Bucking Bronco och hoppning

Louise Nyberg | 13/3 - 2020

Bucking Bronco och hoppning

Det är fantastiskt hur den här bloggen hjälper mig att reflektera. Eller snarare börja tänka, hur gick det här till…

 

Förra veckan var det teorivecka på ridskolan:
-Måndag hoppträningar för Lotta Björe.
– Tisdag clinic med Nina Känsälä om hur våra hästar reagerar på vår inställning och våra uttryck.
– Onsdag fick Ulmus följa med till ridskolan och vi red på clinic för Marlene Östberg som pratade mycket om hur små skillnader i sitser ger stora effekter. Ulmus kändes fantastisk att rida.
– Torsdag utbildning med jobbet då Mari Zetterqvist Blokhius hade föreläsning om trevägskommunikation för oss instruktörer och därefter hade hon dressyrträning för oss.
– Fredag tävlade Syrran en 110cm klass på Hamre med sin skolhäst Nemorensis, debut för ekipaget och hästen verkade glad att vara på tävling.

En av Strömsholms skolhästar, Nemorensis

 

– Lördag lokal ponnyhoppning på Botkyrka för Emma T/Killimor Boy och Olivia/Grennan Silver. Båda felfria första klassen, Olivia startade andra klassen med en rivning i omhoppningen.

Emma och Killen

 

Söndag tävlade Syrran sin häst Manchester på Hamre, 110cm. Dubbelnolla och tredjeplats. Hela ponnyteamet hemma på Grana följde på Equipe Online så även om vi inte var på plats som hejarklack.

Syrran och Manchester, foto: Emelie Savelkouls

 

Olivia tävlade 80cm med ridskoleponny på sin ridskola, Enskede, och vann sin klass. Fin revansch från dagen innan.

 

Söndagen innebar även Pay and Jump dit vi åkte med tre ekipage. Emma O på Ballycar, som skulle ha startat på Botkyrka men kunde inte då hon var på en föreläsning med veterinär Flemming. Istället åkte hon med oss på söndagen.
Julie skulle göra debut på tävling med Duke, som inte blivit lastad på länge. Jag tog med mig Czardas på hans första starter för säsongen.

Cecilia, Duke och Julie 

 

Med andra ord visste jag inte hur dessa tre hästar skulle sköta sig på tävling. Ballycar kan bli otålig när han måste vänta på sina vänner i släpet, Czardas unghäst och Duke som inte är jättevan att åka.

 

Mamma: ”Lollo, det går att köpa rosett om man är felfri.”
Pappa: ”Ska du göra som USAs president?”
Jag: ”Va?”
Pappa: ”Han köper sina röster och du köper dina priser.”

 

På tävlingen organiserade vi logistiken. Jag skulle rida fram Czardas, Julie skulle rida fram Duke, Emma skulle coacha Julie, Cecilia skulle ha koll på att Ballycar väntade lugnt i transporten och Stephanie skulle ha koll på vilka ekipage som var på banan.
Pappa: ”Vad ska jag göra?”
Jag: ”Du får inte släppa mig med blicken en sekund, din uppgift är att vara min övervakare och ringa ambulansen om jag ramlar av.”
Pappa: ”Det ska jag nog klara av! Vara din övervakare har jag ju varit de senaste 30 åren!”

 

Jag promenerade Czardas länge. Satt upp i god tid innan och ville in på framhoppningen.
Funktionären: ”Egentligen är det inte din tur att gå in på framhoppningen.”
Jag: ”Jag behöver lång tid att rida fram.”
Funktionären: ”Ok, men om någon annan ska in före dig får du gå ut från framhoppningen igen.”
De släppte aldrig ut mig från framhoppningen igen. Czardas reagerade på allt; när någon smackade, nuddade en bom, fladdrande plastpåsar och så vidare. Vi stod på två ben och var mer i luften än på marken.
Jag hade ändå longerat Czardas på morgonen innan vi lastat. Trots all rodeo fortsatte jag hålla mig till min plan och rida framåt.

 

Mamma ringde pappa där han satt på läktaren och övervakade sin dotter uppe på en Bucking Bronco.
Mamma: ”Hur går det?”
Pappa: ”Czardas är inte så lugn.”
Mamma: ”Har Lollo ramlat av?”
Pappa: ”Inte än.”

 

Efter 40 minuter var Czardas tam igen och kunde skritta på lång tygel utan att bry sig om något. Vi skuttade över hindren och in på banan. Han reagerade inte alls på publikens applåder och vi vinglade oss runt banan utan att Czardas tappade ryttaren.

Jag, Czardas och Ballycar 

 

Sammanfattningsvis så gick Czardas och Duke på transporten varje gång utan att tveka. Väldigt bra träning för Czardas att vara på tävling och kunna vänta i transporten tillsammans med en höpåse. Situationen tävlingsplats går inte riktigt att öva på hemma och han kändes inte vid något tillfälle stressad eller orolig. Pappa konstaterade att Czardas skulle ha så mycket att berätta om vad han upplevt för Ulmus när han kom hem och troligen sova väldigt gott på natten.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*