Det finns alltid nån som är bättre än nån

Louise Nyberg | 3/12 - 2022

I jobbet på ridskolan, möter jag elever i alla led.

 

Bara att få plats på en ridskola, kan vara en flera år lång process. Och så äntligen, kommer premiären. Första gången på hästlekis.

 

På hästlekis handlar det mest om att bekanta sig med hästarna och börja känna sig hemma på ridskolan. Varje elev har en förälder med sig; vissa av föräldrarna har hästbakgrund och andra är fortfarande lyckligt ovetandes om vad hästintresset kommer innebära för deras barn.

 

Det stora pirret som infinner sig när barnen tar nästa steg till en grupp där de lär sig leda häst, göra i ordning hästarna och börjar rida på egen hand. Allt är nytt, svårt, ovant och de rider ofta vilse när de ska vända snett igenom i skritt.

De ser upp till de äldre barnen, som hjälper dem att tränsa och sadla. De yngre tänker att de vill bli som de äldre; lika säkra i stallet, lika modiga, lika kunniga.

 

Ett halvår senare står de där, ibland i samma roll med att hjälpa de som inte ännu kan att tränsa. Hur kunde det gå så fort? Hur kunde de på så kort tid, gå från att inte veta vad som är rätt håll på grimman till att plötsligt visa okunniga föräldrar hur man får på den?

 

Fortfarande en längtan. De längtar efter att bli som de där eleverna som de ännu inte är. De som rider snabbare hästar, hoppar riktiga hinder, galopperar på hela fyrkantspåret och skrattandes rycker på axlarna när de glider av barbacka.

Så många gråtande elever jag haft som inte vågat galoppera; som plötsligt blivit en av de där modiga eleverna. En av deras egna förebilder.

 

Men när de når dit, ser de fortfarande på eleverna i tävlings- eller specialgrupp. En sådan plats känns omöjlig att få; speciellt när ridskolan står med många ungdomar som visar engagemang och lägger all sin vakna tid i stallet.

Fördelen med en miljö där engagemanget är stort, är att det genererar mer intresse och fler ambitioner. Nackdelen är att det ger fler kandidater att välja mellan.

Fördelen med en miljö där engagemanget är splittrat och svalt, är att det blir enklare att ta plats och synas. Nackdelen är att antalet förebilder är färre eller kanske helt saknas.

Väl framme i specialgrupp så slutar inte trappstegen. Det finns alltid någon som har kommit längre, levererar andra resultat eller att ens egna resultat jämförs med dem.

Det går att se på detta som inspiration till sig själv, istället för hot eller konkurrens.

 

Eleverna i specialgrupp på ridskola tävlar på externa tävlingar och ser hur ryttare med egen häst har mycket mer frihet.

Frihet att tävla när de vill, hur de vill, obegränsat med träning och egen utrustning.

 

Ibland slår den drömmen in. Den egna hästen. All frihet att kunna välja och styra allt själv.

När jag promenerar min halta häst i novembermörkret, iskall och regnet piskar mot ansiktet. Då glömmer jag bort att det är det här som är min dröm.

När jag gör bottenresultat på tävling frågar jag mig själv vad jag gör fel eller om jag överhuvudtaget gör något rätt.

När jag står med beslutet att min häst ska till himlen, då känns det som en bestraffning att vara hästägare.

Tänk de som står med flera egna hästar att tävla. De har något som jag inte har. De har resultat jag saknar och starkare möjligheter än jag.

Men så inser jag att det finns de som ser upp till Stephanie Holmén och det team som bokar upp henne. Hon har i sin tur förebilder hon ser upp till, vill följa och vill kopiera. Kanske Peder?

 

Att vilja nå något, ha våra förebilder och känslan av att inte vara klar är antagligen något som driver oss framåt. Det är därför vi fortsätter morgonfodra, betala anmälningsavgifter, rida i regnet, linda ben och skura hästtransporter.

Det är väl så vi fortsätter vara motiverade; oavsett individuellt guld, lagmedalj, bäst i världen eller felfri 90cm.

Jag tänker på att vi svenskar just nu står med ett av världens bästa lag i hoppning. De som ligger precis under de ryttarna i ranking och hästmaterial, undrar om de är motiverade eller känner att möjligheten till landslag dras ur deras händer? Är deras enda möjlighet till de platserna, att ryttarna innan dem lägger av?

 

Det är lätt att glömma bort våra möjligheter och bara se våra begränsningar. Det är naivt att tro att vår egen satsning påverkas av hur mycket eller lite andra lyckas. Vi vill alla tro att någon ska ge oss rätt förutsättningar, när sanningen är att vi behöver gräva där vi står.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*