När vissa möten är menade att ske

Louise Nyberg | 31/7 - 2020

Idag klev jag ur sadeln med den där känslan; som jag letat efter i hundratals timmar med just den här hästen. Vilket bevis för mig själv – att det jag hela tiden trott finns där!

Den lilla belöningen ger mig tillräckligt bränsle för att fortsätta mina målsättningar; en bekräftelse på att jag gör rätt.

 

Plötsligt inser jag att det jag gör idag är att ”skörda frukten” av det jag planterade för tio år sedan. Lärdomar som började långt innan jag träffade den häst jag red idag; tillsammans med en annan häst.

 

Jag på en stressad Portos

 

Portos, ett importerat halvblod med 165cm i mankhöjd, passade inte ridskoleverksamheten. Denna heta häst visste inte vart han skulle ta vägen med sin energi, han blev stressad och hade lätt för att missförstå situationer.

Min mamma föll för denna häst; hon såg att det inte fanns något ont i honom och ville ge honom ett annat hem. Sagt och gjort, en dag bodde han i vårt stall.

 

De första sex månaderna red vi alla ridpass i skritt och trav.

”Men det var väl knappast så illa”, tänker väl du som läser.

Om jag säger såhär. När jag red i ridhuset fick vi upp sådan oönskat hög fart att alla andra i ridhuset valde att stanna sina hästar på mitten.

”Ni behöver inte bry er om mig”, sa jag. ”Ni kan rida samtidigt som jag travar.”

”Det är lugnt”, svarade de andra ryttarna. ”Vi står bra här…..”

 

Jag och syrran red lektioner. Vår stackars tränare Eva hade fantastiskt tålamod med vår vilda häst.

Eva hade lektion på ena halvan ridhuset, Portos var lugn när jag red fram på andra halvan. Men så fort vår lektionstid började och Portos insåg att Eva undervisa oss, då började han springa. Vi insåg att han var extremt ljudkänslig och löste det med att Eva satt på läktaren och undervisade mig i ett headset: då var Portos lugn.

Syrran och Portos 

 

När vi sedan skulle börja arbeta galoppen, blev det problem. Jag lade till innerskänkel, Portos stack iväg i full fart. Jag provade istället ytter skänkel, Portos stack. Jag prövade fatta galopp för vikthjälperna, resultatet blev fullt sken.

Det var just i ridningen han hade den enorma stress. Ibland, inte alltid. Tömkörningen var aldrig några problem; det var som att han då fick en tydlig uppgift som gjorde honom lugn. Det gav mig en idé.

Vid ett ridpass provade jag att sitta still och fatta galopp så som jag gör i tömkörningen.

”Gaaalopp”, sade jag och Portos fattade mjukt galopp och rullade lugnt på volten.

Portos och hans kompis Goldie kunde stå i hagen i flera timmar per dag och leka med sitt ”lektäcke”. Då lät de bli att ha sönder sina egna täcken. 

 

Att Portos var ljudkänslig ställde ibland till problem. Om jag vid uteritter frågade den ryttare jag red ut med; ”går det bra?” så satte Portos av i galopp. Han kunde ofta blanda ihop orden ”bra” och ”galopp”, så jag bytte ut ”bra” mot ”duktig”.

 

Portos visade stor förmåga till att låsa upp diverse dörrar. Vilket krävde en lösning bestående av tre låsanordningar på boxdörren.

 

Portos dagsform för ridpassen kunde variera. Vissa ridpass kändes allt fjäderlätt, hans power var magisk och de språng då hoppningen stämde satt jag med ett leende och tänkte ”han ger mig vingar”.

Med vad som kändes utan anledning kom plötsligt de ridpass då han kändes blockerad av stress som gjorde honom genomblöt av svett och han hyperventilerade. Både han och jag försökte göra rätt men det var istället som att vi krockade och smällde huvudet i betong.

 

Jag kom på mig själv med att försöka undvika alla situationer där Portos skulle kunna bli stressad. Jag tänkte, det här kan omöjligt vara lösningen?

 

Jag och Portos 

 

Då inledde jag ett samarbete med John Ricketts. Jag trodde John skulle presentera lösningen men istället fick jag höra den tuffa sanningen; vad jag gjorde fel, hur lite jag kunde och att jag måste bli bättre på att förstå min häst.

Det är aldrig lätt att ta emot budskapet att resultatet beror inte på någon annan än jag själv; det är tufft att inse att man själv står med hela ansvaret.

John fick mig att inse att lösningen inte var någon quick fix och skulle innebära mycket jobb och tid. Jag valde att lyssna på vad John hade att säga och visa.

 

Sedan började ett jobb som innebar att jag inte red Portos på flera månader. Två gånger per dag gick jag till ridhuset och jobbade Portos med Johns övningar, vilket tog mellan 50 minuter och två timmar per gång. John gjorde det tydligt att jag vid varje pass lade så många minuter som behövdes; hur kort eller långt varje pass pågick var oviktigt. Det var resultatet som betydde något.

Det kan nog vara så att andra tycker att det är klart att det är enkelt att lägga jobbet när man bor på en hästgård, men jag är övertygad om att jag skulle ha tagit mig an samma uppgifter oavsett var hästen hade befunnit sig. Utöver tränandet med Portos, hade jag min andra häst som skulle tränas, varje dags fodringar och stallskötsel.

 

I början av den resan märkte jag ingen effekt. Jag övade att flytta hästen från marken och tränade in olika ”mönster” av signaler. Jag och Portos träffade John flera gånger med några veckors mellanrum. Då hade jag svårt att se vad träningen skulle ge för effekt.

 

Syrran och Portos 

 

”Om jag inte vet vad allt det här kommer resultera i, hur kan då jag veta att allt jobb jag lägger ned inte är bortkastat?” Resonerade jag med min vän Martina.

Hon svarade väldigt klokt:

”Du vet aldrig om du kommer få det resultat du vill med den här hästen; det finns ingen garanti. Men det är definitivt att inget av den tid du lägger ned är bortkastad. Du samlar rutin och alla timmar är erfarenhet. Kanske är det erfarenhet du har glädje av nu, annars får du säkert glädje för det vid ett annat tillfälle.”

 

”Good job!” Utropade John.

Plötsligt syntes inte bara skillnad mellan mig och Portos, jag såg också skillnaden. Portos läste av och följde mitt kroppsspråk utan att jag behövde göra något. Hästen utstrålade ett lugn och jag en trygghet för nya situationer.

 

Portos förmåga till stress och de gånger det blev missförstånd försvann aldrig, även om de tillfällena var påtagligt färre.

När jag slutligen insåg att jag och hästen ville olika saker, vägrade jag först erkänna det för mig själv. Jag får tvinga undan tårar än idag när jag tänker på det; de starka känslorna jag hade för hästen och det tajta band vi jobbat så hårt för att bygga. Det fanns många tankar och delar som ledde till beslutet att jag behövde hitta ett nytt hem till Portos. För mig kändes det som jag svek honom.

 

”Såklart att det finns ett hem för varje häst”, sade Erika när hon stöttade mig i mitt beslut. ”Självklart finns det någon person där ute som är rätt; det finns fler möjligheter än du till ett hem för Portos.”

 

Erika hade rätt. Det nya hem som Portos flyttade till kunde inte ha känts mer rätt. Jag och mamma kunde inte hejda tårarna när vi lämnade honom där och åkte hem.

 

 

De lärdomar jag fick med Portos räddar mig varje dag i det jag gör. Det var en ren slump att vi sprang på John som kunde fungera medlare mellan mig och den här hästen.

Den tiden har lärt mig att det finns inga genvägar och hur mycket tiden med min häst (det vill säga, utanför tiden i sadeln) bygger starka band och skapar kommunikation.

 

Jag och Portos levererade aldrig några stora resultat eller fantastiska rosetter från tävlingskarriärer. Men han är den häst som lärt mig saker för livet och bidragit allra mest till min personliga utveckling.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*