Genom nöd och lust: Tränarrollen

Louise Nyberg | 6/10 - 2022

Jag tänker ofta på min roll som instruktör. Att undervisa och lära ut är en konst.

I rollen som ridlärare och tränare förväntas vi inte bara kommunicera med eleverna i sadeln, utan även hästarna samt vår omgivning.

Det är ingen hemlighet att ridsportens framtida överlevnad hotas av de åsikter som kommer från vår omgivning. Vi förväntas försvara vad vi gör, när den faktiska lösningen är att vi behöver förklara. Men ridsportens överlevnad får bli ett annat blogginlägg…

 

Kommunikation med varelser som inte använder ord ihop med människor som inte talar samma språk. För alla som någon gång arbetat med att undervisa nybörjare på häst vet att ”hästfolkets språk” är rena rama kinesiskan för ”vanliga människor”…

Jag minns en elevs pappa som frågade mig om jag kunde kolla så dotterns pedaler satt rätt och om hästen skulle ha jacka på sig när de ridit färdigt.

 

Läsa av häst lika mycket som att läsa av människor, och jösses vad fel det blir ibland. Det jag tolkar som rädsla kan ibland vara något helt annat och jag ska samtidigt hitta en smidig väg genom förväntningar.

En förälder frågade mig om hennes dotter kunde tävla i ridskolans hoppas nästkommande termin. Min plan var att fokusera på att lära samma barn galoppfattningar. När jag frågade barnet vad hon ville blev svaret: ”jag vill lära mig kratsa hovarna själv”.

Underbara ponnyn Jake har fantastiskt tålamod med de yngsta eleverna. 

 

 

Nå fram till de jag möter. Alla behöver olika mycket för att känna sig sedda och alla har olika sätt att förstå vad jag menar.

En förälder tappade hakan och sa till mig att jag var den första vuxna som hennes dotter pratat med. Jag förstod ingenting, dottern var alltid tyst när jag pratade med henne? Hon brukade titta på mig och nicka när jag stämde av att hon var med på instruktionen.

”Ja” sade mamman. ”Det är mer kommunikation än vad hon gör med någon annan vuxen.”

 

Jag funderar en del över vad de tränare jag själv tränar för just nu, har gemensamt.

Jo, de säger till när det jag gör inte är tillräckligt bra och jag uppskattar det.

De knuffar mig hela tiden framåt även när jag tvivlar. De ser ifrån ett ”utifrån-perspektiv” på vad jag gör och min tillit till dem gör att jag vågar lita på processen.

När jag ser tillbaka på filmer tagna för ett halvår sedan, överraskas jag av att jag utvecklats utan att jag märkt det.

Roligt att Nina Känsälä står tydligen ut med att ha mig och Cajsa som träningsekipage.

 

 

Jag vill träna och få feedback på hur jag ska förändra, inte enbart vad. Det är det jag hela tiden eftersträvar att förmedla när jag själv undervisar.

”Jag vill att du bekräftar när det blir rätt”, sade min elev under en träning.

Där kommer vi till den svåra biten; ridningen kan inte bara bygga på tekniskt korrekt utan ska förenas med känsla.

”Jag kan inte bekräfta vad du känner men jag kan bekräfta resultatet av det du känner”, blev mitt svar.

Marlene Östberg har en unik förmåga att förmedla känsla till hästarna när eleverna rider. Här undervisar hon Fredrika och Monty. 

 

 

Oavsett nivå på elever och lektioner, så skapas en magisk känsla i ridhuset när tolv ekipage individuellt når samspel. Att resultatet av lektionen har blivit lite mer sammansvetsade, lite mer följsamma och lite mindre signaler.  Förhoppningsvis kan det resultatet byggas på under kommande ridpass.

 

En elev frågade vad jag som instruktör tittar på. Har jag en grupp elever så gör jag följande:

– Först släcker jag bränder. Var behövs jag mest för att undvika säkerhetsrisker?

– Nummer två inverkan. Sitsen borde kanske vara först men prio är att få flyt i ridhuset och få eleven att kommunicera åt rätt håll med sin häst.

– Sedan tittar jag på sitsen, för då blir inverkan effektivare.

– Som steg fyra börjar vi förfina hjälper, jobba mot nästa steg i utbildningsskalan och lära in nya saker (vissa lektioner kommer vi inte fram till steg fyra, beror på vad vi behöver fokusera på).

 

Min instruktörsroll är under ständig utveckling och kommer alltid förbli så. Jag uppskattar att jag hela tiden lär mig nya saker och hittar fler verktyg. Det känns fantastiskt att det blir enklare att utbilda ju mer vi väver in etologi i undervisningen; det finns förklaringar till varför vissa saker fungerar i kommunikationen med hästarna och hur deras perspektiv skiljer sig från det vi ryttare uppfattar.

 

Jag är så tacksam för alla upplevelser hittills och hur de tränare jag haft genom åren format min instruktörsroll som jag har idag.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*