Tända glöd eller släcka bränder

Louise Nyberg | 21/1 - 2021

Oavsett om det är en ridskola, ett team kring en privathäst, en tävlingsryttares stall, en förening, ett företag eller en organisation så står vi inför samma typer av beslut. Ska vi tända glöd eller släcka bränder?

 

Vi vill alla framåt. Det är det som är vår strävan och drivkraft. Det är någon slags framgång vi söker. Men är framgång samma sak som att aldrig behöva släcka bränder? Strävar vi efter att aldrig möta hinder som står i vägen?
För att kunna tända glöd, krävs det inte då att vi ibland måste släcka bränder?

Allt har sin tid och vi befinner oss ibland i olika delar av processen. Det viktigaste är att vi inte bara befinner oss på en konstant platå, uppför- eller nedförsbacke.

 

Det vi strävar efter, är balansen. Inget team (kan till exempel vara teamet runt en tävlingshäst, ett gäng kollegor eller en styrelse) orkar oavbrutet släcka bränder. Det krävs att någon ser när orken börjar ta slut och säger stopp; här behövs en paus. En platå i energinivå som får stå stilla en stund, så alla orkar återhämta sig. Sedan kan teamet stå redo att kavla upp ärmarna och tända ny glöd. Starta nya projekt, sätta nya mål, genomföra förändringar.

 

För att förverkliga det, krävs resurser. Består teamet av tillräckligt många medlemmar? Finns det fler ben att stå på, finns förutsättningar att styra energin rätt?
Se över rutiner; vad kan förändras och bryta loss mer tid att lägga på viktiga saker. Till exempel smidigare mockning kan ge fler träningsminutrar med hästarna.

 

Består teamet av rätt kompetens? Ibland stirrar vi oss blinda på att kompetens för hästarna är vad teamet behöver. Vi glömmer att en teammedlem med förmåga att få lastbilar att rulla, hantera grävmaskin eller leda/utveckla anställda på ett företag är bland våra starkaste tillgångar.

Just nu tänder jag glöd inför 2021 ihop med mina kollegor på Hufvudsta. Planeringsdag tillsammans: vi går igenom vad som fungerat året innan, vart vi är på väg, vad vår vision är och vilka bränder som är viktigast att släcka.

 

Ett sätt för mig att tända glöd, har varit att skicka målsättningsarbete till mina elever.
Ryttarna som leasar tävlingsponny av mig har fått en planering till sig. En ”nulägesrapport” med kortsiktiga mål, mål för året, vad ryttaren behöver stärka i sin dressyr samt vad den behöver stärka i sin hoppning.

Mina ridskoleelever har fått maila mig sina svar på frågorna;
1) Vilka två saker i din egen ridning anser du är viktigast att förbättra?
2) Vilken är din största styrka som ryttare?
3) Vilka två hästar anser du att du ridit mest senaste året?
4) Vilka två saker anser du viktigast att utveckla hos respektive häst? Vad behöver du kunna i din ridning för att utveckla det?
5) Vilken är största styrkan hos respektive häst?

 

Jag själv då? Jag ser fram emot resan att utvecklas som ryttare ihop med No Socks, Ballycar Lad och Czardas. Hur mycket träning vs tävling 2021 kommer innebära återstår att se, så länge hästarna håller sig friska.
Medan andra ser motgångar med corona, känner jag mig inget annat än hoppfull inför framtiden.

Jag och Czardas

 

Så satt jag en kväll och pratade med en kompis. Lite deppig över vissa motgångar jag står inför som helt enkelt bara måste klaras av. När det plötsligt plingar till i telefonen. Meddelandet gjorde mig alldeles varm;
”Tack bästa Lollo för en jätterolig lektion igår! Övningarna var så bra och du inspirerar och peppar!
Känner mig fortfarande lyckorusig!😍”

 

Försök skicka vidare ett ”bra jobbat” så ofta ni kan och så fort ni får möjlighet. Vi befinner oss i en tid och en värld där det aldrig kan bli för mycket beröm.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Varför ridskola?

Louise Nyberg | 5/1 - 2021

En av mina elever Monica Gustafsson, har delat med sig av sina tankar om att rida på ridskola. Hoppas ni uppskattar hennes berättelse lika mycket som jag!

 

”En vanlig ridvecka för mig just nu är full av härliga häst aktiviteter. Jag rider lektion två gånger i veckan på Hufvudsta Ridskola (torsdagar och lördagar) och ytterligare två gånger i veckan i Huddinge på Lövsta Ridskola (söndagar och måndagar) – där det ena passet är en dressyrspecial med lite färre antal elever.

Chrysanthemum och Monica

 

Förutom att jag rider på ridskola så har jag också en kompis som har två egna hästar och jag hjälper henne med hennes unghäst – en frieser valack som heter Wander och är världens mysigaste och goaste häst. Honom rider jag ca 3-5 dagar i veckan, mycket uteritter men även träning i ridhus och för instruktör då han är relativt outbildad än så långe – men supercool och väldigt charmig. I privatstallet hjälper jag även till med vanligt stalljobb – mockar, gör mat och fixar vatten och annat som hör till. Det gör att jag just nu rider varje dag i veckan, och på helgerna oftast 2 pass – ett på ridskola och ett på medryttarhästen.

Varför trivs jag på ridskolan?
Det finns många anledningar till att jag trivs så bra på ridskolan. Jag har ridit på Hufuvdsta Ridskola i mer än 20 år nu och på Lövsta sedan den ridskolan startade för ca 5 år sedan.

På ridskolan umgås man med andra hästintresserade av alla åldrar och med en massa olika bakgrund som man aldrig skulle ha träffat annars. Det finns en jättefin gemenskap och jag har fått en massa nya och några mycket nära vänner tack vare ridskolan. Vi har alltid någonting att prata om, vi hjälper varandra med tips och tricks kring hästhantering och ridning, vi hjälper varandra med hästarna och vi delar våra erfarenheter och både lycka när vi haft ett extra lyckat ridpass och ibland frustration – när vi inte fick till det som vi ville med kommunikationen med vår lektionshäst.

Där finns alltid en förstående ridkompis att prata med, eller en häst att gosa med. Bäst av allt är att vi som har samma favoriter kan ”nörda ner oss” i timtal i samtal om våra älsklingar och deras speciella egenskaper.

Vilka fördelar ser jag på att vara på ridskolan?
Den främsta fördelen med att rida på ridskola – förutom det sociala – är att jag hela tiden får utbildning och återkoppling på mig själv som ryttare, och att jag får rida på många olika hästar och för olika ridlärare/tränare. Det gör att jag måste anpassa mig själv som ryttare till den häst jag rider på och till den instruktör som jag rider för vid varje ridlektion. Även om grundridningen är samma oavsett vilken häst man sitter på, så har hästarna har olika personligheter och förutsättningar för dressyr eller hoppning. Jag får hela tiden träna på att anpassa mig & min rid-stil till hästens dagsform, den instruktör och de övningar som vi ska jobba med. Jag har turen att få rida för tre (3) olika instruktörer på ridskola, samt en privat instruktör på unghästen – och jag får viktig feedback så att jag hela tiden kan jobba på att finslipa min sits, min inverkan och inställning i ridningen.

 

Att rida på ridskolan ger mig också massor av tips på övningar jag kan göra när jag rider på medryttarhästen. Det känns tryggt att rida på ridskola då jag vet att hästarna är väl omhändertagna och att instruktörerna är noga med att matcha elever och hästar på bästa sätt och utmanar oss ryttare samtidigt som man alltid har hästarnas hälsa och bästa i fokus.

Mambo Number Five och Monica 

 

Vad ger ridskolan mig?
Ridskolan ger mig harmoni och en härlig lyckokänsla. När jag kommer till ridskolan försvinner all stress och alla ”måsten”. Jag blir glad och känner mig alltid välkommen & bland vänner när jag kommer till ridskolan. Under perioder när det kan ha varit jobbigt med annat så är det ridskolan som ger det där extra lugnet, en närvaro i nuet och en känsla av samhörighet. Det finns ingenting som slår en mjuk mule som blåser en i örat, eller som kliar tillbaka när man borstar benen, eller den härliga känslan av att vara hemma när man kommer in på stallplanen och har fullt upp med att heja på alla andra elever och på personalen. Jag får alltid energi efter att ha varit på ridskolan – även om jag inte själv har suttit till häst, utan bara stannat till för att se andra rida eller hälsa på hästarna en sväng. Ridskolan ger mig också självförtroende och mod att rida på andra ställen än på ridskolan – att sitta upp på en helt okänd häst på en hoppkurs eller att träna unghästen att gå ut i skogen ensam utan hästkompis.

Sen är det en helt obeskrivlig känsla när man får den där känslan av att man är ett ekipage tillsammans med hästen och att hästen är nöjd med att ha en på ryggen OCH att ridläraren också är nöjd 😉. Det är som att dricka champagne mitt i veckan – extra underbart!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att som tränare försöka träna

Louise Nyberg | 1/1 - 2021

Personen tyckte att ridlärare och andra med tränarroll borde skämmas som inte hopptränar regelbundet. Åsikten var att det är oansvarigt att lära ut och träna andra utan att själv öva sina egna färdigheter.

 

Några nickade och höll med, men jag kände en klump i magen. De som inte höll med sänkte blicken i marken och blev illa till mods. Personen visste inte vilka hen pratade inför; anledningarna till varför de inte tränade regelbundet.

Jag och Goldfinger H-C, fotograf Helena Taxén

 

En av dem satt för första gången i en hoppsadel på många år och trotsade sin starka rädsla för hoppning, efter att ha åkt av och fått en fraktur i ryggen. Äntligen läkt, men ytterligare en avramling skulle innebära att behöva sluta helt med det hon älskade; sitt hästintresse.

 

En annans häst hade fått en skada för livet som innebar slutet på en hoppkarriär, samt omsadling till en dressyrsatsning. Någon annan häst att hoppträna på fanns inte att tillgå, då ridskolehästarna behövdes i verksamhet.

 

En tredje hade ingen egen häst, utan arbetade på en ridskola som valt dressyrinriktning. De hoppträningar som fanns där att välja på var trots allt hoppning, även om nivån inte var avancerad.

 

En fjärde hade ett halvår tidigare fått avliva sin häst och stod utan kapital att skaffa sig en ny. Samtidigt som det ensamma ansvaret att driva en ridskola och stötta sitt eget barns tävlingssatsning skulle göras. Och alla andras förväntningar skulle uppfyllas; om en vardag utanför stallet.

 

Den femte stod med två egna hästar hemma, den ena unghäst som skulle ridas in och den andra var äldre och höll inte längre för hoppning. Dygnets timmar skulle fördelas mellan heltidsanställning på ridskola, sköta egna stallet hemma på fritiden samt träna dessa två hästar. Skulle hon dessutom ha tiden att utöver det hoppträna en tredje häst? Skulle hon ha råd?
Skulle hon göra sig av med den gamla hästen, eller framtidshoppet den unga hästen? För att skaffa tiden att hoppträna en häst.

 

Vi måste stå ödmjuka inför varandras tuffa förutsättningar; förstå att det är inte lätt.

Jag och Ballycar Lad, fotograf Mi Ritzén

 

När jag hade gått klart ridlärarutbildningen, hade jag turen att bli heltidsanställd direkt. Vissa dagar var jag på jobbet kl 06.30 och åkte inte därifrån förrän kl 19. Då hem, äta middag, sköta stallet och motionera mina två hästar. Jag var aldrig klar innan kl 22.30, nästa morgon tillbaka på jobbet igen.
Varje helg jobba antingen lördag eller söndag, ibland både och. Samtidigt som jag skulle sy ihop att komma iväg på tävling. En omöjlig ekvation, som jag ändå löste på något sätt.

 

Sedan stod jag med två hästar som jag jobbat så hårt med i flera år; den ena för stressad på tävling och den andra kom jag inte vidare med i min satsning. Det skär i mig fortfarande när jag tänker tillbaka på beslutet att hitta nya hem till dem.
Den ”påse pengar” jag hade då räckte till att investera i en unghäst istället för en färdig häst. Unghästen blev Czardas 2år. Där och då fick jag räkna med att det skulle ta mig fem år innan jag hade min ”färdiga” häst, förutsatt att den inte skadar sig allvarligt under tiden…

 

Som ridlärare får du arbeta med det du älskar. Men väldigt få har samma förmån som mig, att via min anställning få tillgång till att träna och vidareutveckla mig själv. Tack Linda och Davina, för allt ni gör.
Ha egen häst på arbetsplatsen är ingen självklarhet och du får knappast den stallplatsen som en ”löneförmån”. Om man som mig har sin häst på ett annat stall, så ska det stallet skötas med allt vad det innebär på din fritid. För foderinköp, snöskottning, gödseltömning och ridhusharvning sköter inte sig självt….

 

De träningstimmar jag har per vecka med mina hästar, då vill jag vara utvilad och känna att jag har tid att lägga på dem. Jag planerar hela tiden; vilket träningsupplägg mina hästar behöver inför vad jag förväntar mig att de ska prestera.

 

Hur fördelar man engagemanget? Hur fortsätter man samma brinnande engagemang för sina elever, utan att glömma bort sin egen satsning?

Jag och Czardas, på terrängträning i somras

 

För det är klart, att det är en inspiration för mina elever att jag själv är aktiv i sporten. Jag är övertygad om att det syns och märks i min undervisning.

 

Jag tror att det finns ryttare som är otroligt duktiga på att träna hästar men saknar förmågan att förmedla till elever. Jag tror också att det finns de som inte är starka ryttare men otroligt duktiga på att förmedla. Det finns även de som är otroligt duktiga på att förmedla kunskap men inte till alla elever. Det finns väldigt få som är duktiga på att förmedla kunskap till alla.

 

De är många runtomkring oss, äldre tränare som inte längre spenderar tid i sadeln. Men deras kunskapsbank är ovärderlig.

 

Till alla ridlärare och tränare där ute, som kämpar med att sy ihop vardag, egen tävlingssatsning, anställning och/eller egen verksamhet: jag vill skicka er en stor kram och säga ”we can do this”.

Jag och Qurt

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Att som tränare försöka träna

  1. Hej min bästa ridlärare Vavva på äppelvikens ridskola var fantastisk. Jag har aldrig sett henne på häst men sjujäkla bra på att lära ut. Så inte behöver tränare rida. Tror nån att stavhoppstränare tränar 6 m?

Bort med förutfattade meningar

Louise Nyberg | 27/12 - 2020

”Du som har egen häst vet ju alltid hur hästen kommer kännas när du ska rida”, fick jag sagt till mig. ”Du vet hur den har gått dagarna innan och kan fortsätta rida där slutade passet innan.”

 

Trodde. Du. Ja.

 

Hade det varit så enkelt hade jag ridit OS vid det här laget. Behöver jag säga att personen som sa så; var ingen hästägare.
Jag blir lika förvånad varje gång jag hör någon tänka högt att, sitter jag bara på rätt häst så är jag duktig på att rida. Mitt eget resonemang är att jag kämpar för att lära mig den här konsten. Hästens prestation beror på min insats.

Och ja, det krävs flera ingredienser: precision, tajming, psykologi, styrka, smidighet, inkännande, lyhördhet, avspändhet. Dessutom behövs de i kombination till varandra.

 

Ok, ska jag tävla svår klass hoppning så behöver jag sitta på en individ med rätt kapacitet. Men den hästen kräver också att jag som ryttare har rätt balans, rider utan att störa, hittar rätt antal galoppsprång och ORKAR hålla fokus en hel bana.

 

Jag tror ibland att det inte är en styrka att man känner sin egen häst väldigt bra.
Redan innan jag sadlat hästen så har jag gått igenom ridpasset i huvudet;
– hästen kommer vara ofokuserad i skritten.
– den kommer gå på dubbla spår i vänster varvet.
– vi kommer försöka kriga oss förbi granen i hörnet av ridhuset.
– den kommer hänga i högertygeln.
– den kommer slängtrava in i fattningarna.
– jag kommer tappa sitsen när jag blivit trött av att hästen hänger i högertygeln.

 

Ok, jag överdriver. Men eftersom jag vet hur min häst brukar vara, glömmer jag ofta bort att känna efter istället för att förvänta mig vad som ska hända. Och det slutar med att jag gör som min häst förväntar sig (för så ser ju ridpassen alltid ut).

 

Hur byter jag ut problem mot lösning? Hur lyssnar jag in, istället för att bestämma att ridpassets ”öde är skrivet i sten”?

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att du stöter på samma ”bekymmer” om du är ridskoleelev. Du bestämmer dig redan innan lektionen börjar hur passet kommer gå. Beroende på vilken häst du får (för att den hästen är ALLTID sån att rida), vilken dag du ska rida (om de vilat dagen innan) eller vilket pass för dagen du rider (hästens första, andra eller tredje pass).

 

Kan vi möta 2021 med ett nyårslöfte? Försöka ändra våra förväntningar när vi står med förutfattade meningar?
Vad händer med vår ridning, om vi sitter som på en helt ny häst fast det är hästen vi alltid ridit? Ska jag låta känslan komma under ridpasset, eller ska jag trycka bort den redan innan jag sitter upp?

 

Du kanske får rida den där hästen som du alltid sett som vild och du kommer fråga hur jag som ridlärare tänkte där. Men sanningen är, medan du som elev ridit andra hästar så har den vilda hästen landat i att bli en coolare individ. Ge den en chans; det kanske blir en match-made-in-heaven. Överraska mig, och dig själv.

 

Låt ditt nästa pass bli ett oskrivet blad. Skriv inte boken i förväg. Läs den efteråt istället.

God fortsättning önskar jag och Czardas 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Träningsupplägg

Louise Nyberg | 9/12 - 2020

Jag tänkte dela med mig av lite träningsupplägg på hästarna.

Till att börja med brukar jag få frågan hur många hästar jag har. Svaret brukar bli att det beror på hur man räknar. De flesta av dem är grå (fifty shades of grey).

 

Grennan Silver är född 2009 och importerad från Irland. I passet står han som irländsk sportponny men har med stor sannolikhet connemara i sig. Silver är vår professor i alla tre discipliner; lär ryttarna bra ridning, går aldrig fortare än man rider och håller ryttarna vakna med sin räv bakom örat.

Från början hade Silver en väldigt stor galopp som lätt föll isär, idag har vi stärkt den så pass att han har ett fint register i alla gångarter. Silver mår bäst av varierad träning och ryttarna arbetar dagligen med att renodla och förfina hjälpgivningen på denna känsliga ponny.

 

Lyadalens Rocket Man (f. 2014, e. Hoppenhof’s Raphaël, u. Greta Garbo – Jesper, uppfödare Madelene Lööf) är på foder hos oss. Tanken är att han ska få mer rutin under sin tid i Ponnyteamet; komma iväg på träningar och tävlingar. Stärkande arbete i takt med utbildningen, mycket fokus ligger på övergångar. Rocket börjar bli mer världsvan och den regelbundna hoppträningen har gett resultat.

Paddy är född 2010 och också import från Irland. Han köptes i somras och hade då en gaffelbandskada, för vilken han fortfarande rehabiliteras. Han rids i skritt och trav, främst på hårt underlag och prognosen är bra. Paddy har på kort tid charmat oss allihop och är 100% trygg att rida på uteritterna.

 

Ballycar Lad är en connemara född 2010 och importerad från Irland (e. Murvey Benny – Gloves Misty Owen). Med en aldrig sinande energi så är det bästa upplägget för honom att varje vecka växla uteritt, dressyr, arbete över bommar och hoppning. Tömkörning är en av Ballycars favoritsysselsättningar; för honom är det som yoga.

Han kan utan problem gå två pass per dag utan att det märks; fokus ligger hela tiden på rakriktande arbete och att arbeta ”ihop sig” med Ballycar.

 

Auburn Monty köptes in till teamet för ett år sedan, f. 2009 importerad från Irland. En brun ”svajjig” ponny som jag såg potential i.

Året som gått har varit en berg och dalbana; Monty har lärt sig mycket och är en klippa i teamet. Han långa kropp behöver fortfarande stärkas, målet är hela tiden längre hals med bibehållet stöd och fokus ligger på övergångar samt rakriktning.

 

Killimor Boy är en connemara f. 2010 efter Kilmore Diamond. En känslig individ som alltid ger av sitt stora hjärta till sin ryttare. Fokus ligger på rakriktande arbete för att öka påskjutet; Killen kräver hela tiden tajming av sin ryttare men ger en otroligt fin känsla varje gång man hittar rätt.

Galopparbetet stärker Killens långa kropp och han mår bäst av att variera hoppning med uteritt och lösgörande dressyr. John Ricket har gett oss övningar för att lättare få Killen mer avspänd.

DJ Tambor är en svensk ridponny f. 2009 (e. Fulnaho’s Ary – Prince River). Han är som ett dressyrlexikon och tycker väldigt mycket om att få beröm. Trots dressyrsatsning får Tambor ibland hänga med till terrängbanan där han gärna gör av med överskottsenergi. Hoppträning på schemat gör att Tambor går bättre i dressyren.

Dagligen ligger fokus på rakriktning; ju mer tekniskt ryttarna rider desto mindre hjälpgivning får de Tambor att gå för.

Min ”egna” häst Czardas är ett svenskt halvblod född 2015 efter Hip Hop – Maraton, uppfödare Jessica Ignell. Det har tagit tid för Czardas att växa i sin kropp samt tagit tid för oss att hitta det bästa träningsupplägget.

Nu känns det ändå som vi hittat rätt. Czardas rids ut fyra dagar i veckan; klättrar, joggar och ”cantrar”. Han hopptränar en dag i veckan och dressyrtränar en gång i veckan. Fokus ligger på rakriktning, aldrig för höga tempon, tempoväxlingar och hellre raka spår än böjda.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tillsammans är vi mindre ensamma

Louise Nyberg | 2/12 - 2020

Helen Åkerlund har alltid haft ett brinnande intresse för sina hästar. Som travtränare har hon elva hästar i träning. Dagarna ägnar hon till att träna dem och sköta sin verksamhet, på kvällarna skor hon andras hästar för att kunna försörja sig själv och familjen.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin haft fem veckors semester”, säger Helen. ”Man skulle nog kunna säga att jag arbetar minst 150%.”

I början på det här året, konstarerades att Helen hade förslitningsskador i handen. Läkaren menade att hon behövde opereras så snart som möjligt.
Helen är både själv försäkrad samt har en inkomstförsäkring genom sitt fackförbund som hon är medlem i. Till läkaren gav Helen beskedet att hon behövde tid för planering innan en operation kunde genomföras. En operation skulle innebära sjukskrivning i sex veckor för Helen; under den tiden måste elva träningshästar fortfarande skötas om och 75 skoningskunder planeras för.

 

Helen kontaktade sina försäkringsbolag och visste inte vad hon skulle tro när hon hörde svaret. Hon skulle inte få någon hjälp av dem alls; anledningen var att operationen berodde på förslitningsskador i handen.
Hon kontaktade då fackförbundet, som inte heller skulle hjälpa Helen. Det enda de kunde erbjuda henne var ekonomisk rådgivning.
”Det är ju ett skämt”, säger Helen förtvivlat. ”Vad ska jag med ekonomisk rådgivning till när jag står helt utan inkomst och ersättning i sex veckor?!”

 

Hon ringde vår gemensamma vän Lasse och berättade om sin omöjliga situation. Helen grät och var förtvivlad, såg ingen lösning alls.

 

Snart ringde Lasse upp Helen igen.
”Samla ihop så många av dina kunder du kan det här datumet”, sade Lasse.
”Va?”
”Se till att de kommer hem till din gård med sina hästar. Jag har ordnat några hovslagare så vi kommer hem till dig en lördag och skor upp dem. Vi vill inte ha en krona för det; alla pengarna går till dig och din sjukskrivning.”
Helen kunde inte stoppa tårarna.
”Men vad gråter du nu för då?”, suckade Lasse.  ”Först gråter du för att du är ledsen och nu för att du är glad.”

 

Så kom den där lördagen. Hovslagarna Lars Andersson, Fredrik Råberg, Henrik Hertzberg och Hanna Bruset kom hem till Helens gård och skodde inte mindre än 29 hästar.
Helen kunde knappt tro att det var sant.
”Det är ju självklart att vi ställer upp”, sa Hanna. ”Nästa gång kanske det är vi själva som behöver hjälp.”

 

Det blev inte bara en lördag med mycket arbete utan resultatet blev en riktigt trevlig sammankomst.
Helen bjöd på mat och hovslagarna uppskattade att för en gångs skull arbeta tillsammans. Ett hovslagaryrke innebär ofta arbetstimmar utan kollegor; när dagen var slut var de alla överens om att det här vill de göra fler gånger.

 

När jag nu pratar med Helen är hon både tacksam, lättad och väldigt rörd över den hjälp hon fått.
”Jag vet inte vad jag hade gjort utan Lasse och min mamma. Nu ligger fokus på återhämtning så att jag kan komma tillbaka och jobba med full styrka igen.”

Helens råd till andra småföretagare; är att se över sina försäkringar och i förväg ställa de frågor man behöver ha svar på. Samt att du kan inte ha för många vänner.

 

Bilderna är tagna av Sara Ehlen och Helen Åkerlund.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Tillsammans är vi mindre ensamma

Det är inte min häst

Louise Nyberg | 27/11 - 2020

När jag kvällsfodrat alla hästar märkte jag att en av dem inte betedde sig som vanligt. Koliksymptomen var tydliga och hästen var för orolig för att kunna lämnas i boxen. Jag tog ut den och började promenera samtidigt som jag ringde ägaren.

 

Efter en stund var ägaren på plats som förvånat tackade mig för att jag tagit mig an att promenera hästen. Jag tyckte det var märkligt att ägaren blev förvånad. Anledningen till reaktionen var att jag och ägaren inte var nära vänner till varandra.
”Självklart bryr jag mig om hästen”, svarade jag.  Oavsett vad min relation är till en hästägare, så är det självklart för mig att bry mig om alla mina hästar såsom mina egna.

Oavsett vilken typ av verksamhet vi befinner oss uppstallade på med våra hästar, blir jag ibland förvånad. I ett stall med många hästar ska rutiner och skötsel fungera för samtliga inblandade.
”Såhär vill jag ha det för min häst,” kan en hästägare säga utan att se vad som fungerar som helhet i stallets vardag.

 

”En medryttarhäst eller egen häst kan jag ta hand om mer än en ridskolehäst.”
Också ett uttryck som gör mig lika förbryllad varje gång. Absolut att man behöver anpassa sig till ridskolehästens hagvistelse och när den går lektion, men i övrigt är våra elever välkomna varje dag att lägga tid på hästarna. Rykta, visitera, smörja utrustning. Vi kommer inte tacka nej till hjälp att sopa stallgångar och annan vardaglig skötsel. Säger vi nej så är det i förhållande till vad den som vill hjälpa klarar av. Personalen arbetar dagligen med riskbedömningar.

 

Vi ber gärna om hjälp med att leda konvalescenter eller göra i ordning hästar som ska ridas av personalen. Men vi kommer sällan ringa elever och fråga:
”Kan du komma och hjälpa till?”
Vi frågar dem som är på plats. Och nej, det första man får hjälpa till med är knappast att rida hästar. Till en början kanske det är att rykta hästar. Genom åren har ridskolepersonal fått följa hästintresserade; först som barn hjälpa till med små uppgifter till att som vuxna ta ett stort ansvar för ridskolehästar som står konvalescenter.
Man växer med uppgiften. Varje uppgift kommer med ett stort förtroende från oss som tilldelar den.

Stallhäng när det är som bäst; jag, Manne, Patricia, Natalie och Zaza.

 

Jag förväntar mig att de som rider och tar hand om mina hästar, gör det genom att se på dem som sina egna hästar.
Jag förväntar mig att de som fodrar och tar ut/in mina hästar, bryr sig: vill att de mår bra och står bra i boxen.
På ridskolorna vill vi inget hellre än att eleverna sköter våra hästar med största omvårdnad. Vi vill se dem lika förberedda för sin lektion som en dressyrhäst inför en Grand Prix-start.
Hästägarna vill att medryttarna inte bara gör vad de är tillsagda, utan också ser hästen. Uppmärksammar dess mående, ser när utrustning sitter illa och märker när den har skav.

Den här veckan när jag haft lektioner på ridskolan, har jag efter sista lektionen haft en timme att fodra och natta hästarna för kvällen. När jag avslutar mitt pass är stallet fortfarande öppet två timmar till, då min kollega är klar med dagens sista lektion och sedan låser anläggningen.
När jag har avslutat arbetsdagen och går mot bilen; blir jag alldeles varm av när jag ser att några av mina elever fortfarande står och sköter hästarna de har ridit.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Det är inte min häst

  1. Hej! Jag såg i ett av dina inlägg från förra året att du rider runt i Vallentuna och önskar god jul. Kanske var det dig jag såg i Uthamra förra året? Jag är intresserad av ett besök på julafton, mina barn skulle älska det. Jag tror också att flera grannar kunde vara intresserade. Tänker du göra detta i år också?

När det är dressyr som gäller

Louise Nyberg | 18/11 - 2020

Jag har följt Julie sedan hon började på ridskolan. När det var dags att börja galoppera på lektion försökte både jag och Julies mamma komma med glada tillrop. Julie provade men sade sedan bestämt; nej, idag ska jag inte galoppera för jag har ingen kontroll.

 

Glädjen till hästarna och stallet har alltid funnits för Julie samt gemenskapen med vännerna. Hon valde tidigt att inrikta sig på dressyr även om hon också gillar att hoppa och gör det regelbundet. Julies mamma rider själv och tycker bättre om fart och hoppning. Både jag och mamman har alltid låtit Julie välja själv och vi stöttar hennes dressyrsatsning.

 

Jag behöver aldrig tänka tanken att Julie slarvar eller missar detaljer med sin ponny. I undantagsfall är det ok att mamman mockar eller spolar ponnyns ben, men helst gör Julie det själv. På tävlingsmorgonen vill hon alltid ha extra god tid på sig och det är viktigt att vi undviker all typ av tidspress.

 

Nu under hösten har det blivit ett par dressyrtävlingar. En av starterna tappade ekipaget flyt under ritten vilket gjorde att Julie klev ut besviken. Jag sa att både jag och hennes mamma tyckte hon ändå varit jätteduktig.
”Mm”, blev svaret.
”Vill du att jag säger något eller ska jag vara tyst?” Frågade jag.
”Du håller TYST”, kom det direkta svaret från Julie.
Jag och Julies mamma kunde inte låta bli ett skratt åt reaktionen. Ryttaren kunde inte vara mer tydlig.

Det har även blivit en hopptävling under hösten. Dagen innan, frågade Julies mamma henne om det inte trots allt kändes bättre att få starta hoppning istället för dressyr.
”Det är ju inte lika mycket ordning och reda i hoppning” sade mamman. ”Det är lite mer fart och fläkt.”
Julie tittade menande på sin mamma och svarade:
”Du känner inte mig. Jag GILLAR ju ordning och reda.”

 

Första starten var Julie felfri. Men när jag mötte Julie vid transporten förstod jag ingenting. Hon var jättebesviken och ville knappt gå till sekretariatet och hämta sin rosett.
”Vad har hänt???” Frågade jag.
Julie förklarade att hon tyckte hon slarvat med vägar, rätt galopp och inte haft något flyt alls.
”Du får tre minuter på dig att vara besviken” svarade jag. ”Sen laddar vi om till nästa klass.”

Klassen efter blev resultatet att de rev sista hindret. Men Julie klev ut från banan med ett strålande leende; fantastiskt nöjd med sitt bra flyt under ritten. Nerslaget och den uteblivna rosetten var oviktigt.
Jag och Julies mamma såg på varandra och kom överens om att någonstans är det ju bra att inte allt handlar om rosetter.

 

Julie fortsätter träna och tävla hoppning, men det är dressyren hon brinner för. Liksom alla andra ungdomar i ridsporten, pågår en resa där Julie lär sig hantera framsteg, motgångar, besvikelse, glädje och utveckling. Med på den resa finns mamman, jag, andra tränare samt Julies vänner för att stötta och peppa.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Dagen då barnen ska börja köra hästbuss

Louise Nyberg | 7/11 - 2020

För några år sedan hade jag anmält mig till en hopptävling. Jag tyckte det var en fin idé att inleda året med att tävla den sjätte januari hos Livdragonerna mitt inne i stan.

Bild från en höstdag i oktober (ingen vinterdag i januari)

 

Min klass startade på morgonen. Jag klev upp tidigt och fodrade hästarna, ställde bilen på värmning och började skotta fram transporten ur snön.
Det var snöstorm. Pappa var jättearg; jag hade släpat upp honom tidigt för att ploga gårdsplanen. Dels för att morgonfodrarna skulle kunna ta sig till gården och dels för att jag skulle kunna ta mig ifrån gården.

 

Alla som provat öppna luckor och dörrar på en hästtransport i minusgrader, har full förståelse hur jag kämpade med detta denna morgon.
Efter att ha knoppat hästen pulsade vi genom snödrivorna och in i transporten.
”Hejdå pappa!” Ropade jag som muttrade ett ”lycka till” tillbaka till mig.

 

Jag krypkörde fram och rullade in på E4an; vilken tur jag hade som hamnade precis bakom en plogbil!
Det gick inte särskilt fort men vi tog oss tryggt framåt på vägen.

 

Lite snabb huvudräkning och inser att jag inte kommer hinna i tid; jag startar bland de första ryttarna i klassen. Ringer sekretariatet som har full förståelse för snöstormen och senarelägger min start. Hälften av klassen har strukit sig, meddelar de.

 

Tar mig in på parkeringen och checkar in. Påbörjar promenaden på en kilometer djupsnö för att ta mig till banan. Jag har då stött på min medhjälpare som tar hästen åt mig.
Framridningen blir kortare än vanligt men effektiv. Går in på banan och hästen levererar en felfri runda.

 

Åker hemåt igen och rosetten är med, hästen står nöjd med sin tillvaro i transporten. Trots flera motgångar med tävlingsstarten så slog mig aldrig tanken att inte genomföra den. Jag går in i något slags tunnelseende i de lägena.

 

Vi vill hjälpa och stötta våra ungdomar i ridsporten idag. Vi ska hjälpa; inte stjälpa.
Låt barnet kämpa med att sadla sin ponny, öva att tränsa den där svårtränsade hästen, hitta rätt attityd på framridning i ösregn, balansera den överfulla skottkärran på egen hand och själv kontrollerar packning inför träning.

 

Det är det minsta vi kan göra för dem, därför att samma ungdomar ska en vacker dag vara redo att ratta en hästbuss på egen hand. De kommer möta situationer där de ska sitta kvar i sadeln på en häst i panik, klara pressen på sig i ett mästerskap, hantera en häst som fastnat i ett elstängsel och dra av tappskor.
De kommer stå inför utmaningar såsom att självständigt sköta ett stall på tjugo hästar när de tar sitt första jobb som hästskötare, lasta hästar som vägrar kliva på ett släp eller få ohanterade hästar tama och trygga.

 

”Lollo, du ska bara VETA vilka framsteg jag och Wazena gjort!”
Elsa, 10år, var så stolt att hon växte sig en halvmeter högre. När Wazena flyttade till ridskolan den här hösten var hon en ponny som tyckte allt var nytt och ovan vid våra rutiner.
”Wazena NÄSTAN gnäggade när hon såg mig idag!” Berättade Elsa. ”Jag kan kratsa hovarna nu UTAN att muta henne med godis och nu accepterar hon att ha min fluffiga skötargrimma på sig.”

 

Det är otroligt; hur hästarna inte bara lär oss klara fler saker utan också utvecklar våra personliga färdigheter. De lär oss tänka lösningsorienterat, tvingar oss till förståelse och hjälper oss tolka situationer.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Louise Nyberg | 22/10 - 2020

Jag var i England en sommar och arbetade i ett fälttävlansstall, när jag första gången såg den där bruna och ganska uttryckslösa hästen i en hage. Han var stor och tunn i kroppen,  med en egen hage i en del av ett stort fält där det gick flera andra hästar. Ägaren till hästen hette Lottie och var anställd i stallet där jag jobbade; en ung tvåbarnsmamma som varje dag cyklade till sitt jobb.

 

Det bara råkade bli så, att jag en dag fick rida den stora bruna hästen. Min chef Charlotte hade lektion för mig och lät mig hoppa ett par språng.
Trots att hästen var kantig och mager, infann sig någon typ av känsla när jag red. Det fanns något där, som skulle kunna bli bra.
Charlotte menade att Lottie egentligen hade varken råd eller tid till sin häst, då hennes två små döttrar behövde henne mest. Hästen fick varken den tid, mat eller skötsel han behövde.
”Köp hästen”, tyckte Charlotte. ”Ta med den hem till Sverige.”

Jag och Rye, på en uteritt i New Forests nationalpark bland vilda New Forest ponnyer.

 

Jag ringde upp mamma och skrattade åt vad Charlotte föreslagit.
”Köp den”, var mamma snabb att svara.
”Nej”, sade jag. ”Jag och syrran har redan tre ponnyer hemma att ta hand om och mitt sista år på gymnasiet kommer ta tid.”
Vi avslutade samtalet och tio minuter senare ringde mamma igen.
”Nu har jag ordnat en transport till Sverige!”

 

Lottie hade som tonåring fått Rye, som hästen hette, av sin pappa. Rye (vars riktiga namn var Ri-Tachie v/h Kastanjehof) var då en lovande belgisk hopphäst som precis importerats till England.
Lottie älskade sin häst och började sin tävlingssatsning med honom. Men plötsligt stod hon där som småbarnsförälder och hade svårt att kombinera livet med egen häst, även om stallet var hennes arbete. Rye blev bortglömd i en hage.

Jag och Rye

 

Jag resonerade att skulle jag ta med honom hem, behövde anledningen vara att jag ville ha honom och inte att jag tyckte synd om honom. För mig är det två olika saker. Jag valde någonstans att lita på känslan hästen gav mig.
Så gick jag in i boxen. Rye luftsnappade oavbrutet, antagligen ett resultat av understimulans och för lite foder. När jag lyfte på hans svans så fick min arm plats mellan hans bakben för att han var så tunn.

 

”Mamma, den här hästen jag ska köpa. Han är typ 177cm hög.”
”Vad sa du?”
Hon började genast arbeta fram en plan för att såga upp en större öppning för stalldörren hemma.

 

Det var just det där, med att köpa hästen. Charlotte bad mig låta henne sköta snacket med Lottie, som var förtvivlad. Å ena sidan ville hon inte sälja sin häst, å andra sidan ville hon ge honom ett bättre liv än det han hade.
”Du har inte råd att ha kvar honom”, Charlotte var tuff i sitt sätt att säga sanningen. ”Du vet att han kommer få världens bästa liv hos Lollo. Pengarna du får för hästen kan du lägga på dina barn. Du vet att det här är det enda rätta beslutet och du kommer aldrig hitta någon annan som vill lägga lika mycket tid och kärlek på den här hästen som Lollo.”
Det visste Lottie. Hon skrev under köpekontraktet och jag kunde ta över uppstallningen för Rye. Jag skulle tillbaka hem till Sverige innan Rye men var nu garanterad att han skulle få full utfodring, skötsel samt stå på box nattetid under tiden.

 

Rye åkte lastbil till Sverige tillsammans med tio welshponnyer som var mer eller mindre ohanterade. Transportören hälsade oss att den stora hästen varit helt okomplicerad att ha och göra med. Han sa också att det inte hade varit lätt när en Lottie i tårar lämnat över hästen till honom.

 

Väl hemma, klev Rye in i stallet och började äta hö. Mamma reagerade på hur smal han var.
”Då är han ändå rundare nu än när jag såg honom i England”, svarade jag.

 

Jag gav den stora hästen allt jag kunde. Han hade shivering, det vill säga svårt att lyfta sina bakben. Det krävde en ängels tålamod från hovslagaren och det har jag Maria Bruce att tacka för.
Jag ville underlätta för hans stora kropp att hålla sig frisk, så de dagar jag inte red promenerade jag honom. Ett par gånger i veckan promenerade jag honom på morgonen och red på kvällen, däremellan gick han i stor hage med kompisar.
En såhär stor häst, fodrade jag mellan 17kg och 30kg hö per dag. Det jag ger mina hästar idag är inte ens i närheten men jag kommer ihåg att jag i perioder fyllde så många kilo i hönät och påsar. Utöver det fick han sitt kraftfoder.

 

Hans nya rutiner gjorde att han luftsnappade mindre och blev blank i pälsen. Rye lade aldrig bak ett öra mot någon människa, en vänligare häst fick man leta efter.
Han gav mig en fantastisk känsla i hoppningen, alltid runda språng och en mjukhet i ridningen. Han var alltid rolig att rida.

 

Rye gav mig många rosetter i hoppningen och många minnen. Vi var i Älvdalen och Avesta på meeting samt i Orsa och Katrineholm på kurser. När jag flyttade till Linköping för att plugga till ridlärare så följde Rye med.

 

På Älvdalens meeting såg mina vänner vilka svängar jag planerade att ta i omhoppningen.
”De där svängarna klarar du aldrig, de är för tajta!”
Jovisst, gick det att svänga tajt med ett halvblod på 177cm och jag fick ett segertäcke i den klassen. Dock var täcket en storlek för litet för min häst.

 

Jag hade planer på att fortsätta min resa med Rye. Men så märkte vi att något inte stämde. Vi åkte in till klinik och det upptäcktes skador på båda framhovarna. Det gick att beskriva som att de var början till ”ihåliga” samt taggiga på undersidan. Inget som någonsin skulle försvinna och han skulle ha ont bara av att stå i en hage.
Det här beskedet fick vi tre dagar efter att han levererat en dubbelt felfri ritt med en andraplats.

 

Veterinären ville ge Rye sommaren med smärtstillande och gå på bete, för att vi sedan skulle fatta ett beslut. Så fort vi slutade med den träning vi hela tiden hållit på med, började Rye tappa i vikt. Han förlorade glansen i pälsen men fick ändå en sommar med sina hästkompisar. Tills det var dags att ta farväl.

 

När jag såg den där bruna, magra hästen i England så insåg jag inte vilka äventyr som väntade både honom och mig. Jag visste inte att han skulle bli min följeslagare genom händelserika år och att han aldrig skulle protestera.
Jag visste inte då, att han var min ”once-in-a-lifetime-horse”.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Ri-Tachie: Kärleken till en häst