Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Louise Nyberg | 22/10 - 2020

Jag var i England en sommar och arbetade i ett fälttävlansstall, när jag första gången såg den där bruna och ganska uttryckslösa hästen i en hage. Han var stor och tunn i kroppen,  med en egen hage i en del av ett stort fält där det gick flera andra hästar. Ägaren till hästen hette Lottie och var anställd i stallet där jag jobbade; en ung tvåbarnsmamma som varje dag cyklade till sitt jobb.

 

Det bara råkade bli så, att jag en dag fick rida den stora bruna hästen. Min chef Charlotte hade lektion för mig och lät mig hoppa ett par språng.
Trots att hästen var kantig och mager, infann sig någon typ av känsla när jag red. Det fanns något där, som skulle kunna bli bra.
Charlotte menade att Lottie egentligen hade varken råd eller tid till sin häst, då hennes två små döttrar behövde henne mest. Hästen fick varken den tid, mat eller skötsel han behövde.
”Köp hästen”, tyckte Charlotte. ”Ta med den hem till Sverige.”

Jag och Rye, på en uteritt i New Forests nationalpark bland vilda New Forest ponnyer.

 

Jag ringde upp mamma och skrattade åt vad Charlotte föreslagit.
”Köp den”, var mamma snabb att svara.
”Nej”, sade jag. ”Jag och syrran har redan tre ponnyer hemma att ta hand om och mitt sista år på gymnasiet kommer ta tid.”
Vi avslutade samtalet och tio minuter senare ringde mamma igen.
”Nu har jag ordnat en transport till Sverige!”

 

Lottie hade som tonåring fått Rye, som hästen hette, av sin pappa. Rye (vars riktiga namn var Ri-Tachie v/h Kastanjehof) var då en lovande belgisk hopphäst som precis importerats till England.
Lottie älskade sin häst och började sin tävlingssatsning med honom. Men plötsligt stod hon där som småbarnsförälder och hade svårt att kombinera livet med egen häst, även om stallet var hennes arbete. Rye blev bortglömd i en hage.

Jag och Rye

 

Jag resonerade att skulle jag ta med honom hem, behövde anledningen vara att jag ville ha honom och inte att jag tyckte synd om honom. För mig är det två olika saker. Jag valde någonstans att lita på känslan hästen gav mig.
Så gick jag in i boxen. Rye luftsnappade oavbrutet, antagligen ett resultat av understimulans och för lite foder. När jag lyfte på hans svans så fick min arm plats mellan hans bakben för att han var så tunn.

 

”Mamma, den här hästen jag ska köpa. Han är typ 177cm hög.”
”Vad sa du?”
Hon började genast arbeta fram en plan för att såga upp en större öppning för stalldörren hemma.

 

Det var just det där, med att köpa hästen. Charlotte bad mig låta henne sköta snacket med Lottie, som var förtvivlad. Å ena sidan ville hon inte sälja sin häst, å andra sidan ville hon ge honom ett bättre liv än det han hade.
”Du har inte råd att ha kvar honom”, Charlotte var tuff i sitt sätt att säga sanningen. ”Du vet att han kommer få världens bästa liv hos Lollo. Pengarna du får för hästen kan du lägga på dina barn. Du vet att det här är det enda rätta beslutet och du kommer aldrig hitta någon annan som vill lägga lika mycket tid och kärlek på den här hästen som Lollo.”
Det visste Lottie. Hon skrev under köpekontraktet och jag kunde ta över uppstallningen för Rye. Jag skulle tillbaka hem till Sverige innan Rye men var nu garanterad att han skulle få full utfodring, skötsel samt stå på box nattetid under tiden.

 

Rye åkte lastbil till Sverige tillsammans med tio welshponnyer som var mer eller mindre ohanterade. Transportören hälsade oss att den stora hästen varit helt okomplicerad att ha och göra med. Han sa också att det inte hade varit lätt när en Lottie i tårar lämnat över hästen till honom.

 

Väl hemma, klev Rye in i stallet och började äta hö. Mamma reagerade på hur smal han var.
”Då är han ändå rundare nu än när jag såg honom i England”, svarade jag.

 

Jag gav den stora hästen allt jag kunde. Han hade shivering, det vill säga svårt att lyfta sina bakben. Det krävde en ängels tålamod från hovslagaren och det har jag Maria Bruce att tacka för.
Jag ville underlätta för hans stora kropp att hålla sig frisk, så de dagar jag inte red promenerade jag honom. Ett par gånger i veckan promenerade jag honom på morgonen och red på kvällen, däremellan gick han i stor hage med kompisar.
En såhär stor häst, fodrade jag mellan 17kg och 30kg hö per dag. Det jag ger mina hästar idag är inte ens i närheten men jag kommer ihåg att jag i perioder fyllde så många kilo i hönät och påsar. Utöver det fick han sitt kraftfoder.

 

Hans nya rutiner gjorde att han luftsnappade mindre och blev blank i pälsen. Rye lade aldrig bak ett öra mot någon människa, en vänligare häst fick man leta efter.
Han gav mig en fantastisk känsla i hoppningen, alltid runda språng och en mjukhet i ridningen. Han var alltid rolig att rida.

 

Rye gav mig många rosetter i hoppningen och många minnen. Vi var i Älvdalen och Avesta på meeting samt i Orsa och Katrineholm på kurser. När jag flyttade till Linköping för att plugga till ridlärare så följde Rye med.

 

På Älvdalens meeting såg mina vänner vilka svängar jag planerade att ta i omhoppningen.
”De där svängarna klarar du aldrig, de är för tajta!”
Jovisst, gick det att svänga tajt med ett halvblod på 177cm och jag fick ett segertäcke i den klassen. Dock var täcket en storlek för litet för min häst.

 

Jag hade planer på att fortsätta min resa med Rye. Men så märkte vi att något inte stämde. Vi åkte in till klinik och det upptäcktes skador på båda framhovarna. Det gick att beskriva som att de var början till ”ihåliga” samt taggiga på undersidan. Inget som någonsin skulle försvinna och han skulle ha ont bara av att stå i en hage.
Det här beskedet fick vi tre dagar efter att han levererat en dubbelt felfri ritt med en andraplats.

 

Veterinären ville ge Rye sommaren med smärtstillande och gå på bete, för att vi sedan skulle fatta ett beslut. Så fort vi slutade med den träning vi hela tiden hållit på med, började Rye tappa i vikt. Han förlorade glansen i pälsen men fick ändå en sommar med sina hästkompisar. Tills det var dags att ta farväl.

 

När jag såg den där bruna, magra hästen i England så insåg jag inte vilka äventyr som väntade både honom och mig. Jag visste inte att han skulle bli min följeslagare genom händelserika år och att han aldrig skulle protestera.
Jag visste inte då, att han var min ”once-in-a-lifetime-horse”.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ibland väljer inte ryttaren

Louise Nyberg | 12/10 - 2020

”Lollo, Lollo, Lollo!” Min chef kom springande mot mig. ”Jag har gjort ett FÖRFÄRLIGT misstag!”
”Vadå?”
”Jag har GLÖMT att ta med Apache på kl 19.00 lektionen idag! Jag kan ju inte göra så mot honom, det är ju en av hans höjdpunkter på veckan att få gå lektion med Matilda!”

 

Ja, Apache känner sig verkligen som en superstar varje tisdag kl 19.00. Alla njuter av att se hur det riktigt gnistrar om honom och han bjuder upp sin ryttare Matilda till dans. Faktum är, att det är omöjligt att avgöra om ryttaren eller hästen är gladast.

Apache och Matilda

 

Jag med flera minns ridskolehästen Rififi på den ridskola jag tidigare arbetade på. Ett stort brunt sto, som inte lät sig charmas av vem som helst men som var oumbärlig i sitt sätt att bära eleverna på ryggen.
En gång i veckan kom en man till ridskolan för att rida privatlektion och jag såg hur Rififi alltid gnäggade när hon såg honom. Ni ska inte tro att det var morötterna hon gnäggade efter; han hade aldrig med sig någon muta. Han själv förstod inte hur utvald han var av stoet; han trodde hon gnäggade likadant till alla som kom gående i stallet.

Både Czardas och Martina gillar varandra.

 

Ett av våra halvblodsston på ridskolan, Lavina, lät jag gå med på juniorlektion förra veckan. En annars svårflörtad dam som snabbt var med på noterna när den lilla junioren satte fart; då låg det minsann ingen handbroms i.
Lavina spetsade öronen och tyckte sin elev var ganska lattjo att hänga med; varpå hon började bjussa sin elev på mer samspel.

 

När lektionen var slut så strålade eleven med ett stort leende.
”Lollo, det här var jätteroligt!”

 

Ibland är det inte ryttarna som väljer häst, utan hästarna som väljer ryttare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hjälp, det kostar

Louise Nyberg | 30/9 - 2020

 

Ridsporten förändras hela tiden. Jag får vara med och se hur mycket förbättringar som hela tiden sker. Samtidigt som jag ser hur mycket som finns kvar att göra och att vi måste arbeta för att bevara beprövad kunskap och erfarenhet; så det inte ersätts av trender.

 

För 40år sedan gick hopptävlingar höjd 120cm i 20x40m ridhus, vilket är otänkbart idag. Det gick att få plats med en hel bana trots liten yta.
En gång i tiden var det dubbla ridlektioner i 20x40m ridhus, avskiljda med ett rep på mitten och tio hästar på vardera sida. Också otänkbart idag.
På en enda generation har spiltor för hästar gått från en självklarhet att finnas till en självklarhet att tas bort helt.

 

Jag övertygad om att det hela tiden sker förändringar till det bättre. Saker jag tror vi är överens om som är bra;
– anläggningar med bättre förutsättningar, bättre klimat att vistas i, lättarbetade och mer ergonomiska.
– det ställs högre krav på hästmaterialet att vara hållbart, utbildat och ändamålsenligt.
– vi vill ha bättre tävlingsbanor att rida på. Idag har vi en möjlighet att välja tävlingar: det blir lättare att transportera sig med valmöjligheterna av transportmedel.
– idag finns möjligheter till veterinärvård och friskvård som förr inte var möjligt. Det finns mer utrustning för att upptäcka skador; även den ”vanliga hästägaren” har ökad tillgänglighet för vattenträning och solarium till häst.
– personalfrågan inom hästvärlden går mot vita löner, bättre försäkringar, drägligare arbetsförhållanden och ett ökat ergonomiskt tänk.

Bild från Svenska Ridsportförbundet.

 

Jag tycker att det är positivt att vi börjar tänka mer hållbart. Men det ger också konsekvenser.
Mina hovslagare har ett slitsamt arbete. Den räkning jag betalar för min hästs skoning ska täcka hovslagarens arbetstid, materialkostnad, ergonomiska verktyg samt friskvård för att orka med det tunga arbetet i många år framöver. Risken en hovslagare tar att bli sparkad och konsekvenserna det ger är överhängande.

 

Som hästföretagare måste jag hela tiden vara på min vakt för oförutsedda utgifter; till exempel om min verksamhet blir påverkad av att stallet måste stängas på grund av en sjuk häst.
För ett par år sedan fick vi alla känna på vad minskad foderproduktion innebär för konsekvenser. Klarar vi en sådan kris om den uppstår igen?

 

Nyligen såg jag en annons där de erbjöd stallplatser. Allt ingick; foder, fullservice, träningsanläggning.
Vad som fick mig att höja på ögonbrynen var den låga prislapp de begärde. Med tanke på att jag vet vad en anläggning kostar i drift och underhåll, kunde priset knappast täcka tillgången på foder och hästskötarpersonalens lön.
”Det här går ju inte ihop”, sa jag till mamma.

 

En kompis till mig är utbildad hästutbildare och har egen anläggning samt företag. Hon räknar på vad en utbildningshäst kostar i tid samt utgifter och lägger priset så lågt hon kan. Trots det väljer kunderna andra hästutbildare utan samma kompetens, utbildning, service och eget företag; därför att deras prislapp är billigare. Ett pris som hon inte kan konkurrera med.

 

Ridsporten har alltid ansetts dyr. Det är den fortfarande och jag tycker det är sunt att vi ifrågasätter var pengarna tar vägen. Men i takt med att våra förväntningar på förutsättningar ökar, så är det i slutändan prislappen som ökar.

Det viktigaste vi har på ridskolan är hästarna, som Wisky här till exempel .

 

Jag i min yrkesroll får ofta frågan vad jag kan; vilken utbildning och vilka titlar jag har på papperet. Det har, liksom alla andra i min branch, kostat mig att kunna visa upp det.
Kunder i alla delar av min bransch påtalar för mig att det är dyrt med hästar och ridning; ibland undrar jag om de inser att det är lika dyrt för mig i min satsning.

 

Jag vet att jag tackar ja till långa dagar, jobba kväll, helger och röda dagar när jag väljer hästar som mitt yrke. Jag liksom många andra i min bransch är tacksamma för att kunna ha det vi gör som arbete.
Ridsporten är dyr; inte bara för kunderna utan även för mig som företagare. Jag vill kunna fortsätta göra det jag gör, jag vill göra skillnad och vara en del av andras resa i västvärlden, jag vill kunna ha råd att vara ledig och arbeta hållbart så att kroppen slipper ta stryk.

Glädjen efter en lyckad tävling med Ballycar, trots spöregn. 

 

Så kommer den där dagen då en av mina hästar skadar sig så pass illa att det innebär sex månaders konvalescens och jag utan att tveka betalar veterinärfakturan på 13.000 kronor. Även om det innebär att jag väljer bort semesterresa och restaurangbesök.

 

För i slutändan, så är jag trots allt bara en vanlig tjej som vill hålla på med sina älskade hästar.

Jag och Sockan, efter vår tävlingsdebut.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Återvinna hästar?

Louise Nyberg | 13/9 - 2020

Ska hästar förbrukas? Förädlas? ”Servas”? Renoveras?

Är rehabilitering samma sak som fortsättning eller samma sak som slutet? Påbyggnad kanske?

 

Varje gång någon av mina hästar skadat sig, har jag sett det som en möjlighet till nystart. En chans att börja om, göra rätt från början och lägga tid på det man inte hinner i vanliga fall. Också ett unikt tillfälle att samla kunskap, för att undvika att trampa i samma hål.

Manchester och jag, som vi fått följa från inridning till tävling.

 

En häst med skada på sitt cv behöver inte genast innebära en sämre häst. Det beror helt på skada och sammanhang. Personer med erfarenhet och kunskap är bäst att avgöra huruvida skadan påverkar hästen framåt.
Men faktiskt är det inte skadan som spelar störst roll; utan vad du gör med skadan.

 

En klok människa sa till mig att det finns ett hem till varje häst.
En häst med tävlingsnerver kan bli världens bästa ridskolehäst.
En häst som river på 130cm kan räcka utmärkt till en ryttare som vill göra resan upp till 120cm.
En dressyrhäst som inte har tillräckligt flotta gångarter kan hitta sitt hem hos en dressyrtant.

 

På vår ridskola har vi ett stort antal elever med diverse inriktningar, vilket ger oss möjlighet att individanpassa varje hästs dagliga arbete. En häst som blir för het för en elev är alldeles lagom för någon annan. En häst som har en hälsohistorik som gör att den inte ska hoppas, kan istället fylla sina dagar med annat arbete. De hästar som börjar bli äldre blir ovärderliga läromästare för våra orutinerade ryttare.

 

Vem är det som bestämmer om en häst är ”förbrukad” och är klar med sin uppgift; att det är dags att byta ut hästens trygghet, vardag, hem och kompisar? Vem avgör om ekipaget passar ihop eller om det istället är mer kunskap och träning som behövs?
Är det ryttaren, ryttarens omgivning eller kompetensen runtomkring som avgör det? Hur vet man att kompetensen man lyssnar på är rätt och tillräcklig; för många kockar blir sällan bättre soppa.

Det pratas så mycket om att rädda klimatet och tänka på miljön, att jag ibland tycker vi glömmer bort att ta hand om oss själva, varandra och våra djur.

 

Kanske är det en framtida inriktning; återvinna hästar som anses förbrukade och ge dem en värdefull tillvaro. Hitta det hem och den uppgift som gör individen ovärderlig.
En sak att komma ihåg; att lägga tid på sin häst gör mirakel. Rykta den längre, skritta den mer, känn igenom muskulaturen och anpassa utrustningen bättre.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Oväntade möten

Louise Nyberg | 11/9 - 2020

I senaste blogginlägget skrev jag om hur hästarna ställs inför situationer som vi inte alltid kan träna eller förbereda dem för.
En uteritt förra helgen med Czardas (5år gammal och inte så världsvan ännu) blev ett exempel på just det.

Jag och ridskoleponnyn No Socks på hoppträning. 

 

Först var det att leda honom förbi parkeringen hemma när min pappa och bror höll på att röja sly med högljudda maskiner. Czardas var spänd och riktade fokus mot maskinerna. Backa, flytta och vända tills han fokuserade på mig istället och var jag stod placerad.

 

Jag rider ofta ut ensam på Czardas. Men jag väljer att rida där det är så lite trafik som möjligt och sätter mig aldrig i situationer som kan bli svåra att lösa med en unghäst.
Den här gången red jag in i ett skogsparti som vi oftast brukar vara ensamma i. Men den här gången mötte vi en äldre man. Han hejade glatt och berättade att han hade en lös hund med sig. Hunden syntes inte till utan befann sig någonstans i skogen.
”Kan du kalla in din hund så att den inte överraskar min häst?”
”Den är här någonstans”, svarar gubben.
Då kommer hunden galopperande rakt mot Czardas på stigen framför oss. Hunden är stor och Czardas försökte läsa situationen. Jag var tacksam att han stod still.
Gubben misslyckades att kalla in sin hund.
”Det gör ingenting om han blir sparkad av din häst”, försökte gubben. ”Han får lära sig.”
Jag insåg att gubben inte förstod allvaret i situationen.
”Blir min häst skrämd riskerar jag att åka av”, försökte jag förklara medan hunden sprang runt Czardas framhovar och försvann upp i en buske. Sedan kastade sig hunden ut igen, kom som en raket mot sidan på Czardas och började springa vid hans bakben.

 

Gubben gjorde sitt bästa att få tag i sin hund. Jag lyckades manövrera en lätt uppjagad Czardas bort från hunden och hundägaren. Gubben hade antagligen valt att släppa sin hund i den skogsdelen av samma anledning som jag valt att rida där; det är ett lugnt parti där man inte stör så många andra. Han hade menat väl men insåg efter min förklaring i vilken risk jag befunnit mig i; med en lös hund runt benen på min unghäst.

Lördagskvällen spenderades med fyra favoriter; Manne, Natalie, Zaza och Patricia.

 

Vi fortsatte på en grusväg och Czardas mötte ännu en ny situation; vägarbete och avspärrningsskyltar som han misstänksamt tog sig förbi.

 

Sedan hade ju bara sista biten kvar hem vilket brukar vara den enklaste delen. Förutom den här gången. Dikena runt gården är nyligen urgrävda och rensade, så stigen var täckt med det som rensats ur diket. Ett stort träd låg framför oss.
Czardas tyckte bestämt att ”här går det inte att ta sig förbi”. En kort diskussion och han köpte min lösning på problemet hur vi skulle ta oss fram.

Sara hoppade fint på Rocket i helgen. 

 

Såhär efteråt, inser jag att alla dessa fyra situationer hade kunnat på ett helt annat sätt. Min häst hade kunnat kasta sig, tappa mig som ryttare eller blivit riktigt skrämd.
Vi vet aldrig vilka situationer vi ställs inför vilket gör det svårt att förbereda oss på allt. Istället får vi vara lösningsorienterade och snabbt fatta beslut.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vi bygger en grund att stå på

Louise Nyberg | 1/9 - 2020

Varför ställer jag höga krav på mig själv och mina elever? Varje gång i sadeln, i varje möte med hästen och varje dag i stallet.

 

Vår förväntning är att hästen ska ledas från hagen, acceptera utrustning, lyfta hovar, spolas ben, stå still i stallgången och vara själv i hagen. Helt utan att utsätta oss människor för en risk att skadas. Vi ska inte bli trampade, sparkade, bitna eller knuffas omkull.
Den ska även fungera med sina boxgrannar, vara bästa vän med alla i hagen och anpassa sig till stallets rutiner.

 

Dressyrhästen ska utföra allt enligt dressyrhandboken; det ska bara vara för oss ryttare ”att trycka på rätt knappar”. Hästen ska inte skygga för dressyrstaket, publik, domartorn eller blommor.

Jenny Petterssons resa med Berra, som egentligen heter Boyfriend (holländsk körhäst e. Ulandro – Manno) har inte varit enkel men gett henne oförglömliga minnen för livet.

 

Vid en uteritt ska hästen ta sig över/genom eventuella ”vattenhinder”, både ensam med sin ryttare och i sällskap av andra hästar. Det ska inte vara en utmaning för ryttare och häst att ta sig fram bland trafik, älgar, skateboards, luftballonger och robotgräsklippare. Både i mörker och i blåsigt väder.

 

En hopphäst ”ska hoppa allt ryttaren styr på”. Den ska inte riva och alltid komma rätt på hinder. Hästen ska enligt ryttaren älska att hoppa, vara orädd men försiktig. Den ska absolut inte påverkas av ryttarens tävlingsnerver eller nya miljöer.

 

Fälttävlanshästen ska på egen hand förstå när den ska vara dressyrhäst, hopphäst och terränghäst; aldrig två eller tre av dem samtidigt. Den ska inte panika i startfållan eller skygga för funktionärer på banan, inte heller ska den ”hoppa fel hinder”.

Dessutom ska tävlingshästen vara frisk, sund, lätt att lasta, kunna stå själv i transport, stå stilla på tävlingsplatsen och inte bry sig om andra hästar. Helst ska den älska att ryttaren utsätter den för.

 

Ridskolehästen ska vara så snäll att den går att vända upp och ned på, lyfta hovar av sig själv och aldrig vinkla öronen bakåt när man spänner sadelgjorden. Den förväntas att alltid bli glad när den får syn på sin elev. Den ska ”vara lätt” att rida i form, sitta ned på i traven och aldrig göra något oväntat. Helst ska den inte reagera när den blir rädd men den måste vara känslig och gärna snabb. I hoppningen ska den få sin ryttare att känna sig som nästa Peder Fredricson.

Isabelle på en av ridskolans hjältar, Gipsy Carol.

 

Unghästen i hagen, har ingen aning om att den växer upp till alla dessa förväntningar. Jag tror att få som håller på med hästar förstår hur mycket en häst ska lära sig att klara av; vilken stor mängd situationer som hästen kommer utsättas för. Alla situationer kommer vi inte kunna träna på, men vi kan bygga ett förtroende med våra hästar så de kan söka vår hjälp när de känner sig otrygga.

 

Vår förväntan att en häst ”bara ska göra rätt”, är faktiskt stora krav att ställa på en häst. Därför måste vi vara beredda att lägga mycket tid och arbete på att bygga en grund som gör att hästarna kan motsvara våra förväntningar.

Ewa Idemar lade ned mycket arbete för att hitta ett samspel med Just Jazz (f. 2008, e. Jazzman – Stedinger) vilket gav resultat. Hon är mycket stolt över hur hennes övning gav färdighet; en mjuk, följsam och lyhörd häst.

 

Hästen kommer under hela sin livstid ställas inför nya uppgifter, möta rädslor och behöva hantera sina flyktinstinkter.

 

Därför måste jag ställa höga krav på mig själv och mina elever, om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att lyckas med det vi ställs inför tillsammans med hästarna.
Jag behöver sitta mitt i sadeln, förbättra min balans, rida mjukare, följsammare. Vara tydligare och snabbare i min hästhantering samt lära mig djuret häst; inte bara sporten ridning. Jag behöver kunna styra mina känslor (även i pressade situationer) istället för att låta känslorna agera.

 

Jag blir alldeles varm när jag ser elever och hästar växa med sin uppgift.
En ponny som gått från lättskrämd till trygg nybörjarponny. En unghäst med sadeltvång bli en dressyrhäst som levererar höga poäng. En mötesskygg hopptalang bli en prisbelönt tävlingshäst.
Det betyder så mycket att vara en del av dessa individers vardag.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Krigarprinsessan krigar vidare

Louise Nyberg | 29/8 - 2020

”Lollo, du har gett mig problem”, kom mamman fram och sa till mig.
Sju månader tidigare hade jag träffat hennes dotter Nellie för första gången. Vi behövde snurra stiglädren fem varv för att de skulle bli tillräckligt korta för hennes ben.
”Du får önska dig längre ben i födelsedagspresent”, sade jag medan Nellie såg på mig med stora ögon.
”Kan man göra det?” frågade hon.
”Det borde väl gå att ordna” svarade jag medan både jag själv och mamman skrattade.

Nellie gjorde en teckning i skolan, uppgiften var att hon skulle berätta om en plats som var speciell för henne.

 

Mer än ett halvår senare stod det på Nellies önskelista inför födelsedagen, på plats nummer fyra: ”längre ben”.
Nellies mamma förstod ingenting och behövde be henne förklara. Först då mindes mamman vad som sagts sju månader innan.

Goldie och Nellie 

 

Nellie (som jag på den tiden kallade för ”eleven med de korta benen”) älskade fart och var inte rädd för att hantera svårigheter. Hon ville alltid rida fortare än vad jag och hennes mamma ansåg att hon klarade av.

Bara nio år gammal blev Nellie den yngsta ryttaren som börjat rida i mitt ponnyteam sedan jag startade företaget. Jag såg möjligheten att ha Nellie ”på tillväxt” i ponnyteamet tills hon blev äldre och redo för tävlingssatsning.
Innan starten i ponnyteamet, hade Nellie varit med om en olycka på en ridlektion vilket gett henne en bruten handled. Detta var inget som gav Nellie några tankar på att sluta rida; tvärtom. Hon längtade tillbaka till sadeln.

Nellie och Imma

 

Imma var den ponny som introducerade Nellie till livet med ponnyteam, träning och tävling. Suget efter mer ökade hos Nellie; i hennes motivation har kärleken till hästarna alltid varit större än viljan att tävla. Jag och Nellie har tillsammans alltid varit överens om att vi tränar för tävling, men aldrig på bekostnad av hästen.

Nellies tävlingsdebut med Imma

 

Efter ett par år med Imma, dök möjligheten till en B-ponny upp. Den lilla bruna ponnyn My, hade erfarenheter från hoppning, dressyr och fälttävlan vilket passade Nellies ambitioner perfekt. Drömmen om att satsa på fälttävlan tog sin början.
My blev Nellies ponny, även om inte hon själv ägde den. Hon tog uppgiften på största allvar och missade inga detaljer i skötseln och träningen av My.

Julie och Imma, Nellie och My

 

Resan med My slutade abrupt redan efter en månad. Fortfarande idag känner jag mig trasig och ledsen på tanken hur vi tar farväl av den lilla ponnyn i hagen. Ett av hennes ben var så brutet att ponnyn gick inte att rädda. Den olycka som är varje hästägares mardröm.
Ett av de jobbigaste telefonsamtalen jag någonsin gjort, var till Nellies mamma. Jag bad henne att hindra Nellie från att åka till stallet.

 

Saknaden av ponnyn och dagar av sorg. Vi försökte alla hitta sättet att gå vidare. Alla inblandade pratade, grät och tröstade.
Hur tufft det än var, återvände Nellie till stallet fyra dagar senare. Hon och jag gick själva ut till hagen. Imma tröstade både mig och Nellie.
Vi tog en tur, jag ledde Nellie som red på Imma. Tårarna fick komma och Nellie kunde ställa alla frågor hon hade.
Varför gick det inte att laga Mys ben? Hur ser en kyrkogård för hästar ut?

 

Vi lyckades vända promenaden från sorg till att se framåt, gå vidare. Där och då bestämde jag och Nellie att hennes fälttävlanssatsning skulle fortsätta, men nu med Silver; en av mina ponnyer som var rutinerad i tävlingsgrenen.

Nellie och Silver. Foto Gerd Eriksson 

 

Vad ska man säga; det blir sällan som man tänkt sig….

Första terrängstarten var klockrent felfri.
Andra tävlingen låg Nellie och Silver i ledning inför terrängen; det enda de behövde göra var att rida i mål. Men Silver var lite väl laddad. Nellie kommer två meter från startfållan innan hon blev avbockad.
Nästa tävling svängde Nellie och Silver åt varsitt håll framför ett hinder. Oj då.

Tävlingen därefter blev det seger för Nellie och Silver. Lycka.

Jag och Emma hjälper Nellie fira hennes seger.

 

Vi åkte till Skåne för tävling. Nellie satte personbästa i dressyren och var felfri i hoppningen. Men Silver var tjock i ett ben så vi valde att stryka dem från terrängen.
Tävlingen därefter låg Nellie chans för plavering. Gick i mål med tron om att hon var felfri, men det visade sig att hon hoppat fel hinder.

 

Det årets sista tävling gick bra tills en övertaggad Silver bockade av Nellie på startlinjen i terrängen. Oj då.

 

Nytt år, nya möjligheter. Jag som tränare bytte ponny på Nellie; jag var trött på att se min elev bli avbockad hela tiden.

 

Sommarens första tävling efter Corona och allt, gick bra. Men det var tydligt att dressyren behövde bli bättre för att resultatet skulle räcka till placering.
En månad senare var det dags för tävling igen och då hade vi lagt extra energi för att förbättra dressyren. Vilket lönade sig och resulterade i en tredjeplats.

Nellie har inte ens fyllt 13år än men har ändå hunnit med fler motgångar än vad många andra hinner med på en tjugoårsperiod. Livet ger oss tuffa utmaningar; vi kan inte ta bort motgångarna men vi behöver lära oss själva och varandra att hantera dem.
Jag och Nellie har under dessa år suckat och sagt till varandra; ”om vi inte vinner, så lär vi oss”.

 

Se upp för den här krigarprinsessan framöver, för hon kommer definitivt kriga vidare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Lektionsupplägg

Louise Nyberg | 15/8 - 2020

Den här veckan har jag haft en tredagars hoppkurs. Det är verkligen jätteroligt att ha hopplektion; kunna fokusera på detaljer, plocka samman flera övningar och svårigheter som flätas ihop till en bana.

Min assisterande tränare på hoppkursen var väldigt aktiv i sina uppgifter.

 

Men att bara ha hopplektioner skulle nog inte passa mig. Jag trivs väldigt bra med att undervisa dressyr; använda övningarna som verktyg och vara nyfiken på hjälpgivning. Vad ger vilket resultat?

 

Markarbete är ett roligt sätt för ryttare och hästar att jobba. Mer kravlöst och mindre ångestladdat än hoppning, samtidigt mer uppfriskande och en variation till dressyren. Hoppryttarna kan få fler språng i kroppen på markarbetet utan att det sliter på hästarna. Markarbetet går att kombinera på tusen sätt.

Jag och Goldie på träning för Victor Victor.

 

Förut skulle jag ha en kurs på ridskolan och en pappa ringde oss för att anmäla sin dotter.
”Min dotter ville vara med på någon kurs, jag tror det hette ”snarkarbete”?”
Han menade markarbete.

 

Jag är övertygad om att inte bara mina mentorer utan att också olika tränare format mitt sätt att undervisa och genomföra lektioner. Jag är nyfiken på hur andra gör och inspireras till nya idéer.
Eva Bengtsson Lundh har alltid välplanerade lektioner där fördelningen av minutrar ger en rytm; växla låg- och högintensivt arbete med återhämtning för hästar och ryttare. Varje hoppträning följer ett tema och svårigheterna kan hela tiden anpassas individuellt.

 

Vi som arbetar med undervisning i ridsport har ett stort ansvar på våra axlar. Uppfattningen (sanningen?) om hur farlig vår sport är bidrar till att det ställs krav på oss som undervisar; ett ökat säkerhetstänk.

Utmaningen blir att tänka säkerhet samtidigt som jag försöker skapa naturlig balans och följsamhet hos ryttaren. Just det där med naturlig följsamhet och balans tycker jag att rida terräng och fälttävlan har hjälpt mig med. Jag är övertygad om att det behövs mer terrängridning i alla ryttares och hästars utbildning; det ger följsam ridning och en känsla för rytm.

 

Jag tror inte säkerhetstänk är hjälm och säkerhetsväst. Det vi alla behöver förbättra är förmågan att läsa situationer.

En bild från när jag hade ponnylektion på Solna Ridskola .

 

Oavsett vilket lektionsupplägg vi pratar om, så är det alltid mest intressant för mig att hitta vilka övningar som bäst främjar god ridning. Vad fungerar, vad fungerar inte. Vilka övningar är för slitsamma och vilka övningar bygger upp ekipagen?
Det är inte bara intressant vad som får hästarna avspända, utan också vad som får ryttarna att rida avspänt. Hela tiden försöka arbeta med orsak och verkan.

Jag in action på ridskolan. 

 

Till varje lektion kommer jag med en plan A, en plan B, en plan C, D, E, F och så vidare…
Ibland måste jag ändra den ursprungliga plan jag har därför att jag ser att elever och hästar behöver något annat. Eller så händer det helt enkelt något oväntat under lektionen som kräver en del uppfinningsrikedom och improvisation.
Jag behöver alltid vara beredd på att ”fånga bollarna i luften”.

Och ibland går jag helt enkelt bara på feeling. Som nu i veckan, när två av mina ponnygrupper skulle rida ut.
”Nu leker vi kurragömma!” Sa jag plötsligt.
Och alla ponnyer började gömma sig bland buskar, träd, stenar och cyklister….

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Det som inte syns i rosettbilden

Louise Nyberg | 5/8 - 2020

Japp. Vi har alla tänkt samma sak. När vi ser alla tjusiga rosettbilder på instagram och tänker: åååååh vad bra det går för alla andra hela tiden!

Men. Ibland finns det en historia bakom rosettbilden som vi inte ser…

 

Här ser ni en bild efter att jag och min förra häst Goldfinger H-C ridit ärevarv. Det som inte syns på bilden är att jag låg hemma matförgiftad dagen innan och ramlade av i omhoppningen.

 

Filippa Stenlund hade så ont i magen på framridningen att hon var på väg att stryka sig från sin start. Istället vann hon klassen!

 

Johanna Larsson berättar hur hon och hennes häst vann deras andra tävling tillsammans. Trots att de inte hann värma upp något alls då hästen hade väldigt mycket sadeltvång! Så uppvärmningen var att snurra runt runt och försöka hoppa upp på hästen, men när de väl kom in på banan var han helt med henne på noterna.

 

Johanna Oskarssons ponny, när de startat pay and jump där alla fick rosett oavsett antal fel. Historien bakom är att Johanna inte kunde hoppa fram då ponnyn bara bockade. Inne på banan så stack ponnyn ut och tillbaka till framhoppningen typ fem gånger. Trots det var Johanna stolt som en tupp att inga hinder revs!

 

Marina Kankaanpää åkte hem med två andraplaceringar med en ponny hon hunnit sitta på två gånger innan tävling, på grund av hästen hon skulle ha tävlat blev halt.

”Att jag ens ändå valde att starta var ju egentligen bara helt på kul” säger Marina. ”Men vi fortsatte tävla några gånger bland storhästarna och kammade hem flertal vinster och placeringar.”

 

Rebecka Landenberg berättar om vad som egentligen hände när hon fick sitt DM brons i dressyr:

”Det komiska som hände var att hästen gjorde ett luftsprång inne på banan när underlaget skvätte på staketet och drar tyglarna HELT UR MINA HÄNDER. Precis framför domaren innan vi ska vända upp och göra ett byte. Jag hinner samla upp tyglarna i sista sekund men håller i dem helt galet då dom har trasslat sig. Resten av programmet rider jag med fel tygelsida i fel hand.”

 

Ellen Cecilia Hedlund tog hem seger i första tävlingen med sin häst.

Trots att de hade kört fast med transporten, hästen hade hoppat över bommen och de fick lov att lasta ur i ett dike. Snabbt sadla hästen för att direkt trava in i collectingring. Hon hann trava en volt i vardera varv men inte galoppera fram alls. Väl inne på banan var det som att hästen inte gjort något annat och de belönades med vinst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

När vissa möten är menade att ske

Louise Nyberg | 31/7 - 2020

Idag klev jag ur sadeln med den där känslan; som jag letat efter i hundratals timmar med just den här hästen. Vilket bevis för mig själv – att det jag hela tiden trott finns där!

Den lilla belöningen ger mig tillräckligt bränsle för att fortsätta mina målsättningar; en bekräftelse på att jag gör rätt.

 

Plötsligt inser jag att det jag gör idag är att ”skörda frukten” av det jag planterade för tio år sedan. Lärdomar som började långt innan jag träffade den häst jag red idag; tillsammans med en annan häst.

 

Jag på en stressad Portos

 

Portos, ett importerat halvblod med 165cm i mankhöjd, passade inte ridskoleverksamheten. Denna heta häst visste inte vart han skulle ta vägen med sin energi, han blev stressad och hade lätt för att missförstå situationer.

Min mamma föll för denna häst; hon såg att det inte fanns något ont i honom och ville ge honom ett annat hem. Sagt och gjort, en dag bodde han i vårt stall.

 

De första sex månaderna red vi alla ridpass i skritt och trav.

”Men det var väl knappast så illa”, tänker väl du som läser.

Om jag säger såhär. När jag red i ridhuset fick vi upp sådan oönskat hög fart att alla andra i ridhuset valde att stanna sina hästar på mitten.

”Ni behöver inte bry er om mig”, sa jag. ”Ni kan rida samtidigt som jag travar.”

”Det är lugnt”, svarade de andra ryttarna. ”Vi står bra här…..”

 

Jag och syrran red lektioner. Vår stackars tränare Eva hade fantastiskt tålamod med vår vilda häst.

Eva hade lektion på ena halvan ridhuset, Portos var lugn när jag red fram på andra halvan. Men så fort vår lektionstid började och Portos insåg att Eva undervisa oss, då började han springa. Vi insåg att han var extremt ljudkänslig och löste det med att Eva satt på läktaren och undervisade mig i ett headset: då var Portos lugn.

Syrran och Portos 

 

När vi sedan skulle börja arbeta galoppen, blev det problem. Jag lade till innerskänkel, Portos stack iväg i full fart. Jag provade istället ytter skänkel, Portos stack. Jag prövade fatta galopp för vikthjälperna, resultatet blev fullt sken.

Det var just i ridningen han hade den enorma stress. Ibland, inte alltid. Tömkörningen var aldrig några problem; det var som att han då fick en tydlig uppgift som gjorde honom lugn. Det gav mig en idé.

Vid ett ridpass provade jag att sitta still och fatta galopp så som jag gör i tömkörningen.

”Gaaalopp”, sade jag och Portos fattade mjukt galopp och rullade lugnt på volten.

Portos och hans kompis Goldie kunde stå i hagen i flera timmar per dag och leka med sitt ”lektäcke”. Då lät de bli att ha sönder sina egna täcken. 

 

Att Portos var ljudkänslig ställde ibland till problem. Om jag vid uteritter frågade den ryttare jag red ut med; ”går det bra?” så satte Portos av i galopp. Han kunde ofta blanda ihop orden ”bra” och ”galopp”, så jag bytte ut ”bra” mot ”duktig”.

 

Portos visade stor förmåga till att låsa upp diverse dörrar. Vilket krävde en lösning bestående av tre låsanordningar på boxdörren.

 

Portos dagsform för ridpassen kunde variera. Vissa ridpass kändes allt fjäderlätt, hans power var magisk och de språng då hoppningen stämde satt jag med ett leende och tänkte ”han ger mig vingar”.

Med vad som kändes utan anledning kom plötsligt de ridpass då han kändes blockerad av stress som gjorde honom genomblöt av svett och han hyperventilerade. Både han och jag försökte göra rätt men det var istället som att vi krockade och smällde huvudet i betong.

 

Jag kom på mig själv med att försöka undvika alla situationer där Portos skulle kunna bli stressad. Jag tänkte, det här kan omöjligt vara lösningen?

 

Jag och Portos 

 

Då inledde jag ett samarbete med John Ricketts. Jag trodde John skulle presentera lösningen men istället fick jag höra den tuffa sanningen; vad jag gjorde fel, hur lite jag kunde och att jag måste bli bättre på att förstå min häst.

Det är aldrig lätt att ta emot budskapet att resultatet beror inte på någon annan än jag själv; det är tufft att inse att man själv står med hela ansvaret.

John fick mig att inse att lösningen inte var någon quick fix och skulle innebära mycket jobb och tid. Jag valde att lyssna på vad John hade att säga och visa.

 

Sedan började ett jobb som innebar att jag inte red Portos på flera månader. Två gånger per dag gick jag till ridhuset och jobbade Portos med Johns övningar, vilket tog mellan 50 minuter och två timmar per gång. John gjorde det tydligt att jag vid varje pass lade så många minuter som behövdes; hur kort eller långt varje pass pågick var oviktigt. Det var resultatet som betydde något.

Det kan nog vara så att andra tycker att det är klart att det är enkelt att lägga jobbet när man bor på en hästgård, men jag är övertygad om att jag skulle ha tagit mig an samma uppgifter oavsett var hästen hade befunnit sig. Utöver tränandet med Portos, hade jag min andra häst som skulle tränas, varje dags fodringar och stallskötsel.

 

I början av den resan märkte jag ingen effekt. Jag övade att flytta hästen från marken och tränade in olika ”mönster” av signaler. Jag och Portos träffade John flera gånger med några veckors mellanrum. Då hade jag svårt att se vad träningen skulle ge för effekt.

 

Syrran och Portos 

 

”Om jag inte vet vad allt det här kommer resultera i, hur kan då jag veta att allt jobb jag lägger ned inte är bortkastat?” Resonerade jag med min vän Martina.

Hon svarade väldigt klokt:

”Du vet aldrig om du kommer få det resultat du vill med den här hästen; det finns ingen garanti. Men det är definitivt att inget av den tid du lägger ned är bortkastad. Du samlar rutin och alla timmar är erfarenhet. Kanske är det erfarenhet du har glädje av nu, annars får du säkert glädje för det vid ett annat tillfälle.”

 

”Good job!” Utropade John.

Plötsligt syntes inte bara skillnad mellan mig och Portos, jag såg också skillnaden. Portos läste av och följde mitt kroppsspråk utan att jag behövde göra något. Hästen utstrålade ett lugn och jag en trygghet för nya situationer.

 

Portos förmåga till stress och de gånger det blev missförstånd försvann aldrig, även om de tillfällena var påtagligt färre.

När jag slutligen insåg att jag och hästen ville olika saker, vägrade jag först erkänna det för mig själv. Jag får tvinga undan tårar än idag när jag tänker på det; de starka känslorna jag hade för hästen och det tajta band vi jobbat så hårt för att bygga. Det fanns många tankar och delar som ledde till beslutet att jag behövde hitta ett nytt hem till Portos. För mig kändes det som jag svek honom.

 

”Såklart att det finns ett hem för varje häst”, sade Erika när hon stöttade mig i mitt beslut. ”Självklart finns det någon person där ute som är rätt; det finns fler möjligheter än du till ett hem för Portos.”

 

Erika hade rätt. Det nya hem som Portos flyttade till kunde inte ha känts mer rätt. Jag och mamma kunde inte hejda tårarna när vi lämnade honom där och åkte hem.

 

 

De lärdomar jag fick med Portos räddar mig varje dag i det jag gör. Det var en ren slump att vi sprang på John som kunde fungera medlare mellan mig och den här hästen.

Den tiden har lärt mig att det finns inga genvägar och hur mycket tiden med min häst (det vill säga, utanför tiden i sadeln) bygger starka band och skapar kommunikation.

 

Jag och Portos levererade aldrig några stora resultat eller fantastiska rosetter från tävlingskarriärer. Men han är den häst som lärt mig saker för livet och bidragit allra mest till min personliga utveckling.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.