Helgens hjälte – Lotta Ljungman

Louise Nyberg | 16/6 - 2020

I helgen satt jag på läktaren till en lokal ponnyhopptävling, som genomfördes genom konstens alla Corona-regler.
Jag såg en liten tjej komma in på sin ponny och styra på första hindret. Ponnyn stannade på hindret och i högtalarna hördes domaren säga ”vänta, vänta, du har inte fått startsignal ännu”.
Tjejens ansikte fylldes av förtvivlan; hon tittade upp mot domartornet, letade sedan med blicken efter sin mamma någonstans vid staketet och såg sedan upp på domaren igen.
Domarens röst i högtalarna försökte lugna henne med att hon inte var utesluten, eftersom ponnyn inte hoppat hindret.

 

Hon lugnade sig, fick startsignal, styrde på första hindret och ekipaget tog sig över. Då hördes domarens röst ur högtalarna igen: ”stopp, du är utesluten.”
Den lilla tjejen förstod ingenting och domaren gjorde sitt bästa för att så lugnt som möjligt förklara så bra som möjligt.
”Du har hoppat hinder nummer ett åt fel håll.”
Då kom alla tårar. Tjejen red fram till sin mamma vid staketet; varken tjejen eller mamman visste vad de skulle ta sig till.

 

Banbyggaren, Lotta Ljungman, klev fram till den vilsna tjejen där hon satt på sin ponny. Lotta förklarade, visade och gav tjejen möjlighet att få hoppa hinder nummer ett en gång till innan hon lämnade banan. Lotta hjälpte tjejen med hur hon skulle göra; ekipaget styrde på från rätt håll och tog sig över.

Lotta Ljungman, fotograf: Ann Esping

 

Tjejen lämnade banan med stora tårar nedför kinderna och hennes mamma kom springande för att möta henne. Det var svårt att avgöra vem av dem det var mest synd om. Tjejen som besviket talade om för sin mamma att hon visat henne banan fel när de gått den. Eller mamman som försökte trösta och rädda situationen.

 

Räddningen blev Lotta Ljungman. Hon klev fram till den gråtande tjejen och frågade lugnt; ”ska du tävla här imorgon också?”
Trots tårar lyckades tjejen svara ja.
”Vet du”, sa Lotta. ”Då hjälper jag dig imorgon, vi går banan tillsammans.”
Tjejen nickade och mamman såg lättad ut.

 

Det var underbart att se hur Lotta på ett enkelt sätt visade omtanke, brydde sig och gjorde tjejen sedd. Det var av stor betydelse för tjejen och hennes mamma.
Hjälpen fanns där den behövdes som mest.

 

Vi behöver mer av det här i ridsporten. Vi behöver inte bara vara beredda att ge hjälp, vi behöver också vara beredda att ta emot hjälp. Oavsett disciplin och oavsett nivå.

 

Nej, ensam är inte stark. Vi ska inte bränna ut de eldsjälar sporten lever av; vi ska hjälpas åt och uppskatta det de gör.
Vi ska ta hjälp av all kompetens som finns; de som redan gjort misstag. För att vi själva ska slippa göra samma misstag; det är det minsta vi kan göra för våra hästar. Deras bästa kommer i första hand.

Hur vi ska ge hjälp och ta emot hjälp, det är ett helt annat blogginlägg. Men Lotta var i helgen en förebild för ridsportens ledstjärnor. Hon är en av våra många eldsjälar. Tänk alla våra fantastiska banbyggare, domare och överdomare; som varje helg spenderar oräkneliga timmar på tävling. För att vi ryttare ska kunna rida.

 

Innan jag skulle lämna tävlingen, sa jag till Lotta att det var fantastiskt att se hur hon stöttat ryttarinnan och erbjudit sig hjälpa henne dagen efter.
”Vad gör man inte”, svarade Lotta. ”Annars hade ju ridsporten tappat den tjejen.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Helgens hjälte – Lotta Ljungman

  1. Så bra – både Lottas hantering men att du skriver om det! Två hjältar! Och härligt med den lilla tjejen som inte gav upp!!

Låt oss andas in sommar

Louise Nyberg | 4/6 - 2020

Sommaren är varmt välkommen. Då årets första fem månader inte alls blev som jag tänkt mig, eller som någon alls tänkt sig, så får vi andas lite sommar nu framöver.

 

Tänka träning och tävling utan att ha tävling att åka till, har gjort den här våren annorlunda från alla andra år. Mina ryttare i teamet beundrar jag för det tålamod de visat med situationen som varit och för all hjälp de ställt upp med. Tack, bästa ni.

Adina och Monty ”tävlingsdebuterade” i helgen, dubbelt felfritt. 

 

Året 2020 inleddes för min familjs del med ett besked om bröstcancer, den drabbade var min superhjälte till mamma. Inte nog för att det är jobbigt att ha bröstcancer, det är extremt jobbigt att ha det under en pandemi. För familjen har hästarna varit en tillgång och inte ”ett måste” under den här perioden. En tillgång på glädje. Mamma har följt alla våra äventyr under våren genom social media, filmer, bilder och rapporter.

Mina superhjältar till föräldrar, jag och Goldie. Vi lever ihop på gården men omständigheterna har gjort att det är flera månader sedan jag kramade om min mamma senast. Snart kan vi äntligen åka på hästäventyr ihop igen.

 

För att få ihop vardagen, har min bror under våren lagt ned fler timmar på gården. Han har axlat några av mina och pappas uppgifter, pappa har skjutsat mamma till läkarbesök, jag har tagit mig an några av mammas uppgifter i kombination med ridskolan och ponnyteamet. Brorsan har varit en fantastisk klippa.

Jag, syrran och brorsan.

 

Syrran har precis avslutat sin tre år långa utbildning till hippolog på Flyinge/Strömsholm. Hon har kombinerat det med att satsa på sin häst Manne, pendla hem till oss på gården för att hjälpa till samt arbeta på Sollentuna Ridskola.

Syrrans examensarbete som hon gjort tillsammans med sin klasskompis Fanny Svensson. Denna fantastiska film gav dem ett stipendie på avslutningen med skolan.

 

Längre dagar i skönt väder gör det enklare att jobba. Här bild på Czardas, som fick ridas ut i skogen en sen kväll.

 

Vi jobbar på. Förbereder sommarhagar för betessläpp, krigar mot ogräs, mockar vinterhagar, jobbar på solbrännan. 

 

Det finns alltid saker att fira. Som att kombinera födelsedagsfirande med personalmöte på ridskolan.

 

Chefens häst Bella har haft besvär med ett öga. Hennes nya solbrillor ska underlätta mot den starka solen.

 

Ridskolans älskade ponny Dino, 29år gammal, som ibland tappar elev av ren centrifugalkraft går nu i pension. Ridenews redaktör Catharina har köpt gård dit han får flytta, vilken lycka! Det blir dubbla känslor; samtidigt som jag gratulerar hennes dotter Juno som ser fram emot dagar med Dino, så tröstar jag ledsna ponnyelever som kommer sakna honom otroligt mycket. 

 

Första halvan av 2020 har varit överväldigande, vi får se vad andra halvan utmanar oss med.

”Don’t say, why me: say, try me”

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hur blir jag en bättre ridlärare?

Louise Nyberg | 24/5 - 2020

En ridlärare undervisar en grupp och en tränare undervisar ett ekipage, fick jag lära mig tidigt när jag utbildade mig. En ridlärare förklarar för gruppen hur, teorin i ridning och förmedlar hur det ska utföras i praktiken. En tränare säger till eleven vad det behövs mer eller mindre av och använder sig av diverse övningar för att fylla i det som saknas.

 

Redan när jag utbildade mig så var min vision att jag inte skulle vara ridlärare eller tränare; jag ville vara båda delarna samtidigt.
”Den ambitionen är för stor, det blir för svårt att lyckas”, fick jag höra.

 

Det är fortfarande min ambition och strävan. Jag vill att mina ridskoleryttare känner sig sedda, att jag levererar kvalitet till dem och att det ska kännas individanpassat även i grupp. Trots att gruppen består av tolv ryttare och rider i 45 minuter.
Jag vill inte bara förklara för ryttarna med egen häst vad som saknas, utan även svara på hur och varför. Jag vill inte vända det till vad hästen gör för ryttarens ridning utan snarare till vad ryttaren gör för hästens ridupplevelse.

Maria, Merlot och jag

 

Lyckas jag? Ibland, men jag ser det som att jag har fyrtio år kvar på mig att lära mig saker och utvecklas i min roll. Jag är övertygad om att den dagen jag lutar mig tillbaka och känner mig fullärd så gör jag inte längre ett bra jobb.

 

Vad behöver jag för att lyckas? Kompetensutveckling såklart, men det är mitt eget ansvar. Vidareutbildning, söka information, se andra tränare undervisa och lyssna. Framförallt tror jag en viktig del är att se kollegorna på samma eller andra arbetsplatser som en tillgång snarare än konkurrens. Det vinner både verksamheter, hästar och elever på.

 

Vara påläst och förberedd är en förutsättning. Stå redo med en plan A, plan B, C, D, E och så vidare. Arbeta efter orsak och verkan, leta efter lösningar istället för att belysa problem.

 

Men vi måste också arbeta med mjuka värden. För mig är det viktigt att mina elever känner sig sedda. Varje ryttare tränar på sin nivå, efter sina drömmar och förmågor. Oavsett vilken annan ryttare som är i ridhuset samtidigt.

 

Något jag och andra som undervisar får (inte så sällan) påminna våra elever om är att det är roligt att rida. Trots motgångar, när det är svårt, när inget fungerar och pressen är stor. Att vi gör det här för att vi älskar häst.
Jag får även påminna mig själv om det. Hur svårt det är, hur ofta det blir fel, att jag aldrig blir fullärd; men jag älskar det.

Coachning på tävling 

 

För trots allt ger hästarna och ridsporten så mycket till oss som engagerar sig i den. Ridsporten får barn att växa, gör så att vi inte tar framgångar för givet, gör oss närvarande och ger oss en anledning att kliva upp ur sängen på morgonen.

 

Och jag, ridläraren, får stå här och se magin hända.

Jag, Julie och Imma 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Hur blir jag en bättre ridlärare?

  1. Fint skrivet, Lollo! Jag red bara en termin för dig men du lyckades verkligen få mig och alla andra att känna sig sedda!

När det ibland blir fel

Louise Nyberg | 21/5 - 2020

Ibland blir det lite fel. Ni vet, när man arbetar med kommunikation.

 

Min elev Felicia red i en grupp där föräldrarna ledde sina barn. Uppdraget var att lära barnen rida lätt i trav och så småningom klara av att rida utan ledare.
När jag såg att Felicia klarade av att rida lätt utan problem när hon höll i sig i sadeln, föreslog jag att hon skulle prova utan att hålla i sig.
Felicia satt knäpptyst och såg på mig genom sina glasögon, som fick hennes ögon att se dubbelt så stora mot vad de egentligen var. Hennes blonda hår pekade och stack ut åt alla håll under hjälmen. Felicias blick var gravallvarlig och det såg ut som hon tänkte ”nu har Lollo blivit galen på riktigt”.
Så började gruppen trava igen och Felicias förälder sprang bredvid och höll i ponnyn. Felicia släppte sadeln, släppte tyglarna och började rida lätt med armarna rakt ut.
”Nej, nej, stopp, stopp!”
Jag hade ju bara menat att hon skulle släppa sadeln.

Emma och Killimor Boy 

 

Min första lektion där instruktören pratade engelska, var med Charlotte. Det gick bra tills hon sa;
”Change the reins.”
Byta tyglar? Hur sjutton då? Vad menade hon? Jag försökte lägga tyglarna i kors medan jag red, tills jag insåg att ”change the reins” betyder ”byt varv”.

Min bror red en kort tid på ridskola som barn. Han trodde inte sina öron när ridläraren sa att de skulle göra en volt med hästen. Hur SJUTTON skulle han lyckas få hästen att VOLTA upp i luften, utan att slå ihjäl sig?? Snart blev han varse vad en volt innebar. För honom var det mer logiskt att kalla det för ”en loop”, då förstod han vad ridläraren menade.

På Hufvudsta Ridskola bor numera inte bara hästar.

 

En tränare berättade för mig hur hon hade en vuxen elev, Liselotte, som varje vecka kom med sin häst för att hoppträna. Liselotte hade verkligen behövt ha ett spö för att få sin häst att lyssna på hennes skänklar. Men hon hade aldrig något spö med sig.
”Men herregud, Liselotte!!!” Utbrast tränaren när tålamodet tog slut. ”Om du inte har råd att köpa dig ett spö, kan du väl ÅTMINSTONE bryta dig en pinne i skogen!”
Tränaren tänkte inte mer på det och vände bort blicken mot en annan elev för några sekunder. Plötsligt inser tränaren att Liselotte bundit fast sin häst i ridbanans staket, med tyglarna och hästen hade ett bett i munnen. Liselotte själv befann sig långt in i skogsdungen och bröt sig en pinne.
Tränaren hade inte en tanke på att Liselotte skulle ta det hon sagt så bokstavligt.

 

Ja, det här med kommunikation; är inte bara svårt med hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Var nyfiken på dressyr

Louise Nyberg | 15/5 - 2020

Jag upplever många gånger att dressyr är negativt laddat ord för vissa. För några så är inte dressyr ett dugg upphetsande men för somliga är det extremt mycket ”laddning” i ordet.

 

Tråkigt – inget händer, ryttarna rider bara runt, runt.
Tvång – för mycket disciplin, sporrar, skarpa bett, ryttarna ska få hästen att lyda.
Diffust – vad är det ryttarna överhuvudtaget gör? Vad tittar domarna på?
Måste – det finns med i ekipagets veckoplanering vare sig de vill eller inte.
Inriktning – dressyrhästar som inte får allsidig träning, både fysiskt och psykiskt, är ett problem enligt många tränare.
Korrekthet – antingen är det rätt eller fel, minst antal fel ger högst poäng.

 

Vad ska man kalla det? Jag upplever att de som känner negativ laddning inför ordet dressyr har ett behov att kalla det för något helt annat; antalet varianter är obeskrivligt många men innefattar sällan själva ordet dressyr.

 

För mig ska inte dressyr vara tråkigt: jag vill få ryttare och häst att leka fram kommunikation. Båda ska vara nyfikna.
Det handlar inte om att tvinga någon; istället våga prova, fråga hästen om ibland mer och ibland mindre.

Det ska inte vara diffust. Som Björn Svensson säger i träningen av unghäst; som ryttare ska du göra det omöjligt för hästen att missförstå vad du menar. I rollen som ridlärare behöver jag stötta ryttaren i hur de ska nå det lättare.
Jag tycker inte dressyr är ett måste utan ett kommunikationssätt; som vi använder även i all hantering, hoppning, uteritt och så vidare.

 

Vad gäller varierad träning, så är det viktigare för mina hästars välbefinnande än vad jag själv för stunden känner för att göra. För ridskolehästarna gör vi vårt bästa att ge dem så mycket variation i deras veckor vi bara kan.
Jag försöker att så ofta jag kan ”think outside the box”. För att det i slutändan ska bli korrekt, kanske den häst jag sitter på behöver en helt annan typ av ridning/övning just nu. Ibland behöver jag gå mer på känsla än ridhandboken.

Bonmahon Melanie har inte läst dressyrhandboken. Därför är det min uppgift som ryttare att ha högläsning för henne.

 

Något jag lärt mig, är att en ryttare som inte sitter korrekt kan ändå vara tio gånger mer effektiv i sin ridning än en som gör det. Ibland måste kanske kommunikationen med hästen fungera bättre, innan ryttaren kan arbeta på att få en mer korrekt sits.
Ingenting är svart eller vitt.

 

Jag tänker på dressyr som massage för hästen; genom olika övningar och variation kan jag påverka hästens olika delar och muskler. Precis som man lägger upp ett pass på gymmet.
Min uppgift som ryttare är att sträva efter bättre egen balans, bli snabbare, bli mjukare, bli följsammare och mer lyhörd. Resultatet jag letar efter är att hästen slappnar av i muskulatur, blir lugnare, frustar nöjt, frågar vad mer den kan göra för mig, följer mig.

 

Igen, så har John Ricketts gett mig kloka ord på vägen. Om jag kan, på varje häst jag sitter på, flytta den hästens olika delar så kan jag alltid få den att göra det jag vill. Bakdelen, framdelen. Framåt, vända, åt sidan, bakåt, stopp.
”Tänk inte efter så mycket, bara gör. Känn efter.”
Helt plötsligt blir skänkelvikningar, fattningar och framdelsvändningar korrekta. I samspel med min häst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Dagarna med häst och hästfolk

Louise Nyberg | 10/5 - 2020

”Vad är det för fel med att vara lite tacksam?” Sade plötsligt Jossan. ”Luta sig tillbaka, vara nöjd med det man har och uppskatta det lite oftare. Herregud, vi har massor med saker vi kan uppskatta.”
Jossan avbröt sig själv med att skrika rakt ut i förskräckelse när hon såg hur en fågel lyckats bajsa ned ett av hennes fönster.

 

Hovslagar-Lasse sa till mig över telefon i veckan;
”Lollo, jag tycker du ska säga till dig själv att du är för jävla bra.”
”Ok…?”
”Jamen, tänk så här. Hur många personer kan du komma på som är bättre än vad du är?”
”Eh….”
”Där ser du! Du kommer inte på en enda!”
Och det mina vänner, är vad jag kallar veckans peptalk.

 

”Du borde ta lite mer risker” sa en annan person till mig. ”Chansa lite, varför tänka safe?”
Nej, jag chansar inte. Svaret på varför är för att min familjs, mina vänners och mina hästars välbefinnande kommer alltid först. Det är ingenting jag kommer ”spela casino” på eller ta för givet. Jag tänker värna om det.

Jag får nypa mig i armen när jag inser att jag har mitt största intresse som jobb. Här ser ni mig på min nya ridskolekollega Melenie, som vidareutbildas. Foto Jenny Zachén

Mina arbetsdagar kantas av många flitiga hjälpredor. Denna är bra att ha i spöregn.

Jonna, 5år, vill varje dag nå sitt mål att bli bättre än Peder. Jag är så glad att få vara med på mina elevers ”ridresor”, som den här till exempel. Foto Reed Alveheim

En annan ”ridresa” som jag har förmånen att följa; Linda och Mambo. Jag vet att ridskoleryttare har favorithästar, men jag är också övertygad om att ridskolehästar har favoritryttare.

Jag är så glad att Lyadalens Rocket Man nu bor hos oss på foder i ett år. Det visade sig att hans uppfödare är min klasskompis Madelene Lööf från ridlärarutbildningen. Stort tack till hästägare Jessica Simonsson för förtroendet. 

Stall Grana Ponnyteam är en vision jag hade när jag startade det; idag har det blivit en extra familj bestående av både vuxna och unga. Jag är lyckligt lottad att få dela resan med min syster och att vi kan kombinera våra styrkor.

På bilden: Evie/Monty, Emma/Ballycar, Catrin/Duke och min syster Linda på Manne.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Dagarna med häst och hästfolk

  1. Ja, livet är verkligen underbart och man mår bra av att stanna upp och njuta och att vara tacksam. Tack för ett härligt inlägg.

Inspirerad till att vara dedikerad

Louise Nyberg | 6/5 - 2020

Jag kan definitivt tacka Charlotte Springall för att jag har den livsstil jag lever idag.
Idag ställde jag henne några frågor för att kunna förstå vad som format henne till den deikerade person hon är idag. För svaret är ja; alla som någonsin mött Charlotte vet vilken inspirationskälla hon är.
Jag träffade henne första gången för tolv år sedan, när jag arbetade i hennes tävlingsstall i England. Jag hoppas ni kommer fascineras lika mycket som mig av hennes berättelse.

Charlotte växte upp på Fold’s Farm, som hennes pappa köpte år 1949 och då bestod gården av lantbruk. Han träffade Charlottes mamma när de båda var ute på jakt i New Forest’s landskap där Fold’s Farm ligger.

 

Charlotte fortsätter berätta sin livshistoria:
”I familjen var vi tre döttrar; jag var den mellersta samt en son (som till skillnad från döttrarna var helt ointresserad av hästar).
När jag var elva år gammal, så var det första gången jag kvalade för att komma med i Storbritanniens lag för ponnyfälttävlan.
Jag har alltid varit dedikerad; ridit i Storbritanniens lag för fälttävlan både som ponnyryttare, junior och young rider.

 

Livet på gård är annorlunda; där lever du skyddat och självförsörjande. Du blir ganska outbildad i vad ”livets skola” innebär utanför gården. Vi hade allt vi behövde och lämnade aldrig riktigt gården som barn. Vi hade ingen centralvärme och den stora, vackra gården var kostsam att driva. Livet var ganska hårt. Jag aldrig haft tillgång till utbildade ponnyer och hästar; utan har alltid själv behövt utbilda de hästar jag ridit och tävlat.

 

När jag var tretton år gammal, tränade jag många ponnyer och hästar som ägdes av tränaren Sorrel Warrick. Jag red hästar åt andra samt fick vara hästskötare åt det spanska landslaget i fälttävlan. Count de Balbec reds av Ramon Becker och var min favorit.
Känslan av att vara den lilla tjejen, som så ung på egen hand hade ansvar för hästar på stora tävlingar, red in unghästar och förberedde hästar för tävling; gjorde att jag bestämde mig för att bli tävlingsryttare.

 

Livet med hästar har tagit mig över hela världen; Hong Kong, Holland, Belgien och många år i Australien.
Inklusive att gifta mig med den man som jag trodde hade lika stort intresse för hästarna som jag själv. Faktum är att jag insåg att han föredrog ridbyxor burna av kvinnor snarare än hästar!!!
Jag älskade klimatet som Australien bjöd på och deras sätt att tänka hästhållning så enkelt som möjligt, medan min man kämpade med att acceptera Englands traditionella hästkultur.
När vi efter åren i Australien återvände till England, där jag ansvarade för Sir Mark Prescotts anläggning med inridning och utbildning av hästar. Tills Fold’s Farm kallade på mig igen; vi flyttade dit och jag startade egen verksamhet.

 

Det var arton år sedan. Utöver min hästverksamhet har jag arbetat med tv-produktion (än idag jobbar jag ibland som stuntryttare i damsadel) och drivit flera pubar i London. Drömmen som barn om att vilja bli ballerina krossades tidigt när min lärare sa att min rumpa var för stor, haha. Det har alltid varit i sadeln jag hört hemma.

Livet förändras; jag tog med mig mina hästar och flyttade ifrån Fold’s Farm för tio år sedan. Där startade jag min verksamhet www.charlottespringall.co.uk.
Hästarna har varit min räddning. De ger oss möjlighet att stanna upp och vara i nuet, istället för att leva våra liv i obalans. Det är en gåva som vi borde ge vidare till våra barn; de är framtiden.
Hästarna tillåter oss vara närvarande och hitta oss själva. De ber oss våga känna det vi tänker; det är min livssyn idag.

 

Den 16e april i år, kl 01.00, förändrades mitt liv för evigt.
Jag vaknade att ett ljud, strax därefter hör jag min vän Dane stå utanför huset och skrika: ”det brinner, det brinner!”
Jag springer nedför trappan och ut genom dörren, med mina två hundar hack i häl efter för att mötas av eldsvådor precis utanför. Lågorna omgav stallarna och de andra byggnaderna.

 

Jag började springa mot lågorna och höll min hand framför ansiktet. Jag har sju stycken hingstar som alla behövde placeras i olika hagar, i skydd från branden.
Mina får var största problemet; de går aldrig dit du vill.

 

Uppfödning av den sällsynta hästrasen Cleveland Bay betydde mycket för min mamma när hon levde. Min Cleveland Bay hingst Fold’s Director (den sista häst min mamma födde upp) var jag tvungen att leda tillbaka förbi eldsvådorna. Han var stressad och uppjagad av den dramatiska situationen.
Jag satte på grimman och bad honom; ”Snälla, du måste lita på mig och vara modig nu.”
Alla djur och människor klarade sig. Jag minns inte elden den natte. Jag minns bara färger. Massor av färger i orange.

Charlotte Springall och Fold’s Director 

 

Livet går vidare, jag har idéer jag tänker fortsätta utveckla: utbilda framtida generationer, utveckla mina kunskaper och mitt sätt att vara en medmänniska. Vi måste komma ihåg vad som är viktigt på riktigt; istället för att bara göra utan syfte.
Just nu letar jag efter ett nytt hem, eftersom min hyresvärd saknade försäkring för det som brann ned.

 

Jag kommer inte ge upp. Jag kommer fortsätta träna hästar, ryttare och försöka bevara sällsynta hästraser.
Precis som Lollo har jag möjlighet att resa och undervisa elever; jag hoppas jag kan ge dem oförglömliga kunskaper och förmedla det vidare i resten av världen.”

 

Vill ni komma i kontakt med Charlotte så besök hennes hemsida. Clinics, lektioner, utveckling av ryttare och hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Dedication as inspiration

Louise Nyberg | 6/5 - 2020

I definitely know that Charlotte Springall is a reason for the lifestyle I have today. Today I asked her a few questions to better understand what the recipe of dedication is. Because yes; everyone who ever met Charlotte knows she gives dedication a face.
I first met her twelve years ago, when working at her yard in England. Her story is fascinating to me and I hope that you will appreciate it as well.

 

Charlotte grew up at Fold’s Farm, that her father bought in 1949 and back then it was a dairy farm. He met Charlotte’s mum, hunting in the New Forest landscape where Fold’s Farm is located.

 

Charlotte continues telling her life-story:
” My family grew three girls; me being the middle one and a boy who was totally not into horses. When I was eleven years old, I first tried out for the British team for the pony 3 day event team.
I have always been dedicated.
I did British pony junior and young riders 3 day event team trials.

 

Life on the farm was different; there you are very protective and uneducated in University of life since we were self-sufficient. We had everything we needed and never really left the farm. We had no central heating and the big, beautiful farm was costly to run. Life was quite hard. I have never had trained ponies or horses; instead I’ve trained everything I ever rode and competed.

 

When thirteen years old, I trained many horses and ponies owned by the trainer Sorrel Warrick. I rode horses for other people and looked after the Spanish Olympic team event horses. Count de Balbec was my favourite he was ridden by Ramon Becker.
Being just a little girl looking after these horses on my own at big 3 day events, riding them in and preparing them; I decided to become a competition rider.

 

Life with horses has taken me all around the world; Hong Kong, Holland, Belgium and many years in Australia.
Including getting married to what I thought was the ultimate ”horsey man”. Actually I found out it was the jodhpurs he’d prefers and the ladies in them to horses!!!
I loved the Aussie weather and equine way of no nonsense. My husband struggled with the English traditional ways in equine! I was running sir mark Prescott breaking and pre training yard after returning from Australia but the family farm called and I returned to it to set up business.

That was 18 years ago. I have also qualified to work in tv and still do stunt double, sidesaddle and extras work.
I even ran pubs in London.
I had always wanted to be a ballerina as a little girl but my teacher told me my bum was too big, haha! It always came back to horses.

 

Time has changed; I brought my horses with me and moved to home farm 10 years ago. There I developed www.charlottespringall.co.uk
The horses were my healing. They give us time to stop and be in the moment, instead of living our daily lives without balance. It is a blessing we should pass on to our children; they are the future.
Horses gives us the opportunity to be present and to be at one with ourselves. They ask us to be mindful; this is my ethos today.

 

This year, April 16th 1am, changed my life forever.
I was woken by a noise, to then hear my friend Dane who was standing outside shouting: ”Fire, fire!”
I ran downstairs and out the door, my sausage dogs in tow to be confronted by fire on the front right of the caravan; 10ft from my front door.

 

I ran around putting my palm in place. I have seven stallions who need to be placed in separate fields.
The ewes were the biggest issue; they never go when you want them to.

 

My Cleveland Bay stallion Folds Director (who was the last Cleveland bay my mother bred) had to walk back past the fire. As I put his head collar on, I said: ”You have to trust me now and be brave.”
I don’t remember fire that night; I just remembered colour. Lots of orange colour.

Charlotte Springall and Fold’s Director

 

Moving forward, I am going to expand my ideas: teach future generations, develop what I know and feel so as a human being.
We need to remember we are human beings; not human doings like we’ve become.
I’ve got to find a new home now my landlord wasn’t insured.

 

I won’t give up. I will carry on training horses and people as well as preserving our rare breeds.
I am available to travel and teach and students (like Louise Nyberg); I Hope will always remember our time together and in their own ways show the world how we think.

 

Please get in touch via my website for clinic student training and skills development or riders and horses
❤️❤️❤️❤️❤️

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hur långt är ett ridpass?

Louise Nyberg | 3/5 - 2020

Varje dag reflekterar jag mycket över hästarnas träning. Vad, varför, hur och alla tusen varianter på upplägg. Vad är rätt och vad är fel?

 

Vi har många parametrar som ska vävas in. Hästens ålder, storlek, utbildning, dagsform, målet med träningen, möjligheter till träning, vilken ryttare och så vidare.
För många år sedan, ställde jag som ung ryttare frågan till tränare som ägnat varje dag till att träna hästar i 30års tid;
Hur vet jag att det jag gör är rätt och inte kommer leda till att hästen får skador av slitage?

 

Svaret jag fick; det vet du först efteråt. Trots 30år av att försöka göra allt, så var deras lyckade träning också kantad av misstag. De hade fortfarande inget facit.
En annan tränare sa för några veckor sedan; ”All träning är slitage. Vi får se hästarna som elitidrottare, bygga upp dem, hjälpa dem en skada uppstår, ge rätt kost, skapa rätt förutsättningar.”

 

Eftersom jag själv inte kan tänka mig att ta bort ridningen och träningen i mitt liv, så får jag försöka göra rätt. Jag måste anpassa mig efter hästen. Jag kommer inte göra allt rätt varje gång, men jag kan försöka göra mer rätt för varje gång.

 

Jag började ställa mig själv frågan, hur långt är ett ridpass? Jag började ställa samma fråga till andra; både ryttare, tränare och andra inom hästsporten.

 

Så här svarade Smilla Hjalmarsson, 17 år. Hon bor i Bro, Stockholm och tävlar fälttävlan tillsammans med hästen Jagular Pooh. Han kallas Jaggen och är en rutinerad kille som tillsammans med Smilla tävlar på tvåstjärnig nivå. Förra året red de sitt första junior SM.

Smilla och Jaggen på träning för Victor Victor. Medhjälparen är Linn som suger i sig all kunskap hon kan från marken. 

 

”Hur många minuter ett pass är tycker jag beror på vad tanken och målet för dagen är, samt vad hästen har gjort dagarna innan och hur planen framöver ser ut. En häst som är 8 år är en välutvecklad häst men långt ifrån färdig i sin utbildning om man tänker på att de flesta topp hästarna är runt 12år när de presterar på den högsta nivån.
Om man tar med fram- och avskrittning som tar ungefär 20 min tillsammans kan man tänka sig att passet är runt 50-60 minuter. Alltså blir det runt 30-40 minuter man hinner arbeta hästen på det man har planerat för dagen. I arbetet tycker jag också att det är viktigt för både häst och ryttare att ta korta pauser så att ekipages hinner hämta andan och smälta det man tränar på.

 

Jag tycker att det är viktigt att avsluta med en bra känsla efter ett ridpass så att hästen får en positiv uppfattning av träningen. Samtidigt som jag alltid strävar efter att få avsluta bra måste man välja sina ”strider” och förstå att det kan inte vara helt perfekt varje dag. Då kanske man får sänka kraven just den dagen och göra något som hästen är bra på för att iallafall kunna gå från ridpasset med en känsla att man gjorde det som var bäst för hästen.

 

Det kan vara svårt att veta om hästen tränas för intensivt eller om den börjar bli trött men det gäller att vara uppmärksam. Om man regelbundet känner på sin häst och får en uppfattning hur det ska vara och kan man då snabbt känna om det är något som inte stämmer.
Sedan får man inte glömma att hästarna också kan få träningsverk och att de måste få det för att bygga muskler. Det gäller att anpassa träningen så att hästen bygger muskler men samtidigt får chansen att bli av med slaggprodukter som kan finnas kvar efter hård träning.  Det är viktigt att känna sin häst så att man alltid gör det som känns bäst för hästen!”

 

Jag tycker Smilla sammanfattar det väldigt bra. Hästens muskulatur, senor och leder behöver värmas upp för att minska skaderisk under arbetet. Detsamma gäller att trappa av i slutet av passet.

 

Hovslagar-Lasse pratar om att när han tränade sina hästar så var passen cirka två timmar per häst. Kanske skiljer sig den träningen, då han tränade körning. Men jag tror faktiskt våra ridhästar tränas för lite. Jag anser inte att vi ska hoppa fler språng eller göra fler skänkelvikningar; men gå i hage kan vi räkna som träning. Jag tror fler hästar skulle må bra av längre fram- och avskrittning samt två timmar promenadridning i skogen för att variera ridträningen.

Jag och Ulmus 

 

För på riktigt. När du som hästägare tror din häst tränar hårt så är de inte i närheten av arbetshästarnas många timmar i skogen att dra timmer eller en travhäst i träning för tävling. En tävlingshäst i hoppning och dressyr jobbar hårt, men inte i närheten så intensivt som arbetshästen och travhästen. En privathäst som går en dressyrträning i veckan och en hoppträning i veckan, utför knappast hårt arbete.

 

Mina hästar får pinsamt lite motion när jag jämför med ridskolans hästar. Ridskolehästarna får en fantastisk grundkondition och vi anpassar alla ridpass efter vad varje individ behöver. Ingen häst på ridskolan förväntas prestera över sin nivå.

 

Jag tror inte privathästen behöver mer arbete i form av att hoppa fler hinder eller göra fler skänkelvikningar. Jag tror vi vinner långsiktigt på att skritta fram och av överdrivet länge samt variera träningen med två timmar promenadridning i skogen.

 

Min chef Lindas filosofi, vilken inspirerat mig, är att hästen efter varje pass ska gå tillbaka till stallet nöjd. Den ska ha använt kroppen, gå hem med avspänd muskulatur och en bra upplevelse från ridpasset. Även om missförstånd ibland uppstår när vi tränar, vill vi att hästen avslutar positivt.

Jag och DJ Tambor 

 

”Rid hellre Czardas i tio minuter med bra känsla än 80 minuter med sämre känsla”, säger Nina.
Beroende på vilken häst jag sitter upp på, vill jag i förväg ha ett syfte med varje ridpass. Kondition, styrka, teknik eller helt enkelt bara en stunds samspel.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ballycar Lad – när lycka stavas ”connemara”

Louise Nyberg | 29/4 - 2020

När en resa börjar vet man aldrig hur den kommer bli eller var den kommer sluta. Men för tre år sedan fastnade jag för en connemara som fick följa med hem. Eller, två stycken följde med hem, men det är en annan historia.

 

Hos Ballycar såg jag de kvaliteter som jag letade efter. Jag såg nog inte samma ponny som de andra som var med mig; jag såg slutresultatet. Hur jag skulle nå dit hade jag ingen plan för där och då. Men den kritvita valacken lyste med sin utstrålning och av de fem ponnyer vi provred så stack han ut.

 

Vi köpte Ballycar av Fredrik, Stall FL, i Nyköping. Ett riktigt powerpaket vars energi aldrig tog slut (han är likadan fortfarande).

 

Det var spännande när min mamma skulle åka på mätning med Ballycar.
”Om du inte kan komma hem med honom som ponny så behöver han inte komma hem alls”, tyckte jag.
Det var den svettigaste ponnymätning mamma varit på hittills, men ponny blev han till slut.

 

På varje fråga jag ställde så svarade Ballycar ”varför”. Han hade integritet och var väl medveten om att han var större och starkare än vi som hanterade honom. Det fanns inget ont i honom överhuvudtaget, men vi har fått arbeta fram ett förtroende.
Idag säger min hovslagare att Ballycar är som dag och natt att sko mot vad han var i början. Då var skoningen en diskussion, idag är han avkopplad vid skoningen.

 

En tydlig beskrivning av Ballycar då, är en gång då vi var på tävling. Ballycar skulle stå kvar själv i transporten medan den andra ponnyn skulle starta. Vi hann inte längre än nedanför rampen när det började låta som Ballycar skulle demolera transporten till småbitar. När jag vände mig om såg han rakt in i min blick. Han var knappast stressad eller orolig. Nej, han blängde sammanbitet på mig och demonstrerade ett tydligt ”NEJ” genom en extra smäll i väggen med framhoven.
Ballycar fick som han ville, av omtanke för transporten, och leddes ut.

 

Tävlingen därefter gick det bra att lämna Ballycar själv i transporten. Anledningen var att han kunde roa sig med att studera en pågående fotbollsmatch bredvid parkeringen. Då var han helt nöjd med att bli lämnad. Tills fotbollsmatchen hade paus i halvlek; då började Ballycar protestera mot transportväntan.

Jag och Ballycar vann i år en storhäst klass i hoppning. 

 

Idag har vi sällan problem med att lämna Ballycar själv i transporten. Jag har varit iväg på långa tävlingsdagar i fälttävlan ensam med Ballycar utan hästskötare. Han märks knappt i andra änden av grimskaftet.

 

Den här ponnyn har lärt mig massor. Hans energi och kraft kan vi aldrig ta ifrån honom, men vi kan omsätta den till positivt arbete. Ballycar har lärt mig att jobba med honom, anpassa mig och vi båda möts på halva vägen. Att släppa kontroll är också att ha kontroll; det har skapat ett samspel.

Jag och Ballycar. Foto Mi Ritzén 

 

Till Ballycar har jag ett speciellt band idag. Han vet var han har mig och det har skapat en trygghet hos honom. Samtidigt som han är en ponny som jag varit tillräckligt trygg med att rida ut i skogen på och haft Czardas (då två år gammal) som handhäst.

 

En liten tjej, jag tror hon var sju år gammal, behövde hjälp att ledträna sin ponny som inte var så enkel att ta från hagen till stallet. Jag menade att först behöver jag ledträna ponnyn, och då kunde tjejen öva sig själv på samma sak fast med Ballycar.
Tjejens mamma blev jättenervös men jag lugnade henne med att Ballycar tar hand om henne, så mamman kunde koncentrera sig på vad jag gjorde.
Tjejen ledde Ballycar i ridhuset. Hon såg ut som en miniatyrmänniska bredvid Ballycar. Hon stannade, han tvärnitade. Hon höjde foten uppåt, på den signalen ryggade Ballycar tills hon klev framåt igen.
För mig var det ögonblicket ett kvitto på många timmars arbete. Lyckan när träningen man lägger ned kan ge resultat, även när andra gör samma sak som mig.

Sara som hästskötare till mig och Ballycar på tävling. 

 

Ballycar hör verkligen hemma på terrängbanan. Jag och Emma som startat mest terräng på honom, vet att när startsignalen går så tar Ballycar sin ryttare i mål. Det är som att kasta ett ben till en hund; vår räddare i nöden som krigar för oss.

Emma Oscarsson och Ballycar Lad. Foto Sue Hallström 

 

Den här vita connemaran har redan gett oss så mycket minnen och massor av lycka. Vi ser fram emot resten av resan med honom ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.