ner oss” i timtal i samtal om våra älsklingar och deras speciella egenskaper.

Vilka fördelar ser jag på att vara på ridskolan?
Den främsta fördelen med att rida på ridskola – förutom det sociala – är att jag hela tiden får utbildning och återkoppling på mig själv som ryttare, och att jag får rida på många olika hästar och för olika ridlärare/tränare. Det gör att jag måste anpassa mig själv som ryttare till den häst jag rider på och till den instruktör som jag rider för vid varje ridlektion. Även om grundridningen är samma oavsett vilken häst man sitter på, så har hästarna har olika personligheter och förutsättningar för dressyr eller hoppning. Jag får hela tiden träna på att anpassa mig & min rid-stil till hästens dagsform, den instruktör och de övningar som vi ska jobba med. Jag har turen att få rida för tre (3) olika instruktörer på ridskola, samt en privat instruktör på unghästen – och jag får viktig feedback så att jag hela tiden kan jobba på att finslipa min sits, min inverkan och inställning i ridningen.

 

Att rida på ridskolan ger mig också massor av tips på övningar jag kan göra när jag rider på medryttarhästen. Det känns tryggt att rida på ridskola då jag vet att hästarna är väl omhändertagna och att instruktörerna är noga med att matcha elever och hästar på bästa sätt och utmanar oss ryttare samtidigt som man alltid har hästarnas hälsa och bästa i fokus.

Mambo Number Five och Monica 

 

Vad ger ridskolan mig?
Ridskolan ger mig harmoni och en härlig lyckokänsla. När jag kommer till ridskolan försvinner all stress och alla ”måsten”. Jag blir glad och känner mig alltid välkommen & bland vänner när jag kommer till ridskolan. Under perioder när det kan ha varit jobbigt med annat så är det ridskolan som ger det där extra lugnet, en närvaro i nuet och en känsla av samhörighet. Det finns ingenting som slår en mjuk mule som blåser en i örat, eller som kliar tillbaka när man borstar benen, eller den härliga känslan av att vara hemma när man kommer in på stallplanen och har fullt upp med att heja på alla andra elever och på personalen. Jag får alltid energi efter att ha varit på ridskolan – även om jag inte själv har suttit till häst, utan bara stannat till för att se andra rida eller hälsa på hästarna en sväng. Ridskolan ger mig också självförtroende och mod att rida på andra ställen än på ridskolan – att sitta upp på en helt okänd häst på en hoppkurs eller att träna unghästen att gå ut i skogen ensam utan hästkompis.

Sen är det en helt obeskrivlig känsla när man får den där känslan av att man är ett ekipage tillsammans med hästen och att hästen är nöjd med att ha en på ryggen OCH att ridläraren också är nöjd 😉. Det är som att dricka champagne mitt i veckan – extra underbart!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.