Kan man vänja sig vid att ta farväl?

Louise Nyberg | 1/12 - 2019

”Lollo, jag orkar inte mer. Jag är känslomässigt utbränd, har ingen kraft kvar alls.”
Det var min elev som grät i andra änden av telefonen. De senaste dagarna hade hon fattat ett av sitt livs tuffaste beslut. Hennes egen häst var trots mycket lätt motion halt och förblev så. Veterinärerna kunde inte göra mer. Hästen skulle till himlen.

 

Inget jag sa kunde trösta henne. Men jag förstod hennes känsla. Det enda jag kunde göra var att stötta, finnas där.

 

Allt arbete och alla timmar hon lagt ned, försvann med vinden. Glädjen och kärleken till sin häst fanns kvar; det var det som gjorde ont.
Minnet av två glada, spetsade öron samt en busig blick fortsatte vi bära med oss.

 

Den här hösten har varit tuff. Det har varit för många avsked. För mycket tårar och väldigt stor saknad.
En vuxen elev kom fram till mig för att fråga om status på hennes favorithäst. Jag hade inget bra besked att ge och kramade om den gråtande eleven. Precis då kommer nästa elev och jag måste leverera samma besked igen, face to face.
Jag försöker göra mitt bästa att stötta i de lägena.

 

Ridskolebarnen reagerar något annorlunda, ställer mer frågor när favoritponnyn saknas.
”Var är Buster?”
”Han finns inte kvar, han gjorde illa sitt ben.”
”Fick han åka till veterinären?”
”Ja.”
”Och nu bor han på en annan ridskola?”
”Nej nu bor han i himlen.”
”Hur gjorde han illa sig?”
”Han lekte i hagen.”
Barnet ser lite allvarlig ut innan ansiktet istället spricker upp i ett leende.
”Lollo, den nya ponnyn som har kommit; när ska vi få börja rida den?”

 

Det är jobbigt att köra en häst på dens sista resa i transporten. Men det är ännu svårare när det är två hästar som står i den transporten.

 

En häst fick ett litet sår, en spricka i benet efter lek i hagen. Blev omhändertagen på klinik med bästa möjliga omvårdnad och tillsyn; med siktet inställt på att den skulle bli helt frisk igen. Sagan slutade inte så, när sprickan efter några dagar blev till en fraktur som inte kunde repareras. Vi hann inte ens säga hejdå.

 

En häst som vi lagt ned mycket jobb och kärlek på, lång rehabilitering från olika problematik och skador; blev inte frisk. En häst ska vara lycklig och trivas med sin tillvaro.
Beslutet att låta den somna in för att slippa mer smärta var extremt tung.

Vi saknar dig

 

Ett av mina jobbigaste farväl (det har blivit flera hittills…) var en av mina egna hästar Rye. För nio år sedan upptäcktes ett diffust problem han burit på. Båda hans framhovar såg inte alls roliga ut på röntgen. Det går att beskriva som vassa, taggiga kanter på undersidan av varje hov samt att de blivit ”ihåliga”.
En skada han burit på, ingen vet hur länge. Men två dagar innan det upptäcktes placerade han sig i en hopptävling med mig i sadeln.

 

Hästen som aldrig protesterade, gjorde allt man bad om och hade aldrig lagt bak ett öra mot någon människa. Han var en riktig vän som alltid ställde upp för mig och mina kära. Vi älskade honom.

Jag och Rye

 

Efter månader av försök kunde veterinärerna konstatera att Rye för alltid skulle ha ont, även om det bara innebar att beta gräs i hagen. Många tårar men beslutet var rätt.
Den morgonen satt jag i hans box medan han tuggade sin frukost. Tårarna slutade aldrig. Hans ansikte i min famn. Till sist tog min vän med sig Rye på hans sista promenad, han följde snällt efter med spetsade öron medan jag stod kvar. Rye fick somna in hemma på gården.

 

När en ridskolehäst behöver försvinna till himlen, står vi med många ledsna elever. Jag förstår att det är svårt för eleven att se sin älsklingshäst försvinna, men det är även tungt för oss.
En kollega vi älskar, sett utvecklas och som fått all vår tid för bästa omvårdnad. När vi samtidigt måste torka tårarna, stå professionella och se till att verksamheten fortsätter.

Min kollega Denise har beskrivit det otroligt bra;

”För vänner vi har och för vänner vi förlorat.
Ibland är det extra tungt att arbeta som ridlärare.
Jag har över 40 fyrbenta kollegor, som både får mig att skratta och gråta. Vissa ligger mig såklart varmare om hjärtat än andra. Men när en saknas, lämnar han eller hon ett hål som blöder.

På kort tid är det fyra vackra fyrfotingar som lämnat och då blir allt så påtagligt. Hur oändligt skört allting är.
Det är en förmån att ha mitt yrke, men det är också ett stort ansvar. Det är vi som tar de svåra besluten, som måste kontakta medlemmar, elever och de yngre elevernas föräldrar för att dela med oss av sorgliga nyheter. Det är också vi, som får stå till svars och vi som ifrågasätts i fall vi verkligen tagit rätt beslut.

Tro mig, det är inga lätta beslut, tagna i stundens ingivelse. Vi kämpar och sörjer.
Det finns i stort sett INGET, som ersätter en älskad fyrfota kollega.
Minns det nästa gång du undrar om vi verkligen gjort allt.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*