Det är här vi vill vara

Louise Nyberg | 4/4 - 2020

”Lollo, du ska bara veta hur tacksamma vi är för att ni håller igång denna verksamhet. Det är ett välbehövligt avbrott i den overkliga verkligheten vi nu lever i. Jag tror att ridskolan gör en stor tjänst för samhället.”

 

Såklart att vi blir glada för uppskattning och det gör att vi fortsätter brinna för att Hufvudstas (ridskolan och ridklubben) verksamhet ska bli ännu bättre. Vi är många som arbetar hårt och gör vårt bästa. Hästarna blir vår gemensamma samlingspunkt.

Men det råder oro även på ridskolan. Samma oro som i resten av världen; Corona-oron.
Hästarna är Corona-safe och eleverna uppskattar att ”allt är som vanligt” på ridskolan.
Vi i personalen fortsätter åka till veterinärkliniker, ha lektion och utbilda hästar; men vi kramar varandra mindre än vanligt. Alla raster görs i ensamhet för att minska smittspridning, kafeterian är stängd så den samlingspunkten är saknad av många.

 

Att 50 personer inte får samlas påverkas även vi av. Vi räknar personerna på läktaren, vid behov låser vi läktaren, överallt sitter skyltar med anvisningar. Vår fantastiska ungdomssektion har tydliggjort allt genom att göra en egen film som ligger ute på Hufvudstas sociala medier.

 

Vi lever med ett hot över oss om vi inte kan hålla dessa rutiner. Om det skulle anses att för många människor samlas hos oss på Hufvudsta kan verksamheten tvingas att stängas ned. Då är i så fall denna oas i vardagen borta. Vi har diskuterat frågan huruvida verksamheten skulle se ut om det hände.
Vi vill helst slippa det scenariot och har vädjat till våra elever och anhöriga att hjälpa oss försöka behålla vardagen på ridskolan. Trots restriktioner.

Innan den här 50 personers gränsen, rådde restriktioner på tävlingar runtom i landet att varje tävlande endast fick ha en medföljare med sig på tävlingsplatsen. Jag kunde knappt tro det var sant, att polis faktiskt besökte några av dessa tävlingar. De kontrollerade publikantal och sa till de som inte följt bestämmelsen en medhjälpare per tävlande.

 

Det är här vi vill vara. I stallet, på ridskolan. Hufvudsta Ridklubb har blivit utsedd till årets barn- och ungdomsförening 2020 och därmed vunnit ett pris på 10.000kr. Behöver jag säga att vi är väldigt stolta?

Vi lever i märkliga tider, men vi har övervunnit motgångar tidigare. Jag är övertygad om att tillsammans kommer vi även kriga igenom den här (corona) stormen också.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Jag letar efter känslan

Louise Nyberg | 31/3 - 2020

I undervisning av ridning pratas det ofta om ryttarens ridteknik, vilka är de bästa övningarna och förväntningarna på vad som ska uppnås.
Men det finns ju ytterligare ett element.

 

Intervjuer med många duktiga tävlingsryttare, där de berättar om sitt sätt att se på hästar, träning och ridning. Absolut en inspiration, men många av dessa ryttare har en medfödd känsla för hästar och ridning som de utvecklat genom träning.
Majoriteten av alla som håller på med hästar och ridning behöver träna sig fram till en känsla för samspel med hästen i sadeln.
Ju mer man försöker, desto mer tappar man känsla för att ”känna efter vad som händer”. Ju mindre man försöker, desto färre blir möjligheterna till att ”känna hur det ska kännas”.
En balansgång jag arbetar med varje dag som ryttare och ridlärare.

Jag kommer aldrig lämna tillbaka Ulmus till Syrran. Det är för roligt att rida honom helt enkelt. 

 

”Jag vågar inte för det känns inte riktigt som jag har kontroll.”
Du sitter på 400kg med egna tankar och flykt som överlevnadsinstinkt. Kraven på dig är att hålla din egen balans samtidigt som du följer hästens varje rörelse. Hästen kommer alltid vara snabbare än dig på att reagera, ibland reagerar den inte på det du tänkt dig.
Tyvärr, du får nog vänja dig vid tanken på att aldrig ha fullständig kontroll. Det är något jag bär med mig varje vardagspass, varje gång startsignalen går på terrängbanan, dressyrprogrammet ska genomföras och när jag ska rida från start till mål i hoppningen.

 

Mari Zetterqvist Blokhius hade kurs för oss nyligen på jobbet. Vad vi pratade om är hur vi ska ta med oss i undervisningen att få eleverna att förstå och vilja förstå hästen de sitter på. Inte bara de ridtekniska bitarna och ryttarens känsla, utan också se att ridpasset är ett samspel med hästen de rider.
”Being a good rider starts with understanding how horses think, feel and behave.”

 

Jag letar varje dag, varje ridpass, efter den där känslan av samspel och harmoni med min häst. Där hästen reagerar för min minsta rörelse, jag behöver bara tänka vad jag vill att den ska göra. Vi arbetar inte mot varandra utan med varandra.
Bästa liknelsen är att vi går från människa och häst till kentaur.

 

Jag lyckas inte varje dag eller ridpass, även fast jag alltid hoppas att jag ska lyckas. För att skapa rätt förutsättningar måste jag kliva upp i sadeln med ”an open mind”. Vill jag att hästen ska lyssna till mina signaler så måste jag först lyssna till var hästen befinner sig idag.

 

Vissa dagar måste jag ”göra jobbet”. Häromdagen red jag Ulmus. Han hade veckan som gått bara jobbats i skritt och trav eftersom han hade slagit på ett framben. Nu var frambenet bra igen. Ulmus kändes fin men galoppen var inte lika genomsläpplig som den varit 1,5 vecka tidigare. Jag behövde helt enkelt lägga lite extra jobb där, antagligen skulle känslan i galoppen kännas bättre dagen efter.

 

”Hur känns det?” Frågade Nina och jag blev överraskad av frågan. Jag var så fokuserad på att inte göra fel när jag red att jag helt missat att jag kanske också ska känna efter medan jag rider.

Jakten på känslan fortsätter och varje gång jag hittar den känns det som högsta vinsten i ett lotteri. När jag hittar känslan syns det, för då ler jag med hela kroppen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Det här med sport och hästar

Louise Nyberg | 20/3 - 2020

Alltså. Ja, jag vet. Jag får ofta höra vilken farlig sport jag sysslar med, siffror i statistiken osv. Det är ofta människor som iakttagit en häst under två minuter som ska förklara för mig hur farliga saker jag håller på med. Allt det där kan jag ha förståelse för, fast samtidigt när jag tänker efter så ser jag ju på min sport ur mitt perspektiv.

 

När jag höll på att utbilda mig till ridlärare så tipsade Björn mig om att dra liknelser till sporter när jag undervisade. Snabbt insåg jag att jag fick dra liknelser till bilkörning istället. Jag har aldrig sysslat med en annan sport, det har liksom alltid varit ridning.

Jag och min BMX, Ballycar Lad 

 

Fotboll, ingen ville vara i mitt motståndarlag då jag träffade de andra spelarnas ben oftare än själva bollen.

 

Golf, verkar ju livsfarligt efter att jag hörde om en golfspelare som blixten slog ned i när hon höjde klubban ute på golfbanan.

 

Jag spelade softboll en gång i skolan och det gick bra, jag sprang frivarv men när jag kom i mål så visade det sig att jag lyckats släppa aluminiumracketet i huvudet på min klasskompis Paulina.

 

Min kropp har aldrig var byggd för att bli löpare, det är dessutom inte uppmuntrande att veta att en man dött av att springa i den branta uppförsbacken vid mitt gamla jobb när OS gick i Stockholm.

 

Höjdhoppning i skolan var kul tills jag lärde mig hur ont det gör att landa på ”pinnen”.

 

Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger man måste ramla i STAVHOPP innan man blir bra på det!

 

Den rädslan att totalt slå ihjäl mig skapade problem med att hoppa plintar och slå volter i skolan, det hade känts bättre om jag hade kunnat ha hjälm och säkerhetsväst då.

 

Orientering borde ju ha kunnat vara ett alternativ om det inte vore för den gången då jag sprang 60min fel.

 

Åka skridskor i skolan gick väldigt bra. Så länge jag höll i mig i sargkanten. När jag inte fick det så höll jag i mig i Tobias.

 

Det blev med andra ord ingen ishockey karriär.
Handboll var nästa alternativ men laget hittade ingen nytta för mig ute på planen så jag blev målvakt. När bollen kom flygande så tog jag skydd. Sedan satt jag på bänken.

 

Skidor är en kul sport men jag har aldrig varit något vidare på att styra eller stanna ett par skidor. Vilket skapade svårigheter.

 

Simning, jag skulle vara sjukt snabb på hundsim men det kan man inte tävla i.

 

Cykling, livsfarligt, tacka vet jag en häst för den gör åtminstone som man säger.

 

Jag känner rädsla för att dö bara av tanken på att ställa mig på en skateboard högst uppe på en ramp.

 

En av mina elever, Evie, har ridit för mig i flera år. Först på Imma, sedan på Ulmus och nu på Monty.
Vi kan nu konstatera att det inte är ponnyn som är problemet; Evies vägar i hoppning har alltid liknat vinglig omhoppning oavsett häst hon suttit på.
Jag känner att jag har försökt ALLT i alla år. Förklarat, upprepat, ropat (skrikit), ställt ut koner, gått vägen, visat vägen, ALLT. Ändå har jag inte lyckats få min elev att lyckas.

Monty, bilden är tagen av Adina Quade.

 

Jag vet att Evie delar intresset för ridning med sitt intresse för hästar, så för ett par veckor sedan bytte jag taktik.
”Vet du hur jag känner när dina vägar blir slarviga?”
”Nej?”
”Kan du tänka dig ditt fotbollslag gå ut på planen med förbundna ögon?”
Evie såg på mig medan hon föreställde sig scenariot.
”Hur BRA och ORGANISERAT tror du de kommer kunna spela match med förbundna ögon?”
Evie skrattade och svarade ”inte alls bra”.

 

Tydligen hjälpte liknelsen för JÖSSES vilken skillnad det var träningen efter och jag tror att hennes vägar för alltid kommer vara strålande hädanefter.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vad har format mig som ryttare?

Louise Nyberg | 17/3 - 2020

”Vilken inriktning på ridning ägnar du dig åt?”
Jag blev förvånad över den plötsliga frågan och visste inte exakt vad jag skulle svara. Jag befann mig i höstas på en kurs om hästens inlärning och satt småpratandes med personen bredvid mig.

 

Personen bredvid mig ställde en fråga där jag inte var helt med på vilket svar som förväntades; frågan var inte om jag var dressyr- eller hoppryttare.
Tänk egentligen; vi har tusen olika saker att kalla oss fastän vi alla gör samma sak. Kommunikation, samspel och samvaro med häst.

Portos och jag

 

Det här med att rida för tränare är något jag inte kan tänka mig att vara utan. Ibland kan det vara svårt för ryttare att ha mer än två tränare regelbundet; de har helt enkelt fullt upp med att hitta eller hålla vid sin röda tråd i träningen. Min starka tro är att med en trygg röd tråd i det du gör varje dag, är du mottaglig för desto fler nya intryck. Finns ingen röd tråd ännu, så blir det nästan så att ryttaren inte blir hjälpt av för många rådgivare.

 

Ibland behöver du som tränare göra förändringar hos ekipaget du tränar, små justeringar eller stärka det som redan är bra. Att förbättras måste inte betyda att arbeta bort sina svagheter.

 

När jag reflekterar, inser jag att så många pusselbitar format mig dit jag är idag. Som jag känner det, har jag ägnat 24år av mitt liv till hästarna. Och jag planerar att i 40år framåt lära mig mer, samla erfarenhet och fortsätta utvecklas.

 

Alla pusselbitarna är många, men några av dem som jag kan komma på är;

 

– Som barn har jag haft flera förebilder i hästsporten som visat mig hur de varit ledare, hästmänniskor och företagare. Först i vuxen ålder har jag förstått vad det har inneburit; idag förstår jag deras tillvaro då bättre och det gör dem till ännu större förebilder.

 

– Första gången jag träffade Tusse var jag 15år gammal och vårt första samtal lät exakt så här:
”Hej Lollo, tror du att du är här för att gå på träningsläger i hoppning?”
”Eh, ja?”
”Då kan jag tala om för dig att det här så kallade träningslägret är mer som en enda cirkus, inte mycket till ordning och reda utan ni ungdomar tar eget ansvar.”
Jag stormtrivdes från dag ett. Tusse formade oss till ”finns det problem så lös det”. Om hästen man skulle rida inte hade något eget träns, då gjorde man ett träns av några överblivna bitar.

Tusse har lärt mig att det finns inga problem, bara lösningar. Som när Qurt på 184cm i mankhöjd inte ville hoppa vattengrav; Lollo klamrar sig fast i halsringen och Tusse jagar över hästen med brandslangen.

 

– Genom Tusse fick jag för första gången träffa John Ricketts. Han har förändrat mitt sätt att se på hästar, vilket jag redan tillägnat ett tidigare blogginlägg till att berätta om.

 

– När jag var i England och jobbade i fälttävlansstall, lärde Charlotte Springall mig vad det innebär att vara dedikerad. Jag hittade någon egen inre drivkraft hos Charlotte, som betytt allt för mig.
När jag skulle åka med Charlotte på tävling i fälttävlan och det regnat oavbrutet på tävlingsbanan i en veckas tid, sade hon: ”Lollo, det finns de som skulle stryka sig om tävlingsförhållanden såg ut såhär. Men om hag ska tävla OS en vacker dag, då kan jag inte vakna samma morgon och stryka mig för att det regnar. Jag kan lika gärna öva på de förutsättningarna.”
De orden har följt med mig. Svårt att vara bäst när det gäller om man inte tränat.

 

– När det kommer till en röd tråd i ridningen och i vardagen, är Eva Bengtsson Lundh mitt bollplank som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Hon har format mig till hur jag lägger upp ridpass och lektioner idag.

 

– En av få människor med en unik förmåga att läsa häst och med små detaljer göra stor skillnad i elevernas ridning. Björn Waimon är en otrolig kunskapsbank.

 

– Få ridlärare kan blanda in så mycket inlevelse, humor och kroppsspråk i undervisningen till eleverna. Tack för den inspirationen, Carina Waimon.

 

– Marlene Östberg är en person som till skillnad från andra tränare säger HUR man ska göra och inte vad man ska göra. Hon brukar skratta när jag säger att jag beskriver henne som magisk. Få personer kan se människor så som hon gör.

En annan bild på mig och Qurt.

 

– Tiden på Vallentuna Ridskola gav mig möjlighet att hitta nya liknelser i undervisning till ryttare genom Malin och Magnus Hamilton. De inspirerade mig till nya sätt att leka fram sätt att lära sig ridning.

 

– Berit Norberg suckar ibland när jag gör mitt bästa att rida dressyr. Men jag måste säga, hon har fått mig att inse att det finns något som heter ytterhjälper.

 

– Nina Känsälä arbetar med att jag ska tro på något som jag själv inte litar på; det vill säga min känsla i ridningen. Vi jobbar såklart med förbättringar och att stärka våra svagheter, men framförallt får jag öva min känsla. Jag upplever alltid mina hästar som glada efter avslutad dressyrträning,  vilket är viktigt.

 

– Quentin Pleyers kombinerar hoppträningarna med hans egen bakgrund som tävlingsryttare samt sitt yrke som veterinär. Hans sätt att se på hästarna och tänka biomekanik, förklarar många saker som jag inte tidigare förstått fullt ut.

 

– Victor Victor får ridning att kännas enkelt. Han vet inte själv om att jag åker ifrån hans träningar med ökat självförtroende.

 

Andra som format mig till den ryttare jag är idag, är såklart möjligheten att diskutera häst och dela med mig om mina ridpass till vänner. Det är viktig reflektion, som ibland kan generera mer kunskap än själva ridpasset. Att se mina kollegor ha lektioner och bolla olika lösningar, gör att jag kan lära mig nya saker varje vecka ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Bucking Bronco och hoppning

Louise Nyberg | 13/3 - 2020

Bucking Bronco och hoppning

Det är fantastiskt hur den här bloggen hjälper mig att reflektera. Eller snarare börja tänka, hur gick det här till…

 

Förra veckan var det teorivecka på ridskolan:
-Måndag hoppträningar för Lotta Björe.
– Tisdag clinic med Nina Känsälä om hur våra hästar reagerar på vår inställning och våra uttryck.
– Onsdag fick Ulmus följa med till ridskolan och vi red på clinic för Marlene Östberg som pratade mycket om hur små skillnader i sitser ger stora effekter. Ulmus kändes fantastisk att rida.
– Torsdag utbildning med jobbet då Mari Zetterqvist Blokhius hade föreläsning om trevägskommunikation för oss instruktörer och därefter hade hon dressyrträning för oss.
– Fredag tävlade Syrran en 110cm klass på Hamre med sin skolhäst Nemorensis, debut för ekipaget och hästen verkade glad att vara på tävling.

En av Strömsholms skolhästar, Nemorensis

 

– Lördag lokal ponnyhoppning på Botkyrka för Emma T/Killimor Boy och Olivia/Grennan Silver. Båda felfria första klassen, Olivia startade andra klassen med en rivning i omhoppningen.

Emma och Killen

 

Söndag tävlade Syrran sin häst Manchester på Hamre, 110cm. Dubbelnolla och tredjeplats. Hela ponnyteamet hemma på Grana följde på Equipe Online så även om vi inte var på plats som hejarklack.

Syrran och Manchester, foto: Emelie Savelkouls

 

Olivia tävlade 80cm med ridskoleponny på sin ridskola, Enskede, och vann sin klass. Fin revansch från dagen innan.

 

Söndagen innebar även Pay and Jump dit vi åkte med tre ekipage. Emma O på Ballycar, som skulle ha startat på Botkyrka men kunde inte då hon var på en föreläsning med veterinär Flemming. Istället åkte hon med oss på söndagen.
Julie skulle göra debut på tävling med Duke, som inte blivit lastad på länge. Jag tog med mig Czardas på hans första starter för säsongen.

Cecilia, Duke och Julie 

 

Med andra ord visste jag inte hur dessa tre hästar skulle sköta sig på tävling. Ballycar kan bli otålig när han måste vänta på sina vänner i släpet, Czardas unghäst och Duke som inte är jättevan att åka.

 

Mamma: ”Lollo, det går att köpa rosett om man är felfri.”
Pappa: ”Ska du göra som USAs president?”
Jag: ”Va?”
Pappa: ”Han köper sina röster och du köper dina priser.”

 

På tävlingen organiserade vi logistiken. Jag skulle rida fram Czardas, Julie skulle rida fram Duke, Emma skulle coacha Julie, Cecilia skulle ha koll på att Ballycar väntade lugnt i transporten och Stephanie skulle ha koll på vilka ekipage som var på banan.
Pappa: ”Vad ska jag göra?”
Jag: ”Du får inte släppa mig med blicken en sekund, din uppgift är att vara min övervakare och ringa ambulansen om jag ramlar av.”
Pappa: ”Det ska jag nog klara av! Vara din övervakare har jag ju varit de senaste 30 åren!”

 

Jag promenerade Czardas länge. Satt upp i god tid innan och ville in på framhoppningen.
Funktionären: ”Egentligen är det inte din tur att gå in på framhoppningen.”
Jag: ”Jag behöver lång tid att rida fram.”
Funktionären: ”Ok, men om någon annan ska in före dig får du gå ut från framhoppningen igen.”
De släppte aldrig ut mig från framhoppningen igen. Czardas reagerade på allt; när någon smackade, nuddade en bom, fladdrande plastpåsar och så vidare. Vi stod på två ben och var mer i luften än på marken.
Jag hade ändå longerat Czardas på morgonen innan vi lastat. Trots all rodeo fortsatte jag hålla mig till min plan och rida framåt.

 

Mamma ringde pappa där han satt på läktaren och övervakade sin dotter uppe på en Bucking Bronco.
Mamma: ”Hur går det?”
Pappa: ”Czardas är inte så lugn.”
Mamma: ”Har Lollo ramlat av?”
Pappa: ”Inte än.”

 

Efter 40 minuter var Czardas tam igen och kunde skritta på lång tygel utan att bry sig om något. Vi skuttade över hindren och in på banan. Han reagerade inte alls på publikens applåder och vi vinglade oss runt banan utan att Czardas tappade ryttaren.

Jag, Czardas och Ballycar 

 

Sammanfattningsvis så gick Czardas och Duke på transporten varje gång utan att tveka. Väldigt bra träning för Czardas att vara på tävling och kunna vänta i transporten tillsammans med en höpåse. Situationen tävlingsplats går inte riktigt att öva på hemma och han kändes inte vid något tillfälle stressad eller orolig. Pappa konstaterade att Czardas skulle ha så mycket att berätta om vad han upplevt för Ulmus när han kom hem och troligen sova väldigt gott på natten.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Motgångar

Louise Nyberg | 6/3 - 2020

”Ella känner att det har varit lite väl mycket motgångar på senaste tiden.”
”Jaha oj, hur menar du då?”
”Hon känner sig dålig när de andra i gruppen lyckas få sina hästar att galoppera ett halvt varv längre på volten än vad hon lyckas med.”

 

Jag besvarar med att förklara att inlärning innebär vissa trösklar som man behöver lära sig ”att träna sig” över. Man kliver in och ur vissa faser; jag jämför inte eleverna med varandra utan fokuserar på att var och en ska få öva på det den individuellt behöver arbeta med.

 

Motgångar som föräldrarna beskriver, kan se ut på hundra olika sätt; lyckas sitta ned i traven, inte blivit placerad på de tre senaste tävlingarna, misslyckas med förvända galopper eller inte klara av att tränsa en häst själv.

 

Jag lyssnar på vad de säger. Förra veckan pratade jag med en vän om hur MÅNGA motgångar vi hästtjejer möter dagligen.
Skottkärran fylld med hästbajs kör fast i leran. En ponny bestämmer sig för att spränga staketet på hagen; inte nog med att man plötsligt måste lägga två timmar på att jaga ponny utan dessutom måste man laga staket.
Kl 20.30 kvällen innan tävling inser du att din häst är halt; den har tappat en sko.
På väg till dressyrträning, du måste värma låset till transportens överlucka med hårtork för att den frusit fast.
Du behöver lägga en timme på att få hästen ren från lera innan du kan rida ditt pass för dagen.

 

Dessa dagliga motgångar tar mycket energi, men jag reflekterar inte ens över att de existerar. Jag bara måste lösa dem. Dock försöker jag undvika så många motgångar jag kan.

 

”Antingen så vinner man eller så lär man sig något”. Bra visdomsord.

När jag funderat över det här med våra ungdomar och de motgångar som de brottas med; påmindes jag om en sak som hände mig när jag själv var 14år.

 

Jag och min ponny var anmälda till vår första lokala hopptävling. Ponnyn var svårlastad så vi bestämde oss för att öva kvällen innan tävlingen för att se om vi ens skulle lyckas få in ponnyn i släpet. Tro mig, vi hade övat i flera veckor innan också.
Tio personer med gemensamma krafter misslyckades med att få in min ponny i transporten trots två och en halv timmes försök.
Jag tror att med den kunskap jag har idag, skulle jag säkert ha lyckats med att lasta ponnyn. Men då tog vi all hjälp som fanns, utan framsteg. Ponnyn hade en benhård vilja mot oss korkade människor.

 

Så, kvällen innan beslöt jag mig för att rida till tävlingen. Jag räknade ut att det skulle ta mig två timmar att rida dit. Jag hade ingen gps på telefonen eller karta, men fick någorlunda bra instruktioner från vuxna hur jag skulle rida.
Följa Väsbyvägen till Vallentuna centrum, rida förbi Molnby och korsa järnvägen, sedan fortsätta följa järnvägen i riktning bort från Vallentuna centrum.
Jag klev upp tidigt på morgonen, åt frukost och lämnade stallet kl 06.00; ensam med min ponny. Efter att jag ridit en timme, ringde mamma för att höra hur det gock för mig.

 

Jag kom till tävlingen där jag mötte min tränare som helhjärtat coachade och stöttade mig. Men det räckte inte för att vi skulle kunna komma över första hindret.
Vi kanske hade haft fel förutsättningar, jag och min ponny, för en lyckad tävlingsdebut. Men jag minns tillbaka på det som ett riktigt äventyr. Och ja, min ponny var van vid uteritter som kunde ta upp till fyra timmar. Jösses, vad jag var ute och red med min ponny.

 

Hur vi kom hem från tävlingen? Vi red inte. Två vuxna som hade häst i vårat stall såg hur hårt jag kämpat, kanske var de lite imponerade av den beslutsamhet jag haft. De kavlade upp ärmarna och såg på mig;
”Lollo, vi har en transport redo, vi lastar din ponny.”
”Men ponnyn vill ju inte bli lastad?”
”Vi kommer inte ge oss, det får ta den tid det tar.”
En timme senare, drog min ponny en djup suck och promenerade på transporten.

 

Jag tänker på, hur det inte enda gång fanns en tanke på att ge upp i min värld. Jag beslutade mig för att jag kunde rida till tävlingen och var helt inställd på uppgiften jag skulle utföra.
Idag vill jag ge all cred till alla vuxna personer som omgav mig då; inte en enda gång försökte ni stoppa mig eller säga ”du kan inte”. Jag beundrar er för det och jag tror det gjort mig till den jag är idag.
En person som vågar och strävar efter att nå målet. Tänk alla tokiga idéer jag haft under alla år; som ni aldrig sagt ”det går inte” utan istället stöttat. Till och med har ni följt med mig.

 

För några dagar sedan, kändes allt extra tungt. En av mina elever omkom i en olycka för en tid sedan och trots att det är någon som jag de senaste åren bara träffat en gång i veckan, så är det en person som jag saknar.
Samtidigt som jag saknade personen och såg leran utanför dörren fyllas på med ännu mer vatten, frågade jag mig själv hur jag ska hitta ork för att klara alla motgångar jag möter varje dag.

 

Precis då plingade det till i min telefon. Föräldern till en av de ryttare som rider mina ponnyer, skickade en bild till mig. En bild på ryttaren och min ponny Tambor.

Just det. Jag blev påmind om vad som ger mig energi att orka även när jag möter motgångar.

 

Våra ungdomar kommer möta motgångar och de är en del i processen i att lära sig. Samt hitta oss själva, vilka vi är.
”Either we win or we learn.”

 

Jag tror inte lösningen är att skydda oss från motgångar, utan istället att vi stöttar varandra igenom dem.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Motgångar

Tävla på triangelmärkt häst

Louise Nyberg | 28/2 - 2020

Svaren på vissa frågor är så självklara för mig att jag inte ens förstår frågeställningen. Eller hur var det nu; det finns inga dumma frågor…

 

Idag såg jag frågan ställas på Facebook i ett ”forum”.
Personen som ställde frågan var tydlig med att hen inte hade någon triangelmärkt häst och inte heller tänkt förverkliga sin frågeställning. Men diskussionen tog fart bland flera engagerade personer.

 

Till att börja med; att triangelmärka sin häst är ett alternativ till att få den utdömd. På Agrias hemsida finns informationen;
”Om hästen blir utdömd kan man trots allt välja att låta den leva. Då kan man triangelmärka den vilket gör det möjligt för ägaren att få ut en del av försäkringsbeloppet. Däremot får hästen inte tävla.

 

– Om man till exempel har ett sto som använts till avel, men som på grund av skador inte längre fungerar för träning och tävling, kan ägaren triangelmärka henne, säger veterinär Charlie Lindberg. Likaså om man har möjlighet att ha kvar den som gårdshäst eller till promenadridning. Men det beslutet måste alltid fattas i samråd med veterinären.”

 

Frågan som personen på Facebook forumet ställde, var: får man rida pay and jump eller pay and ride på en triangelmärkt häst?

 

För mig är det självklart att som en ansvarsfull hästägare utsätter man inte sin triangelmärkta häst för de formerna av ridning. Därav kunde jag inte riktigt smälta att frågan ÖVERHUVUDTAGET ställdes.

 

Flera av de som svarade i kommentarsfältet var av samma åsikt som mig. MEN tydligen kan väldigt tydlig information bli en tolkningsfråga.
Information som är så tydligt formulerad att det inte ska finnas utrymme för olika tolkningar.
Men jo, tydligen går det att tolka information på olika sätt.

”Pay and ride och pay and jump räknas inte som tävling” löd en av kommentarerna.
Då kommer min följdfråga; vem är ansvarig om en triangelmärkt häst dyker upp på en pay and ride?

 

Svaren i kommentarsfältet som följde;
”Ridsportförbundet reglerar så inga triangelmärkta hästar ska få starta på tävling.”
”Dock rekommenderas de inte att starta pay and jump.”
”Pay and Jump är träning, inte tävling.”
”Det finns ingen svensk lag som hindrar en triangelmärkt häst från att starta i arrangemang som inte ordnas av Ridsportförbundet.”

 

Mållös läser jag det som skrivs och frågar mig själv varför diskussionen ens förekommer när svaret är så självklart.

 

Vi försöker vara tydliga med information till ryttare, arrangörer och hästägare. Ändå, verkar det alltid skapas utrymme för ”tolkning”.

 

Hästägarförsäkran (förr skrev du på ett papper för att intyga följande, idag gör du det genom ett knapptryck till respektive tävling):
-hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte visat några tecken på smittsam sjukdom
-hästen under de senaste tre veckorna före tävlingens början inte vistats i stall där smittsam sjukdom förekommit
-inte heller i stall där misstanke om sådan sjukdom förekommit

 

Tydlig information, men ändå råder egna tolkningar:
– Med ”vistats i stall”, innebär det samma  anläggning, samma stallbyggnad eller samma stalldel som den sjuka hästen?
– Det finns stall i Stockholmsområdet som stängt sin anläggning när en häst fått förhöjd temperatur efter vaccinering. Stallägaren valde att formulera det som misstanke om smittsam sjukdom.

Ulmus är varken triangelmärkt eller sjuk och stortrivs med att dressyra med sportlovslediga ungdomar.

 

Det är upp till varje hästägare att ta sitt ansvar. Våga fråga personer som sitter med rätt kunskap. Fråga din veterinär; hur ska jag göra för att vara en ansvarsfull hästägare?
Det har hänt mig att veterinären inte vetat vad den ska svara, då valde jag att fråga en annan veterinär. Det blir lättare för mig som hästägare om jag kan arbeta med definitiva svar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Tävla på triangelmärkt häst

  1. Det är oxå märkligt att det finns hästar som är triangelmärkta som går som lektionshästar !
    Om man triangelmärker sin häst så är den ” utdömd ” o fungerar inte för ridning och träning .
    Den blir inte utdömd för att den inte kan hoppa ”140” utan bara 1 m .
    Hur kan då dessa hästar gå ridskola ?

Jag behöver ett sto i mitt liv

Louise Nyberg | 21/2 - 2020

Anledningen till att jag behöver ett sto i mitt liv, fick jag igår när jag var på Euro Horse mässan och Gothenburg Horse Show;

Rosa bling benskydd

Rosa bling luva

 

Men nej jag ska inte ha någon mer häst, räcker med de åtta valacker som min familj har just nu.

 

Monty som är senaste tillskottet i min ponnyflock har inget tävlingsschabrak vilket jag köpte igår. Mörkblått med silverkant och namnet inbroderat, för att vara enhetligt med de andra ponnyerna. Innan jag betalade för schabraket, ringde jag mamma för att dubbelkolla så hon inte redan beställt ett. Det hade hon inte och jag beskrev att schabraket var likt de andra ponnyernas men inte exakt likadant.

 

En stund senare ringde mamma upp igen.

”Jag tänkte att vi kunde köpa nya tävlingsschabrak till de andra ponnyerna också!” Föreslog mamma.

”Nej”, svarade jag.

”Jo men så de är exakt likadana som Montys!”

”Nej.”

”Jag kan betala.”

”Nej, mamma, det är onödiga pengar. De andra ponnyernas tävlingsschabrak är fortfarande i bra skick.”

”Får jag prata med Martina?” Försökte mamma. Martina var min kompis som var med mig i Göteborg. Jag vet inte vad mammas plan var;

– få medhåll av Martina.

– få Martina att övertala mig.

– eller ge Martina pengar att köpa nya tävlingsschabrak till ponnyerna för.

”NEJ mamma, du får INTE prata med Martina.”

 

 

Första gången Martina var på Euro Horse mässan och hon konstaterade att det krävdes en plan för att hinna se alla butiker. Tack vare Martina tog vi oss systematiskt genom hela mässan.

Två av Ponnyteamets solstrålar som sprider glädje. Och skurar hästsläp efter avslutad dressyrtävling. 

 

Nu är vi på väg hemåt. Dags att rida hästar, träna elever och sköta stall. Tro det eller ej, men på söndag har vi planerat in en utomhus terrängträning. Tack vare detta varma februari vädret kan ”fälttävlanssäsongen” starta tidigt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Var rädd om hovslagaren

Louise Nyberg | 17/2 - 2020

Men det gäller inte bara hovslagaren. Jag pratade med en veterinär och frågade hur många gånger hen skadat sig i sitt yrke. Jag tänkte på hur stora risker veterinärerna utsätter sig för att bli sparkade, bitna och så vidare.
”Jag har upplevt en viss skillnad på att behandla kor och behandla hästar”, svarade veterinären. ”När jag behandlar kor så gör bönderna allt som krävs för att jag som veterinär inte ska riskeras att skadas. Med hästägare kan jag uppleva att de är mer rädda om hästen än sin veterinär.”

 

Yrket hovslagare och veterinär är fullt av risker i ofta tuffa miljöer. Vi hästägare kan inte vara utan våra veterinärer och hovslagare; om de skadar sig så kan de heller inte jobba. Om de har turen att inte skada sig så pass illa att de kan återvända till jobbet.

Härligt jobb jag har. Alla Hjärtans Dag presenter från eleverna.

 

Unga hästar, skrämda hästar, stora, små, ouppfostrade och/eller annan problematik. En häst med en gammal skadehistorik som gör att den har svårt att hålla upp sitt bakben längre stunder.
I fredags hade vi utbildning på jobbet i användning av equiband. Ett equiband kan förutom rehab och friskvård, hjälpa en häst med balansen vid skoning om den har svårt att hålla upp ett bakben.

I fredags fick vi utbildning i hur man använder equiband. 

 

Både på Hufvudsta och hemma på Grana så kräver hovslagarens arbetsdagar lite planering.  För att underlätta stallrutiner, ridpass och jobbet för hovslagaren.

 

Czardas, 5år, är fortfarande valpig och har lättare att uppföra sig med hovslagaren om han är riden innan. Då har han gjort av med överskottsenergi och slappnar av bättre i kroppen.

 

Ulmus behöver skos så tidigt som möjligt och med sällskap i stallet. Trots sina 20år kan han bli hysterisk om han inser att hans vänner är i hagen utan honom. Jag skrattar fortfarande åt minnet, när hovslagaren stod stilla i stallgången och såg på medan Ulmus slet sönder sin grimma i bitar och flög in i närmsta tomma box. Oklart vad som utlöste den reaktionen.

 

Silver och Tambor är hovslagarens ”fredagshästar” i och med att de är helt okomplicerade och bryr sig inte om att vara själva i stallet. Däremot kan inte Silver få ut i hagen innan hovslagaren kommer för då går han inte att fånga. Tambor däremot går att få in från hagen.

 

Ballycar har, med tålamod, gått från stökig till okomplicerad att sko. Han har helt enkelt slutat ifrågasätta allt och fått förtroende till vårt system.

Ballycar 

 

Killen är rädd vid skoning bak, men fungerar oftast bättre om vi jobbar honom med Johns övningar innan skoning. Han brukar vara mindre skeptisk om jag är den som drar av skorna än om hovslagaren gör det.

 

Monty är känslig vid skoning men börjar ”köpa det” mer och mer. Eftersom min hovslagare även är hästmassör så brukar massagen vara ett bra sätt att få hästen att trivas. Då brukar vi lägga en massagebehandling på samma häst innan hovslagaren börjar sko.

 

I vilken ordning vi skor hästarna beror på vilken som blir mest otålig, så den inte behöver vänta för länge. De hästarna som lätt blir nervösa får gärna stå uppställda på gången medan ”kompisen” blir skodd. Då hinner de vänja sig och se att det inte är så farligt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Äventyr i februari

Louise Nyberg | 15/2 - 2020

Vilken vecka vi haft i ponnyteamet ☆

Czardas

 

Czardas börjar komma igång efter vila. Jag fick en fin fattning i båda varv i måndags, fattningar som trasslat innan vilan. Ibland blir man lycklig för väldigt lite!

 

Monty med sin hästskötare

 

Monty kom till oss i november och charmat oss allihop. Det ska bli kul att följa hans utveckling!

Tambor börjar komma igång i kondition efter en lugnare höst.

 

Jag, pappa och Ulmus var på dressyrtävling i fredags. Min och Ulmus LA-debut samt första tävlingen för säsongen. Det var väldigt roligt och blev fina poäng. Ulmus passade på att busa i ena galoppen.

 

Dagen efter tävlingen bockade Ulmus runt i hagen när jag släppte ut honom på morgonen. Efter lunch skulle Sara rida men då ville han inte bli fångad….

 

Grennan Silver

 

Hopptävling i Nynäshamn i söndags. Olivia/Silver, Emma T/Killen och Emma O/Ballycar tog med fyra rosetter hem av sex stycken möjliga. Fyra felfria ritter, en rivning omhoppningen och en rivning i grunden på Lätt B debuten; väldigt bra resultat på säsongens första tävling.

Manchester 

 

Syrran och Manne startade på Strömsholms pay and jump i torsdags med två fina rundor. Syrran har nu dessutom klarat sin diplomering för Svensk Ridlärare Level 2, stort grattis!

 

Imma fortsätter sin karriär som ridskoleponny på Hufvudsta och är en fantastisk kollega att ha på lektion.

Hon har även lyckats starta ponnycupen i både dressyr och hoppning där hon belönats med guldmedalj ☆

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.