Olycka eller slarv?

Louise Nyberg | 11/1 - 2020

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

 

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

 

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Ballycar och jag 

 

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

 

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

 

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

 

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

 

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa 6 månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

 

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Mitt team omkring mig är oersättligt. Här är jag, pappa, mamma och guldhästen Goldie.

 

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

 

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

7 kommentarer på “Olycka eller slarv?

  1. Själv ser jag flest olyckor som är relaterade till rädsla. Dvs, rädda ryttare som hanterar hästarna därefter och ständigt hamnar i de mest otänkbara situationer där de – och inte sällan hästarna – skadar sig. Att undvika olyckor är också ett mindset och en medvetenhet där man inte tar sig vatten över huvudet jämt och ständigt.

  2. Jag kan bara hålla med. Jag kanske är försiktig av mig men trots många hästar både trygga individer och otrygga så har jag bara en skadehistorik. En minishettis bet mig rejält. Annars har jag aldrig blivit sparkad- håller avståndet. Aldrig slagit mig ordentligt (en hjärnskakning annars bara tappat luften) vid avramling-väst och hjälm. Observerar hästen/hästarna med ögon i nacken hela tiden när jag leder. Lyssnar ständigt på vad som sker runt mig. Tänker alltid hur jag ska öppna och stänga en grind, leda med grimskaft osv osv. Aldrig mobilen i handen men alltid med. Aldrig ljud på, headset i nödfall men ringer ingen. Pratar inte. Full fokus på mig och mitt sällskap, dvs hästen.

    Dom gånger jag skadar mig är när jag inte tänker. Ex skallar bommen i transporten när vi ska hämta hö.

  3. Håller med dig i dina tankar och ideer! Hade det varit ett företag som seriöst vill sänka sina skador hos personalen så hade inte ett det var en olyckshändelse att det hände varit ok.

    Jag lägger en stillsam tanke till varför inte arbetsmiljöverket besöker ridskolor lika frekvent som till andra företag.

  4. Jättebra skrivet och så viktigt!
    Tänker på hur lätt jag själv hade kunnat undvika min ”olycka”, när jag 2001 var på ridtur med unghäst utan säkerhetsstigbyglar,( som jag endast hade skaffat till mina 2 barn och deras ponnier). 3 frakturer på skenbenet och bruten fotled på 2 ställen, ledde till 7 mer eller mindre lyckade operationer och slutligen steloperation av fotleden. Så otroligt onödigt!
    Hoppas verkligen alla därute använder stigbyglar som löser ut och att ni slipper göra en ”Brolinare” som jag. Vet inte om ni kommer ihåg Thomas Brolin, fotbollsspelaren som fick en allvarlig vridskada?

  5. Så bra skrivet!

    Jag tror många olyckor beror på stressmoment för hästen. Vid dagligt arbete hanterar vi hästen för att flytta den till något roligare (till hagen och kompisarna eller till stallet där fodret väntar) och det blir hästen ofta ivrig och stressar. Vid utfodring kan hästen utagera mot en annan häst om vi hamnar emellan.
    En rejäl översyn på hur vi kan minska dessa stresshöjande moment vore bra.

    En säker arbetsmiljö är en annan sak. Det finns ingen annan arbetsplats som har så mycket grejer på väggar, dörrar, krokar och golv som är i vägen när vi ska leda ett levande djur som dessutom kan vara stressat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*