Hjälp, det kostar

Louise Nyberg | 30/9 - 2020

 

Ridsporten förändras hela tiden. Jag får vara med och se hur mycket förbättringar som hela tiden sker. Samtidigt som jag ser hur mycket som finns kvar att göra och att vi måste arbeta för att bevara beprövad kunskap och erfarenhet; så det inte ersätts av trender.

 

För 40år sedan gick hopptävlingar höjd 120cm i 20x40m ridhus, vilket är otänkbart idag. Det gick att få plats med en hel bana trots liten yta.
En gång i tiden var det dubbla ridlektioner i 20x40m ridhus, avskiljda med ett rep på mitten och tio hästar på vardera sida. Också otänkbart idag.
På en enda generation har spiltor för hästar gått från en självklarhet att finnas till en självklarhet att tas bort helt.

 

Jag övertygad om att det hela tiden sker förändringar till det bättre. Saker jag tror vi är överens om som är bra;
– anläggningar med bättre förutsättningar, bättre klimat att vistas i, lättarbetade och mer ergonomiska.
– det ställs högre krav på hästmaterialet att vara hållbart, utbildat och ändamålsenligt.
– vi vill ha bättre tävlingsbanor att rida på. Idag har vi en möjlighet att välja tävlingar: det blir lättare att transportera sig med valmöjligheterna av transportmedel.
– idag finns möjligheter till veterinärvård och friskvård som förr inte var möjligt. Det finns mer utrustning för att upptäcka skador; även den ”vanliga hästägaren” har ökad tillgänglighet för vattenträning och solarium till häst.
– personalfrågan inom hästvärlden går mot vita löner, bättre försäkringar, drägligare arbetsförhållanden och ett ökat ergonomiskt tänk.

Bild från Svenska Ridsportförbundet.

 

Jag tycker att det är positivt att vi börjar tänka mer hållbart. Men det ger också konsekvenser.
Mina hovslagare har ett slitsamt arbete. Den räkning jag betalar för min hästs skoning ska täcka hovslagarens arbetstid, materialkostnad, ergonomiska verktyg samt friskvård för att orka med det tunga arbetet i många år framöver. Risken en hovslagare tar att bli sparkad och konsekvenserna det ger är överhängande.

 

Som hästföretagare måste jag hela tiden vara på min vakt för oförutsedda utgifter; till exempel om min verksamhet blir påverkad av att stallet måste stängas på grund av en sjuk häst.
För ett par år sedan fick vi alla känna på vad minskad foderproduktion innebär för konsekvenser. Klarar vi en sådan kris om den uppstår igen?

 

Nyligen såg jag en annons där de erbjöd stallplatser. Allt ingick; foder, fullservice, träningsanläggning.
Vad som fick mig att höja på ögonbrynen var den låga prislapp de begärde. Med tanke på att jag vet vad en anläggning kostar i drift och underhåll, kunde priset knappast täcka tillgången på foder och hästskötarpersonalens lön.
”Det här går ju inte ihop”, sa jag till mamma.

 

En kompis till mig är utbildad hästutbildare och har egen anläggning samt företag. Hon räknar på vad en utbildningshäst kostar i tid samt utgifter och lägger priset så lågt hon kan. Trots det väljer kunderna andra hästutbildare utan samma kompetens, utbildning, service och eget företag; därför att deras prislapp är billigare. Ett pris som hon inte kan konkurrera med.

 

Ridsporten har alltid ansetts dyr. Det är den fortfarande och jag tycker det är sunt att vi ifrågasätter var pengarna tar vägen. Men i takt med att våra förväntningar på förutsättningar ökar, så är det i slutändan prislappen som ökar.

Det viktigaste vi har på ridskolan är hästarna, som Wisky här till exempel .

 

Jag i min yrkesroll får ofta frågan vad jag kan; vilken utbildning och vilka titlar jag har på papperet. Det har, liksom alla andra i min branch, kostat mig att kunna visa upp det.
Kunder i alla delar av min bransch påtalar för mig att det är dyrt med hästar och ridning; ibland undrar jag om de inser att det är lika dyrt för mig i min satsning.

 

Jag vet att jag tackar ja till långa dagar, jobba kväll, helger och röda dagar när jag väljer hästar som mitt yrke. Jag liksom många andra i min bransch är tacksamma för att kunna ha det vi gör som arbete.
Ridsporten är dyr; inte bara för kunderna utan även för mig som företagare. Jag vill kunna fortsätta göra det jag gör, jag vill göra skillnad och vara en del av andras resa i västvärlden, jag vill kunna ha råd att vara ledig och arbeta hållbart så att kroppen slipper ta stryk.

Glädjen efter en lyckad tävling med Ballycar, trots spöregn. 

 

Så kommer den där dagen då en av mina hästar skadar sig så pass illa att det innebär sex månaders konvalescens och jag utan att tveka betalar veterinärfakturan på 13.000 kronor. Även om det innebär att jag väljer bort semesterresa och restaurangbesök.

 

För i slutändan, så är jag trots allt bara en vanlig tjej som vill hålla på med sina älskade hästar.

Jag och Sockan, efter vår tävlingsdebut.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*