Att göra sitt bästa med det man har

Louise Nyberg | 1/7 - 2019

Här på Grana har jag alla förutsättningar jag behöver för att kunna träna; friska hästar att rida på, kompisar att träna tillsammans med, banor som underhålls varje vecka, släp att kunna köra hästarna i och tränare som kommer hit.

Det är viktigt att komma ihåg att alla står inte med samma förutsättningar; för några år sedan fick jag kontakt med Lena. Hon hade sin häst Silvio (kallades Sillen) hos min granne och ville prova att dressyrträna med mig. Lena hade inte ridit lektion på många år och jag åkte till grannens stall regelbundet.

Det första jag sa när jag såg Sillen var: WOW! En stor maffig häst, egen motor, känslig, lätt för att samla sig och agerade som ett dressyrlexikon åt Lena. När de inte tränade dressyr arbetades Sillen på tömmar eller reds i skogen.

Sillen.
Sillen på töm i skogen med Lena.

 

Sillen var inte alltid trygg i trafiken efter att han blivit skrämd. För att ta sig till något av de närliggande ridhus behövde Lena korsa bilvägar vilket hon helst undvek; det kändes inte tillräckligt tryggt.

Istället höll jag dressyrlektioner på deras egen ridbana. Det var en ridbana med bokstäver, men som bara användes av totalt fem hästar. Underlaget var inte plant; det gick lite upp och lite ned. Banan harvades de gånger Lena satte på harven bakom sin egen bil.

Det säger sig självt att ridbanan gick inte att använda alla dagar på året. Vissa veckor fanns det knappt någonstans att rida ute heller; en del vintrar får vi nämligen ingen snö alls samtidigt som marken är glansis. Dessutom ska Lena tillsammans med de andra hästägarna se till att fodringar, hagar, foderleveranser osv flyter på.

Vinterhalvåret var det redan mörkt när Lena kom till stallet, drog på reflexer och pannlampa för att bege sig ut och rida. Då blev det dock lättare att hitta motivationen när vi hade lektioner inbokade som Lena och Sillen kunde öva inför.

Efter en skada blev Sillen aldrig frisk igen och Lena behövde tillsammans med hans andra ägare, fatta det tunga beslutet att låta honom somna in.
Trots den tuffa perioden av saknad, bestämde de sig ändå för att hitta en ny häst. Då kom Dagge.

Dagge.

 

I jämförelse med Sillen liknade Dagge en övervuxen ponny, en otroligt charmig nordsvensk. Sillen hade varit ett dressyrlexikon; Dagge förstod inte alls vad vi gjorde på ridbanan. Inriden var han men vi fick börja lära honom dressyrens ABC. Följa staketet var tillräckligt svårt.

Dagge var inte helt lättövertalad om att ridas ut utan sina vänner, Lena behövde ofta sällskap. Vissa ridpass gick ut på att ta sig förbi brevlådor, vilket Dagge tyckte var livsfarligt. Att rida till ridhus var ett ännu större projekt med Dagge än vad det varit med Sillen.

Dressyrlektionerna gick bättre och bättre; Dagge gick från att tycka vi var besvärliga till att vi var helt ok. När han var trött talade han tydligt om för mig och Lena att nu är lektionen slut. Fick han syn på en annan häst under dressyrlektionen var det kört; då fick vi inte tillbaka hans fokus på oss igen.

Lena berättade om en uteritt hon gjort ensam med Dagge en tidig morgon. Han hade fått syn på en annan häst längre bort och då börjat skrika oavbrutet. Lena försökte hjälplöst få tyst på honom så att inte skulle väcka alla hushåll i närheten men Dagge fortsatte. Alla äventyr hon berättat om Dagge har fått mig att tänka på seriefigurerna Molly och Mulle.

Lena och jag bollade med varandra varje gång vi hade dressyrlektion, stora som små problem försökte vi hitta lösningar på.

Lena har gjort ett fantastiskt jobb med denna fina lilla häst. Idag ser Dagge ut som en liten dressyrnordsvensk och han älskar att arbeta på lektionerna. Orken finns nu, både mentalt och fysiskt.
Vi har hittat verktyg som gett Lena och Dagge ett bättre samspel och nu kan det passera hästar utan att han tappar fokus.

Nu har Lena och Dagge flyttat till vårat stall istället och hon ser fram emot deras nya förutsättningar till att träna. Det har också inneburit nya utmaningar; första veckorna  på Grana har Lena spenderat med att försöka få Dagge att våga gå in i stallet. Nu klarar han att gå in i sin nya box; om han tar sats först.

Jag kan ibland glömma bort vilka förutsättningar jag har till att träna med mina hästar och komma på mig själv med att tänka på vilka förutsättningar jag saknar. Jag tror inte att jag är ensam om det; att vi ibland fokuserar på begränsningar istället för möjligheterna.
Jag tror det är viktigt att var och en ser det den har och gör det bästa av det. Det räcker längre än man tror.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.