Ballycar Lad – när lycka stavas ”connemara”

Louise Nyberg | 29/4 - 2020

När en resa börjar vet man aldrig hur den kommer bli eller var den kommer sluta. Men för tre år sedan fastnade jag för en connemara som fick följa med hem. Eller, två stycken följde med hem, men det är en annan historia.

 

Hos Ballycar såg jag de kvaliteter som jag letade efter. Jag såg nog inte samma ponny som de andra som var med mig; jag såg slutresultatet. Hur jag skulle nå dit hade jag ingen plan för där och då. Men den kritvita valacken lyste med sin utstrålning och av de fem ponnyer vi provred så stack han ut.

 

Vi köpte Ballycar av Fredrik, Stall FL, i Nyköping. Ett riktigt powerpaket vars energi aldrig tog slut (han är likadan fortfarande).

 

Det var spännande när min mamma skulle åka på mätning med Ballycar.
”Om du inte kan komma hem med honom som ponny så behöver han inte komma hem alls”, tyckte jag.
Det var den svettigaste ponnymätning mamma varit på hittills, men ponny blev han till slut.

 

På varje fråga jag ställde så svarade Ballycar ”varför”. Han hade integritet och var väl medveten om att han var större och starkare än vi som hanterade honom. Det fanns inget ont i honom överhuvudtaget, men vi har fått arbeta fram ett förtroende.
Idag säger min hovslagare att Ballycar är som dag och natt att sko mot vad han var i början. Då var skoningen en diskussion, idag är han avkopplad vid skoningen.

 

En tydlig beskrivning av Ballycar då, är en gång då vi var på tävling. Ballycar skulle stå kvar själv i transporten medan den andra ponnyn skulle starta. Vi hann inte längre än nedanför rampen när det började låta som Ballycar skulle demolera transporten till småbitar. När jag vände mig om såg han rakt in i min blick. Han var knappast stressad eller orolig. Nej, han blängde sammanbitet på mig och demonstrerade ett tydligt ”NEJ” genom en extra smäll i väggen med framhoven.
Ballycar fick som han ville, av omtanke för transporten, och leddes ut.

 

Tävlingen därefter gick det bra att lämna Ballycar själv i transporten. Anledningen var att han kunde roa sig med att studera en pågående fotbollsmatch bredvid parkeringen. Då var han helt nöjd med att bli lämnad. Tills fotbollsmatchen hade paus i halvlek; då började Ballycar protestera mot transportväntan.

Jag och Ballycar vann i år en storhäst klass i hoppning. 

 

Idag har vi sällan problem med att lämna Ballycar själv i transporten. Jag har varit iväg på långa tävlingsdagar i fälttävlan ensam med Ballycar utan hästskötare. Han märks knappt i andra änden av grimskaftet.

 

Den här ponnyn har lärt mig massor. Hans energi och kraft kan vi aldrig ta ifrån honom, men vi kan omsätta den till positivt arbete. Ballycar har lärt mig att jobba med honom, anpassa mig och vi båda möts på halva vägen. Att släppa kontroll är också att ha kontroll; det har skapat ett samspel.

Jag och Ballycar. Foto Mi Ritzén 

 

Till Ballycar har jag ett speciellt band idag. Han vet var han har mig och det har skapat en trygghet hos honom. Samtidigt som han är en ponny som jag varit tillräckligt trygg med att rida ut i skogen på och haft Czardas (då två år gammal) som handhäst.

 

En liten tjej, jag tror hon var sju år gammal, behövde hjälp att ledträna sin ponny som inte var så enkel att ta från hagen till stallet. Jag menade att först behöver jag ledträna ponnyn, och då kunde tjejen öva sig själv på samma sak fast med Ballycar.
Tjejens mamma blev jättenervös men jag lugnade henne med att Ballycar tar hand om henne, så mamman kunde koncentrera sig på vad jag gjorde.
Tjejen ledde Ballycar i ridhuset. Hon såg ut som en miniatyrmänniska bredvid Ballycar. Hon stannade, han tvärnitade. Hon höjde foten uppåt, på den signalen ryggade Ballycar tills hon klev framåt igen.
För mig var det ögonblicket ett kvitto på många timmars arbete. Lyckan när träningen man lägger ned kan ge resultat, även när andra gör samma sak som mig.

Sara som hästskötare till mig och Ballycar på tävling. 

 

Ballycar hör verkligen hemma på terrängbanan. Jag och Emma som startat mest terräng på honom, vet att när startsignalen går så tar Ballycar sin ryttare i mål. Det är som att kasta ett ben till en hund; vår räddare i nöden som krigar för oss.

Emma Oscarsson och Ballycar Lad. Foto Sue Hallström 

 

Den här vita connemaran har redan gett oss så mycket minnen och massor av lycka. Vi ser fram emot resten av resan med honom ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*