Att som tränare försöka träna

Louise Nyberg | 1/1 - 2021

Personen tyckte att ridlärare och andra med tränarroll borde skämmas som inte hopptränar regelbundet. Åsikten var att det är oansvarigt att lära ut och träna andra utan att själv öva sina egna färdigheter.

 

Några nickade och höll med, men jag kände en klump i magen. De som inte höll med sänkte blicken i marken och blev illa till mods. Personen visste inte vilka hen pratade inför; anledningarna till varför de inte tränade regelbundet.

Jag och Goldfinger H-C, fotograf Helena Taxén

 

En av dem satt för första gången i en hoppsadel på många år och trotsade sin starka rädsla för hoppning, efter att ha åkt av och fått en fraktur i ryggen. Äntligen läkt, men ytterligare en avramling skulle innebära att behöva sluta helt med det hon älskade; sitt hästintresse.

 

En annans häst hade fått en skada för livet som innebar slutet på en hoppkarriär, samt omsadling till en dressyrsatsning. Någon annan häst att hoppträna på fanns inte att tillgå, då ridskolehästarna behövdes i verksamhet.

 

En tredje hade ingen egen häst, utan arbetade på en ridskola som valt dressyrinriktning. De hoppträningar som fanns där att välja på var trots allt hoppning, även om nivån inte var avancerad.

 

En fjärde hade ett halvår tidigare fått avliva sin häst och stod utan kapital att skaffa sig en ny. Samtidigt som det ensamma ansvaret att driva en ridskola och stötta sitt eget barns tävlingssatsning skulle göras. Och alla andras förväntningar skulle uppfyllas; om en vardag utanför stallet.

 

Den femte stod med två egna hästar hemma, den ena unghäst som skulle ridas in och den andra var äldre och höll inte längre för hoppning. Dygnets timmar skulle fördelas mellan heltidsanställning på ridskola, sköta egna stallet hemma på fritiden samt träna dessa två hästar. Skulle hon dessutom ha tiden att utöver det hoppträna en tredje häst? Skulle hon ha råd?
Skulle hon göra sig av med den gamla hästen, eller framtidshoppet den unga hästen? För att skaffa tiden att hoppträna en häst.

 

Vi måste stå ödmjuka inför varandras tuffa förutsättningar; förstå att det är inte lätt.

Jag och Ballycar Lad, fotograf Mi Ritzén

 

När jag hade gått klart ridlärarutbildningen, hade jag turen att bli heltidsanställd direkt. Vissa dagar var jag på jobbet kl 06.30 och åkte inte därifrån förrän kl 19. Då hem, äta middag, sköta stallet och motionera mina två hästar. Jag var aldrig klar innan kl 22.30, nästa morgon tillbaka på jobbet igen.
Varje helg jobba antingen lördag eller söndag, ibland både och. Samtidigt som jag skulle sy ihop att komma iväg på tävling. En omöjlig ekvation, som jag ändå löste på något sätt.

 

Sedan stod jag med två hästar som jag jobbat så hårt med i flera år; den ena för stressad på tävling och den andra kom jag inte vidare med i min satsning. Det skär i mig fortfarande när jag tänker tillbaka på beslutet att hitta nya hem till dem.
Den ”påse pengar” jag hade då räckte till att investera i en unghäst istället för en färdig häst. Unghästen blev Czardas 2år. Där och då fick jag räkna med att det skulle ta mig fem år innan jag hade min ”färdiga” häst, förutsatt att den inte skadar sig allvarligt under tiden…

 

Som ridlärare får du arbeta med det du älskar. Men väldigt få har samma förmån som mig, att via min anställning få tillgång till att träna och vidareutveckla mig själv. Tack Linda och Davina, för allt ni gör.
Ha egen häst på arbetsplatsen är ingen självklarhet och du får knappast den stallplatsen som en ”löneförmån”. Om man som mig har sin häst på ett annat stall, så ska det stallet skötas med allt vad det innebär på din fritid. För foderinköp, snöskottning, gödseltömning och ridhusharvning sköter inte sig självt….

 

De träningstimmar jag har per vecka med mina hästar, då vill jag vara utvilad och känna att jag har tid att lägga på dem. Jag planerar hela tiden; vilket träningsupplägg mina hästar behöver inför vad jag förväntar mig att de ska prestera.

 

Hur fördelar man engagemanget? Hur fortsätter man samma brinnande engagemang för sina elever, utan att glömma bort sin egen satsning?

Jag och Czardas, på terrängträning i somras

 

För det är klart, att det är en inspiration för mina elever att jag själv är aktiv i sporten. Jag är övertygad om att det syns och märks i min undervisning.

 

Jag tror att det finns ryttare som är otroligt duktiga på att träna hästar men saknar förmågan att förmedla till elever. Jag tror också att det finns de som inte är starka ryttare men otroligt duktiga på att förmedla. Det finns även de som är otroligt duktiga på att förmedla kunskap men inte till alla elever. Det finns väldigt få som är duktiga på att förmedla kunskap till alla.

 

De är många runtomkring oss, äldre tränare som inte längre spenderar tid i sadeln. Men deras kunskapsbank är ovärderlig.

 

Till alla ridlärare och tränare där ute, som kämpar med att sy ihop vardag, egen tävlingssatsning, anställning och/eller egen verksamhet: jag vill skicka er en stor kram och säga ”we can do this”.

Jag och Qurt

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1 kommentar på “Att som tränare försöka träna

  1. Hej min bästa ridlärare Vavva på äppelvikens ridskola var fantastisk. Jag har aldrig sett henne på häst men sjujäkla bra på att lära ut. Så inte behöver tränare rida. Tror nån att stavhoppstränare tränar 6 m?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*