Jag letar efter känslan

Louise Nyberg | 31/3 - 2020

I undervisning av ridning pratas det ofta om ryttarens ridteknik, vilka är de bästa övningarna och förväntningarna på vad som ska uppnås.
Men det finns ju ytterligare ett element.

 

Intervjuer med många duktiga tävlingsryttare, där de berättar om sitt sätt att se på hästar, träning och ridning. Absolut en inspiration, men många av dessa ryttare har en medfödd känsla för hästar och ridning som de utvecklat genom träning.
Majoriteten av alla som håller på med hästar och ridning behöver träna sig fram till en känsla för samspel med hästen i sadeln.
Ju mer man försöker, desto mer tappar man känsla för att ”känna efter vad som händer”. Ju mindre man försöker, desto färre blir möjligheterna till att ”känna hur det ska kännas”.
En balansgång jag arbetar med varje dag som ryttare och ridlärare.

Jag kommer aldrig lämna tillbaka Ulmus till Syrran. Det är för roligt att rida honom helt enkelt. 

 

”Jag vågar inte för det känns inte riktigt som jag har kontroll.”
Du sitter på 400kg med egna tankar och flykt som överlevnadsinstinkt. Kraven på dig är att hålla din egen balans samtidigt som du följer hästens varje rörelse. Hästen kommer alltid vara snabbare än dig på att reagera, ibland reagerar den inte på det du tänkt dig.
Tyvärr, du får nog vänja dig vid tanken på att aldrig ha fullständig kontroll. Det är något jag bär med mig varje vardagspass, varje gång startsignalen går på terrängbanan, dressyrprogrammet ska genomföras och när jag ska rida från start till mål i hoppningen.

 

Mari Zetterqvist Blokhius hade kurs för oss nyligen på jobbet. Vad vi pratade om är hur vi ska ta med oss i undervisningen att få eleverna att förstå och vilja förstå hästen de sitter på. Inte bara de ridtekniska bitarna och ryttarens känsla, utan också se att ridpasset är ett samspel med hästen de rider.
”Being a good rider starts with understanding how horses think, feel and behave.”

 

Jag letar varje dag, varje ridpass, efter den där känslan av samspel och harmoni med min häst. Där hästen reagerar för min minsta rörelse, jag behöver bara tänka vad jag vill att den ska göra. Vi arbetar inte mot varandra utan med varandra.
Bästa liknelsen är att vi går från människa och häst till kentaur.

 

Jag lyckas inte varje dag eller ridpass, även fast jag alltid hoppas att jag ska lyckas. För att skapa rätt förutsättningar måste jag kliva upp i sadeln med ”an open mind”. Vill jag att hästen ska lyssna till mina signaler så måste jag först lyssna till var hästen befinner sig idag.

 

Vissa dagar måste jag ”göra jobbet”. Häromdagen red jag Ulmus. Han hade veckan som gått bara jobbats i skritt och trav eftersom han hade slagit på ett framben. Nu var frambenet bra igen. Ulmus kändes fin men galoppen var inte lika genomsläpplig som den varit 1,5 vecka tidigare. Jag behövde helt enkelt lägga lite extra jobb där, antagligen skulle känslan i galoppen kännas bättre dagen efter.

 

”Hur känns det?” Frågade Nina och jag blev överraskad av frågan. Jag var så fokuserad på att inte göra fel när jag red att jag helt missat att jag kanske också ska känna efter medan jag rider.

Jakten på känslan fortsätter och varje gång jag hittar den känns det som högsta vinsten i ett lotteri. När jag hittar känslan syns det, för då ler jag med hela kroppen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*