Att hålla en häst i form kräver arbete

Louise Nyberg | 9/1 - 2023

Jag ser hur duktiga ryttare arbetar sina hästar i bättre balans, mer rakriktade och med mer precision än vad jag gör. Ett resultat som jag vill nå. Jag kommer på mig själv med att inse att jag kommer nå dit; det enda jag behöver göra är att lägga ned ridtimmarna, rida träningarna och göra upprepningarna tillräckligt många gånger.

 

För resultatet kommer inte av sig självt eller genom någon annan. Det är jag som bygger resultatet av en häst i toppform.

Jag tror att många glömmer bort eller inte ens inser hur mycket som krävs för att hjälpa hästen till rätt förutsättningar.
Unghästen som står utan facit och ska vägledas rätt. Hästen med fysiska avvikelser där träningen behöver specialanpassas. Hästen utan ork och kondition som behöver byggas upp. En häst med skadehistorik som kräver kunskap.

 

Det är inte bara att köpa en rutinerad häst med en konstaterad kunskapsbank. Även den kräver mycket arbete att upprätthålla utbildningen, förmågan och vara lyhörd till den hästens behov.

 

Hela uppbyggandet av våra hästar innebär utbildning, muskelbyggande, kondition, gymnastiserande, återhämtning och tillit genom relationsskapande. Alla delarna tillsammans ger oss det resultat vi vill ha; även om resultatet aldrig finns som en garanti.

Att forma och skapa ett system kräver mycket tid, energi och arbete. Men det finns ingen anledning att gång på gång uppfinna hjulet; det existerar redan fungerande system att kopiera och bra, utbildad hjälp finns att få. Numera finns hjälpen i att träffa personerna, ringa dem eller ta hjälp i digital form.

 

Ett redan fungerande system sker på rutin, gör det lätt för nya hästar/ryttare att följa, skapar ett lugn och trygghet samt ger möjligheter till anpassningar för specialbehov.
Det minst tidskrävande alternativet är att inte ha något system alls.

 

Peder Fredricson brukar prata om att vi formar hästarna i allt vi gör. Vi skapar ett system och en relation i all hantering; till och från hagen, stallet, boxen, spolspiltan. Hästarna råkar inte vara enkla att hantera, utan det bygger på vilket system vi använt oss av samt hur lyhörda vi varit på våra hästars signaler.

Det finns dagar då jag som ryttare är sjuk, min häst har tappat en sko, jag behövde jobba över på jobbet eller bilen inte ville starta. De dagarna tar mig inte närmre det där resultatet som jag vill nå, men de dagarna existerar.
Att hitta rätt medhjälpare eller team som kan bidra till det system man har som ryttare, är inte enkelt. Ska vår satsning bygga på att vi har betalande medryttare? Att extrahjälpen kan utbilda min häst där jag själv brister? Eller att hjälpen nöjer sig med att skritta ut min häst på sina dagar?

 

Det är dyrt att ha egen häst och det är dyrt att rida på ridskola. Det finns en glädje i att bygga ett system med sin egna häst och det finns en trygghet att som ridskoleelev ingå i ett system. Hästen på ridskolan rids även när du väljer att vara ledig, vidareutbildas och får en individuellt anpassad vecka av träning.

 

År 2023 har startat. Jag har redan hunnit med fler tävlingssstarter i dressyr än vad jag gjorde under hela förra året. Det finns en plan för var och en av mina hästar. Jag håller på att samla in målsättningar från mina elever och lektionsplaneringarna är klara.
Hoppas ni liksom jag ser fram emot vad detta hästår har att erbjuda!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vi ska alla in i ridhuset – på en och samma gång

Louise Nyberg | 17/12 - 2022

Det finns tappra ryttare utan ridbana. Men det går ändå.

 

Det finns tappra med ridbana. Då krävs att vara innovativ de dagar om året som ridbanan inte levererar optimalt underlag.

 

En kompis till mig hade en ridbana som inte uppskattades av grannarna. De fick bara använda ridbanan de dagar om året som den inte riskerade att damma ned grannarnas gräsmatta.

 

Ska du åka till ridhus med din häst behöver det planeras. När, var, hur.

Planering krävs också på en anläggning där det är verksamhet. Du behöver anpassa dig efter deras tider.

 

För mig passar det bra att motionera mina unghästar på morgontider när inte så många andra är på anläggningen.

Det uppskattas dock inte av en annan ridhusanvändare med en konvalescent som resonerar precis som mig. Plötsligt känns ett 20x60m ridhus trångt med bara två hästar.

Hur är det möjligt, när vi i vanliga fall får plats med 12 ridskolehästar i ett 20x40m ridhus?

Jag hade tidigare en häst, som hade en märklig effekt på alla andra ekipage I ridhuset. Alla stod still på mitten medan jag galopperade.

”Det är lugnt”, sade jag. ”Ni kan rida medan jag galopperar!”

”Nej, nej” svarade de. ”Vi står bra här så länge… tills du är klar.”

 

Bomrädda hästägare, nej jag menar inte bomrädda hästar, gör sig nog bäst på dressyrinriktade anläggningar. Det blir liksom lugnare för alla och minskar antalet hjärtinfarkter för den bomrädda hästägaren.

Jag tänker att vi är många på en och samma anläggning, stallgång, sadelkammare, foderkammare och ridhus. Helt otroligt hur vi ska samsas och ha tålamod med varandra. Det borde ju inte vara så svårt?

En märklig sak jag upptäckt; är att ju färre som nyttjar ridhuset, desto enklare blir det att samsas om ridhuset.

”Vi har aldrig något strul med att dela ridhus!” Svarade en stallägare när jag diskuterade fenomenet.

”Absolut”, svarade jag. ”Men ni är fem hästar på en anläggning och inte fyrtiofem…”

 

En gång hemma i vårt ridhus klev jag in med min häst; det var mörkt och ingen annan där. Jag hade skrittat fram ute och brydde mig inte om att tända lamporna. Lite sparande på el tänkte jag och nöjde med ljuset som sken in från fönstren.

In i ridhuset efter mig kommer en medryttare på en annan häst. Hon noterar att jag inte tänt lamporna och jag svarar att jag tänkte det borde räcka. Hon höll med och vi båda började våra ridpass.

Därefter kommer en hästägare med sin häst som liknar ett trött lamadjur. Hon förfäras över att vi inte tänt lamporna, tänder och börjar longera sin häst.

Strax därpå kommer nästa hästägare med sin halvvilda ungponny. Även hon börjar longera; ingen av de som longerar har frågat oss som rider om det går bra att de gör det medan vi rider.

På en volt smackar hästägare hysteriskt på ”sitt trötta lamadjur” för att få den att röra sig överhuvudtaget. På den andra volten kämpar hästägare nummer två med att få koll på sin vilda mustang som fullkomligt skenar runt. Däremellan försöker jag och medryttaren kryssa runt på våra ridhuset.

Alltihop urartar i ett bråk mellan hästägarna.

”Din vilda häst skrämmer min häst! Sluta!”

”När du smackar på ditt trötta lamadjur så blir min ungponny jättestressad! Sluta med det!”

Jag kunde inte låta bli att tycka att situationen såg lite komiskt ut.

Min syster jobbade på en dressyrstall där tre tränare hade träning samtidigt i ridhuset. De använde varsin volt; A-volten, mittvolten och C-volten. Däremellan fick ryttare som inte red lektion kryssa runt.

 

Det är inte helt enkelt med ridhusekvationer.

Häromdagen gick jag ner med Cajsa till ridhuset och tänkte plocka fram ett par hinder. När jag öppnar ridhusdörren inser jag att det inte alls är läge för det.

Annelies fullblod är mer uppe i luften än nere på marken och en medryttare rider en annan häst samtidigt.

Jag sitter upp på Cajsa och då reagerar Annelies fullblod som ett mindre fyrverkeri. Cajsa påverkas inte men konstaterar den höga graden av energi i ridhuset.

”Innan du börjar galoppera!” Säger Annelie medan hon försöker manövrera sitt fullblod. ”Så förvarna mig! Annars vet jag inte vad min häst hittar på.”

Medryttaren väljer att lämna ridhuset då hästen hon sitter på blivit inspirerad av Annelies häst.

Annelie orkar ett tag till innan hon går upp till stallet. Ridhuset är tomt så jag ställer fram ett par hinder.

 

Lyckligt lottad med ett ridhus hemma på gården, helt enkelt.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Det finns alltid nån som är bättre än nån

Louise Nyberg | 3/12 - 2022

I jobbet på ridskolan, möter jag elever i alla led.

 

Bara att få plats på en ridskola, kan vara en flera år lång process. Och så äntligen, kommer premiären. Första gången på hästlekis.

 

På hästlekis handlar det mest om att bekanta sig med hästarna och börja känna sig hemma på ridskolan. Varje elev har en förälder med sig; vissa av föräldrarna har hästbakgrund och andra är fortfarande lyckligt ovetandes om vad hästintresset kommer innebära för deras barn.

 

Det stora pirret som infinner sig när barnen tar nästa steg till en grupp där de lär sig leda häst, göra i ordning hästarna och börjar rida på egen hand. Allt är nytt, svårt, ovant och de rider ofta vilse när de ska vända snett igenom i skritt.

De ser upp till de äldre barnen, som hjälper dem att tränsa och sadla. De yngre tänker att de vill bli som de äldre; lika säkra i stallet, lika modiga, lika kunniga.

 

Ett halvår senare står de där, ibland i samma roll med att hjälpa de som inte ännu kan att tränsa. Hur kunde det gå så fort? Hur kunde de på så kort tid, gå från att inte veta vad som är rätt håll på grimman till att plötsligt visa okunniga föräldrar hur man får på den?

 

Fortfarande en längtan. De längtar efter att bli som de där eleverna som de ännu inte är. De som rider snabbare hästar, hoppar riktiga hinder, galopperar på hela fyrkantspåret och skrattandes rycker på axlarna när de glider av barbacka.

Så många gråtande elever jag haft som inte vågat galoppera; som plötsligt blivit en av de där modiga eleverna. En av deras egna förebilder.

 

Men när de når dit, ser de fortfarande på eleverna i tävlings- eller specialgrupp. En sådan plats känns omöjlig att få; speciellt när ridskolan står med många ungdomar som visar engagemang och lägger all sin vakna tid i stallet.

Fördelen med en miljö där engagemanget är stort, är att det genererar mer intresse och fler ambitioner. Nackdelen är att det ger fler kandidater att välja mellan.

Fördelen med en miljö där engagemanget är splittrat och svalt, är att det blir enklare att ta plats och synas. Nackdelen är att antalet förebilder är färre eller kanske helt saknas.

Väl framme i specialgrupp så slutar inte trappstegen. Det finns alltid någon som har kommit längre, levererar andra resultat eller att ens egna resultat jämförs med dem.

Det går att se på detta som inspiration till sig själv, istället för hot eller konkurrens.

 

Eleverna i specialgrupp på ridskola tävlar på externa tävlingar och ser hur ryttare med egen häst har mycket mer frihet.

Frihet att tävla när de vill, hur de vill, obegränsat med träning och egen utrustning.

 

Ibland slår den drömmen in. Den egna hästen. All frihet att kunna välja och styra allt själv.

När jag promenerar min halta häst i novembermörkret, iskall och regnet piskar mot ansiktet. Då glömmer jag bort att det är det här som är min dröm.

När jag gör bottenresultat på tävling frågar jag mig själv vad jag gör fel eller om jag överhuvudtaget gör något rätt.

När jag står med beslutet att min häst ska till himlen, då känns det som en bestraffning att vara hästägare.

Tänk de som står med flera egna hästar att tävla. De har något som jag inte har. De har resultat jag saknar och starkare möjligheter än jag.

Men så inser jag att det finns de som ser upp till Stephanie Holmén och det team som bokar upp henne. Hon har i sin tur förebilder hon ser upp till, vill följa och vill kopiera. Kanske Peder?

 

Att vilja nå något, ha våra förebilder och känslan av att inte vara klar är antagligen något som driver oss framåt. Det är därför vi fortsätter morgonfodra, betala anmälningsavgifter, rida i regnet, linda ben och skura hästtransporter.

Det är väl så vi fortsätter vara motiverade; oavsett individuellt guld, lagmedalj, bäst i världen eller felfri 90cm.

Jag tänker på att vi svenskar just nu står med ett av världens bästa lag i hoppning. De som ligger precis under de ryttarna i ranking och hästmaterial, undrar om de är motiverade eller känner att möjligheten till landslag dras ur deras händer? Är deras enda möjlighet till de platserna, att ryttarna innan dem lägger av?

 

Det är lätt att glömma bort våra möjligheter och bara se våra begränsningar. Det är naivt att tro att vår egen satsning påverkas av hur mycket eller lite andra lyckas. Vi vill alla tro att någon ska ge oss rätt förutsättningar, när sanningen är att vi behöver gräva där vi står.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ponnyteamet

Louise Nyberg | 21/11 - 2022

Jag hade en idé. Tanken om att bygga en gemenskap, en kunskapsbank och skapa möjligheter för ponnyryttare med ambitioner.

 

För det finns ponnyryttare med ambitioner och utan möjlighet till egen häst. De kanske inte har råd, tid, hästkunniga föräldrar eller vet var de ska börja.

Varför ska det behöva bli fel 99 gånger innan det blir rätt; när man kan ta hjälp av dem som redan gjort alla de där misstagen? Varför inte kopiera vad som fungerar och ha rätt kunskapsbank omkring sig.

För det är inte vuxna som drabbas när kunskapen brister; det är hästarna och ungdomarna som drabbasnärdet blir fel.

Jag har alltid velat bidra med vad jag kan till hästarna och till ungdomarna. Jag har velat kliva in med ett engagemang, vara med på resan och leverera ett helhetskoncept.

 

Jag har alltid haft tydliga visioner, sett framför mig vad jag vill skapa. Men inte alltid vetat riktigt hur.

Som alla entreprenörer; har den här sju år långa resan inneburit att pröva sig fram till vad som fungerar. Arbeta med förändringar, stöta på fartgupp, bygga en process. Hårt jobb blandat med tårar men mest skratt.

 

Framförallt har vi lärt oss otroligt mycket. Åren med Ponnyteamet har inneburit en utbildning som varit omöjlig för mig att få någon annanstans och jag ångrar inte beslutet en enda sekund. Det har varit en omfattande kurs i att utbilda hästar, ansvara för teambuilding, ta alla typer av tuffa samtal, utvecklas som instruktör och hamna i nya möten.

Jag är för alltid tacksam alla (familj, vänner, elever) som hängt med på mina tokiga idéer. Jag har bara hittat på och drivit igenom idéer; det är alla andra som genomfört dem. Det har gjort att vi hamnat på dressyrmeeting i Värmland, SM i fälttävlan i Skåne, vintrigt hoppmeeting I Högbo, fälttävlanskurs i Leksand eller tagit färjan för att kunna hopptävla i Vikbolandet.

Fördelarna med Ponnyteamet är många. Möjligheten ger mig mer tid till mina hästar; tidigare har jag jobbat långa dagar på bortaplan för att stressa hem och hinna klart med min egna häst kl 22 varje kväll. I samband med att Ponnyteamet åkt på träning och tävling så har jag själv även kunnat rida. Det har gett mig fler tillfällen för min vidareutveckling, se mycket ridning och samla ovärderlig erfarenhet.

Allt jag vill är att ha mer tid att lägga på mina hästar och kunna dela det fram- och motgångar i en teamkänsla.

 

Jag anpassar all schemaläggning efter vad ryttare och hästar behöver. Om en ryttare vill byta inriktning så behöver de inte sälja sin ponny; utan byter ponny som de rider i teamet. Blir de för långa för sin ponny så är det samma sak. Var och en i teamet har sin egen satsning men vi alla gör det tillsammans.

Ingen i teamet har ”sin” ponny; vi har våra ponnyer. Och nuförtiden har vi även stora hästar.

En ryttare i teamet rider en ponny som nu är skadad och har då bytt till en av teamets ungponnyer. Den ponnyn är inte redo för tävling ännu så i helgen har den ryttaren lånat en annan ryttares ponny för att åka på hoppmeeting. Ryttaren som skulle ha åkt fick förhinder och ryttaren som tävlade med reservponny kom hem med två andrapris och en seger från helgens tre starter.

 

Hittills har vi alltid på ett eller annat sätt lyckats erbjuda reservhästar när hästar skadat sig eller behövt vila. Ryttarna lyckas sy ihop sina veckor med skola, vänner, träning och tävling. Och jag finns alltid till hands som ett bollplank.

Idag är vi otroligt sammansvetsade och jag känner ett stort stöd. Att vi i teamet blir glada för varandra när det går bra och vi vill se varandra lyckas med våra mål. Jag känner att jag blir uppbackad när jag står i problemlösning och jag är inte längre ensam i min roll som coach. Vi är ett fungerande hjul i jobbet kring en häst som behöver rehabilitering eller utbildningen av en unghäst.

 

För det har skapats ett fantastiskt kretslopp. Ryttarna i teamet får delta i resan med unghästar som köps in. Vi pratar mycket om förståelsen för hur hästar fungerar och vad de behöver. Ryttarna är med i skapandet av att forma hästarna och utveckla dem i träning. Lyckliga hästar levererar i sina uppgifter.

Ponnyer som under flera år gått i teamet och sedan varit redo för nya uppgifter; har direkt klivit in i verksamhet som fungerande ridskoleponnyer. Och ja, de trivs med uppgiften. För det känns som jag lämnar ifrån mig en av mina armar när jag låter en häst flytta, vare sig det är till en privatperson eller en ridskola.

 

Jag kan inte beskriva den värme jag (och flera föräldrar i Ponnyteamet) känt de senaste veckorna.

Hur ryttarna stöttar varandra på tävling, plötsligt känner jag mig överflödig och hör hur ryttarna kopierar mina instruktioner när de ger varandra tips.

Någon i teamet har en dålig dag och mår inte bra, vilket de andra i teamet fångar upp direkt. De vet att bästa medicinen är skratt och att ha roligt.

Ryttarna skyller inte på hästarna och vet att alla pass går inte alltid bra. ”Antingen så vinner vi eller så lär vi oss något.”

En av ryttarna resonerade klokt till en tränare kring sin ridning och att anpassa ridningen till hästen. Tänk vad det hade underlättat om jag varit lika klok när jag var i samma ålder…

 

Året som gått har varit en riktig berg-och-dalbana för en av ryttarna.

”Lollo, vad mycket vi lätt oss i år”, resonerade ryttarens förälder. Vi har lärt oss hantera nya situationer, att vi inte kan förbereda oss på allt och har så mycket förberedelse nu inför framtida uppgifter.

Foto Reed Alveheim 

 

Alla timmar i sadeln, all undervisning, långa tävlingsdagar, skottkärror genom lera, packade höpåsar, oändlig logistik, planering, samtal kring tävlingsnerver och hanterande av hästar har lett oss dit vi är nu. Och det här är ju början på fortsättningen.

Foto Reed Alveheim 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Pedagogisk undervisning?

Louise Nyberg | 6/11 - 2022

Är det svårt att undervisa pedagogiskt? Krävs det en naturlig talang för det eller ett visst antal studietimmar?

För mig är det inte pedagogisk undervisning att peka ut rätt och fel, utan fokusera på orsak och lösning. Varje undervisningstimme och elev är ett träningstillfälle för mig. I rollen som instruktör är jag nyfiken på att hitta vad som fungerar samt konstatera vad som inte fungerar. Jag är alltid min egen största kritiker.

 

Pedagogik handlar till störst del om språk. Ju bättre jag blir på att anpassa mitt språk i undervisningen, desto fler elever når jag fram till. Jag vill prata med engagemang, visa med kroppsspråk, hitta liknelser och leka fram verktyg. Oavsett barn, ungdomar eller vuxna elever.

Sedan handlar det om uppbyggnaden av övningar och fokus. Jag vill alltid dela in lektionens huvudövning i mindre delar, för att slutligen sätta ihop alla delarna tillsammans. Kan vi korta ned skrittstegen, flytta undan skänkeln, låta bli att backa innerhanden samt sitta rakt över hästen så kan vi också klara av en framdelsvändning.

Att lägga upp ridpassen pedagogiskt för hästen är minst lika viktigt som för oss ryttare. Har vi gjort grundarbetet tillräckligt bra så blir stegen därefter enkla att genomföra. Ofta handlar motgångarna om att backa tillbaka till grunderna.

Fredrika och Monty 

 

När jag inte får den respons av häst eller elev som jag tänkt mig, behöver jag fråga mig själv hur jag presenterat uppgiften. Jag har en plan A, en plan B osv. Det viktigaste är inte att vi gör vad jag tänkt mig utan att jag är lyhörd till dagsformen.

Att bygga upp något bit för bit går snabbare om vi slipper laga ett torn som rasat. Jag fascineras av att se andra tränare sätta instruktioner mitt i prick och plötsligt fungerar allt för ekipaget.

Att se idoljuryn på TV4 arbeta plockar jag faktiskt också inspiration från. När deltagare kliver in och gör en dålig audition, så kan någon i juryn be dem sjunga en låt de inte alls tänkt sig. Plötsligt glänser deltagaren på sin audition.
Den kompetensen att kunna se sådana möjligheter inspirerar mig.

I en intervju i år berättade Kirsti Tomita om hur idoljuryn idag har en helt annan approach när de levererar feedback, till skillnad från när hon började sitta i idoljuryn.
”Jag tror samhället ser annorlunda ut idag”, sade Kirsti. ”Såsom vi gav feedback då hade inte fungerat idag.”

Sara och Silver 

 

Även i träningen av hästar och ryttare, så sker förändringar. Mycket på grund av att samhället förändras. Synen på oss tränare som levererar förändras. Vilka attityder och metoder som anses okej byts ut hela tiden.
Som tränare måste jag hela tiden ifrågasätta vad jag gör. Samtidigt som jag behöver ha en tro på systemet jag är i, annars snubblar jag.

Jag ser att jag har en tråd som fungerar; från ryttaren som för första gången rider till de som ridit hela sitt liv. Från unghästen vidare genom en stor variation av hästar, fr till tävlingshästen.
En röd tråd som är mitt ansvar att utveckla och förmedla.

Förutsättningarna till pedagogisk undervisning sker genom förberedelse; både av mig men också av att eleverna kommer med rätt utrustning. Och är i tid, så vi slipper stress.

Men viktigast av allt; vi höjer nivån av pedagogik när vi har en stor vilja att lära ut.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Genom nöd och lust: Tränarrollen

Louise Nyberg | 6/10 - 2022

Jag tänker ofta på min roll som instruktör. Att undervisa och lära ut är en konst.

I rollen som ridlärare och tränare förväntas vi inte bara kommunicera med eleverna i sadeln, utan även hästarna samt vår omgivning.

Det är ingen hemlighet att ridsportens framtida överlevnad hotas av de åsikter som kommer från vår omgivning. Vi förväntas försvara vad vi gör, när den faktiska lösningen är att vi behöver förklara. Men ridsportens överlevnad får bli ett annat blogginlägg…

 

Kommunikation med varelser som inte använder ord ihop med människor som inte talar samma språk. För alla som någon gång arbetat med att undervisa nybörjare på häst vet att ”hästfolkets språk” är rena rama kinesiskan för ”vanliga människor”…

Jag minns en elevs pappa som frågade mig om jag kunde kolla så dotterns pedaler satt rätt och om hästen skulle ha jacka på sig när de ridit färdigt.

 

Läsa av häst lika mycket som att läsa av människor, och jösses vad fel det blir ibland. Det jag tolkar som rädsla kan ibland vara något helt annat och jag ska samtidigt hitta en smidig väg genom förväntningar.

En förälder frågade mig om hennes dotter kunde tävla i ridskolans hoppas nästkommande termin. Min plan var att fokusera på att lära samma barn galoppfattningar. När jag frågade barnet vad hon ville blev svaret: ”jag vill lära mig kratsa hovarna själv”.

Underbara ponnyn Jake har fantastiskt tålamod med de yngsta eleverna. 

 

 

Nå fram till de jag möter. Alla behöver olika mycket för att känna sig sedda och alla har olika sätt att förstå vad jag menar.

En förälder tappade hakan och sa till mig att jag var den första vuxna som hennes dotter pratat med. Jag förstod ingenting, dottern var alltid tyst när jag pratade med henne? Hon brukade titta på mig och nicka när jag stämde av att hon var med på instruktionen.

”Ja” sade mamman. ”Det är mer kommunikation än vad hon gör med någon annan vuxen.”

 

Jag funderar en del över vad de tränare jag själv tränar för just nu, har gemensamt.

Jo, de säger till när det jag gör inte är tillräckligt bra och jag uppskattar det.

De knuffar mig hela tiden framåt även när jag tvivlar. De ser ifrån ett ”utifrån-perspektiv” på vad jag gör och min tillit till dem gör att jag vågar lita på processen.

När jag ser tillbaka på filmer tagna för ett halvår sedan, överraskas jag av att jag utvecklats utan att jag märkt det.

Roligt att Nina Känsälä står tydligen ut med att ha mig och Cajsa som träningsekipage.

 

 

Jag vill träna och få feedback på hur jag ska förändra, inte enbart vad. Det är det jag hela tiden eftersträvar att förmedla när jag själv undervisar.

”Jag vill att du bekräftar när det blir rätt”, sade min elev under en träning.

Där kommer vi till den svåra biten; ridningen kan inte bara bygga på tekniskt korrekt utan ska förenas med känsla.

”Jag kan inte bekräfta vad du känner men jag kan bekräfta resultatet av det du känner”, blev mitt svar.

Marlene Östberg har en unik förmåga att förmedla känsla till hästarna när eleverna rider. Här undervisar hon Fredrika och Monty. 

 

 

Oavsett nivå på elever och lektioner, så skapas en magisk känsla i ridhuset när tolv ekipage individuellt når samspel. Att resultatet av lektionen har blivit lite mer sammansvetsade, lite mer följsamma och lite mindre signaler.  Förhoppningsvis kan det resultatet byggas på under kommande ridpass.

 

En elev frågade vad jag som instruktör tittar på. Har jag en grupp elever så gör jag följande:

– Först släcker jag bränder. Var behövs jag mest för att undvika säkerhetsrisker?

– Nummer två inverkan. Sitsen borde kanske vara först men prio är att få flyt i ridhuset och få eleven att kommunicera åt rätt håll med sin häst.

– Sedan tittar jag på sitsen, för då blir inverkan effektivare.

– Som steg fyra börjar vi förfina hjälper, jobba mot nästa steg i utbildningsskalan och lära in nya saker (vissa lektioner kommer vi inte fram till steg fyra, beror på vad vi behöver fokusera på).

 

Min instruktörsroll är under ständig utveckling och kommer alltid förbli så. Jag uppskattar att jag hela tiden lär mig nya saker och hittar fler verktyg. Det känns fantastiskt att det blir enklare att utbilda ju mer vi väver in etologi i undervisningen; det finns förklaringar till varför vissa saker fungerar i kommunikationen med hästarna och hur deras perspektiv skiljer sig från det vi ryttare uppfattar.

 

Jag är så tacksam för alla upplevelser hittills och hur de tränare jag haft genom åren format min instruktörsroll som jag har idag.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vänta, vem ska ha betalt egentligen?

Louise Nyberg | 14/9 - 2022

 

Det diskuterades vad som var ett rimligt pris att vinna på tävling. Ryttarna tyckte att endast anmälningsavgiften tillbaka var för snålt och såg gärna att premierna skulle vara högre. Orimligt var att inte få tillbaka en krona när ryttaren vunnit eller placerat sig.

 

Jag förstår och håller med; det är dyrt att tävla. Det finns ingen som sponsrar mitt tävlande och jag väljer helst att inte räkna på vad tävlandet kostar mig. Eller hur mycket jag ”sparar” på att inte tävla.
Kanske skulle ett par tusenlappar, eller åtminstone anmälningsavgiften åter, när jag placerar mig bidra till att minska mina kostnader. Men utgifterna täcks inte av det.

 

Kostnaderna ökar i takt med att vi förväntar oss högre och bättre kvalitet.

 

Senaste tävlingen stod vi i spöregn i 40 minuter för att vänta på prisutdelningen. Ingenstans fanns att kunna gå undan från regnet.
Tanken slog mig där och då; är det vi tävlande som ska ha slantar för tävlandet?
Låt säga att vi har en påse pengar; hur ska den fördelas? För det finns flera kandidater att välja på.

 

När jag stod där på tävlingsplatsen såg jag arrangör med funktionärer springa runt och plocka ned hinder, dressyrstaket samt grilla hamburgare. Trots att regnet skoningslöst vräkte ned.
Arrangören har engagerat sin mamma, pappa, syskon med flera utan att tävla själv.
De gör det för att det är kul. För att de gillar sporten.

En av tävlingens hjältar, som grillade hamburgare i spöregn så Jossan fick i sig middag. 

 

Så många veckor av förberedelse som arrangörerna lagt ned, för vår skull.
Jag har förstört deras fredagskväll genom att smsa och vilja byta klass.
80% av de startande i en klass har önskat sen starttid (gissa hur många av dem som blev nöjda) då de tycker resvägen till tävlingen är lång.
Någon ringer på tävlingsmorgonen och ber om ändringar i startlistan på grund av att en bil havererat på väg till tävlingen (jag har varit den personen en gång…).
Ryttare har ifrågasatt ofullständiga banskisser.
Den bokade dressyrdomaren har ringt sig sjuk på tävlingsdagen och en ny måste trollas fram.
Det har räknats fel på antalet hamburgare så de tar slut innan lunchtid.
Internetuppkopplingen slutar fungera och tävlingen tvingas pausa.
En förälder protesterar över ovanligt dåliga hederspriser.

 

Det här är bara några av många saker som en arrangör bara förväntas ordna.

 

De får ingen timlön. De pengar som tävlingen genererar går till omkostnader samt till förbättringar inför nästa års tävlingar. Varje år görs små, nya, blygsamma investeringar som i det långa loppet får arrangemanget att växa.

 

De stora rosetterna och de fina hederspriserna lockar fler ryttare att komma tillbaka till nästa års tävling. Men kostnaderna för priserna minskar möjligheten i att öka förbättringspotentialen.

 

När tävlingen är slut, åker de några få eldsjälar som arrangerat tävlingen hem. De känner sig nästan utslagna av trötthet.
Men det hinner inte ens gå en vecka innan de är igång att planera nästa tävling.

Grennan Silver och Sara

 

Vad kom först, hönan eller ägget? Behöver vi ryttare prispengar för att fortsatt motivera vårt tävlande eller behövs de till  arrangörernas överlevnad?

 

Att allt blir dyrare (bränsle, råvaror, foder, el osv) skrämmer mig inte. Jag känner mig lugn inför det faktumet trots att jag inte är rik. Det som skrämmer mig är sitsen jag är i som hästföretagare; att branschen är skör.
Det som skrämmer mig är att jag måste vara ekonomiskt förberedd om en av mina hästar bryter ett ben i hagen eller får tarmvred. För inte nog med att det kostar när en häst utsätts för de lägena; jag förväntas att på kort tid införskaffa en ny häst med likvärdig utbildning.

 

Jag vet att alla hästföretagare befinner sig i samma sits.

 

Vilka behöver påsen med pengar?
Vi som tävlar?
De domare och andra funktionärer som tillägnar sina helger med att stå på tävling?
Arrangörerna, så vi kan fortsätta tävla?
Uppfödarna, så vi har hästar att rida på?
Bönderna, som förser våra hästar med strö och foder?
Stallen, där våra hästar ska bo och smittskyddas?
Hovslagarna och veterinärerna, som riskerar att bli skadade när de hanterar våra hästar i utsatta situationer?
Eller tränarna? De lägger tidiga morgnar, långa dagar, sena kvällar och jämt är tillgängliga på telefon för vårt fritidsintresses skull?

 

Det enda jag vet, är att vi kan inte ta vår älskade sport för givet.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hästarna visar oss

Louise Nyberg | 28/8 - 2022

John Ricketts har varit hemma hos mig i sommar och hjälpt mig utbilda en häst. Jag började berätta för John om hästens bakgrund och hur den hamnat hos mig.

”Vad tidigare personer sagt och berättat är ointressant”, svarar John. ”Det är bättre att jag lyssnar på hästen, för den kommer visa mig.”

Jag och Queen Elisabet 

 

Jag inser att det är sant. Det spelar ingen roll vad någon säger. Hästarna kommer ju visa oss.

Varför vi inte hör vad hästarna säger är för vi sällan har tid att lyssna. Vi är mer upptagna med vad vi vill säga till hästarna, än att lyssna på vad hästarna säger.

 

Vi är duktiga på att använda hästens tidigare upplevelser som ursäkter, snarare än anledningar. Vi behöver förstå hästarna och sedan ta aktiva beslut i hur vi ska möta hästen i det som gör den otrygg.

Vi hittar anledningar till varför ”det inte går”, men vi har valet att förändra oss själva för att få det att fungera.

Emmie och Candy Crush 

 

Ju mer jag lär känna mina hästar, desto mer förstår jag varför den reagerar som den gör och vad som är min del i det.

Hästarna kan vara rädda om sina öron, svåra att fånga i hagen, går inte att lasta eller vågar inte ridas ut ensamma. Jag kan anpassa mig, arbeta med att träna min häst, se hur mönster hänger ihop samt hitta fungerande lösningar.

 

Ofta missar vi viktiga detaljer. Är vi noggranna med hästens placering när vi leder så kommer den lättare följa mina hjälper i ridningen. Höjer den huvudet varje gång jag tar på grimman så kommer den ha lätt för att spänna till i ridningen också. Känner den sig trygg med att följa mig in i spolspiltan så kommer den även vara trygg i fler situationer.

 

Jag får frågan hur lång tid det kommer ta att utbilda en häst, få in en ridskolehäst i verksamheten eller komma ut på tävling.

Det är såklart baserat på min förmåga att förbereda hästen och skapa ett matchande upplägg, men framförallt är det upp till hästen att tala om när den är redo. Hästen säger till när den känner sig trygg, klarar svårare delar och orkar mer.

 

Det är min uppgift att lyssna och läsa min häst.

 

Det skrämmer mig att det finns många som vill lära sig rida, men är ointresserade av att lära sig ”häst”. Kunskapen om hur hästar fungerar är ju 50% av att lära sig rida.

Tiden vi ryktar, sköter, tar hand om stall och ser andra rida är investering i vår kunskap samt ökar vår förståelse. Tiden i sadeln är upprepningar, känna efter, följa och ”hitta rätt”.

Något vi glömmer när vi kämpar med att få hästarna att göra som vi vill, är att vi behöver lyssna. Ge en signal, invänta vad hästen svarar och följ sedan upp. Många gånger kommer en ny signal innan hästen hunnit svara på den första.

”Believe in the process and progress will follow”.

Jag får påminna mig själv om att ibland vill jag ha snabbare resultat än vad hästen är redo för.

Om jag lyssnar på min häst så vet jag när den är redo för mer. Är jag omgiven av mina tränare så kommer de hjälpa mig att stanna kvar på stigen när vi går vilse. Vänner och familj runtomkring ger oss något vi kan luta oss mot när det blåser.

 

Resan med våra hästar är rolig trots att den är krokig. Jag tror faktiskt att vi i slutändan så kommer vi ha lärt oss mer om oss själva än om våra hästar. De visar oss, allt vi behöver göra är att lyssna.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ridning är enkelt, fast det är svårt

Louise Nyberg | 22/6 - 2022

Ju mer man tror att man vet, desto mindre vet man. Ju mer man lär sig, desto mer förstår man hur lite man vet.

 

Jag har en stor respekt inför hästarna som djur, hästhanteringen som kommunikation och ridningen som konstform.

Mina powerladies behöver sin skönhetssömn. 

 

En praktikant var hemma hos Meredith Michael-Beerbaum och frågade hur hon lyckades att få sina hästar att bli bäst i världen.
”Jag ser till att de går framåt, svänger vänster och svänger höger.”
Svårare än så är det inte att få sina hästar att bli bäst i världen.

 

Jag konstaterar att på träning så lär jag mig till viss del nya saker men till stor finslipar det vi redan kan. Det som jag och min häst gör varje dag i vardagen, putsar detaljer och ”drar åt skruvarna”. Fattningarna kan bli bättre, halterna rakare  positionen starkare och förhållningarna snabbare.

 

Ridningen handlar om ryttarens balans i kombination med hästens balans och bådas balans tillsammans. Att kommunicera på ett sätt där du får hästen med dig; inte på ditt sätt utan på ett sätt anpassat efter hästen.

 

”Jag tror du är en sökare”, sade min hopptränare.
Det kan du ge dig på, tänkte jag. Ständigt ett sug att rida, vara med på träning, lyssna poddar och se andra rida.
Han menade väl inte att det är något negativt att söka information, men att jag behöver hitta mitt system att hålla mig till.
Orden träffade mitt i prick, för det är ju därför jag är där; att med tränarhjälp hitta det system som passar mig och min häst.
När vi går fel på stigen så hjälper tränaren till att hitta vägen tillbaka igen. Ett tydligt system som inte bara leder rätt, utan som gör det enkelt för mig och hästen att tro på processen.

Jag kan inte låta bli att le åt att jag själv, för flera år sedan, försökt ge ett liknande råd till en av mina elever.
Eleven var en äldre man som äntligen skulle uppfylla sina drömmar och börja rida. Han klev in i stallet med den tjusigaste ridutrustning som fanns att köpa.
Det svåraste var att nå fram med instruktioner till eleven. Han hade nämligen slukat alla ridhandböcker han kunnat hitta och lärt sig alla termer utantill. Medan jag försökte lära ut att rida lätt i trav till eleven (som aldrig tidigare suttit på en häst) så var han upptagen med att rabbla skänkelvikning, öppna och sluta för mig.

 

Ridning går ut på att få det att se ut som att vi ryttare inte gör någonting i sadeln. Vi övar dag ut och dag in på det enkla; för det är då som det svåra blir lätt.

 

Det som var svårt för sex månader sedan, känns enkelt idag. Nya saker att öva på har dykt upp, så jag är inte klar ännu.

Alla hästälskare där ute. Keep up the good work. Keep it simple.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”

Louise Nyberg | 2/5 - 2022

Plötsligt, där jag stod på en ponnyhopptävling, kom jag ihåg en sak som pappa sagt.
Hur han ur sitt perspektiv sett sina döttrar ägna sig flera år till att lära sig ridning. Sedan ägnat flera månader av träning för att kunna komma förberedd på tävling. Flera timmars förberedelse dagen innan. Tidig morgon på tävlingsdagen, mycket väntan och lång tid av nervositet; för att sedan ha 45 sekunder på sig att rida felfritt.
Oavsett hur bra eller dåligt tävlingen gått, väntar timmar av fixande när man är väl hemma. Dagen efter börjar allt om igen, som om inget hänt.

Min elev klev ut från banan, denna gång utan att ha varit felfri under sina 45 sekunder hon haft på sig att prestera.
Besvikelse, vilket är helt ok. Analys av vad som kunde gjorts annorlunda. Men framförallt plocka fram att det är inte blodigt allvar; den här klassen kan inte jämföras med en världscupfinal.
Jag frågade ryttaren varför vi befann oss på tävling och ryttaren svarade ”för att utvecklas”.
”Jovisst, men framförallt är vi här för att ha roligt och för att det är roligt”, svarade jag.

Foto Reed Alveheim 

 

Denna tävling bestod av ytterligare ett moment vilket var lagklass. En premiär för mina två ryttare.
Ett moment som visade sig på flera sätt krångla till det här med att tävla hoppning; något vi inte alls var förberedda på men fick hantera på plats. En ny typ av nerver som hamnade på utsidan och nya typer av uppladdning krävdes.

 

Så stod jag där med nästa peptalk; när nerverna blev för mycket.
Jag frågade även denna ryttare varför vi gör det här; varför vi åker på tävling. Inte heller nu fick jag svaret ”för att det är roligt”.
Jag stod inför situationen att skapa en så bra miljö som möjligt för ryttaren att befinna sig i. Vi pratade om att sätta press på sig själv, hitta vägar att ladda om och sätta saker i perspektiv. Sedan hade vi en plan framåt.

 

Ibland på träning, finns det nog tränare som tycker att jag skämtar bort en del saker. Tar lite lättvindigt på att det blir missar ibland. Skrattar när det blir fel och ibland är överdrivet nöjd med överdrivet lite.
Sanningen är att det är en aktiv taktik från min sida. Jag som person ställer väldigt höga krav på mig själv i allt.
”Kan du inte vara lika snäll mot dig själv som du är mot andra”, har min kloka syster sagt en gång.

 

Idag, då jobbar jag aktivt med att plocka fram glädjen i det jag gör. Det är medvetet som jag väljer att skratta när det blir fel. Jag försöker hela tiden hitta en vinkel där jag är snäll mot mig själv när jag tränar mot mina mål.

För jag vet hur det har varit, hur det har känts; när jag var yngre och upplevde stor press. Det var en press som jag inbillade fanns utifrån, men som ärligt talat bara kom från mig själv.
Rädslan att misslyckas blev helt enkelt större än glädjen att lyckas. Det tog bort det som jag tyckte var roligt med hästar och ridning.

 

Så jag landar i frågan; varför gör jag det här? Jo, för att:
– Jag älskar att möta min häst i stallet där den visar att den är glad att se mig.
– Jag älskar att lyckas nå mål tillsammans med min häst.
– Jag älskar de tidiga morgnarna och de sena kvällarna i stallet.
– Jag älskar euforin efter ett lyckat ridpass som ger eftersmaken ”jag vill ha mer, mer, mer”.
– Jag älskar inte tävlingsrosetterna; jag älskar vad de symboliserar. Resultatet av arbetet.
– Det värmer mig att få sådana här meddelanden av elever: ”Tack för att du är så engagerad, bidrar med möjligheter och låter mig rida fina hästar. Det betyder jättemycket!”

 

Den där tävlingsdagen med lagtävling avslutades med en hel del dramatik och en allt annat än felfri runda för eleven som jag haft det andra samtalet med.
Hon lämnade banan och tillsammans skrittade vi av ponnyn. Pratade lite om det som hänt och om dagen. Jag frågade om hon hade behövt att jag i rollen som tränare gjort något annorlunda.
”Det där du sa om att sänka pressen på sig själv, Lollo. Det var bra. Det ska jag jobba på. För det är inte på blodigt allvar vi gör det här.”

 

Vi åkte hem och jag mindes ett citat som en föreläsare från min ridlärarutbildning sagt:
”Så länge du inte är under beskjutning så har du ingen anledning att stressa”.


Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.