Blir det ett ”jag och Cajsa”?

Louise Nyberg | 22/12 - 2021

”Hur går det med din nya häst?” Frågade Lasse.

Jag började berätta om min nya häst.

”Det låter ju som att ni är väldigt lika varandra!” Utbrast Lasse. ”Det tar jävligt lång tid att bli kompis med dig, Lollo, men när man väl är det så har man en vän på riktigt! Taggig på utsidan men porslin inuti.”

Jag tycker beskrivningen passar bra på både mig och min häst. Vi båda är väldigt raka och tydliga med vad vi tycker. Vi är inte rädda för att säga vår åsikt och vi går helst inte själva när vi är på nya stigar. Vi vet våra styrkor och de är också våra svagheter. Vi tror inte på allt vi hör och vi båda är formade av våra upplevelser.

 

Jag vet inte vilket djur jag skulle beskriva mig själv som, men jag vet vilket djur som beskriver Cajsa.

En drake.

Vacker, magnifik och väcker stor beundran. Lika mycket kraft i blicken, lika stolt och lika stor integritet. Lika intelligent med en stor förmåga att se och läsa av andra i sin omgivning. Ser allt, hör varje andetag. Växlar snabbt mellan stilla och glödhett temperament.

 

Cajsa har med sina elva år mer livserfarenhet än jag någonsin kommer få. Ändå introducerades hon till ett liv som för henne var främmande, när jag köpte henne.

 

Jag vågade knappt titta när hagskydden försvann från Cajsas ben och hon för första gången på mycket länge släpptes i stor hage ihop med kompisar.

 

Det gick bra. Cajsa klarade samvaron med de andra bra, förutom att hon kom i vägen för en spark efter en vecka i ny hage.

Promenera flera gånger per dag, kyla  linda och efter en vecka konstaterat frisk vilket dubbelkollades med ultraljud.

 

Säljaren berättade att de red ut själva på Cajsa.

”Det kommer inte fungera för mig”, tänkte jag.

Mina hästar rids ut flera gånger i veckan och jag har sällan möjlighet att få med mig sällskap. Så redan första ridpasset hos mig började vi på ridbanan, sedan red vi ut själva.

 

”Klart du ska tävla fälttävlan på Cajsa!”

Eh.

Jag tror inte hon har rätt mentalitet för fälttävlan; det vore som att placera en eskimå på Afrikas savanner.

Med tanke på hur pulsen ökar på Cajsa när vi skrittar i skogen, så känns terrängbanan låååååångt borta. Ibland står vi på två ben. Ibland säger Cajsa ”jag har en bättre idé”, men det slutar alltid med att det blir som jag vill.

Men det går bättre och bättre! Nu får hon inte lika många nära-döden-upplevelser på våra skritt-turer, hon till och med frustar nöjt när vi är ute.

 

Tur att jag har John Ricketts övningar; jag inbillar mig att de fungerar och får Cajsa att titta på mig istället för från mig.

 

Vi försöker hitta ett gemensamt språk, jag och Cajsa. Hon ser ofta väldigt förvånat på mig och förväntar sig andra reaktioner av mig, men inser att jag väntar in henne. Jag tror hon trivs med det.

 

Det saknas muskler, spänst, kondition och kommunikation. Men det känns hemma i sadeln på Cajsa; mer hemma än på många andra hästar. Trots att vi bara känt varandra i två månader.

Och resan med Cajsa är rolig. Jag låter det ta tid och hoppas kunna vinna hennes tillit.

Idag släppte jag Cajsa i hagen efter att jag ridit. Hon vände sig mot mig och bad om en morot vilket hon fick. Jag gick bort genom hagen för att ge min andra häst Lizzie en morot. Cajsa följde med och ville såklart dela ihop med Lizzie.

Sedan gick jag tillbaka till grinden. Istället för att vandra bortåt i hagen ihop med flocken så följde Cajsa med mig till grinden.

Troligen ville hon ha mer morot. Eller så tycker hon att jag är ganska okej.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.