Ridning är enkelt, fast det är svårt

Louise Nyberg | 22/6 - 2022

Ju mer man tror att man vet, desto mindre vet man. Ju mer man lär sig, desto mer förstår man hur lite man vet.

 

Jag har en stor respekt inför hästarna som djur, hästhanteringen som kommunikation och ridningen som konstform.

Mina powerladies behöver sin skönhetssömn. 

 

En praktikant var hemma hos Meredith Michael-Beerbaum och frågade hur hon lyckades att få sina hästar att bli bäst i världen.
”Jag ser till att de går framåt, svänger vänster och svänger höger.”
Svårare än så är det inte att få sina hästar att bli bäst i världen.

 

Jag konstaterar att på träning så lär jag mig till viss del nya saker men till stor finslipar det vi redan kan. Det som jag och min häst gör varje dag i vardagen, putsar detaljer och ”drar åt skruvarna”. Fattningarna kan bli bättre, halterna rakare  positionen starkare och förhållningarna snabbare.

 

Ridningen handlar om ryttarens balans i kombination med hästens balans och bådas balans tillsammans. Att kommunicera på ett sätt där du får hästen med dig; inte på ditt sätt utan på ett sätt anpassat efter hästen.

 

”Jag tror du är en sökare”, sade min hopptränare.
Det kan du ge dig på, tänkte jag. Ständigt ett sug att rida, vara med på träning, lyssna poddar och se andra rida.
Han menade väl inte att det är något negativt att söka information, men att jag behöver hitta mitt system att hålla mig till.
Orden träffade mitt i prick, för det är ju därför jag är där; att med tränarhjälp hitta det system som passar mig och min häst.
När vi går fel på stigen så hjälper tränaren till att hitta vägen tillbaka igen. Ett tydligt system som inte bara leder rätt, utan som gör det enkelt för mig och hästen att tro på processen.

Jag kan inte låta bli att le åt att jag själv, för flera år sedan, försökt ge ett liknande råd till en av mina elever.
Eleven var en äldre man som äntligen skulle uppfylla sina drömmar och börja rida. Han klev in i stallet med den tjusigaste ridutrustning som fanns att köpa.
Det svåraste var att nå fram med instruktioner till eleven. Han hade nämligen slukat alla ridhandböcker han kunnat hitta och lärt sig alla termer utantill. Medan jag försökte lära ut att rida lätt i trav till eleven (som aldrig tidigare suttit på en häst) så var han upptagen med att rabbla skänkelvikning, öppna och sluta för mig.

 

Ridning går ut på att få det att se ut som att vi ryttare inte gör någonting i sadeln. Vi övar dag ut och dag in på det enkla; för det är då som det svåra blir lätt.

 

Det som var svårt för sex månader sedan, känns enkelt idag. Nya saker att öva på har dykt upp, så jag är inte klar ännu.

Alla hästälskare där ute. Keep up the good work. Keep it simple.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”

Louise Nyberg | 2/5 - 2022

Plötsligt, där jag stod på en ponnyhopptävling, kom jag ihåg en sak som pappa sagt.
Hur han ur sitt perspektiv sett sina döttrar ägna sig flera år till att lära sig ridning. Sedan ägnat flera månader av träning för att kunna komma förberedd på tävling. Flera timmars förberedelse dagen innan. Tidig morgon på tävlingsdagen, mycket väntan och lång tid av nervositet; för att sedan ha 45 sekunder på sig att rida felfritt.
Oavsett hur bra eller dåligt tävlingen gått, väntar timmar av fixande när man är väl hemma. Dagen efter börjar allt om igen, som om inget hänt.

Min elev klev ut från banan, denna gång utan att ha varit felfri under sina 45 sekunder hon haft på sig att prestera.
Besvikelse, vilket är helt ok. Analys av vad som kunde gjorts annorlunda. Men framförallt plocka fram att det är inte blodigt allvar; den här klassen kan inte jämföras med en världscupfinal.
Jag frågade ryttaren varför vi befann oss på tävling och ryttaren svarade ”för att utvecklas”.
”Jovisst, men framförallt är vi här för att ha roligt och för att det är roligt”, svarade jag.

Foto Reed Alveheim 

 

Denna tävling bestod av ytterligare ett moment vilket var lagklass. En premiär för mina två ryttare.
Ett moment som visade sig på flera sätt krångla till det här med att tävla hoppning; något vi inte alls var förberedda på men fick hantera på plats. En ny typ av nerver som hamnade på utsidan och nya typer av uppladdning krävdes.

 

Så stod jag där med nästa peptalk; när nerverna blev för mycket.
Jag frågade även denna ryttare varför vi gör det här; varför vi åker på tävling. Inte heller nu fick jag svaret ”för att det är roligt”.
Jag stod inför situationen att skapa en så bra miljö som möjligt för ryttaren att befinna sig i. Vi pratade om att sätta press på sig själv, hitta vägar att ladda om och sätta saker i perspektiv. Sedan hade vi en plan framåt.

 

Ibland på träning, finns det nog tränare som tycker att jag skämtar bort en del saker. Tar lite lättvindigt på att det blir missar ibland. Skrattar när det blir fel och ibland är överdrivet nöjd med överdrivet lite.
Sanningen är att det är en aktiv taktik från min sida. Jag som person ställer väldigt höga krav på mig själv i allt.
”Kan du inte vara lika snäll mot dig själv som du är mot andra”, har min kloka syster sagt en gång.

 

Idag, då jobbar jag aktivt med att plocka fram glädjen i det jag gör. Det är medvetet som jag väljer att skratta när det blir fel. Jag försöker hela tiden hitta en vinkel där jag är snäll mot mig själv när jag tränar mot mina mål.

För jag vet hur det har varit, hur det har känts; när jag var yngre och upplevde stor press. Det var en press som jag inbillade fanns utifrån, men som ärligt talat bara kom från mig själv.
Rädslan att misslyckas blev helt enkelt större än glädjen att lyckas. Det tog bort det som jag tyckte var roligt med hästar och ridning.

 

Så jag landar i frågan; varför gör jag det här? Jo, för att:
– Jag älskar att möta min häst i stallet där den visar att den är glad att se mig.
– Jag älskar att lyckas nå mål tillsammans med min häst.
– Jag älskar de tidiga morgnarna och de sena kvällarna i stallet.
– Jag älskar euforin efter ett lyckat ridpass som ger eftersmaken ”jag vill ha mer, mer, mer”.
– Jag älskar inte tävlingsrosetterna; jag älskar vad de symboliserar. Resultatet av arbetet.
– Det värmer mig att få sådana här meddelanden av elever: ”Tack för att du är så engagerad, bidrar med möjligheter och låter mig rida fina hästar. Det betyder jättemycket!”

 

Den där tävlingsdagen med lagtävling avslutades med en hel del dramatik och en allt annat än felfri runda för eleven som jag haft det andra samtalet med.
Hon lämnade banan och tillsammans skrittade vi av ponnyn. Pratade lite om det som hänt och om dagen. Jag frågade om hon hade behövt att jag i rollen som tränare gjort något annorlunda.
”Det där du sa om att sänka pressen på sig själv, Lollo. Det var bra. Det ska jag jobba på. För det är inte på blodigt allvar vi gör det här.”

 

Vi åkte hem och jag mindes ett citat som en föreläsare från min ridlärarutbildning sagt:
”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”.


Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vad har Yogi, Wanning och Pam gemensamt?

Louise Nyberg | 19/3 - 2022

Jo, mer än vad man tror faktiskt.

 

Förra veckan åkte jag och syrran till Skåne på ridlärarutbildning. Yogi Breisner höll i kursen. Förmiddagen ägnades till föreläsning.
Yogi gav goda råd kring upplägg för tävling, utbildning, vad som bygger upp hästarna och fallgropar man bör undvika. Han delade också generöst med sig av tankar kring att coacha elever och hur han genom åren utvecklat sin ledarroll. Hur vårt ansvar som tränare inte bara är att skapa en god träningsmiljö för hästarna utan också för ryttarna.

 

Det var skönt att höra att jag inte är ensam om att i slutet av dagen reflektera. Fattade jag rätt beslut? Levererade jag budskapet på ett bra sätt? Kände sig alla sedda? Vad borde jag göra annorlunda?

 

I dagens samhälle ställs många krav på att vi ska prestera. Skola, arbete, idrottsligt, socialt och även på fritiden. Hur ska våra ungdomar i allt det orka? Hur skapar vi en god träningsmiljö i ridsporten?

 

Detta frågade jag Yogi som delade med sig hur han mötte sina yngre elever när de gick i mål på ett mästerskap utan att vara felfria. Han sade till eleven bra jobbat, att de där felen inte gjorde något för resultatet.
Eleven svarade att den mest var orolig för att göra sina föräldrar besvikna. Eleven var fullt medveten om hur mycket föräldrarna investerat i tid och pengar för den satsningen.
”Då går jag alltid tillbaka till att fråga om varför vi gör det här” sade Yogi. ”Och svaret slutar alltid i att vi tycker det är roligt.”

En vecka senare sitter jag på en föreläsning med Lotta Wanning på ridskolan. Temat är mental träning och målsättning.
Lotta ritar upp cirklar på tavlan. Först en cirkel som får heta komfortzon. Runt den en cirkel döps till riskzon. Därefter ytterligare en cirkel runt de första två som heter panikzon.
Hon berättar hur vi för att utvecklas ska våga oss ut till riskzonen, men tar vi för stora steg hamnar vi i panikzonen och där upplever vi så stor stress att det blir svårt att utvecklas.

 

Jag börjar reflektera över mina cirklar och inser att min komfortzon innefattar nog väldigt mycket, jag tror att den är stor. Sedan har jag min riskzon, men den cirkeln är väldigt tunn så för mig balanserar den nästan på gränsen till panikzonen.
Jag har nog ett större behov av kontroll än vad jag tror.

 

Riskzonen skrämmer mig lite, den ligger ju så pass nära panikzonen. Samtidigt är det riskzonen jag behöver för att bidra till min egen utveckling.
Någon i rummet ställer en fråga till Lotta om tvivel. Hur vet man vad man verkligen vill.
”Gå tillbaka till ditt varför. Har du ditt varför så har du svaret.”

Foto Reed Alveheim

 

Jag inser då att jag kan ju välja bort riskzonen. Men det vill jag ju inte. Det är ju den zonen som ger mig mest glädje samtidigt som jag får alldeles för mycket pirr i magen.

 

De senaste dagarna har jag lyssnat på ”Kodnamn PAM – Mod Rädsla Sårbarhet” av Petra Malm. Jag tror att jag lyssnade klart på två dagar; jag avverkar ganska många poddar och ljudböcker varje månad.

 

Pam berättar i boken om sina två personligheter; Petra och Pam. Petra har sina tvivel och vågar inte åka berg-och-dalbana med sin dotter. Pam är orädd, tvekar aldrig och kan springa rakt ned för en 60-meter hög, brant bergsvägg. Petra fattar beslut som är ”safe” och Pam tar risker.

 

I sin bok berättar hon hur hennes livsresa sett ut och vilka beslut hon tagit.
”Viktigast av allt är mitt varför. Bara när jag har mitt varför så når jag min fulla potential.”

 

Plötsligt inser jag vad jag behöver för att våga befinna mig i den där riskzonen. Jag behöver också två egna jag; en egen Petra och en egen Pam. Jag vet dock inte vad de ska heta.

 

Men jag vet mitt varför. Hästarna och ridsporten är min glädje och mitt syre.


Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Om framdelen är i Sverige så kan inte bakdelen vara i USA

Louise Nyberg | 7/3 - 2022

Jag samlar lite tankar från de senaste veckorna.

 

”Har du någon fråga?” sade jag till eleven.

”Vad kan jag göra för att utvecklas som ryttare?”

Hur härligt är det inte att få den frågan från en ung tjej som är hungrig på att lära sig mer och suger som en svamp åt sig allt vi ridlärare säger?

Jag förklarade att med ridning är det svårt att konkret jämföra sin egen utveckling. Man tränar hela tiden på samma saker men vi slutar trots det aldrig att lära oss.

”Lite som dans”, förklarade jag. ”Vi övar samma rörelse och små detaljer om och om igen. Ibland backar vi stora steg bakåt och ibland hoppar vi stora kliv framåt.”

Tro det eller ej, men hon var nöjd med svaret.

Jag tränar vidare med mina hästar och inser att rädslan att göra fel skapar hinder för mig. Då lägger jag min tillit hos mina tränare och ställer frågan ”vad ska jag förändra” istället för ”varför gör hästen så”. Då bygger jag kunskap och bidrar till min egen utveckling.

 

Någonstans slås jag av tanken, var dras gränserna? Var skiljer man på rollerna? Vem bär ansvaret i vilken situation?

För det är inte alltid svart eller vitt. En hovslagare förväntas svara som en foderrådgivare, en massör förväntas vara veterinär, en veterinär förväntas vara en sadelutprovare och en ridlärare förväntas vara en hovslagare.

Man skulle kunna tro att rollerna är tydliga i sina ansvarsområden, men det är inte alltid så.

Cajsa var på vetcheck i fredags och veterinären konstaterade att vårt träningsupplägg passar hästen.

Det var inte så att jag förväntade mig det värsta men jag åkte dit med flera tänkbara scenarion i huvudet och hem igen med ett enda.

 

Tillsammans med en ponnymamma befann jag mig på en ponnyhopptävling. Medan vi stod där så försökte en annan mamma förgäves få sitt ponnybarn att vilja genomföra framhoppningen. Tårar, frustration och barnet utbrast ”JAG VILL INTE”.

Ponnymamman bredvid mig tyckte synd om både ryttare,förälder och ponny.

”Lollo, i de där lägena: kan man inte bara säga att vi skiter i det här. Vi åker hem, köper godis, kollar på Mello och tävlar en annan dag istället.”

 

Mina mini-ponnybarn på ridskolan har helt egna problem som de bekymras av. Men ni ska se hur de lyser upp när deras ridlärare Lollo levererar lösningar. Såsom tejp till för långa tyglar och att man kan säga ”Sesam öppna dig” när en ponny vägrar tränsas.

Ett annat ponnybarn har hittat en källa att vattna kunskap hos utöver sina ridlärare.

Jag kommer aldrig underskatta vinsten i att lära sig genom att härma, vilket denna elev gör. Hon har hittat en förebild som ligger närmre henne i ålder än vad jag gör. Hon vill rida som henne och bli som henne.

Tillsammans har de utvecklat ett eget språk. Den yngre eleven återberättade för sin mamma vad den äldre eleven lärt henne.

”Jo, om man har framdelen i Sverige så kan inte bakdelen vara i USA. Man kanske inte alltid lyckas att få bakdelen hela vägen till Sverige, men då är det bättre att komma fram till Norge än att vara kvar i USA.”

 

Jag har ingen aning om vad de menar eller vad deras ridspråk betyder, men jag konstaterar att barnet lär dig rida i rekordfart tack vare deras kloka ord.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tänk om alla kunde hitta vad de är bra på

Louise Nyberg | 24/1 - 2022

Yrket som ridlärare innebär många möten; en del av dem blir lite starkare minnen än andra.

 

För flera år sedan hade jag varje vecka en grupp på tolv ponnyelever. En av eleverna, Elias (som egentligen heter något annat), var betydligt äldre än de andra i gruppen. Elias var längre än jag själv, svarade knappt när jag sade hej och tog sällan ögonkontakt.

 

Elias red för att han älskade djur. Hästar var ett av favoritdjuren men Elias var rädd för fart och hade svårt att hänga med i instruktionerna. Därför tilldelade jag alltid honom en stor häst som snällt följde efter i ledet av ponnyer.

 

Elias pratade oavbrutet med sin häst under ridlektionerna; vilket de andra barnen tyckte var märkligt men vi hade alla vant oss vid att ha det så.

 

En dag klev jag in i ridhuset där hela gruppen var samlad och alla respektive föräldrar satt på läktaren.

”Idag ska vi ha teori”, sade jag.

Djupa suckar hördes från läktaren och samtliga föräldrar reste sig upp från läktaren för att lämna ridhuset. En mormor till en av eleverna satt kvar på läktaren och lyssnade.

 

Min plan var att teorin skulle handla om hästens beteende, därför inledde jag med att ställa frågan om vad hästen var innan människan började rida på den.

”Då var de körhästar!” Svarade ett av barnen.

”Det är sant”, sade jag. ”Men innan det, vet ni hur hästarna levde då?”

Min poäng skulle vara att hästen reagerar på samma sätt idag som när den var vildhäst ute på prärien.

 

Jag ser hur mormorn, som hette Lena, reste sig upp och skulle precis lämna ridhuset när hon ser hur Elias räcker upp handen inför mig.

”Ja, Elias?”

”Jo”, svarade han och såg mig rakt i ögonen. ”Dagens tamhäst har utvecklats från ett litet rådjursliknande djur med fyra tår som kallades Eohippus. De var ungefär trettio centimeter höga, de hästarna vi har idag är betydligt högre. På den tiden levde de på marken i tropiska skogar och födan bestod mestadels till löv och sedan…”

Elias kliver fram och ställer sig framför mig så att hela gruppen kan se honom medan han berättar. Han gestikulerar med armarna och använder sin röst på ett sätt som trollbinder lyssnarna.

 

Jag ser i ögonvrån hur Lena sätter sig ned på läktaren igen. Hon har tappat hakan och kan knappt tro det hon ser. Jag och Lena är de enda vuxna i ridhuset som får uppleva Elias föreläsning.

Han fortsätter berätta om hur Eohippus utvecklats till dagens tamhäst, förändrar sitt utseende och hur den domesticeras av människan. Jag kommer på mig själv med att innerligt hoppas att den här killen i framtiden kommer arbeta på något naturhistoriskt museum; där han kan leverera sin kunskap såsom han gör inför oss.

 

De andra barnen i gruppen ser helt förvirrade ut. De lyssnar artigt men har ingen aning om det är mig eller Elias som de ska titta på. Elias har tagit över min teorilektion.

 

Tjugo minuter senare är Elias föreläsning slut och när han tystnat rycker han plötsligt till. Han kastar en blick på mig och det ser ut som om han kommit på sig själv med att ha gjort fel. Han skyndar sig tillbaka till sin plats i ledet, tittar ned i marken och blir knäpptyst.

”Jättebra, Elias!” Utbrister jag. ”Tack snälla för hjälpen!”

 

Sedan fortsätter jag teorilektionen med att prata om hästens beteende. Som avslutning frågar jag gruppen om de lärt sig något nytt idag. De nickar till svar.

”Var det någon som redan kunde allt det som Elias berättade om?” Frågade jag.

”Men Lollo”, svarar den yngsta eleven. ”Det är inte konstigt att Elias kan allt det där, han går ju faktiskt i sexan.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

En tjänst med känslor

Louise Nyberg | 10/1 - 2022

Oron. Något som inte stämmer. Hästen försöker tala om det.

 

Nej, jag är där och då inte redo att svara på allas frågor om hur min ponny mår. Jag vet att det är en tidsfråga innan läget blir kritiskt och akut. Besluten ligger hos mig.

 

Tajmingen med sjuk häst är aldrig läglig. Den här gången tajmade det under nyårshelgen för min del. Första dagen på 2022 körde jag in min ponny på klinik; med förhoppningen att läget inte skulle bli mer kritiskt.

 

Ett par dagar senare är ponnyn hemma igen och jag kommer på mig själv med att kliva upp varje morgon för att försäkra mig om att ponnyn mår bra. Kollar till den ett par gånger under dagen och går ut sent varje kväll för en sista koll. Hur äter den? Hur dricker den? Hur mår den? Oron att läget ska bli kritiskt igen.

Tänk vilka snälla vänner jag har. Vänner som har överseende med att jag plötsligt måste ringa veterinärer, avbryter en middag eller måste boka om planer. Vänner som kollar mina hästar medan jag är på jobbet. Eller som ställer upp när jag försvinner iväg på semester. Eller som aldrig finns längre bort än ett telefonsamtal.

Jag tar er inte för givet. Ni är bäst.

 

Härom dagen pratade jag i telefon med Hovslagar-Lasse.

”Om folk bara visste” sade han, ”vilket ansvar som läggs på er ridlärare och tränare. Hur skärpta ni måste vara för att leverera och hålla fokus i undervisningen!”

Jag undrar om fotbollstränare står inför samma utmaningar som oss ridlärare. Vi ska synka lektionsövningar med ett visst antal minuter, varv och försök.

Dessutom är det vår uppgift att elever och hästar jobbar åt samma håll. Samtidigt.

Mår hästarna bra? Hur stärker vi deras styrkor och bygger upp deras svagheter?

Är eleverna sedda? Känner de att de utvecklas? Förstår de uppgiften?

LYSSNAR DE ÖVERHUVUDTAGET PÅ VAD JAG SÄGER?

Ibland förväntas vi också undervisa för de som sitter på läktaren.

”Glöm inte att ni ska ha terminsmål gör gruppen också!” Säger min chef.

 

Mina mini-ponny-barn på ridskolan skulle öva galoppfattningar. Vår 21-åriga ponny Gladdys fick feeling, drog full rulle och fick med sig två andra ponnyer. Då fick det räcka med galopp för den dagen.

”Lollo, du brukar ju säga att det är bättre att rida för fort än för långsamt”, sade barnen.

Bra, då vet jag att de lyssnar på vad jag säger.

Foto: Elin Lindström 

 

En mormor kom fram till mig en dag och sa att jag ser alla barn jag har i mina ridgrupper. Jag tackade för feedbacken.

”Det är viktigt att barn blir sedda”, sade hon.

”Det är viktigt att de vuxna också blir sedda”, svarade jag.

 

Tänk vad lite som krävs för att man ska känna sig sedd. Hur mycket möjligheten att hjälpa till får oss att växa och möjligheten att bli hjälpt skapar trygghet. Någon ser, någon finns där.

 

Jag tror stallet och hästarna är mångas trygga punkt på mer än ett sätt. I tider av pandemi har det varit räddningen för många att vi haft öppet.

En plats som erbjuder gemenskap och får oss på andra tankar en stund.

Foto: Anneli Grimborg

 

Hur får jag hästar och ryttare att vilja göra sitt bästa? Hur får jag dem att leverera bästa resultat?

Jag är övertygad om att glädje och engagemang skapar glöd. På mer än ett sätt så bygger den tjänst vi säljer, undervisa i häst och ridning, på känslor.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “En tjänst med känslor

Blir det ett ”jag och Cajsa”?

Louise Nyberg | 22/12 - 2021

”Hur går det med din nya häst?” Frågade Lasse.

Jag började berätta om min nya häst.

”Det låter ju som att ni är väldigt lika varandra!” Utbrast Lasse. ”Det tar jävligt lång tid att bli kompis med dig, Lollo, men när man väl är det så har man en vän på riktigt! Taggig på utsidan men porslin inuti.”

Jag tycker beskrivningen passar bra på både mig och min häst. Vi båda är väldigt raka och tydliga med vad vi tycker. Vi är inte rädda för att säga vår åsikt och vi går helst inte själva när vi är på nya stigar. Vi vet våra styrkor och de är också våra svagheter. Vi tror inte på allt vi hör och vi båda är formade av våra upplevelser.

 

Jag vet inte vilket djur jag skulle beskriva mig själv som, men jag vet vilket djur som beskriver Cajsa.

En drake.

Vacker, magnifik och väcker stor beundran. Lika mycket kraft i blicken, lika stolt och lika stor integritet. Lika intelligent med en stor förmåga att se och läsa av andra i sin omgivning. Ser allt, hör varje andetag. Växlar snabbt mellan stilla och glödhett temperament.

 

Cajsa har med sina elva år mer livserfarenhet än jag någonsin kommer få. Ändå introducerades hon till ett liv som för henne var främmande, när jag köpte henne.

 

Jag vågade knappt titta när hagskydden försvann från Cajsas ben och hon för första gången på mycket länge släpptes i stor hage ihop med kompisar.

 

Det gick bra. Cajsa klarade samvaron med de andra bra, förutom att hon kom i vägen för en spark efter en vecka i ny hage.

Promenera flera gånger per dag, kyla  linda och efter en vecka konstaterat frisk vilket dubbelkollades med ultraljud.

 

Säljaren berättade att de red ut själva på Cajsa.

”Det kommer inte fungera för mig”, tänkte jag.

Mina hästar rids ut flera gånger i veckan och jag har sällan möjlighet att få med mig sällskap. Så redan första ridpasset hos mig började vi på ridbanan, sedan red vi ut själva.

 

”Klart du ska tävla fälttävlan på Cajsa!”

Eh.

Jag tror inte hon har rätt mentalitet för fälttävlan; det vore som att placera en eskimå på Afrikas savanner.

Med tanke på hur pulsen ökar på Cajsa när vi skrittar i skogen, så känns terrängbanan låååååångt borta. Ibland står vi på två ben. Ibland säger Cajsa ”jag har en bättre idé”, men det slutar alltid med att det blir som jag vill.

Men det går bättre och bättre! Nu får hon inte lika många nära-döden-upplevelser på våra skritt-turer, hon till och med frustar nöjt när vi är ute.

 

Tur att jag har John Ricketts övningar; jag inbillar mig att de fungerar och får Cajsa att titta på mig istället för från mig.

 

Vi försöker hitta ett gemensamt språk, jag och Cajsa. Hon ser ofta väldigt förvånat på mig och förväntar sig andra reaktioner av mig, men inser att jag väntar in henne. Jag tror hon trivs med det.

 

Det saknas muskler, spänst, kondition och kommunikation. Men det känns hemma i sadeln på Cajsa; mer hemma än på många andra hästar. Trots att vi bara känt varandra i två månader.

Och resan med Cajsa är rolig. Jag låter det ta tid och hoppas kunna vinna hennes tillit.

Idag släppte jag Cajsa i hagen efter att jag ridit. Hon vände sig mot mig och bad om en morot vilket hon fick. Jag gick bort genom hagen för att ge min andra häst Lizzie en morot. Cajsa följde med och ville såklart dela ihop med Lizzie.

Sedan gick jag tillbaka till grinden. Istället för att vandra bortåt i hagen ihop med flocken så följde Cajsa med mig till grinden.

Troligen ville hon ha mer morot. Eller så tycker hon att jag är ganska okej.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Du kan betala för en häst, men du kan inte köpa den

Louise Nyberg | 8/12 - 2021

Att köpa en häst är en lång process med flera ingredienser. Hitta en häst som passar, en häst man gillar, en häst som fungerar och där fördelarna väger över nackdelarna. Sedan att veterinärbesiktning ska klaras av, ett pris ska diskuteras och alla praktiska detaljer lösas.

 

Plötsligt står du där som hästägare och håller i grimskaftet till din nya häst. Den häst du kommer knyta ett band till, uppleva saker med, lära dig nya kunskaper och ni kommer bli världens bästa vänner.

 

Ja, på papperet står du som hästägare men nu börjar en ännu längre process; vinna din hästs förtroende. Bara för att du köpt en häst så betyder inte det automatiskt att din häst köpt att ha dig som sin ägare. Det är ett förtroende som du behöver skapa, ingen tillit som du kan ta.

 

Innan Cajsa, Lizzie och Sockan flyttade hit i höstas så var ”mitt senaste” hästköp Monty (vilket nu är några år sedan). Att introduceras till en ny häst är inte helt enkelt. Tillsammans med den nya hästen ska vi hitta rutiner som fungerar, ett gemensamt språk och försöka tala om för varandra vad vi förväntar oss.

För ja, det är ett givande och tagande. Det är ett relationsbyggande. För att både jag och min häst ska känna oss trygga.

 

Att byta hem och miljö för en häst innebär en stress och en otrygghet. För somliga individer är den omställningen svårare än för andra. Vissa säger att det tar ett år för en häst att bo in sig; jag säger snarare två år.

 

”Det här beteendet hade inte hästen när jag provred.”

Det är klart den inte hade, på provridningen var hästen i en hemmamiljö till skillnad från nu.

”Hästen var mycket lydigare att rida för en månad senare.”

Hur hästen är att rida och hantera förändras; vi måste ha en plan för att skapa så bra förutsättningar som möjligt att prestera.

 

Som Peder säger, du formar hästen i allt du gör. Det är dags att vi börjar inse att det inte bara gäller i ridningen utan också i såväl små som stora rutiner. Hästen lär av vårt kroppsspråk och signaler hela tiden, även i boxen och på stallgången.

 

Med största sannolikhet så kommer du få en vän för livet. Du behöver bara räkna med att det krävs tid, energi och arbete att förtjäna det förtroendet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Du kan betala för en häst, men du kan inte köpa den

Vi behöver leda hästarna

Louise Nyberg | 4/12 - 2021

 

Jag försöker använda tänket i all hantering. Leda till och från hage, in och ut ur boxen, i boxen, på stallgången, uppsittning och så vidare.
Kunna flytta hästen från marken. Be den att hålla avstånd till mig. Kunna påverka vart den ska flytta sig. Få den att flytta sig avspänt. Få den uppmärksam på mig.

 

Hästar ”råkar” inte vara enkla att hantera. Det krävs att vi är konsekventa, fortsätter att be, uppmärksammar vad hästen gör.
Det ”råkar” inte hända olyckor; ofta har vi fått minst tio varningssignaler innan vi blir skadade. Men vi märker den inte för vi har inte kollat efter dem.
Eller, vi vet inte vad vi ska kolla efter. Och vi förväntar oss att ”allt bara ska fungera”.

Jag ber ofta andra som hanterar mina hästar att vara ÄNNU MER konsekventa. Ännu tydligare och markera att mina hästar måste uppmärksamma dem mer.

 

Under en enda vecka inträffade tre händelser som berör ämnet.

 

”Det är för er säkerhet”, sa jag när en av mina hästar försökt mangla sig förbi dem i grinden. ”Innan ni börjar gå, be hästen ta två steg bakåt. Sedan kommer ni ha dens fulla uppmärksamhet, oavsett hur mycket mat som väntar i stallet.”
”Ja, men din andra häst är aldrig svår att leda in.”
”Nej, just nu är den inte det”, svarade jag. ”Men den är 3 år just nu. Om den får flytta på er hur den vill så kommer den inte fortsätta vara skötsam att leda.”

 

Ju lättare det fungerar att flytta hästen, desto enklare blir det för mig att lasta hästen eller hantera den när den blir stressad. Jag har lagt märke till att det finns ett samband.

 

På ridskolan pratar vi varje vecka om vilka hästar vi behöver lägga mer tid på att arbeta från marken. Vilka hästar vi ska lägga några extra minuter på att leda till och från hagen, för att befästa kommunikation och hästens uppmärksamhet på den som leder. Detta för att förebygga olycksrisker.

Jag gav avslutande feedback till en elev på ridskolan under en lektion.
Eleven konstaterade att hästen inte bjudit riktigt så fint som hon velat under ridlektionen, trots att hon värmt upp med att promenera hästen innan lektionen.
”Ledde du hästen lite halvt bakom dig när du promenerade?”
”Ja.”
”Redan där sätter du kommunikationen för hur bjudningen ska bli under ridpasset.”

 

Jag tänker, att släpa/leda hästen efter sig är ungefär som att middag med ryggen vänd mot sin kompis. Svårt att utbyta kontakt då.
Har jag en häst som vill släpa mig efter sig, ser jag till att den inte går längre fram än jag bett den.

 

Jag hade lastat min häst och skulle ptecis åka hemåt med min bil och släp. Då ser jag hur en häst galopperar förbi mitt bilfönster.
Ryttaren hade stått och ordnat med utrustning på hästen; medhjälparen stod framför hästen och höll i den. Plötsligt hade hästen blivit skrämd och galopperat rakt över medhjälparen, som ”klarade sig” undan med en spricka i ett revben.

 

När jag hjälpt dem fånga in hästen och kollat så de var ”oskadda” startade jag bilen igen. Med ens varse om hur farligt det är att hantera hästar, hur illa det hade kunnat gå. Den insikten gav mig en klump i magen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

”Det gåtfulla hästfolket”

Louise Nyberg | 20/11 - 2021

I böckerna så beskriver Harry Potter och hans vänner hur världen är uppdelad som i två delar; trollkarlar/häxor och de vanliga ”mugglarna”.

Ibland beskrivs det hur mugglarna blir provocerade, nästan upprörda, och ifrågasätter varför Harry och hans vänner känner sig ”mer speciella än vanliga människor”.

 

Jag kom på mig själv med att berätta (inför en kompis som inte håller på med hästar) något i stil med ”hästmänniskor och vanliga människor”.

Kompisen blev provocerad och frågade ”Vadå vanliga människor? Vad är så speciellt med hästmänniskor?”

 

Jag hade inte tänkt på att det kanske kunde väcka reaktioner att säga så.

 

Men så hajjar jag allt som oftast till, när fler än mig använder samma uttryck och säger på samma sätt. Nu senast när jag lyssnade på Niclas Hakings podd där han intervjuade Jacob Lundberg. Vid flera tillfällen i podden pratar de om hästmänniskor och ”vanliga männsikor”.

När Niclas frågar Jacob om han har något han är extra bra på att göra i köket så skrattar Jacob. Största delen av sin tid lägger han på hästarna.

 

Har vi ett behov att prata om ”hästmänniskor” och ”de vanliga människorna”? Jo, kanske.

En av anledningarna är att ”hästmänniskor” inte har svårt att förstå den livsstil vi lever. De ifrågasätter den inte och de ber oss inte att förklara våra livsval. Istället får vi svara på vad nästa mål är och hur vi tänkt att vi ska ta oss dit.

En hästmänniska skulle aldrig ställa frågan ”Känner du att du typ kan kommunicera med hästen som om den vore en individ?”. En hästmänniska frågar istället hur relationen med våra hästar ser ut just nu; hur mår din häst och vad trivs den bäst med?

 

Men vi behöver faktiskt ”de vanliga människorna” i våra liv. De ger oss perspektiv, ”ett fönster utifrån” som kommer med nya inputs och de ger oss möjligheten att utbyta erfarenheter! Framför allt kan de tillföra utveckling till våra sport som bygger på många års traditioner och inarbetade system.

Vi ”hästmänniskor” mår bra av att utmanas i det!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.