Ryttarens utbildningsstege

Louise Nyberg | 13/8 - 2019

 

Varför börjar man att rida? Alltså inte ”återvändare” till ridsporten utan de som faktiskt börjar rida.

Några av de exempel jag hört;
”Jag såg en ryttare galoppera i skogen och det såg så härligt ut att jag kände mig inspirerad att börja.”
”Jag har alltid gillat djur.”
”Mamma tvingade mig.”
”Varje gång mitt barn såg en häst kastade hon sig ur barnvagnen mot den, så jag lät mitt barn börja på ridskola.”
”Jag ville träffa mycket tjejer och i stallet var det gott om dem.”
”Jag tror det är bra med individuell idrott för barn.” (En förälder som inte insett att ridsport är lagsport på högsta nivå.)

Nu när du kommit fram till att du vill börja rida, oavsett orsak: grattis! Välkommen till min absoluta favoritsport som du kan hålla på med i all oändlighet.

Många som börjar med ridningen ser bara slutresultatet (eller, det förväntade slutresultatet) framför sig:
– Peder Fredricsson
– Tinne Vilhelmsson
– Sara Algotsson Ostholt
– Egen häst
– Eget tävlingsstall
– En plats i ridskolans specialdressyr
– Allsvenskan
– En veckas äventyrsritt på Las Pampas

Emilia och DJ Tambor 

 

Det de många gånger (oftast inte) ser är den långa utbildningsstege som väntar.

Steg 1: Våga klappa hästen. Om du tycker hästarna är stora, så får du inse att hästarna alltid kommer vara större än du. Annars kommer du inte kunna rida på dem.

Steg 2: kunna leda hästen. Det är en förutsättning om du ska kunna ta den från stallet till dit du ska rida. Nej, räkna inte med att privat hästskötare ingår i priset när du bokar ridlektion.

Steg 3: för att kunna rida så behöver du kunna sitta upp och sitta av från hästen. Helst utan att ge hästen en dålig upplevelse eller äventyra din egen säkerhet. Fallskärm eller säkerhetsbälte har du inte tillgång till i sadeln.

Steg 4: du tycker det är sjukt svårt att hålla koll på styrning, start och stoppknapp när du rider. Grattis kompis, glöm inte alla remmar och utrustning som du samtidigt ska lära dig att ta på och av i samband med ridlektion.

Steg 5: du börjar få kläm på det här med start, stopp och styra. Men det är bara för att du ridit samma häst de senaste fem gångerna. Snart blir du varse att olika hästar kan svara olika på samma signaler.

Steg 6: du ska inte bara kontrollera din häst utan också dig själv. Eller som en av mina vuxna elever sa till mig; ”alltså Lollo, du FATTAR INTE hur svårt det är att lära sig rida lätt. Det är det SVÅRASTE med ridning!” Vänta du bara, tänkte jag.

Steg 7: äntligen fungerar lättridningen. Men då ska du inte rida lätt i traven längre. Helst utan att ramla av.

Steg 8: det ställs krav på att du ska kunna ridvägarna på ridbanan. Nej, du får inte ha med dig karta och kompass.

Steg 9: galoppfattning. ÄNTLIGEN tänker du, det ser ju så härligt ut! Efter 300 försök så sitter du med skräckblandad förtjusning, fjärilar i magen och ett leende från öra till öra av att ha lyckats få till två galoppsprång.

Steg 10: skritta i skogen. Det närmaste du någonsin kommit uteritt, du är nästan som Zeb Macahan. Du förstår inte varför ridläraren har onödigt lång säkhetsgenomgång och överdrivet säkerhetstänk för skogspromenaden. Tills du får känna på att du sitter på ett flyktdjur som reagerar för minsta fågel.

Steg 11: du förstår inte ett dugg när ridläraren börjar förklara tempoväxling. Aha-upplevelsen inträffar när du inser vilken tävlingscykel av högsta klass hästen du sitter på är. Möjligheten till att antalet växlar är gränslös. Om du lyckas hitta dem och behärska det.

Jag trodde att det här inlägget skulle räcka till att visa alla stegen på ryttarens utbildningsstege fram till tävling. Nu inser jag att det inte gör det; ni kan alltså vänta er uppföljning framöver. Utbildningsstege till dressyrryttare, hoppryttare och fälttävlansryttaren.

Hur lång tid det tar för dig att nå ditt förväntningade resultat är beroende på din talang och vilja att lägga ned tid och träning. Det underlättar om du gillar själva resan du gör till ditt mål: det vill säga spendera tid i sadeln, tid med din häst och tid med andra som fastnat för det här intresset.

Ett uttryck jag fått med mig när jag lärde mig rida; ju mer du kan desto mer inser du hur lite du kan.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Berätta om dina förväntningar

Louise Nyberg | 8/8 - 2019

 

Om du är en elev som rider en gång i veckan på ridskola, betyder det att du har en hel vecka på dig att gå och ladda inför det kommande ridpasset. Du kommer till ridskolan med tydliga förväntningar på vad du vill ska hända under ridpasset.

Om du åker iväg på en tre dagars hoppkurs, åker du dit med en tydlig förväntan och målbild av vad som kommer hända under kursen. Detsamma gäller om du åker på dressyrtävling med din häst; dina förväntningar är att du kommer rida programmet lika bra som du gör hemma i ridhuset.

Besvikelsen kommer när prestationen inte motsvarar dina förväntningar; det blev inte som du hade tänkt dig. Du lyckades inte fatta galopp, du ramlade av varje lektion på hoppkursen och din dressyrhäst vågade inte gå förbi domartornet.

Du suckar. Du berättar för dina ridkamrater hur besviken du är över att inte ha lyckats med dina förväntningar. Du pratar med mig, din tränare, och berättar om dina förväntningar som du mer än allt annat vill lyckas med.

Det är bra. Det är jättebra att du har ambitioner och vill. Det är bra att du vet vilka förväntningar du har. Men du glömmer en sak.
Du glömmer bort att berätta dina förväntningar för en viktig person i träningssatsning. Den viktiga personen är inte du själv, inte din tränare och inte dina kamrater.
Den viktigaste som behöver veta dina förväntningar är din häst.

När jag åker på hoppträning med min Czardas, 4år, så är min förväntning att vi ska lyckas hoppa felfritt och åka hem som ett mer utvecklat hoppekipage.
Czardas kommer dit utan att veta vad som förväntas av honom och han försöker under träningen lista ut vad han förväntas fokusera på. Är det läktaren, de andra hästarna, vattenmattan, spegeln eller hindren?
”Vänta nu, har jag en ryttare på ryggen också?” tänker Czardas. Ryttaren, det vill säga jag, försöker säga något.
Det kan ta flera år för en hopphäst att lära sig vad som förväntas av den när den kommer in på en hoppbana.

Czardas

Min ponny Imma är idag en läromästare som hjälper orutinerade ryttare runt hoppbanan. När hon var 6år och debuterade hoppning med mig  var allt nytt. Framhoppning, rörig tävlingsplats, tävlingshinder och speaker tyckte hon var jätteläskigt. Imma behövde mig som trygghet att dirigeras runt på tävlingen. Efter att vi tävlat några gånger kände jag hur Imma tog över taktpinnen och då visste jag att hon var redo att starta med ponnybarnen.

Imma och Lilly

 

I helgen startade jag Ballycar i Skåne. Han är snabb och älskar att kriga på terrängbanan. Av han och mig så är det bara jag som gått banan innan; jag vet vad vi har att förvänta oss och inte han. Vissa av hindren kommer snabbt ur sväng, till exempel vattenhindret låg gömt bakom ett annat hinder. Jag behöver vara förberedd för att kunna ge min häst rätt förutsättningar att lyckas. Jag behöver vara den av oss med en taktik.

Jag och Ballycar från helgens fälttävlan. 

 

När du sitter upp på din häst så vet den inte vad du förväntar dig av den. Du behöver vara den som säger till din häst att du vill att den ska lyssna för din skänkel. Du behöver lära dig hur du ska göra det och du behöver vara nyfiken för att hitta en lösning. Bli inspirerad av hur andra gör, inte att de gör det.
Detsamma gäller att hoppa, öva fattningar, öppna och så vidare. Du sitter upp i sadeln med en förväntning som du behöver kommunicera ut till din häst. Om du inte upplever att hästen är intresserad av att lyssna till det du har att säga, så är det en unik chans för dig att träna på hur du ska nå fram.

Hästen behöver din hjälp att leva upp till dina förväntningar. Det som du och jag tycker är självklart är inte alltid självklart för våra hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Aminda – fälttävlansryttaren med drömjobbet

Louise Nyberg | 4/8 - 2019

Min syster föreslog förra sommaren att vi kunde åka med några hästar till Skåne för att vara med på en fälttävlansvecka där. I samband med den fick jag träffa Aminda Ingulfson, fälttävlansryttaren med många ess i rockärmen.

Hon är C-tränare, driver eget företag med 6 hästar samt arbetar som forskningsassistent inom biomekanik på häst på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Att Aminda är civilingenjör i teknisk matematik och examinerad beridare från Flyinge har gett henne drömjobbet på SLU.

Jag var nyfiken att veta mer om Aminda och passade på att fråga henne nu när vi var i Skåne och tävlade fälttävlan.

Aminda och Rozie

 

 

Nu är veckan ”Sommarfälttävlan i Skåne” precis avklarad där du ingår i det team som organiserat och genomfört veckan. Hur känns det nu när veckan är över?

Sommarfälttävlan i Skåne arrangeras för andra året i år. Tanken är att det ska bli ett årligt återkommande arrangemang någon gång under sommarmånaderna. Vårt mål är förutom att arrangera tävling att sprida kunskap och sprida sporten. Därför lägger vi fokus på introduktioner som Sugar Cup och kurs för fälttävlanskort. Vi har en kunskapsdag med intressanta föreläsare som själva oftast har en anknytning till fälttävlan. I år hade vi ett hinderbanelopp där man kan vara med utan att ha något hästintresse alls, men ändå få se hur en terrängbana ser ut, och förhoppningsvis komma tillbaka senare i veckan för att se hästarna ta sig an samma bana. Målet är i framtiden att fälttävlansSverige möts under en vecka i Skåne och umgås och har trevligt och unga kan inspireras av gamla (och kanske även tvärt om).

 

Många arrangörer runtom i Sverige jobbar hårt för att erbjuda oss ryttare bra tävlingar. Har du något tips till andra som arrangerar tävling?

Att arrangera ska vara kul! Se till att ha tillräckligt med funktionärer så ni inte blir utbrända. Bjud på lite godis så håller funktionärerna humöret uppe. Försök skaffa lite sponsorer, med fina hederspriser blir ryttarna lite extra glada också.

 

Du rider 6st hästar just nu varav 4st är dina egna, samtidigt som du är forskningsassistent.  Jag är nyfiken på hur du löser ditt vardagspussel?

Vardagspusslet är svårt. I perioder får vissa saker vänta lite, och det handlar hela tiden om att prioritera. En viktig sak är att ha ett bra team runt sig, så om jag är borta från stallet en dag så finns någon som tar hand om hästar och stall. Hela mitt liv är väldigt flexibelt och ändras från dag till dag, då är det viktigt att också mitt team är flexibelt. Tex min tränare brukar kunna byta träningstider med kort varsel, mina elever likaså. Mitt jobb på SLU kan jag göra när som helst, ofta blir det kvällsjobb. Men ibland är det tufft, som nu när det varit Sommarfälttävlan har två hästar fått vila helt i 10 dagar och de andra fått gå lite varannan dag.

 

Är det fälttävlan som är inriktningen med alla sex hästar du rider?

Grundplanen är att alla går fälttävlan. Jag har en som inte tycker dressyr och terräng är så kul, så han får gå hoppning. Planen är att han ska tävla lite och sen säljas till någon som vill hoppa med honom. Men jag börjar alltid med fälttävlan med alla hästar, om jag sedan upptäcker att någon häst är bra eller dålig på något specifikt så kan man ändra planen. Det viktigaste är att lyssna på hästen så den får göra det den känner sig bekväm med och tycker är roligt.

 

Vilken tävlingssäsong du haft i år! I juni tog du silver på nordiska mästerskapen i fälttävlan för seniorer och guld med laget, du red huntingen i Falsterbo och nu i helgen vann du klassen DM för Skåne Senior i fälttävlan.
Din pappa säger att du är inne i ett bra flyt just nu, dina hästar är i bra form och det ligger mycket hårt arbete bakom. Vad säger du själv?

Denna säsongen har varit helt otrolig! På 21 starter i år har det blivit 15 placeringar. Höjdpunkten såklart nordiska med lagguld och individuellt silver och en individuell tredjeplats i klassen på min andra häst. Just nu har jag väldigt fina hästar som jag tror på. Jag har kämpat länge och inte gett upp! Jag vill hela tiden bli bättre och försöker hela tiden lära mig mer. Jag har hittat tränare och inspirationskällor runt mig som jag hela tiden kan prata med och diskutera med för att bli bättre. Man blir inte bättre om man inte utmanar sig själv och vågar prova nytt. Om en tränare säger att jag ska ändra något så ger jag det alltid en chans, även fast det inte alltid känns bättre just då, men förhoppningsvis kan det ge resultat över tid. Men då gäller det också att man har förtroende för sin tränare och litar på att det den säger är rätt. För mig är personkemi med min tränare väldigt viktigt.

 

Hur var det att starta Falsterbos hunting? Vad behöver man vara beredd på om man vill starta den klassen?

Huntingen i Falsterbo är alltid rolig att rida. Att få rida in på den stora arenan med fullsatta läktare är oslagbart. Jag tycker konceptet med att snabbast vinner är fel, folk tror att detta är fälttävlan, vilket det inte är. Själv ser jag det mer som reklam för mig själv och mitt fokus är att representara mig själv och mitt varumärke på ett respektabelt sätt. Dels väljer jag en häst som hoppar bra, så att jag förhoppningsvis är felfri i hoppningen. Jag väljer också en som är kvick, då hindren kommer väldigt snabbt under terrängdelen och både häst och ryttare behöver reagera snabbt. Jag väljer också en häst som inte bryr sig så mycket om publik och omgivningen, eftersom det kan vara lite mycket under ritten. Dock tror jag att det kommer se annorlunda ut nästa år. Kanske rids terrängdelen på en optimaltid, och man får tilläggssekunder utifrån den, och sedan är hoppningen en omhoppningsbana. Återstår att se.

 

Du är uppvuxen i Norge och började tävla fälttävlan där innan du flyttade till Sverige. Hur skiljer sig förutsättningar som fälttävlansryttare i Norge och Sverige?

Förutsättningarna för fälttävlan i Sverige och Norge är väldigt olika. I Sverige har du många fler tävlingar per år. Om man dessutom som jag bor i Skåne så har man fälttävlan nästan varannan helg under hela säsongen. Även Danmark är nära, så behövs det kan man snabbt åka dit. I år har jag gjort 21 starter och då har 17 av de starterna varit max 2 timmar bort. När jag bodde i Norge hade jag 5 timmar till närmsta fälttävlan.

 

Ditt arbete som forskningsassistent på SLU, kan du berätta lite om vad ni gör?

Det bedrivs en hel del forskning om hästens rörelseapparat, det mesta fokus ligger på hältor och symmetrier/osymmetrier. Jag har fått börja på en ny inriktning som tittar på prestation hos sporthästar, och tittar då bara på friska hästar. Just nu tittar jag på hästar som hoppar två hinder och försöker hitta sätt att mäta hur bra de är. Och vad är bra egentligen? Vad är ett normalt språng och vad är ett bra respektive dåligt språng? Eftersom ingen riktigt har tittat på detta än så finns inget program som kan hjälpa oss på vägen till dessa svar. Så under tiden måste jag göra ett program som kan räkna fram siffror på de saker vi ser, så de kan jämföras.

 

Slutligen: all kunskap du samlat på dig hittills med din bakgrund, hur tänker du kring hållbara hästar? Vad tycker du att vi ryttare behöver tänka på?

Om hästen inte håller har man ingen häst att rida på, vilket är tråkigt för ryttaren, men framförallt tråkigt för hästen som oftast har ont någonstans. Därför är det viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet vad du gör med din häst. Jag försöker tänka så att varje pass ska ha ett syfte. Om jag rider ett dressyrpass på ridbanan så kanske syftet är att träna program. Jag försöker också alltid variera underlag. Jag kanske rider program på fibersand en dag och nästa gång jag rider på ridbana så rider jag på sand/träflis. Som fälttävlansryttare rider man ju ofta på gräs, så jag rider ofta på gräs, nästan alltid utan broddar så hästarna vänjer sig vid att halka lite ibland, och för att det är mer naturligt och sliter mindre på leder. Förutom underlag är det viktigt att variera arbetet. Om du rider dressyr så se till att du inte gör samma sak varje gång, utan variera. Sen är återhämtningen jätteviktig. Se till att låta hästen vila efter en intensiv tränings- eller tävlingsperiod. Och se till att dessa perioder inte blir för långa. Det där är ju lättare när man har fler hästar, då har man ändå något att rida och tävla på även fast någon vilar. Sammanfattningsvis, variera arbetet, variera underlaget, låt hästen få tid för återhämtning både korta och långa perioder, lyssna på hästen och våga stryka dig från en tävling om den inte känns helt hundra.

Aminda och Hot Cup

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att genomföra en tävling

Louise Nyberg | 29/7 - 2019

I helgen har vi startat på Väsby Ridklubbs fälttävlan;
– Linda och Manne H100 på lördagen
– Jag startade min D-ponny Ballycar i H80 lördag.
– Emma och Killen P70 söndag.
– Nellie och Silver P60 söndag.
(H står för storhäst klass och P för ponnyklass, siffran är klassens höjd.)

 

Vi hade lagt upp en plan för hur veckan skulle se ut med ridpass, vila, packning, foderstat, tider osv.
– Min plan med Ballycar fick jag ändra pga ett skavsår som jag ville låta läka. Därför fick jag rida alla pass barbacka inför tävlingen. Ballycar visade sig på måndagen vara i akut behov av skoning med fyra lösa skor (funkar inte att tävla fälttävlan med lösa skor).
– Emmas plan med Killen fick ändras då han tappade en sko tre dagar innan tävling och vi inte ville att hoven skulle slitas på.
– Nellies plan med Silver fick ändras då han tappade en sko en vecka innan tävling. Nellie 11år fick istället öva sitt dressyrprogram på jättehalvblodet Ulmus. Silvers hov behövde vila i väntan på en sko.
– Syrran behövde både hinna med projektet ”bygga ny gödselstack” på gården och trimma Manne inför tävling.

”Projekt Gödselstack” sommaren 2019

 

Som om inte det var nog så var dagarna under veckan otroligt varma. Vi hjälptes allihop åt med att fylla vatten till hästarna flera gånger per dag, bygga nya hagar med skugga, svalka hästarna med bad i spolspiltan och ta in dem i stallet de varmaste timmarna.

Sommartid behöver vi sprida ut hösilaget så det inte blir dåligt av värmen.

 

Ett annat uppdrag varje vecka: handla

 

Behoven av skoning lyckades vi lösa genom att boka en hovslagardejt dagen innan tävlingen. Samma morgon trodde jag att vi skulle behöva ställa in skoningarna (och tävlingarna) pga värmen. Vår stackars hovslagare slet hårt i värmen och jag vet inte hur jag ska kunna tacka för den räddningen.

Vi kom iväg på tävling till slut.

 

Lördagen red jag min dressyr; Ballycar började programmet spänt men blev bättre. Manne var lite väl laddad i sin dressyr men syrran skötte det med ro.
Hoppningen var Ballycar felfri, Manne petade ett hinder.
Båda två hästarna klarade veterinärbesiktningen. Under dagen såg vi till att hästarna skulle klara värmen så bra som möjligt. De trivdes bra i sin transport och återhämtade sig snabbt.

Hästarna serveras vatten, kraft, hö och salt.

 

I terrängen glänste Manne, lekte igenom banan och satte ytterligare ett kval till 2* klass. Felfri på hinder och i tid.
Ballycar fick terrängen att kännas enkel och gick i mål felfri på hinder och i tid. Innan terrängen låg vi utanför placering men slutade på ett så bra resultat att vi kom trea.

Söndagen red Nellie och Emma sina dressyrprogram utan missar även om hästarna kändes spända. Killen felfri i hoppningen och Silver ett pet.
Hästarna gick igenom besiktningen, blev ordentligt omhändertagna i värmen och ryttarna såg till att äta samt dricka mycket för att orka med dagen.

Nellie och Grennan Silver. Foto: Gerd Eriksson 

 

I terrängen gjorde båda tjejerna jättefina rundor och var felfria på hinder. Då Nellie var den enda i sin klass som lyckades genomföra alla tävlingsmomenten så räckte det till vinst.

Segerbild precis innan jag och Emma kastar Nellie i vattnet.

 

Är jag nöjd med min tävling i lördags?
Dressyren vet jag att vi kan få till en jämnare ritt, om vi sätter det lika bra på tävling som hemma. Inte riktigt där än men snart.
Hoppningen felfri men jag vet att jag kan få till jämnare anridningar. Balansen är bättre nu än för ett halvår sedan.
I terrängen red jag fortare i början och långsammare i slutet, det vill jag få till jämnare istället.

Det är det jag är mest nöjd med; att det fortfarande känns som det finns utvecklingspotential i alla delarna.

Tack alla medhjälpare denna helg! Ni är guld värda!
Och till sist; tack Ballycar. Min räddare i nöden och krigare till döden; på mer än ett sätt.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Att genomföra en tävling

Ibland behöver jag göra föräldrar besvikna

Louise Nyberg | 21/7 - 2019

Först och främst, vill jag tacka mina tio underbara ungdomar som gjort årets lägervecka till en toppenvecka.
Fantastiskt roligt att jobba med er, vara med er på resan och tillsammans jobbar vi mot utveckling. Ni sköter hästarna jättefint och har en trevlig inställning till dem.
Tio ungdomar åldern 8 – 15år har bott hemma hos mig en vecka, ridit hästar och fyllt på med ny kunskap.

 

Men inför veckan fanns det en viss oro. Sophie, 8år, var klart yngst bland lägerdeltagarna och hennes mamma hörde av sig till mig innan lägret. Mamman sa till mig att Sophie antagligen inte skulle klara av att sova borta hela veckan, skulle bli utanför från de andra tjejerna och inte klara av att sköta sin ponny. Jag svarade att det löser sig nog.
Det skulle visa sig att oron för Sophie var helt onödig.

 

Redan första morgonen såg Sophie på mig med stora ögon när jag visade frukosten.
”Får vi dricka oboy till frukost?”
”Ja, hemma hos mig får man dricka oboy till frukost.”
Idag meddelade Sophie att hon minsann gått till mitt hus och druckit oboy tre gånger per dag hela veckan.

 

Hon har under veckan varit en liten citat-maskin:

”Lollo, jag behöver en högerbanan!” (När vi pratar ställning i dressyren)

”Lollo, jag såg din bil som din granne lagat. Om du behöver hjälp att laga din dator någon gång så kan min pappa göra det, han kan sånt.”

”Lollo, jag försökte ge Diamond vatten i stallet men han ville inte ha. Så jag bar ut en hink till hans hage och fyllde den.”

”Lollo, kan du väcka mig imorgon så jag kan hjälpa dig att morgonfodra.”

”Lollo, menar du att om jag tittar ned när jag ska hoppa vattenmattan så kommer Diamond tro att det är krokodiler där?”

 

Jag är fascinerad över att Sophie orkade rida två pass per dag. Hon kikade varje dag på de äldre tjejerna och det syntes att hon försökte sitta likadant när hon red dressyr.
”Du rider så fint att jag nästan börjar gråta, Sophie.”
Hon vände sig mot mig och log från öra till öra.
”Lollo, jag har lärt Diamond, eller Raymond som du kallar honom, att trava på lösa tyglar. KOLLA!”

 

”Jag vill rida Ulmus”, sade Sophie.
Hon hade spanat in syrrans halvblod på över 170cm som de äldre tjejerna fick dressyra. Honom ville hon pröva som omväxling till sin B-ponny. Jag vet inte om hon eller de äldre tjejerna blev mest förvånade när hon faktiskt fick rida en hel dressyrlektion på Ulmus.
Ulmus tävlar Msv C dressyr i vanliga fall och var en riktig gentleman mot Sophie. Jag satte på Ulmus inspänningar för att Sophie lättare skulle kunna bromsa. Hon övade att sitta i traven, rida bogen in och skänkelvikning. Galopp fick hon pröva medan jag longerade.
”Lollo, jag har lärt Ulmus hur han ska se att jag står på marken, han kunde inte det innan.”

Sophie och Ulmus

Det var inget fel på Sophies aptit, hon åt alltid minst två portioner. Hon hakade på de stora tjejerna i allt de gjorde och hjälpte mig att kvällsfodra hästarna varje kväll.
Sophie assisterade när en av hästarna skulle bli av med sin framsko och få bandage för en hovböld, samt sårvård på en annan häst.

Sophie har varit med på teoripassen under veckan då vi bland annat pratat om doping.

 

Jag lät bli att prata med Sophie om hemlängtan under veckan, fram till sista dagen. När jag frågade om hon haft hemlängtan någon gång under veckan såg hon frågande på mig.
”Varför skulle jag ha det? Mamma sa att hon också vill åka på ridläger, då svarade jag att hon får åka på läger någon annanstans för jag vill inte ha henne här.”

Livet som Lollos hjälpreda i stallet innebär hårt arbete och långa dagar.

Ibland behöver jag göra elevernas föräldrar besvikna; det har inte gått någon nöd på Sophie denna vecka. Hennes mamma meddelar att Sophie vill att lägret ska vara två veckor nästa år istället för en vecka.

 

Tack till min syster, bror, mamma och pappa som hjälpt mig genomföra denna lägervecka. Tack Marie för lån av din häst och tack Ingun för lån av din tid när vi pratade om hovar på hästarna.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Stackars 28-åriga ridskoleponny

Louise Nyberg | 16/7 - 2019

Första gången jag träffade Rexona var när jag började jobba på Hufvudsta Ridskola. Då hade hon slagit i ett ben och veterinären ordinerade metacam och vila ett tag.
Min chef frågade om jag kunde ge Rexona metacam; absolut svarade jag.
Efter 20 minuter gick jag tillbaka till chefen.
”Jag lyckas inte fånga Rexona”, sade jag.
”Hon står ju i boxen?”
”Ja.”
”Med grimma på sig?”
”Ja.”
”Och du lyckas ändå inte få tag på henne?”
”Jag försökte locka med havre”, svarar jag och håller upp foderskopan medan chefen låg dubbelvikt av skratt.

Rexona har varit nästan hela sitt liv på ridskola och har alltid varit skeptisk till nya människor. Efter att jag jobbat ett år på ridskolan så var hon inte så misstänksam mot mig längre.
När hon kom till ridskolan råkade hon vara dräktig och få ett föl som också blev ridskoleponny. Idag är fölet pensionerat från ridskoleverksamheten medan Rexona är kvar; hon tycker fortfarande att det är roligt att gå till jobbet.

Vincent och Rexona 

 

Ibland får vi frågan om när Rexona ska gå i pension. Många tänker att det bästa för hästen vore att få sina sista år hos en privatperson. Men är det vad Rexona vill? Vi pensionerar inte våra hästar vid en viss ålder utan vi ser till vad varje enskild individ trivs med och behöver.

Rexona är nu lite stelare i sina bakben än tidigare. Hon behöver daglig motion utan att det blir för hårt jobb. Vi i personalen kan dagligen ha koll på och anpassa Rexonas arbete. Hon har på senare år fått svårare att omsätta proteinet i kroppen, vilket gör att hon behöver en liten tablett per dag för att reglera det. Rexona har en egen dosett där vi lägger hennes medicin varje vecka.
Förutom daglig motion, anpassad foderstat av en foderrådgivare och utpassad utrustning så får Rexona också regelbunden koll av veterinär och hovslagare.
Vad många inte tänker på är att ett miljöombyte innebär en stor omställning för en häst och många gånger är det en stress att byta hem. Rexona trivs med sin kollegor. När vi i personalen leder henne och den andra 28-åriga ponnyn Dino till och från hagen så måste vi småspringa för att hålla samma tempo som dem. De travar med spetsade öron.

I och med att Rexona behöver sin medicin så bor hon varje sommar hemma hos mig. Då får hon det foder hon behöver så hon inte faller ur och mina ponnyryttare motionsrider henne så bakbenen får hålla igång. Rexonas stora favorit är när hon får hoppa små stockar på terränbanan.

Trivs Rexona med livet? Kan man ha livskvalitet som en 28-årig ridskoleponny? Fattar vi rätt beslut för en av våra favoritkollegor som är en tillgång i vår verksamhet?
I augusti varje år när Rexona är tillbaka på ridskolan, blir hon överlycklig av att se sitt hemmastall och sina kollegor igen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

10

10 kommentarer på “Stackars 28-åriga ridskoleponny

  1. Coolaste Rexona! En dam med stark integritet, som tar sig ålders och erfarenhetens rätt att kräva att en gör saker på hennes sätt. Det kan ibland lura en att tro att hon inte gillar kel. Inget kan vara mer fel!

  2. Helt rätt tycker jag!
    Att pensioneras o lämna sitt trygga hem där utbildad personal jobbar är många ggr helt förödande för hästen. Självklart går det bra i vissa fall beroende på individ o köpare men jag tycker att ”säljas som pensionär” är glorifierat.
    Om ridskolan har ekonomi att låta en gammal häst gå på halvfart så är det det bästa för hästen – enl mig❤️
    /Cicci Ridlärare på Örebro Fältrittklubb

  3. Min häst köpte jag loss från ridskolan när hon var 16. Hon är lite ängslig och blev inte direkt mer tillfreds och lätthanterlig under åren på ridskola; inte alls glad över att olika människor skulle in till henne hela tiden.

    Vi bor dock kvar på samma anläggning, har bara bytt stall, och hon har samma hovslagare och veterinär som förut, och omställningen blev ganska lagom. (Nu är ju inte hon lastgammal, men hann ändå göra 6,5 år som ridskolehäst och har bott in sig rätt bra på anläggningen.) 🙂

    Vi är med på kurser med ridskolan ibland, och hon visar att hon nuförtiden tycker det är jättekul att göra saker i grupp, men medan hon jobbade fulltid där var hon en typisk röd-rosett-häst.

    Så ja, en lagom omställning tror jag är bra, men just någon som denna hästen skulle inte uppskatta att vara kvar även om det bara var på halvtid.

Vem är nervös för vad?

Louise Nyberg | 8/7 - 2019

Hon var nervös inför debuten i en högre klass, men hade lovat sin tränare att inte låta andra påverkas av det. Tränaren hade tittat menande på henne senaste träningen när hon började oroa sig.
Men ridpassen inför träningen hade flytit på utan svårigheter. Jag lovade att vara redo att stötta på tävlingsplatsen och stå redo med en påse hon kunde andas i.

Man skulle kunna tro att det är ryttare jag berättar om, men det är en förälder. Vi kom överens om att det skulle behövas en mental tränare inte bara för ryttare utan också för föräldrar ibland.

En annan förälder jag pratat med under veckan hade fått sig en tankeställare när hon läst en intervju med Johan Fallby (varit psykologisk coach i FC Köpenhamn och skrivit ”Gör det bättre själv om du kan!”). Det fick henne att inse att hon inte frågat sina egna barn hur de vill ha det på tävling.
Så hon satte sig ned med ett barn i taget och frågade vad de förväntar sig av henne som förälder; hur skapar vi bäst förutsättningar för barnet att göra sitt bästa på tävling? Barnen håller på med olika idrotter och båda två hade en varsin bild av hur de vill ha det.

Jag har under våren insett, att ibland blir föräldrar till ryttarna så nervösa på tävling att de ställer tusen kontrollfrågor till barnen. Kan du banan? Vet du var mållinjen är? Har du koll på vad du ska göra? Vet du från vilket håll du hoppar oxern? Vet du hur startsignalen låter?
Kontrollfrågorna är inte till för att förbereda barnen inför deras uppgift, utan för att göra föräldrarna mindre nervösa.
Jag insåg att när vi tog bort kontrollfrågorna, fick ryttarna lättare att fokusera.

En ponnyryttare insåg att hennes mamma plötsligt började ställa kontrollfrågor till henne på tävling. Det hade aldrig hänt tidigare så hon frågade förvånat sin mamma:
”Vad är du så nervös för?”
Mamman beskrev det som många andra föräldrar också känner, speciellt om du är en förälder som inte gillar tävlingsmoment. Du råkar vara en förälder med ett barn som älskar tävlingsmomentet, men du själv trivs med att åka med ditt barn på träning och tävling och vara delaktig i äventyret.
Mamman svarade att hon är inte nervös för att barnet ska ramla av, sånt händer och det händer i alla sporter. Men rädslan att barnet ska tvingas hantera besvikelse; den rädslan gör att föräldern inte vill något hellre än att det ska gå bra för barnet. Att hantera sin egen besvikelse är inte alls samma sak som att se sitt barn hantera besvikelse.

Jag frågade min egen mamma igår om hon någonsin blir nervös när jag och min syster tävlar. Svaret blev nej, att hon aldrig någonsin blivit nervös eller känt att vi nog inte skulle klara tävlingsuppgiften. Däremot bidrar mamma med stor inlevelse när vi tävlar.

Jag gick i mål efter en terrängritt under våren. Det första mamma säger efter mållinjen:
”Du red verkligen jättelångsamt.”
Till saken hör att jag tävlingen innan ridit alldeles för snabbt.
Jag (som precis fyllt 30år) förvandlades till en tjurig tonårsunge, tog min ponny, vände på klacken och gick mot transporten.
”Vart ska du?” Frågade mamma.
”Lasta min ponny.”
”Varför då? Du ligger ju på placering.”
”Därför att du sa att jag rider alldeles för långsamt!”
Tävlingen slutade ändå med en tredjeplats för mig och min häst. Jag och mamma lärde oss; när Lollo går i mål, börja med positiv feedback innan det negativa.

Veckan som gått:
– Vi åkte till kliniken och kollade upp min unghäst Czardas. Han har slagit i ett framben och ett bakben i hagen, vilket kommer läka med vila framöver. Inga skador på skelett och ligament så vi känner att hans status är bra.

Czardas 

– Vi var iväg på terrängträning som Manne och Tambor dansade igenom.

Manne och Tambor på terrängträning.

– Syrran startade en Msv C dressyr med Ulmus; deras första tävling på länge. De åkte hem med en tredjeplacering.
– Syrran startade också en H100 fälttävlan m Manne i helgen. Resultatet räckte till ett kval för 2* klass.

Manne med sin fanclub redo för lunch på tävlingsplatsen.

Och hur gick det för ryttaren som debuterade en högre klass? Placerad såklart!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att göra sitt bästa med det man har

Louise Nyberg | 1/7 - 2019

Här på Grana har jag alla förutsättningar jag behöver för att kunna träna; friska hästar att rida på, kompisar att träna tillsammans med, banor som underhålls varje vecka, släp att kunna köra hästarna i och tränare som kommer hit.

Det är viktigt att komma ihåg att alla står inte med samma förutsättningar; för några år sedan fick jag kontakt med Lena. Hon hade sin häst Silvio (kallades Sillen) hos min granne och ville prova att dressyrträna med mig. Lena hade inte ridit lektion på många år och jag åkte till grannens stall regelbundet.

Det första jag sa när jag såg Sillen var: WOW! En stor maffig häst, egen motor, känslig, lätt för att samla sig och agerade som ett dressyrlexikon åt Lena. När de inte tränade dressyr arbetades Sillen på tömmar eller reds i skogen.

Sillen.
Sillen på töm i skogen med Lena.

 

Sillen var inte alltid trygg i trafiken efter att han blivit skrämd. För att ta sig till något av de närliggande ridhus behövde Lena korsa bilvägar vilket hon helst undvek; det kändes inte tillräckligt tryggt.

Istället höll jag dressyrlektioner på deras egen ridbana. Det var en ridbana med bokstäver, men som bara användes av totalt fem hästar. Underlaget var inte plant; det gick lite upp och lite ned. Banan harvades de gånger Lena satte på harven bakom sin egen bil.

Det säger sig självt att ridbanan gick inte att använda alla dagar på året. Vissa veckor fanns det knappt någonstans att rida ute heller; en del vintrar får vi nämligen ingen snö alls samtidigt som marken är glansis. Dessutom ska Lena tillsammans med de andra hästägarna se till att fodringar, hagar, foderleveranser osv flyter på.

Vinterhalvåret var det redan mörkt när Lena kom till stallet, drog på reflexer och pannlampa för att bege sig ut och rida. Då blev det dock lättare att hitta motivationen när vi hade lektioner inbokade som Lena och Sillen kunde öva inför.

Efter en skada blev Sillen aldrig frisk igen och Lena behövde tillsammans med hans andra ägare, fatta det tunga beslutet att låta honom somna in.
Trots den tuffa perioden av saknad, bestämde de sig ändå för att hitta en ny häst. Då kom Dagge.

Dagge.

 

I jämförelse med Sillen liknade Dagge en övervuxen ponny, en otroligt charmig nordsvensk. Sillen hade varit ett dressyrlexikon; Dagge förstod inte alls vad vi gjorde på ridbanan. Inriden var han men vi fick börja lära honom dressyrens ABC. Följa staketet var tillräckligt svårt.

Dagge var inte helt lättövertalad om att ridas ut utan sina vänner, Lena behövde ofta sällskap. Vissa ridpass gick ut på att ta sig förbi brevlådor, vilket Dagge tyckte var livsfarligt. Att rida till ridhus var ett ännu större projekt med Dagge än vad det varit med Sillen.

Dressyrlektionerna gick bättre och bättre; Dagge gick från att tycka vi var besvärliga till att vi var helt ok. När han var trött talade han tydligt om för mig och Lena att nu är lektionen slut. Fick han syn på en annan häst under dressyrlektionen var det kört; då fick vi inte tillbaka hans fokus på oss igen.

Lena berättade om en uteritt hon gjort ensam med Dagge en tidig morgon. Han hade fått syn på en annan häst längre bort och då börjat skrika oavbrutet. Lena försökte hjälplöst få tyst på honom så att inte skulle väcka alla hushåll i närheten men Dagge fortsatte. Alla äventyr hon berättat om Dagge har fått mig att tänka på seriefigurerna Molly och Mulle.

Lena och jag bollade med varandra varje gång vi hade dressyrlektion, stora som små problem försökte vi hitta lösningar på.

Lena har gjort ett fantastiskt jobb med denna fina lilla häst. Idag ser Dagge ut som en liten dressyrnordsvensk och han älskar att arbeta på lektionerna. Orken finns nu, både mentalt och fysiskt.
Vi har hittat verktyg som gett Lena och Dagge ett bättre samspel och nu kan det passera hästar utan att han tappar fokus.

Nu har Lena och Dagge flyttat till vårat stall istället och hon ser fram emot deras nya förutsättningar till att träna. Det har också inneburit nya utmaningar; första veckorna  på Grana har Lena spenderat med att försöka få Dagge att våga gå in i stallet. Nu klarar han att gå in i sin nya box; om han tar sats först.

Jag kan ibland glömma bort vilka förutsättningar jag har till att träna med mina hästar och komma på mig själv med att tänka på vilka förutsättningar jag saknar. Jag tror inte att jag är ensam om det; att vi ibland fokuserar på begränsningar istället för möjligheterna.
Jag tror det är viktigt att var och en ser det den har och gör det bästa av det. Det räcker längre än man tror.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Sommartempo och bloggstart

Louise Nyberg | 28/6 - 2019

Dags för första blogginlägget på Ridenews!

Jag tänkte börja med att berätta lite om min hästbakgrund. Våren 2011 blev jag klar med min YH-utbildning på Vreta i Linköping; inriktning ridlärare och hästföretagande. Sedan dess har jag arbetat som ridlärare, först på Solna Ridskola och sedan hösten 2016 är jag ridlärare på Hufvudsta ridskola.

Hufvudsta har 40st ridskolehästar; det beror på hur man räknar, eller rättare sagt var man räknar. Vi har ett ridhus på 20x40m samt en större ridbana och lyckas ha 630 uppsittningar på våra lektioner varje vecka med de förutsättningarna.

Hela mitt liv har jag bott på familjens gård i Vallentuna. Här driver min familj idag Stall Grana, där vi har plats för 36 hästar totalt. Förutom familjens egna hästar så fylls boxarna av inackorderingar. Det finns ständigt arbetsuppgifter som behöver göras på gården men jag är tacksam för de träningsmöjligheter som finns. Vi har ridhus, ridbana, möjligheter att rida ut, en mindre gräsbana och tränare som regelbundet kommer till gården.

Jag brukar få frågan hur många hästar jag har. Det beror på hur man räknar, brukar jag svara. Min egen häst, Czardas (efter Hip Hop – Maraton) är en valack på fyra år. Just nu har han en lugnare period då han vuxit mycket under våren och han har inte tävlingsdebuterat ännu. Jag köpte honom när han var två år och har tillsammans med min tränare, min syster och mina ponnyryttare ridit in och utbildat honom.

Min syster har två hästar Ulmus (efter Roderik – Brustolon xx) född 2000 och Manchester (efter Marwin – Turban Rose) född 2012. Ulmus tävlar dressyr och honom har vi haft sedan han var åtta år. Manchester kallar vi för Manne, han var ett och ett halvt år när vi köpte honom. Manne har vi ridit in och utbildat själva, idag går han mest fälttävlan.

Sedan är jag ägare till fem ponnyer som ingår i mitt Stall Grana Ponnyteam. Två stycken kategori C (Silver och Imma) samt tre stycken kategori D (Tambor, Killen och Ballycar). Dessa fem ponnyer och deras ryttare finns representerade i både dressyr, hoppning och fälttävlan.

Jag tycker det är jätteroligt att en bred blandning i min vardag. Det känns verkligen som jag får alla delar; morgonfodra hästar, ta hand om stallet, lära barnen på ridskolan att fatta sin första galopp, hjälpa vuxeneleverna på ridskolan att hitta fler verktyg i sin ridning, utbilda hästar, hoppträna, ha träning för ryttare med egen häst, coacha ponnyryttare på dressyrtävling och åka ned till Skåne för att tävla fälttävlan.

Min tanke med bloggen är att dela med mig av mina tankar och jag hoppas ni vill följa med på mina äventyr!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.