En tjänst med känslor

Louise Nyberg | 10/1 - 2022

Oron. Något som inte stämmer. Hästen försöker tala om det.

 

Nej, jag är där och då inte redo att svara på allas frågor om hur min ponny mår. Jag vet att det är en tidsfråga innan läget blir kritiskt och akut. Besluten ligger hos mig.

 

Tajmingen med sjuk häst är aldrig läglig. Den här gången tajmade det under nyårshelgen för min del. Första dagen på 2022 körde jag in min ponny på klinik; med förhoppningen att läget inte skulle bli mer kritiskt.

 

Ett par dagar senare är ponnyn hemma igen och jag kommer på mig själv med att kliva upp varje morgon för att försäkra mig om att ponnyn mår bra. Kollar till den ett par gånger under dagen och går ut sent varje kväll för en sista koll. Hur äter den? Hur dricker den? Hur mår den? Oron att läget ska bli kritiskt igen.

Tänk vilka snälla vänner jag har. Vänner som har överseende med att jag plötsligt måste ringa veterinärer, avbryter en middag eller måste boka om planer. Vänner som kollar mina hästar medan jag är på jobbet. Eller som ställer upp när jag försvinner iväg på semester. Eller som aldrig finns längre bort än ett telefonsamtal.

Jag tar er inte för givet. Ni är bäst.

 

Härom dagen pratade jag i telefon med Hovslagar-Lasse.

”Om folk bara visste” sade han, ”vilket ansvar som läggs på er ridlärare och tränare. Hur skärpta ni måste vara för att leverera och hålla fokus i undervisningen!”

Jag undrar om fotbollstränare står inför samma utmaningar som oss ridlärare. Vi ska synka lektionsövningar med ett visst antal minuter, varv och försök.

Dessutom är det vår uppgift att elever och hästar jobbar åt samma håll. Samtidigt.

Mår hästarna bra? Hur stärker vi deras styrkor och bygger upp deras svagheter?

Är eleverna sedda? Känner de att de utvecklas? Förstår de uppgiften?

LYSSNAR DE ÖVERHUVUDTAGET PÅ VAD JAG SÄGER?

Ibland förväntas vi också undervisa för de som sitter på läktaren.

”Glöm inte att ni ska ha terminsmål gör gruppen också!” Säger min chef.

 

Mina mini-ponny-barn på ridskolan skulle öva galoppfattningar. Vår 21-åriga ponny Gladdys fick feeling, drog full rulle och fick med sig två andra ponnyer. Då fick det räcka med galopp för den dagen.

”Lollo, du brukar ju säga att det är bättre att rida för fort än för långsamt”, sade barnen.

Bra, då vet jag att de lyssnar på vad jag säger.

Foto: Elin Lindström 

 

En mormor kom fram till mig en dag och sa att jag ser alla barn jag har i mina ridgrupper. Jag tackade för feedbacken.

”Det är viktigt att barn blir sedda”, sade hon.

”Det är viktigt att de vuxna också blir sedda”, svarade jag.

 

Tänk vad lite som krävs för att man ska känna sig sedd. Hur mycket möjligheten att hjälpa till får oss att växa och möjligheten att bli hjälpt skapar trygghet. Någon ser, någon finns där.

 

Jag tror stallet och hästarna är mångas trygga punkt på mer än ett sätt. I tider av pandemi har det varit räddningen för många att vi haft öppet.

En plats som erbjuder gemenskap och får oss på andra tankar en stund.

Foto: Anneli Grimborg

 

Hur får jag hästar och ryttare att vilja göra sitt bästa? Hur får jag dem att leverera bästa resultat?

Jag är övertygad om att glädje och engagemang skapar glöd. På mer än ett sätt så bygger den tjänst vi säljer, undervisa i häst och ridning, på känslor.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*