Det är inte min häst

Louise Nyberg | 27/11 - 2020

När jag kvällsfodrat alla hästar märkte jag att en av dem inte betedde sig som vanligt. Koliksymptomen var tydliga och hästen var för orolig för att kunna lämnas i boxen. Jag tog ut den och började promenera samtidigt som jag ringde ägaren.

 

Efter en stund var ägaren på plats som förvånat tackade mig för att jag tagit mig an att promenera hästen. Jag tyckte det var märkligt att ägaren blev förvånad. Anledningen till reaktionen var att jag och ägaren inte var nära vänner till varandra.
”Självklart bryr jag mig om hästen”, svarade jag.  Oavsett vad min relation är till en hästägare, så är det självklart för mig att bry mig om alla mina hästar såsom mina egna.

Oavsett vilken typ av verksamhet vi befinner oss uppstallade på med våra hästar, blir jag ibland förvånad. I ett stall med många hästar ska rutiner och skötsel fungera för samtliga inblandade.
”Såhär vill jag ha det för min häst,” kan en hästägare säga utan att se vad som fungerar som helhet i stallets vardag.

 

”En medryttarhäst eller egen häst kan jag ta hand om mer än en ridskolehäst.”
Också ett uttryck som gör mig lika förbryllad varje gång. Absolut att man behöver anpassa sig till ridskolehästens hagvistelse och när den går lektion, men i övrigt är våra elever välkomna varje dag att lägga tid på hästarna. Rykta, visitera, smörja utrustning. Vi kommer inte tacka nej till hjälp att sopa stallgångar och annan vardaglig skötsel. Säger vi nej så är det i förhållande till vad den som vill hjälpa klarar av. Personalen arbetar dagligen med riskbedömningar.

 

Vi ber gärna om hjälp med att leda konvalescenter eller göra i ordning hästar som ska ridas av personalen. Men vi kommer sällan ringa elever och fråga:
”Kan du komma och hjälpa till?”
Vi frågar dem som är på plats. Och nej, det första man får hjälpa till med är knappast att rida hästar. Till en början kanske det är att rykta hästar. Genom åren har ridskolepersonal fått följa hästintresserade; först som barn hjälpa till med små uppgifter till att som vuxna ta ett stort ansvar för ridskolehästar som står konvalescenter.
Man växer med uppgiften. Varje uppgift kommer med ett stort förtroende från oss som tilldelar den.

Stallhäng när det är som bäst; jag, Manne, Patricia, Natalie och Zaza.

 

Jag förväntar mig att de som rider och tar hand om mina hästar, gör det genom att se på dem som sina egna hästar.
Jag förväntar mig att de som fodrar och tar ut/in mina hästar, bryr sig: vill att de mår bra och står bra i boxen.
På ridskolorna vill vi inget hellre än att eleverna sköter våra hästar med största omvårdnad. Vi vill se dem lika förberedda för sin lektion som en dressyrhäst inför en Grand Prix-start.
Hästägarna vill att medryttarna inte bara gör vad de är tillsagda, utan också ser hästen. Uppmärksammar dess mående, ser när utrustning sitter illa och märker när den har skav.

Den här veckan när jag haft lektioner på ridskolan, har jag efter sista lektionen haft en timme att fodra och natta hästarna för kvällen. När jag avslutar mitt pass är stallet fortfarande öppet två timmar till, då min kollega är klar med dagens sista lektion och sedan låser anläggningen.
När jag har avslutat arbetsdagen och går mot bilen; blir jag alldeles varm av när jag ser att några av mina elever fortfarande står och sköter hästarna de har ridit.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2 kommentarer på “Det är inte min häst

  1. Hej! Jag såg i ett av dina inlägg från förra året att du rider runt i Vallentuna och önskar god jul. Kanske var det dig jag såg i Uthamra förra året? Jag är intresserad av ett besök på julafton, mina barn skulle älska det. Jag tror också att flera grannar kunde vara intresserade. Tänker du göra detta i år också?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*