Det här med sport och hästar

Louise Nyberg | 20/3 - 2020

Alltså. Ja, jag vet. Jag får ofta höra vilken farlig sport jag sysslar med, siffror i statistiken osv. Det är ofta människor som iakttagit en häst under två minuter som ska förklara för mig hur farliga saker jag håller på med. Allt det där kan jag ha förståelse för, fast samtidigt när jag tänker efter så ser jag ju på min sport ur mitt perspektiv.

 

När jag höll på att utbilda mig till ridlärare så tipsade Björn mig om att dra liknelser till sporter när jag undervisade. Snabbt insåg jag att jag fick dra liknelser till bilkörning istället. Jag har aldrig sysslat med en annan sport, det har liksom alltid varit ridning.

Jag och min BMX, Ballycar Lad 

 

Fotboll, ingen ville vara i mitt motståndarlag då jag träffade de andra spelarnas ben oftare än själva bollen.

 

Golf, verkar ju livsfarligt efter att jag hörde om en golfspelare som blixten slog ned i när hon höjde klubban ute på golfbanan.

 

Jag spelade softboll en gång i skolan och det gick bra, jag sprang frivarv men när jag kom i mål så visade det sig att jag lyckats släppa aluminiumracketet i huvudet på min klasskompis Paulina.

 

Min kropp har aldrig var byggd för att bli löpare, det är dessutom inte uppmuntrande att veta att en man dött av att springa i den branta uppförsbacken vid mitt gamla jobb när OS gick i Stockholm.

 

Höjdhoppning i skolan var kul tills jag lärde mig hur ont det gör att landa på ”pinnen”.

 

Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger man måste ramla i STAVHOPP innan man blir bra på det!

 

Den rädslan att totalt slå ihjäl mig skapade problem med att hoppa plintar och slå volter i skolan, det hade känts bättre om jag hade kunnat ha hjälm och säkerhetsväst då.

 

Orientering borde ju ha kunnat vara ett alternativ om det inte vore för den gången då jag sprang 60min fel.

 

Åka skridskor i skolan gick väldigt bra. Så länge jag höll i mig i sargkanten. När jag inte fick det så höll jag i mig i Tobias.

 

Det blev med andra ord ingen ishockey karriär.
Handboll var nästa alternativ men laget hittade ingen nytta för mig ute på planen så jag blev målvakt. När bollen kom flygande så tog jag skydd. Sedan satt jag på bänken.

 

Skidor är en kul sport men jag har aldrig varit något vidare på att styra eller stanna ett par skidor. Vilket skapade svårigheter.

 

Simning, jag skulle vara sjukt snabb på hundsim men det kan man inte tävla i.

 

Cykling, livsfarligt, tacka vet jag en häst för den gör åtminstone som man säger.

 

Jag känner rädsla för att dö bara av tanken på att ställa mig på en skateboard högst uppe på en ramp.

 

En av mina elever, Evie, har ridit för mig i flera år. Först på Imma, sedan på Ulmus och nu på Monty.
Vi kan nu konstatera att det inte är ponnyn som är problemet; Evies vägar i hoppning har alltid liknat vinglig omhoppning oavsett häst hon suttit på.
Jag känner att jag har försökt ALLT i alla år. Förklarat, upprepat, ropat (skrikit), ställt ut koner, gått vägen, visat vägen, ALLT. Ändå har jag inte lyckats få min elev att lyckas.

Monty, bilden är tagen av Adina Quade.

 

Jag vet att Evie delar intresset för ridning med sitt intresse för hästar, så för ett par veckor sedan bytte jag taktik.
”Vet du hur jag känner när dina vägar blir slarviga?”
”Nej?”
”Kan du tänka dig ditt fotbollslag gå ut på planen med förbundna ögon?”
Evie såg på mig medan hon föreställde sig scenariot.
”Hur BRA och ORGANISERAT tror du de kommer kunna spela match med förbundna ögon?”
Evie skrattade och svarade ”inte alls bra”.

 

Tydligen hjälpte liknelsen för JÖSSES vilken skillnad det var träningen efter och jag tror att hennes vägar för alltid kommer vara strålande hädanefter.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*