Kan Peder, så kan jag

Louise Nyberg | 30/5 - 2021

När Jonna var fem år så började hon rida lektioner för mig; det var samtidigt som jag började träna för Jonnas mamma Nina Känsälä.
”Det fungerar inte att jag ska träna min egen dotter”, suckade Nina.
Att Nina är ett levande dressyrlexikon och nu har tappat räkningen på hur många hästar och ryttare hon utbildat; imponerade inte det minsta på hennes dotter.
”Mamma du kan ingenting”, var hela tiden Jonnas svar.

 

Jonna bor på ett Lövstas stuteri norr om Stockholm. Där finns hingstar, fölston och unghästar. Somrarna är hektiskt med ston som ska föla, insemineringar och planera alla hästar som anländer eller lämnar gården.

Här bor Jonna med mamma, pappa, storebror, två hundar och sin ponny Nutella.

Storebror Samuel cyklar med Jonna på ridturerna.

 

För Jonna var det att börja rida och träna på riktigt när vi kom igång med att rida lektioner regelbundet. Hon är nog den första femåring jag träffat som skriver träningsdagbok över sina ridpass.

På den första lektionen så frågade jag vad hon ville att jag skulle lära henne.
”Skänkelvikning”, blev det direkta svaret.
Framför mig stod alltså en liten, rund ponny vars ryttare inte nådde nedanför sadeln med fötterna. Var det ens fysiskt möjligt att samma ryttare skulle kunde få sin ponny att gå sidvärtsrörelser?

Då inledde jag en genomgång i vad som krävdes för att lyckas; i vilken ordning vi behöver träna vad innan vi är redo för skänkelvikning. Den genomgången, liksom alla jag haft för Jonna efter det, satt hon knäpptyst och slukade allt jag sa.

Ett par dagar senare stod Nina i köket när Jonna plötsligt kliver in och berättar att ”Lollo ska lära mig skänkelvikning, det har hon sagt”. Förvånat frågade Nina lite mer och Jonna återberättade allt i detalj som jag sagt på senaste lektionen.

Utdrag ur Jonnas träningsdagbok.

 

En vecka senare befann sig Nina på framridningen till dressyrklasserna på Friends Arena där Jonnas gudmor skulle starta. Jonna såg på och iakttog alla ekipage innan hon frågade:
”Vad har de här ryttarna gjort för att kvala hit?”
Nina hade aldrig trott att hon skulle få den frågan av sin femåriga dotter men förklarade hur det fungerade.
”Ja”, svarade Jonna. ”Men Peder behöver inte kvala till Friends.”
”Nä, det har du nog rätt i.”
”Ja, för han är bäst i världen så han kan välja vilka tävlingar han vill åka till.”

 

Att galoppera på lektionerna, var inte aktuellt. Det var tillräckligt svårt att hålla igång i trav på fyrkantsspåret med den långsamma ponnyn.
”Jonna”, frågade jag. ”Tycker du det går långsamt, lagom fort eller för snabbt nu?”
”Lagom fort!” svarade Jonna medan det tog två hela varv innan det ens blev antydan till trav.
Jag såg hur Nina suckade i hörnet och jag kunde inte låta bli att le. Nina var ändå noga med att allt fick gå i Jonnas takt; det viktigaste var att dottern var nöjd.

 

Jonnas ponny Nutella kom på att det gick fint att rycka tygeln ur handen på ponnybarnet som då inte hade en chans att styra eller göra något alls. Jag föreslog att vi kunde prova en hjälptygel tills Jonna fick lite bättre koll i ridningen.
Nina föreslog dettta för Jonna och nästa gång jag kom med min häst för att träna så möttes jag av dem i ridhuset.
”Jo”, började Nina. ”Det är så att Jonna vill prata med sin expert, det vill säga dig, om det här med hjälptygel.”
Bakom Ninas rygg stod Jonna, en tvärhand hög, och såg lika arg ut som ett åskmoln.
”Jonna menar att Peder rider ju inte med hjälptyglar så hon ser inte varför hon ska göra det.”
Efter att vi diskuterat en stund tillsammans kom vi fram till att Peder kanske också hade hjälptygel när han var fem år gammal.
Sammanbitet gick Jonna med på att pröva.

 

Jonna följde med mig på två terrängträningar samma dag och utan minsta ljud om att trötthet höll hon jämna steg med terrängtränaren utan att vara i vägen för ekipagen.
När hon kom hem var hon fylld med inspiration, sadlade sin ponny, tog med sin mamma på cykel och hittade gräskanter längs grusvägarna. Där övade hon att rida på gräs.

 

Att hela tiden bli modigare, har fått komma i Jonnas takt. Amanda tränar dressyrhästar på anläggningen Stjärnborg där Jonna bor och det har gjort Jonna så mycket modigare att få köra ”skritt- och travtävling” mot Amanda.

Jag trodde aldrig att det skulle gå att lära ett så litet barn att rida på rätt sittben. Men Jonna missade inte ett ord av min genomgång, vi övade och efteråt gick hon hem och återberättade samma genomgång för sin pappa. Nina konstaterade att Jonna hade uppfattat allt jag sagt.

 

Stackars Nina har det lätt alla gånger med sin envisa dotter. Jonna fick följa med när hennes mamma skulle ha en föreläsning i hästvälfärd och fick under tiden sitta längst bak i salen med sina färgpennor.
Nina tog det som ett bra tecken att hennes dotter inte släppt henne med blicken en enda gång under föreläsningen; hon hade hört allt och inte hunnit med sina färgpennor. Efter föreläsningen fick Jonna frågan från en av de vuxna som lyssnat på Nina:
”Tränar du för din mamma?”
”Nä”, svarade Jonna. ”Jag tränar för en expert som heter Lollo.”

 

Den senaste tiden tränar vi mycket att galoppera över bommar. Jonnas motivation är på topp, eller som hon själv säger:
”Kan Peder, så kan jag.”
Jonna tar ut sin ponny Nutella på ridtur upp till fyra gånger per dag, så jag har sagt till Nina att i den här takten behöver hon köpa fler ponnyer.

Jonnas citat under ridning. 

 

Idag är Jonna sex år. I sommar ska hon hem till mig på hopp- och terrängkurs. Hon har köpt en större korg till sin cykel för att hon lättare ska kunna sköta sitt sommarjobb hemma på stuteriet; leverera sperma från hingststallet som hon cyklar över med till seminhallen.

Till hösten hoppas hon kunna följa med mig till ridskolan och hjälpa mig på jobbet. Jonna är nämligen nyfiken på vad det är hon missar eftersom hon inte går på ridskola.

 

Jag är lyckligt lottad att få vara med denna ridtjej på hennes hästresa och den här bara börjat.

Om jag ser till att fortsätta referera till Peder i mina genomgångar för Jonna, så kan jag få henne motiverad till vad som helst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Viljan att göra skillnad

Louise Nyberg | 12/5 - 2021

Varje vecka red Ebba sin lektion på ridskolan och spenderade då flera timmar där. Hon hade alltid minst en förälder med sig, ibland båda föräldrarna och ibland var även storebror med. Det var som att Ebbas ridlektion var veckans höjdpunkt för hela familjen.

 

Ebba hade stor respekt för hästarna. Hon valde hellre att sopa stallgång eller smörja träns än att rykta hästar. Hennes mamma lät det vara så; Ebba fick själv välja vad hon valde att göra med timmarna i stallet.

Cytella och Ebba.

 

Jag minns att jag, Ebba och hennes familj spenderade mycket tid ihop. Hängde med hästarna, pysslade i stallet, fikade och pratade om allt möjligt. Men jag skulle bli varse om att det också fanns mycket som vi inte pratade om.
Tillsammans med föräldrarna såg jag hur timmarna i stallet fick Ebba att växa. Hon blev tryggare med hästarna, tog sig an uppgifter med stort ansvar och log det bredaste leendet när hon lyckades våga galoppera.

 

Jag var Ebbas ridlärare och en dag reagerade jag. Under flera veckor hade Ebba varit ofokuserad på lektionerna och haft svårt att ta instruktionerna. Just den här dagen såg det ut som att hon var på väg att somna på hästryggen.

 

Medan Ebba var upptagen med sin ponny så vände jag mig till föräldrarna på läktaren och frågade om det hade hänt något.
”Ebba är sig inte lik”, sade jag.
I samma sekund jag sa det så var det något i deras blickar som sjönk. Ansiktsuttrycken ändrade sig.
”Det stämmer”, svarade de. ”Ebbas storebror mår inte så bra just nu och det påverkar henne.”

 

Ebbas storebror blev i tidig ålder diagnosticerad med cancer. Hela hans uppväxt har handlat om att spendera tid på sjukhus, fira högtider ihop med sjukhuspersonal och se andra familjer kämpa lika hårt som hans egen familj. En uppväxt som han inte har haft ett val att kunna välja bort.

 

Ebbas föräldrar har inte bara varit föräldrar för ett svårt sjukt barn; de har tvingats vara superhjältar. Hitta skrattet i vardagen, lyssna, trösta, finnas. Man skulle tro att det var tillräckligt att hitta detta för den egna familjen; men sanningen är att de har gjort precis samma sak för ett stort antal andra familjer.

 

I en familj på fyra där en är svårt sjuk och två föräldrar som jobbar för en tillvaro. Och så den fjärde personen; det friska barnet som tidigt lär sig att inte springa och skrika när man är på sjukhus. Den som blir bra på att lyssna, ge en kram och sitter i ett hörn ritandes teckningar när timmarna blir många på sjukhuset.

Ebba syntes på tv när TV4 Nyheterna uppmärksammade Internationella barncancerdagen, 15/2 2015.

 

Även i stallet tog Ebba samma roll. Hon lyssnade på hästarna, hittade sina uppgifter och tog inte plats bland andra. Men stallet var hennes zon; hennes tid varje vecka. För hennes mamma blev stallet en plats att få luft, en oas.
Kanske glömde jag fråga, hur Ebbas storebror mådde. Hur familjen mådde. Eller så var det precis det de ville ha av mig; en paus från den tuffa tillvaron.

Jag insåg vad stallet och hästarna betydde för Ebba. Hon var tio år gammal när jag frågade om hon ville följa med mig på hopptävling. Ebba trodde knappt det var sant. Hon kände sig viktig och utvald när hon på tävlingsplatsen bland annat fick hålla min häst.
Timmarna på tävlingsplatsen blev många. Ebba stod bredvid mig på läktaren när vi såg en ryttare falla av sin häst inne på banan. Hästen hoppade själv vidare varv efter varv; över varje hinder som stod i vägen. Till slut lyckades de fånga in hästen.

 

Efter den långa tävlingsdagen var vi äntligen på väg hem och Ebba kunde inte sluta prata om hur den lösa hästen hoppat hinder helt självmant. Jag ringde Ebbas mamma och berättade att vi var på väg hem; att jag inte alls kidnappat Ebba. När jag lade på så hade Ebba somnat i baksätet.

 

Jag kan inte göra någon frisk, men kanske kan jag bjuda in till denna värld med hästar och stall som jag lever i. Kanske kan jag göra skillnad på något sätt; ge något andrum eller upptäcka vad kontakten med hästar kan bli till något stort.

Jag och Ebbas familj överraskade henne stort när hon fyllde år med en privatlektion på Rexona.

 

Stallet kanske inte bara innebär att vi ska odla tävlingsryttare; vi kan odla medmänniskor och själva hela tiden bli bättre på det.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

3

3 kommentarer på “Viljan att göra skillnad

  1. Vilken härlig läsning!! Stallet o hästarna är fantastiska för att ge glädje o styrka. Men även distraktion när man har har det tufft på olika sätt vilket är skönt o bra o nog så viktigt.

Planering

Louise Nyberg | 5/5 - 2021

Jag fick frågan av en kund om jag kunde publicera en sex-månaders-planering för kommande upplägg av elever och hästar. Mitt svar på frågan blev nej. Kunden insisterade att alla företag har en sex-månaders-planering.
Jag svarade att ja, det har jag också. Men den delar jag inte med mig av. För på sex månader hinner det hända mycket.

 

Det händer att jag tillsammans med eleven skapar en dröm om att till exempel rida en viss tävling om sex månader. Jag förklarar vad som krävs i en sådan satsning; vad jag förväntar mig om eleven ska kunna åka dit väl förberedd.
För det är inget löfte att vi ska nå det målet. Det är ett möjligt mål, som förutsätter att vi tar oss fram på den ringlande stigen dit.

I höstas följde jag med på den roliga uppgiften som lagledare på lag-SM i fälttävlan, här tillsammans med Roslagens RKK ponnylag.

 

Det är enkelt att säga ”jag vill”, men det är mycket svårt att göra jobbet. För det finns ingen annan som kan göra jobbet åt individen själv (hur mycket jag än skulle önska att jag som ridlärare ibland kunde det, men det hjälper ju inte min elev).
Sedan är arbetet att nå dit, sällan något vi kan planera för eftersom våra förutsättningar snabbt kan ändras. Plötsligt är inte den aktuella hästen aktuell, en pandemi slår till eller när träningen slutar hålla ett flyt. De ekonomiska förutsättningarna måste hålla hela vägen, liksom tilliten till sig själv och sin förmåga.

 

Det är inte enbart tränarens uppgift att hålla en konversation igång med sin elev; tvärtom är minst lika viktigt. Eleven kan med sin tränare bolla eventuella målsättningar och på så sätt hitta vägar att nå dit. Tränaren behöver prata högt om vilka förväntningar och motprestationer som finns.

Jag minns en gång ett samtal mellan mig, förälder och en 10-årig elev. Föräldern var tydlig med att hen ville att eleven skulle tävla klubbtävlingar i hoppning nästa termin. Jag förklarade att mitt fokus var att lära eleven fatta galopp under kommande termin. När jag frågade vad eleven ville, svarade barnet att hen ville lära sig att kratsa hovarna. Tre olika målsättningar som behöver mötas.

 

I ponnyteamet som jag idag driver, arbetar vi med månadsplanering. I den lägger jag in kurser, tävlingar och externa träningar. Om ryttaren sedan är sjuk och missar flera ridpass inför en tävling, så behöver vi ändra planen. Hästen får inte rätt förutsättningar att prestera bra om ekipaget inte kunnat träna som tänkt.

 

Sedan arbetar vi med en veckoplanering, spikar tider och eventuellt ändrar en hästs träningsupplägg beroende på hur den känns just då.
I söndags satt jag med veckoplaneringen för mina sju hästar. En halv dag senare har det redan gjorts ändringar inför veckan; ändrat tider, upplägg och justerat ridpass.

 

De planer vi skissade på för sex månader sedan, har vi ändrat många gånger. Detta på grund av vilka hästar/ryttare vi står med idag, pandemi, veterinärbesök och träningstillfällen. Vi arbetar på att ta små steg framåt hela tiden och jag ser ödmjukt på hur viktigt det är att vara lyhörd.

 

Eleverna på ridskolan frågar oss ridlärare ibland om vi har facit. Vilka hästar som ska gå lektion nästa vecka, vilka hästar som ska tävlas nästa termin, vilka nivåer lektionerna kommer ligga på. Vi ridlärare har inte facit. Vi vet till exempel inte hur många eller vilka hästar vi står med från en dag till en annan. Men vi gör allt för att hålla hästarna friska och samtidigt höja kvaliteten i det vi levererar till eleverna.

 

Vi behöver ödmjukt lyssna på hur hästarna mår och kunna se dem i ögonen efter avslutad arbetsdag. Vi behöver kunna säga till oss själva och varandra att vi gjort vårt bästa, även om kanske inte allt blev rätt.
Vi behöver ödmjukt lyssna till hur våra elever mår och hoppas att de ser att vi lyssnar på dem. Att vi hela tiden vill det bästa för dem och hästarna.
Ibland ändras våra förutsättningar snabbare än vi varit beredda på; då behöver vi snabbt fatta beslut. Hästarna och verksamheten kräver att vi är handlingskraftiga; det är ibland först efteråt vi vet vilka beslut som var rätt att ta.

Jag är övertygad om att många tävlingsryttare och verksamheter sätter upp långsiktiga mål och når dem, men det förutsätter att de är lyhörda för allt längs resans mål samt håller sig till planen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Förberedande träning

Louise Nyberg | 29/4 - 2021

Jag gick i mål efter terrängritten på femton hinder där höjden och svårigheten motsvarade H90. Medan jag travade av min häst så red en annan ryttare fram på sin egen häst; vi hejade på varandra tidigare vid sekretariatet och nu hejade vi på varandra ytterligare en gång.
”Jamen!” Utbrast ryttaren. ”NU känner jag igen dig!”
Vad fint, tänkte jag. Att enda sättet att känna igen mig på är när jag tillsammans med min kritvita BMX bryter fram som en tornado över terrängbanan.

Jag tillsammans med min BMX, Ballycar. Foto: Alma Nilsson 

 

Medan jag skrittade av, så gick tankarna. Har min träning inför den här uppgiften varit tillräcklig? Har jag förberett min häst på bästa sätt? Jag åkte hem, gav min häst vila och återhämtning för att sedan ha en ännu tydligare plan med min träning.

 

Vi måste ha i åtanke; att hästens kondition måste vara så pass att den inte känns helt utmattad inför sista hindret eller går på sina knän efter målgång. Oavsett om det gäller hoppning eller terräng så behöver hästen orka. Det har med säkerhet att göra: för annars ökar risken att snubbla, gå omkull, tappa balansen, tappa koncentration eller göra slarviga misstag.

Hur ökar jag konditionen? Ut och skritta i skogen i två timmar ska inte underskattas; då det ökar uthålligheten på ett lågintensivt sätt. Gärna med att variera underlaget; skritta på asfalt eller lyfta på benen i snåriga skogar.
Trava längre sträckor (gärna ett par kilometer) och samtidigt arbeta lösgörande; tempoväxlingar, flytta undan bägge skänklarna, variera ställning eller tänka ”bogen in”. Ska jag galoppera en hel bana (antingen terräng eller två klasser banhoppning) så behöver hästen även konditionsträna i galopp och öva på att syresätta lungor.
I terrängen vill jag rida i ett så jämnt galopptempo som möjligt; för mycket av och på tröttar ut min BMX mer. I hoppningen är vi oftare felfria när vi rider i ett jämnt tempo än att bromsa, bromsa, gasa, bromsa, gasa, bromsa. Om ni förstår vad jag menar.

 

Spända muskler löper större risk för skador än mjuka muskler. Därför behöver alla hästar oavsett disciplin dressyren. Jag tänker att jag vill att dressyr ska upplevas som massage för hästen, snarare än ”tvång”. Man kan uttrycka det som lydnad, men jag väljer att säga kommunikation. Rundare volter, bättre tajmade fattningar och jämnare halter är ett resultat på träning. Förbättrad tvåvägskommunikation mellan häst och ryttare, helt enkelt.
En galopptränare berättade för mig att deras fullblod varierar galoppträningen med att åka till ridhus och träna dressyr. Resultatet blev att fullbloden ökade sin kroppskontroll och levererade snabbare tider på galoppbanan.

Jag och Goldie. Foto Helena Taxén.

 

Rida bommar tvingar ryttaren att tajma sin hjälpgivning; hen blir dessutom bättre på att hitta sin egen balans och följsamhet. Hästen ökar sin kroppskontroll och får varierad träning.

 

Jag får frågan om mina hästar tränas utan ryttare. Vid behov, ja. I perioder har jag tömkört Ballycar vilket han fullkomligt älskar. Har jag varit sjuk så har jag kunnat be Kristel tömköra Ballycar, eftersom han trivs så bra med det.
På jobbet och hemma, när vi märker att en häst har svårt att hålla balansen i galoppen så longerar vi dem cirka tre gånger i vecka utan inspänningar. Vilket alltid har gett resultat.

 

Även om Julie vill satsa på dressyr med Tambor, så har hon frågat mig om att få åka på terrängträning med honom.
”Jag märker att han mår bra av variationen”, säger hon.
För även om de inte hoppar några höga eller svåra hinder, så får Tambor en annan kondition utöver att bara galoppera i ridhus. Tillsammans som ekipage får de öva på att lösa olika situationer på terrängbanan som de har nytta av i dressyren.

När jag var inne på återbesök med Paddy, som haft en gaffelbandsskada, gav veterinären en väldigt bra förklaring till mig.
”Tänk dig en travhäst som kommer i sista kurvan i ett travlopp på väg mot mål. Om den då är helt slut i muskulatur och börjar bli riktigt trött, då läggs belastningen på andra delar istället. Då kan det till exempel öka risken för en gaffelbandsskada.”
Han menade att Paddy behöver arbetas varierat, stärka sin muskulatur, smidighet och öka sin kondition; då får han andra verktyg att använda istället för att belasta gaffelbandet hårt.
Varierad träning har alltid varit självklart för mig, men plötsligt blev det ännu mer självklart och uppenbart varför.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Be prepared

Louise Nyberg | 19/4 - 2021

Känna sig trygg. Hästens naturliga instinkt är att undvika alla faror och överleva. Ryttaren vill inte känna att ridpasset blir en nära-döden-upplevelse och förväntar sig att hästen ska leverera detta till hen.

Samtidigt som hästen förlitar sig till ryttaren (eller vill förlita sig till ryttaren). Vem bär ansvaret i att vara den andras trygghet?

Jag vill aldrig ta mig an en uppgift jag inte klarar av. Varje dag består av ett stort antal riskbedömningar, i såväl hästhantering som ridning.

 

Det blir såklart svårt att prata med mina elever om rädsla; de ser ju mig rida fälttävlan och det innebär ju att man är orädd. Men samma sak där; jag chansar inte. Jag ser till att förbereda mig själv och min häst inför uppgiften.

Jag söker hela tiden känslan att känna mig ännu mer trygg; för att det ska hända behöver jag söka mig utanför min comfort-zone och till det har jag mina tränare som hjälp. Söker jag mig för långt utanför så faller jag, men jag måste hela tiden vidga den där bubblan.

På samma sätt jobbar jag med mina elever; vidga lagom. Jag letar aldrig efter utmaningar; jag känner att det är fel formulering.

Om vi delar in hästarna på ridskolan i ”gamla” hästar och ”nya” hästar så brukar eleverna anse att de ”gamla” hästarna är de trygga hästarna. De ”nya” hästarna har ju under sin inkörsperiod gjort misstag, missförstått ryttare, frågat vilka regler som gäller, reagerat på ny situationer och försökt hitta sin plats i flocken.

Vi som personal på ridskolan förlåter dessa misstag; vi vet att det är steg i processen till att bli en trygg ridskolehäst.

 

Med tiden, så försvinner de ”gamla” hästarna från ridskolan av olika orsaker. Orsakerna kan vara skador, pensionärsliv, ålder och så vidare. In kommer istället de ”jättenya” hästarna men i elevernas ögon är inte de ”nya” ännu några av de ”gamla” hästarna.

Eleverna har missat skiftbytet på ridskolan. De ”nya” hästarna behöver ta de ”gamla” hästarnas plats.

 

Som ridlärare anpassar vi övningarna efter ekipagen, vi gör hela tiden riskbedömningar och tar hänsyn till yttre faktorer som påverkar. Men vi vet också att hästarna reagerar olika med olika ryttare; beroende på ryttarens balans och hur mycket tryck ryttaren sätter i hästen.

Är temat på lektionen hoppning, framdelsvändningar, enkla byten eller uteritt; så påverkar det också vilka svårigheter som kommer uppstå. Som ridlärare har vi många gånger koll på det i förväg och fördelar hästar i gruppen därefter. Eller ändrar plan.

 

En viktig förutsättning är att istället för att förvänta sig som ryttare att det är hästens uppgift att göra dig trygg; så försök hitta hur du ska få hästen att känna sig tryggare med dig. Om du är orolig för att hästen ska bli för snabb, hoppa åt sidan eller bli spänd; försök ha en plan för vad du gör då istället för att vänta på att det inträffar.

 

Det är vanligt att vi vill välja och skapa våra förutsättningar. Vi skapar en bild av att inget oväntat kommer hända om vi kan styra vad som händer. Men det är inte sant; vi kan aldrig styra våra förutsättningar.

Vi kan omöjligt styra våra förutsättningar i vardagen med hästar. Som här; chefen tvingades lasta av Quitta utanför Sibylla intill en rondell. Men det är en annan historia…

Det händer att jag möter en plogbil när jag är ensam på uteritt med min unghäst, att en mountainbike-cyklist kastar sig ut ur en buske när ponnygruppen skrittade ut eller ”rullskideåkare” glider förbi ridbanan. Att vi låser in oss i ridhuset är en falsk trygghet både för oss och våra hästar.

Det ingår i utbildningen att både ryttare och hästar lär sig hantera yttre faktorer.

 

Hur gör jag själv för att känna trygghet i olika situationer?
– Ha en plan i förväg. Vad jag kommer göra om hästen sticker, vänder helt om eller inte vill gå. I efterhand utvärderar jag om planen var bra eller dålig.
– Arbeta med så låg tyngdpunkt på mig själv som möjligt, både vid nedsittning o i lätt sits. Då kan jag lättare hålla balansen.
– Öva mycket balansträning; stå på ett ben eller på en balansplatta.
– Öva mitt eget kroppsspråk. Stirrar hästen på något farligt kan jag få hästen att bli mindre spänd genom att jag själv tittar på något annat. Annars bekräftar jag hästens rädsla för föremålet.
– Jag gillar att rida unga hästar med halsring och i hoppning har jag det nästan jämnt. Då slipper jag vara orolig för att dra hästen i munnen om jag kommer ur balans.
– Öva många timmar och upprepa många gånger. Leda hästar till och från hagen. Att inte vara rädd för att det blir fel gör att det oftare blir rätt.

 

Ofta när jag stöter på personer med rädsla i till exempel hantering, så är det ett mysterium för mig att de inte väljer att lägga lika många timmar som jag själv på att öva. Träna upp sin trygghet och öva bort sina brister.
”Troligen väljer man bort träning för att man inte ser vad vinsten blir av resultatet”, så en av mina kloka vänner.

Vi köpte Goldie som unghäst och han miljötränades till allt. Här är han med min syster när de i tornerspel plockar brinnande ringar.

 

Och dessa fina ridskolehästar, som bär våra orutinerade elever. De går som på glas när de känner att ryttaren saknar balans, stannar när det blir fel och styr ryttaren mellan konerna på ridbanan.
Med tiden blir samma elev redo att visa sin ponny/häst hur den ska reglera tempo, bli mindre vinglig och styras mellan koner.

 

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Behöver vi tävling?

Louise Nyberg | 17/3 - 2021

Jag har sett tv-programmet ”Elitstyrkans hemligheter” med stark fascination blandat med ett illamående; det som fångar mitt intresse är de olika personernas livsberättelser.
”Det viktigaste är ditt varför” säger Pam, en av instruktörerna, i ett avsnitt.
Ditt varför. Mitt varför. Det är inte bara viktigt i extrema situationer; det är viktigt i allt.

 

Jag har alltid älskat tävlandet och trivts med det. Jag älskar hästarna framför tävlandet men jag trivs med kombinationen.
Varför? Tävlandet är inte för mig blodigt allvar och det har aldrig varit viktigt för mig att bli bäst i världen på en sport.
Det har alltid varit viktigt för mig att bli bäst i världen på det jag gör; jag tävlar inte mot någon annan utan bara mot mig själv.

Jag och Ballycar Lad. Foto Gerd Eriksson 

 

Tävlandet är för mig ett sätt att mäta mitt tränande. Tävlandet kan jag planera utefter, det ger möjlighet till reflektion och att omvärdera det jag lägger fokus på. Det ger mig något att se fram emot samt något att vara redo för.

 

Medan andra haft mål att bli bäst i Sverige eller i världen; så har jag sett mitt tävlande som en trappa. När jag står där nedanför första trappsteget; är mitt fokus nästa trappsteg. Mitt sikte är aldrig inställt på sista trappsteget, även om jag vet att det finns där.

Tar man bort tävlandet, slutar jag då älska hästar och ridning? Svaret är nej. Hur påverkar då det mig; om tävlandet skulle försvinna?

– Jag skulle inte behöva konditionsträna min häst; anledningen till att orka galoppera i mål är ju borta.
– Jag skulle välja sovmorgon istället för att tränsa hästen kl 07.45; det känns inte längre viktigt att träna sex dagar per vecka.
– Jag behöver inte lasta hästen en mörk kväll och åka på träning; kan lika gärna rida hemma istället.
– Jag slipper timmar på tävlingsförberedelser och lång tävlingsdag; då kan jag göra annat istället.
– Teamet omkring mig går från ”team-bygga-tävlingshäst” till ”team-leka-med-min-fritidshäst”.
– Jag behöver inte stå på en anläggning med alla träningsförutsättningar längre; det var ju till för att förbereda mig inför tävling.
– Tänk vad skönt; att inte längre behöva oroa sig över att motgångar på träning kommer förstöra min chanser att rida bra på tävling.
– Jag kommer inte behöva leta efter formtoppen; istället kan jag bara rida som det faller mig in.

 

Faller tävlandet bort, så skadar inte det min kärlek till hästarna och sporten. Men det gör att jag tappar bort mitt varför. Vart går mina investeringar, ambitioner, timmar och andetag?
Familj, vänner och arbete såklart; men jag behöver en ytterligare dimension att arbeta med.

Jag och Manne

 

Ett annat tv-program jag tittar på, är Mästarnas Mästare. Även där spännande livsöden och människor som pratar om sitt varför. Hur de hela sitt liv byggt och strävat efter att nå sina mål i respektive sport. Hur lätt det kan vara att tappa bort sitt varför när karriären är slut; då börjar letandet efter ett nytt varför.

 

Men jag har väldigt många elever utan tävlingsmål som tränar för mig varje vecka. De har ett varför, trots att de inte har tävlandet.
Sitta bättre, rida följsammare, hitta ett samspel med hästen, hitta ryttarkänslan och ridglädjen.
Det är jag ihop med dem som skapar deras varför.
”Vi behöver arbeta på att du ska bli snabbare i din hjälpgivning så du inte fastnar i dina förhållningar.”
”Blir du starkare i mellandelen kommer du lättare kunna behålla flytet i övergångarna.”
”Om vi arbetar på att du ska få bättre balans kommer galoppen fungera bättre.”

 

Plötsligt inser jag lösningen. Alternativet om tävlandet försvinner och tar bort mitt varför. Anledningen till varför jag kliver upp tidigt varje morgon, mockar de där leriga hagarna, sitter många timmar bakom ratten och med glädje betalar hästens veterinärräkning.

Jag är en del i mina elevers varför, alltså kan jag lägga ansvaret i mina tränares händer.
Till Eva, Nina, Per, Victor, Uffe, Berit och Lars; varsågoda. Ge mig ett varför, ge mig en hemläxa, ge mig en uppgift och hjälp mig se ett mönster.
Då får jag det som jag annars brukar få av mitt tävlande.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Barn tillsammans med hästar

Louise Nyberg | 15/3 - 2021

Upprop på ridskolan och jag delar ut hästar till eleverna. De skyndar iväg till stallet men en av eleverna är tillbaka hos mig efter två minuter.
”Lollo, jag behöver en annan ponny att rida.”
”Va? Varför då?”
”Musse vill inte bli riden idag.”
Problemet hade varit att få tag på Musse i boxen, men jag hjälpte eleven att lösa problemet.

 

Barn kan många gånger se saker på ett annat sätt än vi vuxna.
Jag hade teorigenomgång med hästlekis och frågade om någon visste varför vissa hästar har skor på sig. En liten hand räcktes upp och svarade omtänksamt:
”Det är för att de inte ska frysa om fötterna.”

En ponnymamma hade köpt tyglar med olika färger till sin 3,5åriga dotters shetlandsponny. Förgäves försökte mamman instruera sin trotsiga dotter till att hålla på det röda fältet på tyglarna.
”Jag tycker inte om rött”, blev dotterns svar och så styrde hon sin ponny så långt bort från mamman som hon kunde.

Foto Ingela Bendrot

 

Jag gick igenom vändande hjälper med Jonna under en lektion. Jag förklarade att det finns ryttare så duktiga att de klarar av att styra helt utan tyglar.
”Då får man styra med känsla istället”, blev Jonnas direkta svar.

Vi har ett halvblod på ridskolan som flera vuxna elever tycker är en ganska arg häst att göra i ordning. När den hästen skulle gå ponnylektion, blev Sara (som är 140cm lång) den som hjälpte ryttaren göra i ordning.

 

Saras mamma var efteråt tvungen att fråga Sara: ”Gick det bra att göra i ordning?”
”Ja.”
”Gick det bra att sadla?”
”Ja.”
”Vem sadlade?”
”Jag.”
”Sadlade du själv?”
”Ja.”
”Nådde du upp?”
”Jag tog en pall.”
”Vem kratsade hovarna?”
”Jag.”
”Vem satte på benskydd?”
”Jag.”
”Gick det bra att tränsa då?”
”Ja, han höll ju ner sitt huvud så det gick bra.”

 

Tydligen är det varken ålder eller längd som avgör vad man klarar av, konstaterade Saras mamma.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Alla känslor samtidigt

Louise Nyberg | 8/3 - 2021

Jag har sagt det förut och säger det igen; bloggen ger mig möjlighet till reflektion. En enda vecka i denna livs-cirkus är en bergodalbana av känslor och händelser.

 

Den ständiga oron att någon av mina hästar skadar sig allvarligt. Jag vet inte när det där ofattbara kommer inträffa och jag vet inte vilken häst som kommer drabbas närmast. Kolik, brutet ben eller obotlig skada. Undermedvetet jobbar jag ändå fram någon slags reservplan; försöker alltid vara beredd.

En vän ringer och behöver en axel att luta sig mot i livets motgångar. Lika självklart ställer jag upp på samma sätt som vännen gjort för mig.

 

Mina tankar om vännens motgångar avbryts; en elev som vill dela med sig av sin lycka till mig. Glädjen att ha genomfört sitt livs andra hopplektion på en helt ny häst, fullkomligt strålar från eleven. Jag är glad att eleven ville dela det här just med mig; detta stora  ögonblick i 10-åriga elevens liv.

 

Vad som gör mig att vilja lyckas ännu bättre i min ridlärarroll; är när ridhuset är fyllt av tolv elever som svämmar över av ambition. De vill så gärna hitta rätt, även om de inte helt vet ännu vad de letar efter. De har full tillit till att jag ska leda dem rätt. Det är en mäktig känsla när alla samtidigt gör sitt bästa; jag, mina elever och alla hästar.

 

En annan elev behöver inte mina instruktioner just den veckan. Den eleven behöver där och då få en paus från vardagen. Det räcker att jag ser eleven. Bryr mig. Och försöker vara en medmänniska.

 

En förälder skickar ett tack till ridskolan. Ett tack för att vi gör dotterns två dagar på ridskolan till hennes favoritdagar. Föräldern vill visa sin uppskattning för det vi gör.

 

Ett ridpass i skogen och jag är tacksam. Friheten från hästryggen, på en plats där pandemi känns avlägsen och tacksam över att sitta på en häst som gör allt för mig. Även när vi båda tycker det är svårt att göra rätt.

En dressyrträning där min tränare hjälper mig hitta rätt. Ett stort leende över mitt ansikte som är omöjligt att få bort. Glädjen att lyckas. Med en känsla att jag tar inte dessa pass för givet och vet inte hur länge jag får njuta.

 

Att se hur en elev strålar över att lära sig nya saker. Den där aha-upplevelsen. Den där ”första gången” som eleven kommer bära med sig resten av livet.

 

En annan lektion samma vecka, består av dubbla och motsatta känslor. Hur ska jag glädjas åt ena elevens fantastiska bedrift att lyckas rida jättebra, när jag samtidigt ska stötta en elev genom sitt livs motgångar på samma träning?

 

Dagen efter ser jag min väns häst vandra bort från oss i stallgången. Vi vet att det är sista gången och bara tanken på det gör ont. Hjärtat brister men huvudet säger att beslutet är rätt. Min vän faller i gråt som jag fångar upp i en kram.

Jag avslutar veckan med ytterligare en tur i skogen. Reflekterar, njuter, sörjer, känner tacksamhet. Men tar ingenting för givet.
Varför är jag ens förvånad över att jag ibland behöver fylla på med energi?
Våra styrkor är även våra svagheter. Vi får acceptera att glädjen i hästarna och ridsporten kräver att vi orkar motgångar.
För vi vet aldrig var i resan vi befinner oss med vår häst. Är det i början, mitten eller slutet?

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ridsportarna är ”jättebra” på geografi

Louise Nyberg | 22/2 - 2021

När man väljer att börja tävla i ridsport, inser man snabbt att man behöver återuppliva sina gamla geografikunskaper från grundskolan.

 

Hur var det Sverigekartan såg ut nu igen? Vart i landet bor vi?
”Mamma, jag tänkte anmäla till tävling.”
”Var någonstans?”
”Malung?”
”NEJ.”
”Ligger det långt bort?”
”JA.”

 

Det där med avstånd, det är relativt.
Faktorer som påverkar om ett avstånd är långt eller kort:
– Var i landet du bor.
– Vilken gren du valt att tävla.
– Vilken nivå du tävlar på.
– Dina ambitioner med ditt tävlande.

 

Antingen väljer du tävling eftet bekvämt avstånd, då läggs din tävlingsplanering utefter när de närmsta tävlingsplatserna råkar ha tävling.
Eller så är det klasserna som styr, det vill säga att du tävlar vad som för dig är rätt klasser är viktigare än övriga faktorer.
Det kan också vara så att man prioriterar vilken typ av tävlingsplats man vill starta på. Mindre tävling, större startfält, bra priser, bra underlag, bra kafeteria eller stora framridningsmöjligheter.

Sveriges karta utifrån Stockholms perspektiv. 

 

När jag kollar tävling så resonerar jag att;
– en tävlingsplats inom 30 minuters enkel resa från där jag bor är JÄTTENÄRA.
– en tävlingsplats inom 60 minuters enkel resa från där jag bor är NÄRA.
– en tävlingsplats inom 90 minuters enkel resa från där jag bor är GANSKA NÄRA.
en tävlingsplats inom 120 minuters enkel resa från där jag bor är OK MEN INTE NÄRA.

Sveriges karta utifrån Skånes perspektiv.

 

Är du stockholmare och tävlar dressyr, är det nästan en omöjlig tanke att tävla utanför Stockholmsområdet. Om det inte är Strömsholm förstås, då kan man passa på att fika på Markan.
Är du stockholmare och tävlar hoppning, har du inga problem att åka på flerdagarsmeeting till Sundbyholm, Norrköping Horse Show, Högbo eller Skogslotten. Det blir snyggare instagram inlägg när du är på meeting än den regionala hopptävlingen hemma. Dessutom får du en anledning att köpa B-korts buss när du anmäler dig till meeting.
Är du stockholmare och tävlar fälttävlan, har du inga problem med att planera in en till tio helgresor ned till Skåne. Där är säsongen för fälttävlan längre, banorna fler och möjligheterna större. Fälttävlansryttaren är inte rädd för ”den enkla lilla” bilturen ned till Skåne.

 

Sedan har vi såklart andra grenar som tvingas åka långa sträckor, i brist på tävlingsmöjligheter.

 

Den ryttaren som är aktuell för landslagssatsningar måste helt plötsligt leta sig utomlands för att hålla sig aktuell. De avstånd som tidigare var långt bort är då istället ”väldigt nära ”.

 

Sverige rent geografiskt är avlångt och bjuder på utmaningar; både för ryttaren som vill satsa samt för förbundet att arbeta för sammanhållning i ridsport-Sverige. Det är en tidskrävande sport såsom den är redan; därför bosätter sig flera ryttare utomlands istället. Tyskland, Holland och Belgien erbjuder fler möjligheter inom kortare resväg och samtidigt närmare avstånd till att tävla i andra länder.

 

Vi har det bra med tävlingsutbud i Sverige; även fast andra länder har det enklare än oss så finns det de som har det mer svårjobbat än oss.
När Aminda Ingulfson insåg att hon ville satsa på fälttävlan, gick flytten från Norge till Skåne. Hennes pappa har berättat om hur de i Norge kunde ha 5 timme resväg när de skulle tävla fälttävlan. De åkte till tävlingen med två hästar och styrde sedan hem efter att ena hästen blivit utesluten i hoppningen och den andra utesluten i terrängen.
Bilresan på 5 timme kunde börja med orden ”jag ska aldrig tävla fälttävlan igen”, fortsatte med ingen vidare bra stämning och avslutades med ”när är nästa tävling?”
”Bilresan ger tid för reflektion” säger Aminda. ”Viljan att fortsätta fanns nog där, eftersom jag fortfarande håller på.”

Förra sommarens kurs i Leksand.

 

När du säger ja till ditt barn att börja tävla i ridsport; räkna med att du kommer spendera många timmar bakom ratten.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Nej, du behöver ingen utmaning

Louise Nyberg | 15/2 - 2021

”Min dotter skulle behöva mer utmaning.”
”Vad roligt att få prova lite mer utmaning.”
”Det här var verkligen en utmaning.”

 

Många gånger har jag hört andra ridlärarkollegor vara lika less som mig på att höra ordet ”utmaning”.
Nej, min tanke är aldrig att jag ska ge en elev en utmaning. Jag är inte intresserad av att ”undrar om eleven klarar av det här”, utan min tanke är alltid att jag har tillit och tro till att eleven klarar uppgiften. Oavsett om det gäller val av häst, övning, tävling eller ett förtroende om hjälp i stallvardagen.
Jag är aldrig intresserad av att äventyra någons säkerhet; vare sig i ridning eller hästhantering. Det gäller både människor och hästar.

Min målsättning är alltid att hitta vägar att utveckla mina elevers förmåga; läsa häst, hitta ridförmåga, bli tryggare, hitta nycklar, lära sig hantering. Jag vet att många ridlärare har samma självklara målsättning.
Jag vill inte bara leverera en värdefull lektion för eleven, utan även göra samma timme till en trygg upplevelse för hästen.

 

Välj vilket ord som helst.
Men. Välj. Inte. Ordet. Utmaning.

 

Jag blir trött bara av att höra ”skulle behöva mer utmaning”.

 

När jag pratar om det här fenomenet med mina ridande kompisar, känner vi inte igen oss i att någonsin säga ”jag skulle behöva mer utmaning”.
Då frågar jag mig, vad bottnar det i när någon nämner ”utmaning”?

 

Jag tror kanske i brist på ett annat val av ord, att det egentligen inte är utmaning de menar.
Jag tror också, i brist på kunskap vad som saknas. Vad jag som ridlärare förväntar mig; att eleven, föräldern och jag har olika bild av hur slutmålet för elevens ridresa ser ut.

 

Jag tänker att jag behöver bli bättre på att måla upp den bilden för eleven bättre; hur slutmålet ser ut.

 

För eleven är sällan på nivån att bli uttagen till VM i dressyr eller rida världscupen i hoppning när de nämner ordet ”utmaning”. Slutmålet behöver inte vara just världscupen; målet kan vara att komma lite närmre dit för varje ridpass.
En häst som allt känns enkelt på; målet med den kan vara att få det att kännas ännu enklare eller få till mer precisa och svårare kombinationer i ridförmåga.
En häst som inte känns som den jobbar med oss; bli lösningsorienterad och försöka skapa en kommunikation/relation från sadeln.
En häst som inte har full styrka eller utbildning ännu; öva på att dirigera hästen till att göra rätt så många gånger per ridpass som möjligt.

 

Rida olika sorters hästar handlar inte om att få mer eller mindre utmaning; utan om att öka sitt ”ordförråd” som ryttare. Hitta fler nycklar och läsa av fler signaler.

 

I SVT’s dokumentär får vi följa Peders resa om att bli bäst i världen. Efter alla medaljer och framgångar han gjort så pratar han inte om att ge sig själv en utmaning; han berättar hur han sätter ett nytt mål. Ett mål han inte nått tidigare; att bli nummer ett på rankinglistan över världens bästa hoppryttare.

 

”Antingen ändrar du dina drömmar eller förbättrar dina färdigheter.”
Jag som hästägare, har det hästmaterial jag sitter på och inget annat. Det är upp till mig att förvalta, förbättra, utveckla och se till att det hästmaterialet mår bra. Jag måste ta ansvar som hästägare och ryttare att själv bli bättre; åka på träning och lyssna på kunskap. Bli lyhörd för min häst.
Antingen anpassar jag mina mål för den häst jag sitter på, eller byter häst. Det vill säga sälja och köpa nytt (där tvingas jag anpassa mig efter plånbok).

Jag och Ballycar Lad. Foto Kristin Andersson 

 

Det viktigaste vi behöver vara redo att lära oss är:
”Being a good rider starts with understanding how horses think, feel and behave.”
För att kunna det, måste eleven börja lyssna på hästen. Istället för ridläraren.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.