Helgens hjälte – Lotta Ljungman

Louise Nyberg | 16/6 - 2020

I helgen satt jag på läktaren till en lokal ponnyhopptävling, som genomfördes genom konstens alla Corona-regler.
Jag såg en liten tjej komma in på sin ponny och styra på första hindret. Ponnyn stannade på hindret och i högtalarna hördes domaren säga ”vänta, vänta, du har inte fått startsignal ännu”.
Tjejens ansikte fylldes av förtvivlan; hon tittade upp mot domartornet, letade sedan med blicken efter sin mamma någonstans vid staketet och såg sedan upp på domaren igen.
Domarens röst i högtalarna försökte lugna henne med att hon inte var utesluten, eftersom ponnyn inte hoppat hindret.

 

Hon lugnade sig, fick startsignal, styrde på första hindret och ekipaget tog sig över. Då hördes domarens röst ur högtalarna igen: ”stopp, du är utesluten.”
Den lilla tjejen förstod ingenting och domaren gjorde sitt bästa för att så lugnt som möjligt förklara så bra som möjligt.
”Du har hoppat hinder nummer ett åt fel håll.”
Då kom alla tårar. Tjejen red fram till sin mamma vid staketet; varken tjejen eller mamman visste vad de skulle ta sig till.

 

Banbyggaren, Lotta Ljungman, klev fram till den vilsna tjejen där hon satt på sin ponny. Lotta förklarade, visade och gav tjejen möjlighet att få hoppa hinder nummer ett en gång till innan hon lämnade banan. Lotta hjälpte tjejen med hur hon skulle göra; ekipaget styrde på från rätt håll och tog sig över.

Lotta Ljungman, fotograf: Ann Esping

 

Tjejen lämnade banan med stora tårar nedför kinderna och hennes mamma kom springande för att möta henne. Det var svårt att avgöra vem av dem det var mest synd om. Tjejen som besviket talade om för sin mamma att hon visat henne banan fel när de gått den. Eller mamman som försökte trösta och rädda situationen.

 

Räddningen blev Lotta Ljungman. Hon klev fram till den gråtande tjejen och frågade lugnt; ”ska du tävla här imorgon också?”
Trots tårar lyckades tjejen svara ja.
”Vet du”, sa Lotta. ”Då hjälper jag dig imorgon, vi går banan tillsammans.”
Tjejen nickade och mamman såg lättad ut.

 

Det var underbart att se hur Lotta på ett enkelt sätt visade omtanke, brydde sig och gjorde tjejen sedd. Det var av stor betydelse för tjejen och hennes mamma.
Hjälpen fanns där den behövdes som mest.

 

Vi behöver mer av det här i ridsporten. Vi behöver inte bara vara beredda att ge hjälp, vi behöver också vara beredda att ta emot hjälp. Oavsett disciplin och oavsett nivå.

 

Nej, ensam är inte stark. Vi ska inte bränna ut de eldsjälar sporten lever av; vi ska hjälpas åt och uppskatta det de gör.
Vi ska ta hjälp av all kompetens som finns; de som redan gjort misstag. För att vi själva ska slippa göra samma misstag; det är det minsta vi kan göra för våra hästar. Deras bästa kommer i första hand.

Hur vi ska ge hjälp och ta emot hjälp, det är ett helt annat blogginlägg. Men Lotta var i helgen en förebild för ridsportens ledstjärnor. Hon är en av våra många eldsjälar. Tänk alla våra fantastiska banbyggare, domare och överdomare; som varje helg spenderar oräkneliga timmar på tävling. För att vi ryttare ska kunna rida.

 

Innan jag skulle lämna tävlingen, sa jag till Lotta att det var fantastiskt att se hur hon stöttat ryttarinnan och erbjudit sig hjälpa henne dagen efter.
”Vad gör man inte”, svarade Lotta. ”Annars hade ju ridsporten tappat den tjejen.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2 kommentarer på “Helgens hjälte – Lotta Ljungman

  1. Så bra – både Lottas hantering men att du skriver om det! Två hjältar! Och härligt med den lilla tjejen som inte gav upp!!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*