Vi behöver leda hästarna

Louise Nyberg | 4/12 - 2021

 

Jag försöker använda tänket i all hantering. Leda till och från hage, in och ut ur boxen, i boxen, på stallgången, uppsittning och så vidare.
Kunna flytta hästen från marken. Be den att hålla avstånd till mig. Kunna påverka vart den ska flytta sig. Få den att flytta sig avspänt. Få den uppmärksam på mig.

 

Hästar ”råkar” inte vara enkla att hantera. Det krävs att vi är konsekventa, fortsätter att be, uppmärksammar vad hästen gör.
Det ”råkar” inte hända olyckor; ofta har vi fått minst tio varningssignaler innan vi blir skadade. Men vi märker den inte för vi har inte kollat efter dem.
Eller, vi vet inte vad vi ska kolla efter. Och vi förväntar oss att ”allt bara ska fungera”.

Jag ber ofta andra som hanterar mina hästar att vara ÄNNU MER konsekventa. Ännu tydligare och markera att mina hästar måste uppmärksamma dem mer.

 

Under en enda vecka inträffade tre händelser som berör ämnet.

 

”Det är för er säkerhet”, sa jag när en av mina hästar försökt mangla sig förbi dem i grinden. ”Innan ni börjar gå, be hästen ta två steg bakåt. Sedan kommer ni ha dens fulla uppmärksamhet, oavsett hur mycket mat som väntar i stallet.”
”Ja, men din andra häst är aldrig svår att leda in.”
”Nej, just nu är den inte det”, svarade jag. ”Men den är 3 år just nu. Om den får flytta på er hur den vill så kommer den inte fortsätta vara skötsam att leda.”

 

Ju lättare det fungerar att flytta hästen, desto enklare blir det för mig att lasta hästen eller hantera den när den blir stressad. Jag har lagt märke till att det finns ett samband.

 

På ridskolan pratar vi varje vecka om vilka hästar vi behöver lägga mer tid på att arbeta från marken. Vilka hästar vi ska lägga några extra minuter på att leda till och från hagen, för att befästa kommunikation och hästens uppmärksamhet på den som leder. Detta för att förebygga olycksrisker.

Jag gav avslutande feedback till en elev på ridskolan under en lektion.
Eleven konstaterade att hästen inte bjudit riktigt så fint som hon velat under ridlektionen, trots att hon värmt upp med att promenera hästen innan lektionen.
”Ledde du hästen lite halvt bakom dig när du promenerade?”
”Ja.”
”Redan där sätter du kommunikationen för hur bjudningen ska bli under ridpasset.”

 

Jag tänker, att släpa/leda hästen efter sig är ungefär som att middag med ryggen vänd mot sin kompis. Svårt att utbyta kontakt då.
Har jag en häst som vill släpa mig efter sig, ser jag till att den inte går längre fram än jag bett den.

 

Jag hade lastat min häst och skulle ptecis åka hemåt med min bil och släp. Då ser jag hur en häst galopperar förbi mitt bilfönster.
Ryttaren hade stått och ordnat med utrustning på hästen; medhjälparen stod framför hästen och höll i den. Plötsligt hade hästen blivit skrämd och galopperat rakt över medhjälparen, som ”klarade sig” undan med en spricka i ett revben.

 

När jag hjälpt dem fånga in hästen och kollat så de var ”oskadda” startade jag bilen igen. Med ens varse om hur farligt det är att hantera hästar, hur illa det hade kunnat gå. Den insikten gav mig en klump i magen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

”Det gåtfulla hästfolket”

Louise Nyberg | 20/11 - 2021

I böckerna så beskriver Harry Potter och hans vänner hur världen är uppdelad som i två delar; trollkarlar/häxor och de vanliga ”mugglarna”.

Ibland beskrivs det hur mugglarna blir provocerade, nästan upprörda, och ifrågasätter varför Harry och hans vänner känner sig ”mer speciella än vanliga människor”.

 

Jag kom på mig själv med att berätta (inför en kompis som inte håller på med hästar) något i stil med ”hästmänniskor och vanliga människor”.

Kompisen blev provocerad och frågade ”Vadå vanliga människor? Vad är så speciellt med hästmänniskor?”

 

Jag hade inte tänkt på att det kanske kunde väcka reaktioner att säga så.

 

Men så hajjar jag allt som oftast till, när fler än mig använder samma uttryck och säger på samma sätt. Nu senast när jag lyssnade på Niclas Hakings podd där han intervjuade Jacob Lundberg. Vid flera tillfällen i podden pratar de om hästmänniskor och ”vanliga männsikor”.

När Niclas frågar Jacob om han har något han är extra bra på att göra i köket så skrattar Jacob. Största delen av sin tid lägger han på hästarna.

 

Har vi ett behov att prata om ”hästmänniskor” och ”de vanliga människorna”? Jo, kanske.

En av anledningarna är att ”hästmänniskor” inte har svårt att förstå den livsstil vi lever. De ifrågasätter den inte och de ber oss inte att förklara våra livsval. Istället får vi svara på vad nästa mål är och hur vi tänkt att vi ska ta oss dit.

En hästmänniska skulle aldrig ställa frågan ”Känner du att du typ kan kommunicera med hästen som om den vore en individ?”. En hästmänniska frågar istället hur relationen med våra hästar ser ut just nu; hur mår din häst och vad trivs den bäst med?

 

Men vi behöver faktiskt ”de vanliga människorna” i våra liv. De ger oss perspektiv, ”ett fönster utifrån” som kommer med nya inputs och de ger oss möjligheten att utbyta erfarenheter! Framför allt kan de tillföra utveckling till våra sport som bygger på många års traditioner och inarbetade system.

Vi ”hästmänniskor” mår bra av att utmanas i det!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vem tar dig under sina vingar?

Louise Nyberg | 14/11 - 2021

I helgen fick jag frågan; väldigt rakt, ärligt och av ren nyfikenhet från någon som inte är aktiv inom ridsport.

Vad är det som gör ridsporten svårtillgänglig att utöva?

 

Kan det vara så att den största andelen utövare, är ryttare som är barn till föräldrar som själva varit hästintresserade? Att hästintresset finns inom familjen, går i generationer eller tillhör den kultur man växer upp i.

För att bli ryttare, så behöver man hitta till stallet.

Det finns de som hittar vägen till att tävla i ridsport och får med sig sina föräldrar in i den. Föräldrar utan tidigare hästerfarenhet som trots det finner en nyfikenhet i att dela barnens intresse. Innan de vet ordet av så är sovmorgon på lördagar som bortblåst, de tar utökat körkort för att kunna dra hästsläp och de står på en framhoppning för att höja hinder. Samma förälder som två år tidigare var livrädd för hästar; de hade ingen aning om att de skulle bli en ponnymamma eller ponnypappa.

 

För det är en betydligt större cirkus att ge sig ut på hästtävling än att hänga med på en fotbollsmatch. Oavsett om ryttaren är barn eller vuxen, så krävs en uppbackning. Omkostnaderna är stora, intresset tidskrävande och den effektiva tiden som vi utövar vår sport är liten.

Vare sig om målet är litet eller stort, så behövs ett team runt den som tävlar.

Jag tänker på vilka otroliga eldsjälar det finns i vår sport. Ridskolechefer som lånar ut sina hästar ryttare som vill tävla, ridlärare som på sina lediga dagar följer med elever på tävling, tränare som helgkvällar finns som telefonsupport till sina adepter och rutinerade tävlingsryttare som tar sig tid att stötta mindre rutinerade på en framridning. Domare, överdomare, banbyggare och funktionärer som arbetar hårt många helger per år för att ge oss möjlighet att tävla.

 

Fälttävlan är om möjligt än mer tidskrävande än dressyr- och hoppsporten. Den kräver också mycket kunskap för att ens kunna börja utövandet; hatten av till er ridlärare som gör det möjligt för ridskoleryttare och nyblivna hästägare att prova på denna fantastiska tävlingsgren.

 

För någon månad sedan, konstaterade pappa att jag har ett kontaktnät runt omkring mig. Personer att rådfråga, bollplank att ringa och källor där jag kan hitta kunskap. Men det har ju inte alltid varit självklart att ha det där kontaktnätet; det har tagit tid att bygga upp och varit svårt att veta var det finns.

 

Alla stigar och vägskäl man möter i ridsporten; det har varit svårt att veta i förväg vad som kommer fungera eller inte. Vilka tränare som matchar vilket ekipage, vilken häst som tar ryttaren längst eller vad bäst förutsättningar innebär.

 

Jag tror på att bolla med sin ridlärare/tränare; vad behöver jag i min utveckling? Jag kan se vad mina elever behöver för att komma vidare, men jag behöver mina tränare för att kunna se vad jag själv behöver.

 

Men om man är ny i sporten; hur gör man? Var tar man vägen? Hur bygger man sitt team?

Oavsett nivå, ambition eller förutsättningar så är svaret; lägg ned tid. Visa intresse; syns du så finns du. Det handlar inte om att ha vassast armbågar; engagemang syns.

Var i stallet, umgås med hästen, sitt på läktaren, gå på clinics och investera i träning istället för tjusigast saker.

 

Jag vill inget hellre än att hjälpa andra i sina ambitioner. Jag är ointresserad av vem som är bäst eller inte. Det är enkelt att säga hur ambitiös man är, men det är långt ifrån alla som lägger tiden som krävs.

Vi står alla med olika förutsättningar, men vad som räknas är hur vi använder dem. Ibland kan det se ut som att andra står högst upp på stegen utan att ha behövt klättra dit, men det stämmer inte.

 

Elever säger ibland till mig att de känner att de står still i utvecklingen eller brottas med motgångar. Om de bara visste, att så känner jag med. Men vi måste börja där vi står.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hästhållning

Louise Nyberg | 30/10 - 2021

Föräldrarna på ridskolan brukar fråga hur deras barns favoritponny brukar gå i hage. De vill planera vilken tid barnen kan ha möjlighet att sköta ponnyn.
Ja, du…

 

Vi börjar varje arbetsdag med att sy ihop och planera timmarna för varje enskild häst av ridskolans 45 hästar.
Begränsad tillgång till hagar gör att varje dags schema behöver skräddarsys så varje häst får sina hagtimmar.
Men, alla hästar är inte kompisar i hagen och alla klarar inte av att gå i alla hagar. Så redan där sker ett pussel.

 

Lägg sedan på lektioner med 100 uppsittningar per dag, hästar som ska ha utbildningstimmar, konvalescenter, tolv stycken ska skos och tio stycken ska prova sadel eller träffa veterinär.

 

Jag besökte ett stall som bestod av två hästar med tillgång till obegränsat stor hage, eget ridhus och egen skrittmaskin. Hästarna gick alltid utan benskydd, trots att de dessutom gick hård träning, hoppade stora hinder och tävlade på hög nivå. Inte en skråma syntes på benen och jag iakttog hur skrittmaskinen var fylld med bommaroch bildäck; för att tillföra träning när de gick där.
Jag har nog aldrig mött hästar som fått så varierad träning som där.

 

Jag åkte vidare till nästa stall där hästarna hade foderautomater i varje box, så att de fodras fyra gånger per dag fördelat jämnt över dygnets timmar.
Även ridhus och skrittmaskin där, men istället för stor hage i kuperad terräng så gick varje häst själv i en mindre och platt hage. Benskydd var en självklarhet, i såväl hage som i all träning.

 

Jag fascineras över skillnaderna och är nyfiken över allas system. Framförallt funderar jag över vad det bottnar i, att hästfolk gör så olika?

Jag körde vidare och utanför bilfönstret låg ett travstall. Varje hagdel långsmalt format för att erbjuda respektive häst möjlighet att springa fram och tillbaka längs med staketet, ikapp med sin granne. Samt en öppnad hösilagebal utanför, redo att med grep kastas in över varje staket.

 

Jag har fått berättat för mig hur stall förr endast tillåtit hagtid på söndagar; för unghästar och andra hästar som reds mindre än övriga i stallet. De övriga hästarna vilade i stallet den dagen och reds de andra sex dagarna i veckan. Då var det inte heller självklart med boxar, utan flera hästar stod i spiltor.

 

Jag tror starkt att alla gör vad de känner är rättför sin häst. Alla är lika starkt övertygade om att deras sätt är rätt och andras sätt är fel.
Men det är nog inte fullt så enkelt. Tradition, erfarenheter, ambitioner och förutsättningar spelar in. De bestämmelser som finns att följa skapar en riktning och ändå varierar hästhållning stort inom de ramarna.

 

För mig känns det självklart att hästhållning är långa dagar i stor hage med hästkompisar. Jag vill ge mina hästar en torr och trygg box att gå in i på natten. Jag vill ha koll på hur varje häst äter, dricker och mår.
I dagsläget har jag svårt att se mig göra på något annat sätt, men det kanske ändras. Kanske väljer jag att göra annorlunda i framtiden.

 

Det ideala vore om alla de hästar som kommer hem till oss fungerar med vår typ av hästhållning. Men det är inte självklart att det är så; att vi ger varje häst vad just den behöver.
Vi behöver skapa förutsättningarna för varje häst, annars är alternativet att byta förutsättningar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vad är det som gör att vi orkar?

Louise Nyberg | 23/10 - 2021

Vad är det som gör att vi orkar. Fylla vatten varma sommardagar, skrapa fram hästar ur lera och överleva långa, mörka vintrar?

 

Vad är det som gör att jag trots att jag inte är en morgonmänniska, skuttar upp ur sängen och rör mig målmedvetet ut till stallet? Varför känner vi i slutet av en lång dag i stallet, att vi bara vill ha mer? Vad är det som gör att vi orkar, fast vi inte gör det?

Ponnyn Evert tillsammans med en av mina stora hjältar här i livet, min mamma.

 

Efter att ha slitits mellan oro och hopp i fem dagar, tror vi oss se ljuset i tunneln. Kommer hästen orka de här motgångarna som den utsätts för, det här kritiska tillståndet?

Veterinärerna jobbar hårt och vi försöker. Men så ser hästen på oss; söker kontakt, lyser upp en stund och tigger morötter. Han har inte gett upp. Han orkar lite till, fortfarande.

Jag kliar på bogen och han njuter. Vår krigare och jag känner hopp.

 

Dagen efter är vi på tävling. En elev som kämpat mot hjärnspöken och motgångar har plötsligt hittat botemedlet.

Lyckan när vi ser eleven rida ärevarv till publikens jubel och mamman kan inte hindra glädjetårarna.

Besvikelsen över att ha förlorat en häst, men hoppfull inför resan med en ny häst. Ett grönt sto, ett oskrivet blad. Mycket jobb kvar men gör framsteg med elefantkliv. Hon kommer gåendes för att möta mig i hagen och hon får mig att le. Jag vågar drömma.

”Vet du, Lollo. Förra veckan kände jag det för första gången. Känslan att hästen var med mig, vi pratade samma språk och vi var faktiskt samspelta. Kanske inte perfekt men känslan var obeskrivlig!”

”Ungefär som att vara nykär?”

”Ja!”

 

Just det, ja. Det är därför vi orkar. Det är därför vi fortsätter. Det är därifrån vi hittar kraft.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

En häst känner när du ler

Louise Nyberg | 10/10 - 2021

”Vet du”, sade jag till eleven på 7år. Eleven spetsade öronen ch såg fast besluten ut att inte missa ett enda ord av vad jag sa. ”En häst känner när du ler.”
”Är det sant?” Eleven tyckte det lät helt otroligt.
Vi pratade vidare om hur känslor och andetag faktiskt kan smitta av sig på hästen. Det påverkar också hur det går för oss i såväl väntade som oväntade situationer.

Dagen efter sadlade jag en av mina D-ponnyer, Tambor, och red ut. Hans energi kändes som den skulle svämma över och jag bestämde mig för att idag behövdes ett längre joggingpass.
Genom skogen och upp på grusvägen. Jag gillar grusvägen; ett fastare, plant underlag som erbjuder trav upp till flera kilometer innan jag behöver vända.

 

Jag fick vända tidigare än jag tänkt mig. Längre fram på vägen, strax in i skogen stod en kille med en stor grå hund. Det var uppenbart att hunden fått syn på mig och Tambor och killen fick då svårt att hålla hunden lugn. Trots att vi befann oss hundra meter ifrån.
Av hänsyn till killen så vände jag och Tambor tillbaka. Efter att ha travat 1,5km så rasslar det till bakom oss.

 

Den grå hunden kommer springandes med kopplet hängande efter; den har uppenbarligen slitit sig från killen.
Tambor blir jätterädd; såklart, han är ju ett flyktdjur med ett rovdjur i full fart bakom sig.
Hunden cirkulerar runt oss och slutar inte skälla. Tambor vet inte åt vilket håll han ska fly men jag känner mig helt trygg på honom. Jag vet hur han reagerar i olika situationer.

 

Killen syns inte till och jag tänker att om jag fortsätter hemåt så kommer hunden följa efter.
Jag beslutar mig för att sitta av. Tambor har tillräckligt tillit till mig för att låta mig fatta besluten i det här läget. Jag låter honom cirkulera runt mig så att han alltid kan ha mig emellan sig och den springande hunden.

 

Var är killen som har hunden? Hunden ser mer stressad ut än att den är road av situationen.
Långsamt kommer killen gående längs vägen. Jag försöker säga till honom att han behöver skynda sig få fast hunden. Antingen kommer hunden skada min häst eller så kommer hästen skada hans hund. Killen meddelar mig att han tänker inte skynda sig att få in hunden.

Då kliver en kvinna ut ur ett hus intill där vi står. Jag är så tacksam att hon dyker upp och hon förklarar att killens hund kommer inte på inkallning. Mycket riktigt, hunden sticker när han försöker fånga in den och sedan kommer den i full fart tillbaka mot Tambor. Och så håller det på en lång stund.

 

Kvinnan håller en chihuahua i famnen som Tambor går fram och ska hälsa på. Han älskar hundar men uppenbarligen inte sådana som springer runt och jagar honom.
Enda sättet att fånga in den lösa hunden på blir att kvinnan får hålla Tambor och jag tar tag i hunden.

 

Killen kommer fram till oss och tar sin hund; han är arg, stressad och skäms. Han vill ta sin hund och gå. Vilket han antagligen gjort om vi inte varit två stycken som stod där och sa åt honom att prata med oss först.

 

Jag förklarade hur skrämd min häst hade blivit, att det var tur att inget barn satt på och hade det varit en annan häst så hade jag blivit allvarligt skadad. Kvinnan talade om för honom att hon ville anmäla detta, då det inte var första gången hunden slitit sig lös. Hon sade också riskerna med att hunden kommer lös, medan jägarna jagar älg i skogen med sina hundar, och att han inte klarar att ge hunden den aktivering som den behöver.

 

Killen är förtvivlad och förklarar att han inte alls vill ha det såhär, att han vet att hunden behöver mer men han vet inte hur han ska lösa det.
Jag föreslår att han ska prata med närliggande stall om att få låna deras ridhus att släppa hunden i, ett förslag som han tacksamt tog emot.
Samtalet blev bra. Jag och Tambor vände hemåt.

 

Tack vare att jag och ponnyn känner varandra väl, så vågade han lita på mig och jag kände mig trygg.
”En häst känner när du ler.”
Ja, de känner av väldigt många fler saker också samt läser av energi, kroppsspråk och analyserar situationer.
Vi kan lägga mycket träning på våra hästar; grundläggande träning som ska fungera oförutsedda situationer. Därför är det viktigt HUR vi leder hästen till och från hagen, in och ut ur boxen, förbi ”läskiga saker” och att vi kan få den att stå still på kommando. Det är den grundläggande träningen.

Om du väljer att inte träna din häst får du göra såhär istället 

 

Men så kommer en klump i magen. Tänk om jag suttit där ensam på en unghäst. Tänk om en av mina ponnyryttare varit ute på Tambor och mött hunden. Tänk om jag hade åkt i backen, tänk om hästen blivit skadad.
Som olyckan på Hufvudsta för några år sedan. När ryttare och häst blev jagade av lösa hundar. Ryttaren föll av och hästen blev biten…

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ponnyteamet bloggar: Lollos tio budord

Louise Nyberg | 2/10 - 2021

Idag har vi (Sara W, Adina, Emmie, Sanna och Adrienne) varit på tävling med Lollo. Vi ingår alla i Stall Grana Ponnyteam och vi tänkte dela med oss av de tio budord (citat) som Lollo berikat oss med idag.

 

1. ”Prata inte under bangång, ni får socialisera er senare.”

2. Ifrågasätt inte – Lollos ord är lag

3. ”Håll hästen rak försjutton.”

4. ”Rid mellan hinderstöden.”

5. Vi frågade Lollo hur många vägringar man får ha under en ritt och vi fick till svar: ”Vad är en vägran för något? Över kommer du alltid.”

6. ”Knack knack med skänkeln – håll igång galoppen. Hästen ser ju ut att sova.”

7. ”Rid inte över funktionären.” (Såvida du inte skriker ”move your ass” eller ”UR SPÅR” först.)

8. ”Du ska ju bara åka till tävlingen och hämta den blågula rosetten, sen kan vi åka hem.”

9. ”Testa inte gravitationen, den funkar.” Med andra ord, ramla för sjutton inte av.

10. ”Hoppa gärna över hindret MED hästen, det ser tomt ut annars.”

 

Dessa tio budord är den gyllene vägen till placering och då slutar det såhär bra:

Med vänliga hälsningar Sara W, Killen, Sanna, Evert, Adina, Monty, Emmie, Silver och Adrienne.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Varför behöver vi försvara oss?

Louise Nyberg | 24/9 - 2021

Ofta undrar jag, om Ingemar Stenmark fick frågan:
”Varför åker du skidor varje dag?”
Han kan knappast ha fått frågan lika ofta som mig; där jag känner ett behov att förklara varför jag lägger så många timmar i sadeln och i stallet.

Varför står jag ofta med känslan, att jag förväntas förklara mig?
Ni vet den där middagen, det där minglet eller det där lära känna en ny person. Jag berättar vad mitt yrke och vad mitt stora intresse är. Jag möts sällan av svaret (eller jo, ibland gör jag det) ”vad häftig!” eller ”berätta mer, hur är det att jobba så som du gör?”

 

Istället möts jag av ”det måste vara jobbigt” eller ”hur mycket kostar det att ha häst”.

 

Det är inte ovanligt att jag får frågan av elevers föräldrar: ”vad är ditt riktiga jobb?”.
Kanske tänker några av mina bekanta att jag snart kommer byta karriär och hitta ett ”vettigare” jobb.
Det tänker däremot inte min familj, de har aldrig ifrågasatt mitt val av yrke. Men de har JÄTTESVÅRT att se skillnaden på vad som är min arbetstid och min fritid. Jag själv har inga problem att definiera de timmarna.

 

Jag möts ofta av ytterligare en fördom och det är att människor tror att det inte finns någon annat samtalsämne att dela med mig förutom hästar.
”Jag har ridit en häst på Skansen en gång när jag var liten.”
Oj, vad mycket vi har gemensamt nu.
Kan vi inte istället prata om genierna som skapat Sagan om ringen-trilogin, vilka av årets sommarpratare som var bäst eller vilka disc-golf banor i Stockholm som är roligast att spela på.

 

Jag tror vad som är viktigast att inse, är att jag offrar ingen tid på hästarna och stallet. Det är investerad tid. Jag har inget jag måste göra, utan många saker som jag väljer att göra. Hade inte viljan funnits hade jag valt bort att göra det.
Lediga dagar, anänder jag till hästar och ridning. För jag vill inte missa de timmarna.

 

Människor jag möter får ställa vilka frågor de vill och jag kanske svarar på frågorna också.

 

Jag vet inte om jag hörde rätt, för pappan och hans dotter befann sig snett bakom mig en bit bort.
Pappan frågade inte sin dotter med nyfikenhet, utan med en fnysning och en ifrågasättande underton hur hon kunde tycka det var så roligt att rida.
Hon visste inte vad hon skulle svara men gjorde så gott hon kunde.
Därefter berättade pappan att det där med hästar var inget för honom.

 

Hade jag varit 100% säker på vad jag hörde, så hade jag klivit in och stöttat dottern. Visat att här står en hästtjej, kanske en sådan som din dotter växer upp att bli.
Någon med starka åsikter, stort driv, ansvarstagande och arbetar målinriktat. Någon som hittar en gemenskap att alltid komma tillbaka till och får längs vägen många vänner under oväntade möten.

Barn ska inte behöva försvara vad de väljer att älska att göra. De ska inte behöva förklara sig eller behöva ifrågasättas.
De behöver känna sig trygga i vad de trivs med och de kan inte få för många förebilder.
Jag blir varm av att se våra yngsta elever se på våra 16-åriga elever som deras största idoler. Plötsligt har de en likadan ryktväska, putsar sadeln likadant och ryktar favoritponnyn lika länge….

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Resan fortsätter

Louise Nyberg | 19/9 - 2021

”Jag är ledsen, Lollo, men jag har tråkiga nyheter.”
Veterinären bekräftade resultatet av ett och ett halvt års letande. Czardas skulle aldrig bli smärtfri; orsaken satt i halsen upptäcktes det.
Undrar om min 6-åriga häst någonsin upplevt hur det är att vara smärtfri?

 

 

För mig är inte ett långt liv samma sak som ett bra liv. Det är min skyldighet att skydda min häst från att ha ont. Ett långt liv kantat av smärta är inte ett bra liv.
Beslutet att Czardas skulle till himlen var inte enkelt. Beslutet gjorde ont.

 

 

Tårar.

 

 

Åker Czardas till himlen står jag utan egen storhäst att rida.
Jag ser på Ballycar som står i boxen. Två alternativ; behålla min vita BMX eller investera i möjligheten att utveckla min ridning vidare. Rent logiskt finns bara ett alternativ; ett beslut.
Ett beslut som gör ont.

 

 

Mer tårar.

 

Spekulanter ringer på Ballycars annons. Även om beslutet att sälja är rätt så fylls jag med oro. Hur ska jag se till att Ballycar hamnar i rätt hem? Tänk om han måste utstå femtio olika provridningar med främlingar nu?

 

 

Men så kommer första provridaren och allt bara stämmer. När jag ser hennes leende och hur förälskad hon är i min vita BMX; då vet jag att jag inte längre tittar på min egen häst. Det är hennes häst jag ser. Hon kommer överösa Ballycar med kärlek.
Den insikten gör mig lycklig och trygg; men det gör ont att landa i tanken på att jag kommer lämna över grimskaftet.

 

 

Ännu mer tårar.

 

Jag provrider en häst för köp, två provridningar på samma häst. Jag försöker landa i tanken på att det här kanske är min framtida kompis och inser snart att den här hästen får mig att le. Då är det rätt häst. Då känns det rätt.
En tredje provridning är inbokad och praktiska överenskommelser är klara. Men så ändras förutsättningarna. Hästen rinner som sand mellan mina fingrar och jag får inse att den drömmen finns inte mer.

 

 

Jag var inte beredd på besvikelsen som kom.

 

 

Czardas fick sin sista sommar hemma. Äta gräs ihop med sina vänner. Sista kvällen hemma hade vi våra sista timmar ihop.
Jag ryktade och friserade man, svans, öron, hovskägg och kronrand. Schamponerade, pälsglans, flätade. Det fanns ingen anledning att göra hela den proceduren men mitt behov att göra det fanns.

 

 

Samma procedur som inför tävling. Men vi fick aldrig tävlandet ihop, jag och Czardas. Vi fick aldrig jobba ihop oss till ett team. Vår resa slutade innan den började.

 

 

Tårarna var i vägen när jag lämnade över grimskaftet och sa hejdå.

 

 

För mig var det viktigt att vara en seriös säljare till Ballycars köpare. Jag ville förbereda henne till 150%, skapa så rätt förutsättningar som möjligt och vara öppen med alla svar.
Till sist stod vi där. Ballycar besiktad och affären klar. Jag lämnade över grimskaftet och Ballycar såg mig lämna stallet.

 

 

Konstigt att det känns rätt när jag står i tårar.

 

 

Jag frågade mig själv hur jag skulle kunna ställa in mig på en ny häst. Vad sökte jag? Vilken känsla letade jag efter?

 

 

Och där stod han; i stallgången och såg på mig. Samma uppsyn som Czardas, samma vilja som Czardas att vara med. Samma energi att rida, samma ambition till att arbeta. Magkänslan stämde och allt kändes rätt med den här hästen
Nu börjar en ny resa, tänkte jag.

 

 

Men hästen gick inte igenom besiktningen.

 

 

Så här står jag nu och det känns ganska tomt. Letandet efter häst är igång och fortsättning följer.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ok att vara sig själv

Louise Nyberg | 13/9 - 2021

”Lollo, du gav mig ett nytt sätt att se situationen på. Hur vi kan göra för att stötta min dotter till att hennes personlighet blir hennes styrka och inte ett hinder. Det är en fantastisk egenskap som ledare att se individernas olika personligheter i gruppen; och låta dem stärkas och utvecklas i det.”

En oväntad feedback som jag tacksamt tog emot. Ju mer jag tänker på det, ju mer sanning ser jag i det som mamman sa.

 

Den där eleven som kan se mer upptagen ut att prata med sina kompisar än att fokusera på uppgiften. Såklart att de ska lyssna på mina instruktioner, men vad härligt att se just den eleven slappna av. Det är ju ett tecken på att den eleven trivs där den är och är bland vänner.

Jag vill ge eleven mer fokus, men inte ta bort den unika förmågan att närsomhelst knyta nya kontakter och hitta en vän i alla hon möter.

 

”Lollo, det där gjorde jag riktigt bra faktiskt.”

Att höra en tjej säga så om sig själv, är faktiskt inte vanligt. Men jag har en sådan elev. Jag berömmer den eleven att hon vågar ge sig själv beröm, för hon gör det aldrig på någon annans bekostnad. Tänk vilken styrka, att kunna lyfta sig själv.

 

Den där eleven som aldrig syns men som vi ridlärare ser. Den som aldrig tar plats men som alltid är på plats. Samma elev saknar mod att våga mest, men strävar hårdast för att dens vilja är störst.

För mig blev det en aha-upplevelse när jag gav den eleven nya möjligheter. Resultatet blev att eleven blommade ut. Eleven gavs en möjlighet att synas, vågade plötsligt ta plats, fick mod att pröva nya saker och lade i en extra växel för att lära sig ännu mer.

 

Sedan en annan elev, som jag behöver påminna att det faktiskt är jag som har lektion. Eleven som gärna undervisar sina kompisar, när den i själva verket borde fokusera på att rida. Eleven med tusen frågor, som jag inte vill bromsa ned utan hjälpa att hitta rätt tempo.

Jag ser elevens alla möjligheter och försöker matcha dem rätt.

 

En elev undviker all form av kommunikation med andra; det är därför den eleven trivs bäst med hästarna. Av samma anledning blir den eleven riktigt duktig på hästhantering; så illa tvungen att klara sig själv för att slippa fråga om hjälp.

Det som borde vara elevens hinder här i livet, levererar istället självförtroende.

Och så eleven som redan väldigt tidigt i livet är en slags superhjälte som slåss för rätt och fel. Helt ovillig att kompromissa; det kommer ta tid för den eleven att inse att svart och vitt ibland är grått.

En tränare ber eleven använda spö på ponnyn som slutat lyssna. Eleven vägrar göra som tränaren säger, oavsett hur många som ser på eller hur känd tränaren än är.

”För man slår inte en ponny”, eleven spänner ögonen i tränaren.

Elevens förälder ser på. En olydig ponny, en olydig elev eller helt enkelt ett barn som vågar säga sin åsikt?

 

Ibland är det vit, grått, svart eller en regnbåge med färger. Som vuxen behöver jag stärka mina styrkor snarare än att sänka mina svagheter.

Det vore fantastiskt om jag kunde hjälpa barnen se sina egna styrkor, och växa sig starkare i dem.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.