Ibland väljer inte ryttaren

Louise Nyberg | 12/10 - 2020

”Lollo, Lollo, Lollo!” Min chef kom springande mot mig. ”Jag har gjort ett FÖRFÄRLIGT misstag!”
”Vadå?”
”Jag har GLÖMT att ta med Apache på kl 19.00 lektionen idag! Jag kan ju inte göra så mot honom, det är ju en av hans höjdpunkter på veckan att få gå lektion med Matilda!”

 

Ja, Apache känner sig verkligen som en superstar varje tisdag kl 19.00. Alla njuter av att se hur det riktigt gnistrar om honom och han bjuder upp sin ryttare Matilda till dans. Faktum är, att det är omöjligt att avgöra om ryttaren eller hästen är gladast.

Apache och Matilda

 

Jag med flera minns ridskolehästen Rififi på den ridskola jag tidigare arbetade på. Ett stort brunt sto, som inte lät sig charmas av vem som helst men som var oumbärlig i sitt sätt att bära eleverna på ryggen.
En gång i veckan kom en man till ridskolan för att rida privatlektion och jag såg hur Rififi alltid gnäggade när hon såg honom. Ni ska inte tro att det var morötterna hon gnäggade efter; han hade aldrig med sig någon muta. Han själv förstod inte hur utvald han var av stoet; han trodde hon gnäggade likadant till alla som kom gående i stallet.

Både Czardas och Martina gillar varandra.

 

Ett av våra halvblodsston på ridskolan, Lavina, lät jag gå med på juniorlektion förra veckan. En annars svårflörtad dam som snabbt var med på noterna när den lilla junioren satte fart; då låg det minsann ingen handbroms i.
Lavina spetsade öronen och tyckte sin elev var ganska lattjo att hänga med; varpå hon började bjussa sin elev på mer samspel.

 

När lektionen var slut så strålade eleven med ett stort leende.
”Lollo, det här var jätteroligt!”

 

Ibland är det inte ryttarna som väljer häst, utan hästarna som väljer ryttare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*