Alla känslor samtidigt

Louise Nyberg | 8/3 - 2021

Jag har sagt det förut och säger det igen; bloggen ger mig möjlighet till reflektion. En enda vecka i denna livs-cirkus är en bergodalbana av känslor och händelser.

 

Den ständiga oron att någon av mina hästar skadar sig allvarligt. Jag vet inte när det där ofattbara kommer inträffa och jag vet inte vilken häst som kommer drabbas närmast. Kolik, brutet ben eller obotlig skada. Undermedvetet jobbar jag ändå fram någon slags reservplan; försöker alltid vara beredd.

En vän ringer och behöver en axel att luta sig mot i livets motgångar. Lika självklart ställer jag upp på samma sätt som vännen gjort för mig.

 

Mina tankar om vännens motgångar avbryts; en elev som vill dela med sig av sin lycka till mig. Glädjen att ha genomfört sitt livs andra hopplektion på en helt ny häst, fullkomligt strålar från eleven. Jag är glad att eleven ville dela det här just med mig; detta stora  ögonblick i 10-åriga elevens liv.

 

Vad som gör mig att vilja lyckas ännu bättre i min ridlärarroll; är när ridhuset är fyllt av tolv elever som svämmar över av ambition. De vill så gärna hitta rätt, även om de inte helt vet ännu vad de letar efter. De har full tillit till att jag ska leda dem rätt. Det är en mäktig känsla när alla samtidigt gör sitt bästa; jag, mina elever och alla hästar.

 

En annan elev behöver inte mina instruktioner just den veckan. Den eleven behöver där och då få en paus från vardagen. Det räcker att jag ser eleven. Bryr mig. Och försöker vara en medmänniska.

 

En förälder skickar ett tack till ridskolan. Ett tack för att vi gör dotterns två dagar på ridskolan till hennes favoritdagar. Föräldern vill visa sin uppskattning för det vi gör.

 

Ett ridpass i skogen och jag är tacksam. Friheten från hästryggen, på en plats där pandemi känns avlägsen och tacksam över att sitta på en häst som gör allt för mig. Även när vi båda tycker det är svårt att göra rätt.

En dressyrträning där min tränare hjälper mig hitta rätt. Ett stort leende över mitt ansikte som är omöjligt att få bort. Glädjen att lyckas. Med en känsla att jag tar inte dessa pass för givet och vet inte hur länge jag får njuta.

 

Att se hur en elev strålar över att lära sig nya saker. Den där aha-upplevelsen. Den där ”första gången” som eleven kommer bära med sig resten av livet.

 

En annan lektion samma vecka, består av dubbla och motsatta känslor. Hur ska jag glädjas åt ena elevens fantastiska bedrift att lyckas rida jättebra, när jag samtidigt ska stötta en elev genom sitt livs motgångar på samma träning?

 

Dagen efter ser jag min väns häst vandra bort från oss i stallgången. Vi vet att det är sista gången och bara tanken på det gör ont. Hjärtat brister men huvudet säger att beslutet är rätt. Min vän faller i gråt som jag fångar upp i en kram.

Jag avslutar veckan med ytterligare en tur i skogen. Reflekterar, njuter, sörjer, känner tacksamhet. Men tar ingenting för givet.
Varför är jag ens förvånad över att jag ibland behöver fylla på med energi?
Våra styrkor är även våra svagheter. Vi får acceptera att glädjen i hästarna och ridsporten kräver att vi orkar motgångar.
För vi vet aldrig var i resan vi befinner oss med vår häst. Är det i början, mitten eller slutet?

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*