Krigarprinsessan krigar vidare

Louise Nyberg | 29/8 - 2020

”Lollo, du har gett mig problem”, kom mamman fram och sa till mig.
Sju månader tidigare hade jag träffat hennes dotter Nellie för första gången. Vi behövde snurra stiglädren fem varv för att de skulle bli tillräckligt korta för hennes ben.
”Du får önska dig längre ben i födelsedagspresent”, sade jag medan Nellie såg på mig med stora ögon.
”Kan man göra det?” frågade hon.
”Det borde väl gå att ordna” svarade jag medan både jag själv och mamman skrattade.

Nellie gjorde en teckning i skolan, uppgiften var att hon skulle berätta om en plats som var speciell för henne.

 

Mer än ett halvår senare stod det på Nellies önskelista inför födelsedagen, på plats nummer fyra: ”längre ben”.
Nellies mamma förstod ingenting och behövde be henne förklara. Först då mindes mamman vad som sagts sju månader innan.

Goldie och Nellie 

 

Nellie (som jag på den tiden kallade för ”eleven med de korta benen”) älskade fart och var inte rädd för att hantera svårigheter. Hon ville alltid rida fortare än vad jag och hennes mamma ansåg att hon klarade av.

Bara nio år gammal blev Nellie den yngsta ryttaren som börjat rida i mitt ponnyteam sedan jag startade företaget. Jag såg möjligheten att ha Nellie ”på tillväxt” i ponnyteamet tills hon blev äldre och redo för tävlingssatsning.
Innan starten i ponnyteamet, hade Nellie varit med om en olycka på en ridlektion vilket gett henne en bruten handled. Detta var inget som gav Nellie några tankar på att sluta rida; tvärtom. Hon längtade tillbaka till sadeln.

Nellie och Imma

 

Imma var den ponny som introducerade Nellie till livet med ponnyteam, träning och tävling. Suget efter mer ökade hos Nellie; i hennes motivation har kärleken till hästarna alltid varit större än viljan att tävla. Jag och Nellie har tillsammans alltid varit överens om att vi tränar för tävling, men aldrig på bekostnad av hästen.

Nellies tävlingsdebut med Imma

 

Efter ett par år med Imma, dök möjligheten till en B-ponny upp. Den lilla bruna ponnyn My, hade erfarenheter från hoppning, dressyr och fälttävlan vilket passade Nellies ambitioner perfekt. Drömmen om att satsa på fälttävlan tog sin början.
My blev Nellies ponny, även om inte hon själv ägde den. Hon tog uppgiften på största allvar och missade inga detaljer i skötseln och träningen av My.

Julie och Imma, Nellie och My

 

Resan med My slutade abrupt redan efter en månad. Fortfarande idag känner jag mig trasig och ledsen på tanken hur vi tar farväl av den lilla ponnyn i hagen. Ett av hennes ben var så brutet att ponnyn gick inte att rädda. Den olycka som är varje hästägares mardröm.
Ett av de jobbigaste telefonsamtalen jag någonsin gjort, var till Nellies mamma. Jag bad henne att hindra Nellie från att åka till stallet.

 

Saknaden av ponnyn och dagar av sorg. Vi försökte alla hitta sättet att gå vidare. Alla inblandade pratade, grät och tröstade.
Hur tufft det än var, återvände Nellie till stallet fyra dagar senare. Hon och jag gick själva ut till hagen. Imma tröstade både mig och Nellie.
Vi tog en tur, jag ledde Nellie som red på Imma. Tårarna fick komma och Nellie kunde ställa alla frågor hon hade.
Varför gick det inte att laga Mys ben? Hur ser en kyrkogård för hästar ut?

 

Vi lyckades vända promenaden från sorg till att se framåt, gå vidare. Där och då bestämde jag och Nellie att hennes fälttävlanssatsning skulle fortsätta, men nu med Silver; en av mina ponnyer som var rutinerad i tävlingsgrenen.

Nellie och Silver. Foto Gerd Eriksson 

 

Vad ska man säga; det blir sällan som man tänkt sig….

Första terrängstarten var klockrent felfri.
Andra tävlingen låg Nellie och Silver i ledning inför terrängen; det enda de behövde göra var att rida i mål. Men Silver var lite väl laddad. Nellie kommer två meter från startfållan innan hon blev avbockad.
Nästa tävling svängde Nellie och Silver åt varsitt håll framför ett hinder. Oj då.

Tävlingen därefter blev det seger för Nellie och Silver. Lycka.

Jag och Emma hjälper Nellie fira hennes seger.

 

Vi åkte till Skåne för tävling. Nellie satte personbästa i dressyren och var felfri i hoppningen. Men Silver var tjock i ett ben så vi valde att stryka dem från terrängen.
Tävlingen därefter låg Nellie chans för plavering. Gick i mål med tron om att hon var felfri, men det visade sig att hon hoppat fel hinder.

 

Det årets sista tävling gick bra tills en övertaggad Silver bockade av Nellie på startlinjen i terrängen. Oj då.

 

Nytt år, nya möjligheter. Jag som tränare bytte ponny på Nellie; jag var trött på att se min elev bli avbockad hela tiden.

 

Sommarens första tävling efter Corona och allt, gick bra. Men det var tydligt att dressyren behövde bli bättre för att resultatet skulle räcka till placering.
En månad senare var det dags för tävling igen och då hade vi lagt extra energi för att förbättra dressyren. Vilket lönade sig och resulterade i en tredjeplats.

Nellie har inte ens fyllt 13år än men har ändå hunnit med fler motgångar än vad många andra hinner med på en tjugoårsperiod. Livet ger oss tuffa utmaningar; vi kan inte ta bort motgångarna men vi behöver lära oss själva och varandra att hantera dem.
Jag och Nellie har under dessa år suckat och sagt till varandra; ”om vi inte vinner, så lär vi oss”.

 

Se upp för den här krigarprinsessan framöver, för hon kommer definitivt kriga vidare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*