Nej, du behöver ingen utmaning

Louise Nyberg | 15/2 - 2021

”Min dotter skulle behöva mer utmaning.”
”Vad roligt att få prova lite mer utmaning.”
”Det här var verkligen en utmaning.”

 

Många gånger har jag hört andra ridlärarkollegor vara lika less som mig på att höra ordet ”utmaning”.
Nej, min tanke är aldrig att jag ska ge en elev en utmaning. Jag är inte intresserad av att ”undrar om eleven klarar av det här”, utan min tanke är alltid att jag har tillit och tro till att eleven klarar uppgiften. Oavsett om det gäller val av häst, övning, tävling eller ett förtroende om hjälp i stallvardagen.
Jag är aldrig intresserad av att äventyra någons säkerhet; vare sig i ridning eller hästhantering. Det gäller både människor och hästar.

Min målsättning är alltid att hitta vägar att utveckla mina elevers förmåga; läsa häst, hitta ridförmåga, bli tryggare, hitta nycklar, lära sig hantering. Jag vet att många ridlärare har samma självklara målsättning.
Jag vill inte bara leverera en värdefull lektion för eleven, utan även göra samma timme till en trygg upplevelse för hästen.

 

Välj vilket ord som helst.
Men. Välj. Inte. Ordet. Utmaning.

 

Jag blir trött bara av att höra ”skulle behöva mer utmaning”.

 

När jag pratar om det här fenomenet med mina ridande kompisar, känner vi inte igen oss i att någonsin säga ”jag skulle behöva mer utmaning”.
Då frågar jag mig, vad bottnar det i när någon nämner ”utmaning”?

 

Jag tror kanske i brist på ett annat val av ord, att det egentligen inte är utmaning de menar.
Jag tror också, i brist på kunskap vad som saknas. Vad jag som ridlärare förväntar mig; att eleven, föräldern och jag har olika bild av hur slutmålet för elevens ridresa ser ut.

 

Jag tänker att jag behöver bli bättre på att måla upp den bilden för eleven bättre; hur slutmålet ser ut.

 

För eleven är sällan på nivån att bli uttagen till VM i dressyr eller rida världscupen i hoppning när de nämner ordet ”utmaning”. Slutmålet behöver inte vara just världscupen; målet kan vara att komma lite närmre dit för varje ridpass.
En häst som allt känns enkelt på; målet med den kan vara att få det att kännas ännu enklare eller få till mer precisa och svårare kombinationer i ridförmåga.
En häst som inte känns som den jobbar med oss; bli lösningsorienterad och försöka skapa en kommunikation/relation från sadeln.
En häst som inte har full styrka eller utbildning ännu; öva på att dirigera hästen till att göra rätt så många gånger per ridpass som möjligt.

 

Rida olika sorters hästar handlar inte om att få mer eller mindre utmaning; utan om att öka sitt ”ordförråd” som ryttare. Hitta fler nycklar och läsa av fler signaler.

 

I SVT’s dokumentär får vi följa Peders resa om att bli bäst i världen. Efter alla medaljer och framgångar han gjort så pratar han inte om att ge sig själv en utmaning; han berättar hur han sätter ett nytt mål. Ett mål han inte nått tidigare; att bli nummer ett på rankinglistan över världens bästa hoppryttare.

 

”Antingen ändrar du dina drömmar eller förbättrar dina färdigheter.”
Jag som hästägare, har det hästmaterial jag sitter på och inget annat. Det är upp till mig att förvalta, förbättra, utveckla och se till att det hästmaterialet mår bra. Jag måste ta ansvar som hästägare och ryttare att själv bli bättre; åka på träning och lyssna på kunskap. Bli lyhörd för min häst.
Antingen anpassar jag mina mål för den häst jag sitter på, eller byter häst. Det vill säga sälja och köpa nytt (där tvingas jag anpassa mig efter plånbok).

Jag och Ballycar Lad. Foto Kristin Andersson 

 

Det viktigaste vi behöver vara redo att lära oss är:
”Being a good rider starts with understanding how horses think, feel and behave.”
För att kunna det, måste eleven börja lyssna på hästen. Istället för ridläraren.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Team Czardas

Louise Nyberg | 7/2 - 2021

Förra sommaren bestämde jag mig för att börja ha Ballycar som min egen fler dagar i veckan. Ett beslut som jag inte ångrat en sekund. Men med det beslutet så innebär det att planera om veckans timmar och hitta nya upplägg.

Jag och Ballycar Lad. Foto @equinebybenneborg

 

I takt med att Czardas blivit äldre så behöver han ridas och tränas fler gånger per vecka. Samtidigt som jag bestämde mig för att rida Ballycar mer, blev min kompis Martinas häst Zetta skadad. En skada som innebar att Zetta skulle vara konvalescent på obestämd tid.

 

Det passade både mig och Martina att dela på Czardas. Vi har ridit sedan i höstas ridit honom tre dagar var per vecka. Samtidigt började jag i samråd med hovslagare och tränare styra om Czardas träningsupplägg. Han skulle gå max två pass i veckan i ridhus (ett dressyr, ett hopp). Övriga pass skulle han ridas ut; klättra, rulla på i galopp på sandstigar och trava grusvägar för att öva att balansera upp sig själv. Arbeta övergångar, fokus raka spår, undvika att nöta böjda spår och stärka bärigheten.

Czardas och Martina 

 

Martina bokade in hoppträning varannan vecka för Per Dahlgren i Benhamras ridhus med måtten 40m x 80m. Med ett så stort ridhus blev det enklare att undvika för mycket böjda spår.
Både jag och Martina har under höst och vinter  tränat dressyr för Nina Känsälä, som gett oss klok rådgivning i hur vi ska tänka i utbildning och träning av Czardas.

 

Vi har helt enkelt delat på hopp- och dressyrpassen. Har Martina hoppat ena veckan, så har jag hoppat veckan efter och detsamma med dressyrpassen.
Jag och Martina har haft tät kommunikation om vad som fungerat och inte. Båda två lyhörda för när hästen är trött eller har överskottsenergi, samt en samsyn på vettigt träningsupplägg för en vecka.

Jag och Czardas 

 

Detta teamwork har brutit loss mer tid varje vecka som gett mig möjlighet att satsa på Ballycar. Inbokade träningar har sällan behövts ställas in då jag stått med två hästar. Om den ena har tappsko eller ett sår så har jag haft möjligheten att åka till träning med den andra hästen istället. En verklig lyx; Ballycar har även agerat reservhäst på Martinas träningar.

 

Det bästa har nog varit vetskapen att Martina är konsekvent med min häst. Till exempel noggrann med att han ska stå still vid uppsittning och hon har outtröttligt tränat övergångar tills de sitter. Vilket har märkts tydligt när jag rider dagen efter.

 

Nu står vi här ett halvår senare. Min häst är starkare, har bättre balans samt har musklat sig över manke och kors. Förra helgen genomförde vi årets första tävling, två rundor felfritt. Förr året blev bara en tävling för Czardas (nivå kaninhoppning) så det kändes fantastiskt med två felfria starter nu.
Självklart var Martina med oss.

När ens häst är skadad en längre tid, ska den så småningom sättas igång igen. Om man då som ryttare inte ridit alls på den långa perioden, så är det knappast optimalt för vare sig häst eller en själv.
Zetta är fortfarande konvalescent, men det har varit guld värt för Martina att kunna hålla igång sin ridning på Czardas och dessutom möjligheten att träna. ”Team Czardas” ihop med Martina har visat sig vara en win-win lösning för alla inblandade.

 

Czardas är långt ifrån klar med utbildning och styrkeuppbyggnad, men jag är lyckligt lottad att ha ett väldigt bra team runt min häst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Life-hacks i stallvardagen

Louise Nyberg | 31/1 - 2021

Vi har nog alla små och stora saker för att underlätta vardagen i stallet. Några life-hacks som jag använder mig av;

 

– genomfrusna vattenhinkar/vattenbyttor vänder jag upp och ned på. Häller varmt vatten på utsidan av hinken så all is inuti lossnar och då slipper jag krossa ur is.

– när jag jobbade i England, blev vi lärda att alltid ”snurra” tränsen när vi smörjt dem. Det var för att de ska hänga snyggare och jag måste säga att de då är enklare att packa med sig på tävling. En rutin som jag lyckats applicera på några av tjejerna i ponnyteamet.


– en höbjörn att packa höpåsar i, slår alla andra lösningar i världen. Underlättar mitt liv med många minuter mindre arbete per dag.

– granris och sly in i hagen för att ge hästarna sysselsättning.

– hästar som har sönder varandras täcken i hagen, ger jag ett ”lektäcke”. Ett redan utslitet täcke som jag drar bort alla remmar och spännen på, så leker hästarna med det täcket istället för varandras.

Goldie och Portos med sitt lektäcke.

– mugg och strålröta; första hjälpen-spray har visat sig ha bäst effekt på mina hästar.

– För att skydda skimmelsvansar från att bli smutsiga i transporten till tävling: flätar vi svansen, viker den dubbelt och trär i den i en ridstrumpa. Fungerar väldigt bra som svanspåse.

– För frusna tår finns det värmesulor som laddas i eluttag och läggs i skorna/stövlarna. Då slipper man rida i klumpiga vinterstövlar.

Jag och Czardas från helgens ridtur.

 

– Det bästa jag gjorde i somras, var att organisera alla hästtäcken i stora och täta lådor. Lådor man i vanliga fall förvarar sand i; gigantisk storlek och inbrottssäkra mot råttor.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Små och stora barn, små och stora hjälper

Louise Nyberg | 27/1 - 2021

”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.”
Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till.

 

I torsdags red Jonna, 6år, lektion för mig på sin ponny Nutella.
”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kan plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.
Vi övar ridvägar, travar bommar, travar hinder, övergångar, rider hinderbanor. Jonnas favorit är att rida på fyrkantsspåret; hon ägnar gärna en hel lektion till just det.

 

”Jonna”, frågar jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?”
”Lagom fort!” Svarar Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina ser ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna har inga problem med att det tar två varv runt fyrkantsspåret innan hon får ponnyn att börja trava…

 

Jonna styr på ett litet hinder. Ponnyn sticker inte iväg i full fart när den ser hindret, utan kliver snällt över på mitten. Nutella håller igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömmer skänkla.

 

Men det finns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna känner sig trygg när hon vet att ponnyn går aldrig oväntat fort. Hon behöver aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå är ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt är hon tillåtande för att Jonna ibland vinglar till med balansen eller armen.
Nina säger det ofta; hon kan inte vara mer tacksam för vad Nutella lär Jonna. Ponnyn lär barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behöver aldrig ha ett hjärta i halsgropen.

 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör.
Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen.
Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen.

 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer.

 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans.
Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms.

 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren.

Känslan när magi infinner sig.

 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler.
Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen.

 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret.
På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna.

Nellie på My, Evie på Imma 

 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler.
Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: tjugofem år efter att jag började.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tända glöd eller släcka bränder

Louise Nyberg | 21/1 - 2021

Oavsett om det är en ridskola, ett team kring en privathäst, en tävlingsryttares stall, en förening, ett företag eller en organisation så står vi inför samma typer av beslut. Ska vi tända glöd eller släcka bränder?

 

Vi vill alla framåt. Det är det som är vår strävan och drivkraft. Det är någon slags framgång vi söker. Men är framgång samma sak som att aldrig behöva släcka bränder? Strävar vi efter att aldrig möta hinder som står i vägen?
För att kunna tända glöd, krävs det inte då att vi ibland måste släcka bränder?

Allt har sin tid och vi befinner oss ibland i olika delar av processen. Det viktigaste är att vi inte bara befinner oss på en konstant platå, uppför- eller nedförsbacke.

 

Det vi strävar efter, är balansen. Inget team (kan till exempel vara teamet runt en tävlingshäst, ett gäng kollegor eller en styrelse) orkar oavbrutet släcka bränder. Det krävs att någon ser när orken börjar ta slut och säger stopp; här behövs en paus. En platå i energinivå som får stå stilla en stund, så alla orkar återhämta sig. Sedan kan teamet stå redo att kavla upp ärmarna och tända ny glöd. Starta nya projekt, sätta nya mål, genomföra förändringar.

 

För att förverkliga det, krävs resurser. Består teamet av tillräckligt många medlemmar? Finns det fler ben att stå på, finns förutsättningar att styra energin rätt?
Se över rutiner; vad kan förändras och bryta loss mer tid att lägga på viktiga saker. Till exempel smidigare mockning kan ge fler träningsminutrar med hästarna.

 

Består teamet av rätt kompetens? Ibland stirrar vi oss blinda på att kompetens för hästarna är vad teamet behöver. Vi glömmer att en teammedlem med förmåga att få lastbilar att rulla, hantera grävmaskin eller leda/utveckla anställda på ett företag är bland våra starkaste tillgångar.

Just nu tänder jag glöd inför 2021 ihop med mina kollegor på Hufvudsta. Planeringsdag tillsammans: vi går igenom vad som fungerat året innan, vart vi är på väg, vad vår vision är och vilka bränder som är viktigast att släcka.

 

Ett sätt för mig att tända glöd, har varit att skicka målsättningsarbete till mina elever.
Ryttarna som leasar tävlingsponny av mig har fått en planering till sig. En ”nulägesrapport” med kortsiktiga mål, mål för året, vad ryttaren behöver stärka i sin dressyr samt vad den behöver stärka i sin hoppning.

Mina ridskoleelever har fått maila mig sina svar på frågorna;
1) Vilka två saker i din egen ridning anser du är viktigast att förbättra?
2) Vilken är din största styrka som ryttare?
3) Vilka två hästar anser du att du ridit mest senaste året?
4) Vilka två saker anser du viktigast att utveckla hos respektive häst? Vad behöver du kunna i din ridning för att utveckla det?
5) Vilken är största styrkan hos respektive häst?

 

Jag själv då? Jag ser fram emot resan att utvecklas som ryttare ihop med No Socks, Ballycar Lad och Czardas. Hur mycket träning vs tävling 2021 kommer innebära återstår att se, så länge hästarna håller sig friska.
Medan andra ser motgångar med corona, känner jag mig inget annat än hoppfull inför framtiden.

Jag och Czardas

 

Så satt jag en kväll och pratade med en kompis. Lite deppig över vissa motgångar jag står inför som helt enkelt bara måste klaras av. När det plötsligt plingar till i telefonen. Meddelandet gjorde mig alldeles varm;
”Tack bästa Lollo för en jätterolig lektion igår! Övningarna var så bra och du inspirerar och peppar!
Känner mig fortfarande lyckorusig!😍”

 

Försök skicka vidare ett ”bra jobbat” så ofta ni kan och så fort ni får möjlighet. Vi befinner oss i en tid och en värld där det aldrig kan bli för mycket beröm.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Varför ridskola?

Louise Nyberg | 5/1 - 2021

En av mina elever Monica Gustafsson, har delat med sig av sina tankar om att rida på ridskola. Hoppas ni uppskattar hennes berättelse lika mycket som jag!

 

”En vanlig ridvecka för mig just nu är full av härliga häst aktiviteter. Jag rider lektion två gånger i veckan på Hufvudsta Ridskola (torsdagar och lördagar) och ytterligare två gånger i veckan i Huddinge på Lövsta Ridskola (söndagar och måndagar) – där det ena passet är en dressyrspecial med lite färre antal elever.

Chrysanthemum och Monica

 

Förutom att jag rider på ridskola så har jag också en kompis som har två egna hästar och jag hjälper henne med hennes unghäst – en frieser valack som heter Wander och är världens mysigaste och goaste häst. Honom rider jag ca 3-5 dagar i veckan, mycket uteritter men även träning i ridhus och för instruktör då han är relativt outbildad än så långe – men supercool och väldigt charmig. I privatstallet hjälper jag även till med vanligt stalljobb – mockar, gör mat och fixar vatten och annat som hör till. Det gör att jag just nu rider varje dag i veckan, och på helgerna oftast 2 pass – ett på ridskola och ett på medryttarhästen.

Varför trivs jag på ridskolan?
Det finns många anledningar till att jag trivs så bra på ridskolan. Jag har ridit på Hufuvdsta Ridskola i mer än 20 år nu och på Lövsta sedan den ridskolan startade för ca 5 år sedan.

På ridskolan umgås man med andra hästintresserade av alla åldrar och med en massa olika bakgrund som man aldrig skulle ha träffat annars. Det finns en jättefin gemenskap och jag har fått en massa nya och några mycket nära vänner tack vare ridskolan. Vi har alltid någonting att prata om, vi hjälper varandra med tips och tricks kring hästhantering och ridning, vi hjälper varandra med hästarna och vi delar våra erfarenheter och både lycka när vi haft ett extra lyckat ridpass och ibland frustration – när vi inte fick till det som vi ville med kommunikationen med vår lektionshäst.

Där finns alltid en förstående ridkompis att prata med, eller en häst att gosa med. Bäst av allt är att vi som har samma favoriter kan ”nörda ner oss” i timtal i samtal om våra älsklingar och deras speciella egenskaper.

Vilka fördelar ser jag på att vara på ridskolan?
Den främsta fördelen med att rida på ridskola – förutom det sociala – är att jag hela tiden får utbildning och återkoppling på mig själv som ryttare, och att jag får rida på många olika hästar och för olika ridlärare/tränare. Det gör att jag måste anpassa mig själv som ryttare till den häst jag rider på och till den instruktör som jag rider för vid varje ridlektion. Även om grundridningen är samma oavsett vilken häst man sitter på, så har hästarna har olika personligheter och förutsättningar för dressyr eller hoppning. Jag får hela tiden träna på att anpassa mig & min rid-stil till hästens dagsform, den instruktör och de övningar som vi ska jobba med. Jag har turen att få rida för tre (3) olika instruktörer på ridskola, samt en privat instruktör på unghästen – och jag får viktig feedback så att jag hela tiden kan jobba på att finslipa min sits, min inverkan och inställning i ridningen.

 

Att rida på ridskolan ger mig också massor av tips på övningar jag kan göra när jag rider på medryttarhästen. Det känns tryggt att rida på ridskola då jag vet att hästarna är väl omhändertagna och att instruktörerna är noga med att matcha elever och hästar på bästa sätt och utmanar oss ryttare samtidigt som man alltid har hästarnas hälsa och bästa i fokus.

Mambo Number Five och Monica 

 

Vad ger ridskolan mig?
Ridskolan ger mig harmoni och en härlig lyckokänsla. När jag kommer till ridskolan försvinner all stress och alla ”måsten”. Jag blir glad och känner mig alltid välkommen & bland vänner när jag kommer till ridskolan. Under perioder när det kan ha varit jobbigt med annat så är det ridskolan som ger det där extra lugnet, en närvaro i nuet och en känsla av samhörighet. Det finns ingenting som slår en mjuk mule som blåser en i örat, eller som kliar tillbaka när man borstar benen, eller den härliga känslan av att vara hemma när man kommer in på stallplanen och har fullt upp med att heja på alla andra elever och på personalen. Jag får alltid energi efter att ha varit på ridskolan – även om jag inte själv har suttit till häst, utan bara stannat till för att se andra rida eller hälsa på hästarna en sväng. Ridskolan ger mig också självförtroende och mod att rida på andra ställen än på ridskolan – att sitta upp på en helt okänd häst på en hoppkurs eller att träna unghästen att gå ut i skogen ensam utan hästkompis.

Sen är det en helt obeskrivlig känsla när man får den där känslan av att man är ett ekipage tillsammans med hästen och att hästen är nöjd med att ha en på ryggen OCH att ridläraren också är nöjd 😉. Det är som att dricka champagne mitt i veckan – extra underbart!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Att som tränare försöka träna

Louise Nyberg | 1/1 - 2021

Personen tyckte att ridlärare och andra med tränarroll borde skämmas som inte hopptränar regelbundet. Åsikten var att det är oansvarigt att lära ut och träna andra utan att själv öva sina egna färdigheter.

 

Några nickade och höll med, men jag kände en klump i magen. De som inte höll med sänkte blicken i marken och blev illa till mods. Personen visste inte vilka hen pratade inför; anledningarna till varför de inte tränade regelbundet.

Jag och Goldfinger H-C, fotograf Helena Taxén

 

En av dem satt för första gången i en hoppsadel på många år och trotsade sin starka rädsla för hoppning, efter att ha åkt av och fått en fraktur i ryggen. Äntligen läkt, men ytterligare en avramling skulle innebära att behöva sluta helt med det hon älskade; sitt hästintresse.

 

En annans häst hade fått en skada för livet som innebar slutet på en hoppkarriär, samt omsadling till en dressyrsatsning. Någon annan häst att hoppträna på fanns inte att tillgå, då ridskolehästarna behövdes i verksamhet.

 

En tredje hade ingen egen häst, utan arbetade på en ridskola som valt dressyrinriktning. De hoppträningar som fanns där att välja på var trots allt hoppning, även om nivån inte var avancerad.

 

En fjärde hade ett halvår tidigare fått avliva sin häst och stod utan kapital att skaffa sig en ny. Samtidigt som det ensamma ansvaret att driva en ridskola och stötta sitt eget barns tävlingssatsning skulle göras. Och alla andras förväntningar skulle uppfyllas; om en vardag utanför stallet.

 

Den femte stod med två egna hästar hemma, den ena unghäst som skulle ridas in och den andra var äldre och höll inte längre för hoppning. Dygnets timmar skulle fördelas mellan heltidsanställning på ridskola, sköta egna stallet hemma på fritiden samt träna dessa två hästar. Skulle hon dessutom ha tiden att utöver det hoppträna en tredje häst? Skulle hon ha råd?
Skulle hon göra sig av med den gamla hästen, eller framtidshoppet den unga hästen? För att skaffa tiden att hoppträna en häst.

 

Vi måste stå ödmjuka inför varandras tuffa förutsättningar; förstå att det är inte lätt.

Jag och Ballycar Lad, fotograf Mi Ritzén

 

När jag hade gått klart ridlärarutbildningen, hade jag turen att bli heltidsanställd direkt. Vissa dagar var jag på jobbet kl 06.30 och åkte inte därifrån förrän kl 19. Då hem, äta middag, sköta stallet och motionera mina två hästar. Jag var aldrig klar innan kl 22.30, nästa morgon tillbaka på jobbet igen.
Varje helg jobba antingen lördag eller söndag, ibland både och. Samtidigt som jag skulle sy ihop att komma iväg på tävling. En omöjlig ekvation, som jag ändå löste på något sätt.

 

Sedan stod jag med två hästar som jag jobbat så hårt med i flera år; den ena för stressad på tävling och den andra kom jag inte vidare med i min satsning. Det skär i mig fortfarande när jag tänker tillbaka på beslutet att hitta nya hem till dem.
Den ”påse pengar” jag hade då räckte till att investera i en unghäst istället för en färdig häst. Unghästen blev Czardas 2år. Där och då fick jag räkna med att det skulle ta mig fem år innan jag hade min ”färdiga” häst, förutsatt att den inte skadar sig allvarligt under tiden…

 

Som ridlärare får du arbeta med det du älskar. Men väldigt få har samma förmån som mig, att via min anställning få tillgång till att träna och vidareutveckla mig själv. Tack Linda och Davina, för allt ni gör.
Ha egen häst på arbetsplatsen är ingen självklarhet och du får knappast den stallplatsen som en ”löneförmån”. Om man som mig har sin häst på ett annat stall, så ska det stallet skötas med allt vad det innebär på din fritid. För foderinköp, snöskottning, gödseltömning och ridhusharvning sköter inte sig självt….

 

De träningstimmar jag har per vecka med mina hästar, då vill jag vara utvilad och känna att jag har tid att lägga på dem. Jag planerar hela tiden; vilket träningsupplägg mina hästar behöver inför vad jag förväntar mig att de ska prestera.

 

Hur fördelar man engagemanget? Hur fortsätter man samma brinnande engagemang för sina elever, utan att glömma bort sin egen satsning?

Jag och Czardas, på terrängträning i somras

 

För det är klart, att det är en inspiration för mina elever att jag själv är aktiv i sporten. Jag är övertygad om att det syns och märks i min undervisning.

 

Jag tror att det finns ryttare som är otroligt duktiga på att träna hästar men saknar förmågan att förmedla till elever. Jag tror också att det finns de som inte är starka ryttare men otroligt duktiga på att förmedla. Det finns även de som är otroligt duktiga på att förmedla kunskap men inte till alla elever. Det finns väldigt få som är duktiga på att förmedla kunskap till alla.

 

De är många runtomkring oss, äldre tränare som inte längre spenderar tid i sadeln. Men deras kunskapsbank är ovärderlig.

 

Till alla ridlärare och tränare där ute, som kämpar med att sy ihop vardag, egen tävlingssatsning, anställning och/eller egen verksamhet: jag vill skicka er en stor kram och säga ”we can do this”.

Jag och Qurt

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Att som tränare försöka träna

  1. Hej min bästa ridlärare Vavva på äppelvikens ridskola var fantastisk. Jag har aldrig sett henne på häst men sjujäkla bra på att lära ut. Så inte behöver tränare rida. Tror nån att stavhoppstränare tränar 6 m?

Bort med förutfattade meningar

Louise Nyberg | 27/12 - 2020

”Du som har egen häst vet ju alltid hur hästen kommer kännas när du ska rida”, fick jag sagt till mig. ”Du vet hur den har gått dagarna innan och kan fortsätta rida där slutade passet innan.”

 

Trodde. Du. Ja.

 

Hade det varit så enkelt hade jag ridit OS vid det här laget. Behöver jag säga att personen som sa så; var ingen hästägare.
Jag blir lika förvånad varje gång jag hör någon tänka högt att, sitter jag bara på rätt häst så är jag duktig på att rida. Mitt eget resonemang är att jag kämpar för att lära mig den här konsten. Hästens prestation beror på min insats.

Och ja, det krävs flera ingredienser: precision, tajming, psykologi, styrka, smidighet, inkännande, lyhördhet, avspändhet. Dessutom behövs de i kombination till varandra.

 

Ok, ska jag tävla svår klass hoppning så behöver jag sitta på en individ med rätt kapacitet. Men den hästen kräver också att jag som ryttare har rätt balans, rider utan att störa, hittar rätt antal galoppsprång och ORKAR hålla fokus en hel bana.

 

Jag tror ibland att det inte är en styrka att man känner sin egen häst väldigt bra.
Redan innan jag sadlat hästen så har jag gått igenom ridpasset i huvudet;
– hästen kommer vara ofokuserad i skritten.
– den kommer gå på dubbla spår i vänster varvet.
– vi kommer försöka kriga oss förbi granen i hörnet av ridhuset.
– den kommer hänga i högertygeln.
– den kommer slängtrava in i fattningarna.
– jag kommer tappa sitsen när jag blivit trött av att hästen hänger i högertygeln.

 

Ok, jag överdriver. Men eftersom jag vet hur min häst brukar vara, glömmer jag ofta bort att känna efter istället för att förvänta mig vad som ska hända. Och det slutar med att jag gör som min häst förväntar sig (för så ser ju ridpassen alltid ut).

 

Hur byter jag ut problem mot lösning? Hur lyssnar jag in, istället för att bestämma att ridpassets ”öde är skrivet i sten”?

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att du stöter på samma ”bekymmer” om du är ridskoleelev. Du bestämmer dig redan innan lektionen börjar hur passet kommer gå. Beroende på vilken häst du får (för att den hästen är ALLTID sån att rida), vilken dag du ska rida (om de vilat dagen innan) eller vilket pass för dagen du rider (hästens första, andra eller tredje pass).

 

Kan vi möta 2021 med ett nyårslöfte? Försöka ändra våra förväntningar när vi står med förutfattade meningar?
Vad händer med vår ridning, om vi sitter som på en helt ny häst fast det är hästen vi alltid ridit? Ska jag låta känslan komma under ridpasset, eller ska jag trycka bort den redan innan jag sitter upp?

 

Du kanske får rida den där hästen som du alltid sett som vild och du kommer fråga hur jag som ridlärare tänkte där. Men sanningen är, medan du som elev ridit andra hästar så har den vilda hästen landat i att bli en coolare individ. Ge den en chans; det kanske blir en match-made-in-heaven. Överraska mig, och dig själv.

 

Låt ditt nästa pass bli ett oskrivet blad. Skriv inte boken i förväg. Läs den efteråt istället.

God fortsättning önskar jag och Czardas 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Träningsupplägg

Louise Nyberg | 9/12 - 2020

Jag tänkte dela med mig av lite träningsupplägg på hästarna.

Till att börja med brukar jag få frågan hur många hästar jag har. Svaret brukar bli att det beror på hur man räknar. De flesta av dem är grå (fifty shades of grey).

 

Grennan Silver är född 2009 och importerad från Irland. I passet står han som irländsk sportponny men har med stor sannolikhet connemara i sig. Silver är vår professor i alla tre discipliner; lär ryttarna bra ridning, går aldrig fortare än man rider och håller ryttarna vakna med sin räv bakom örat.

Från början hade Silver en väldigt stor galopp som lätt föll isär, idag har vi stärkt den så pass att han har ett fint register i alla gångarter. Silver mår bäst av varierad träning och ryttarna arbetar dagligen med att renodla och förfina hjälpgivningen på denna känsliga ponny.

 

Lyadalens Rocket Man (f. 2014, e. Hoppenhof’s Raphaël, u. Greta Garbo – Jesper, uppfödare Madelene Lööf) är på foder hos oss. Tanken är att han ska få mer rutin under sin tid i Ponnyteamet; komma iväg på träningar och tävlingar. Stärkande arbete i takt med utbildningen, mycket fokus ligger på övergångar. Rocket börjar bli mer världsvan och den regelbundna hoppträningen har gett resultat.

Paddy är född 2010 och också import från Irland. Han köptes i somras och hade då en gaffelbandskada, för vilken han fortfarande rehabiliteras. Han rids i skritt och trav, främst på hårt underlag och prognosen är bra. Paddy har på kort tid charmat oss allihop och är 100% trygg att rida på uteritterna.

 

Ballycar Lad är en connemara född 2010 och importerad från Irland (e. Murvey Benny – Gloves Misty Owen). Med en aldrig sinande energi så är det bästa upplägget för honom att varje vecka växla uteritt, dressyr, arbete över bommar och hoppning. Tömkörning är en av Ballycars favoritsysselsättningar; för honom är det som yoga.

Han kan utan problem gå två pass per dag utan att det märks; fokus ligger hela tiden på rakriktande arbete och att arbeta ”ihop sig” med Ballycar.

 

Auburn Monty köptes in till teamet för ett år sedan, f. 2009 importerad från Irland. En brun ”svajjig” ponny som jag såg potential i.

Året som gått har varit en berg och dalbana; Monty har lärt sig mycket och är en klippa i teamet. Han långa kropp behöver fortfarande stärkas, målet är hela tiden längre hals med bibehållet stöd och fokus ligger på övergångar samt rakriktning.

 

Killimor Boy är en connemara f. 2010 efter Kilmore Diamond. En känslig individ som alltid ger av sitt stora hjärta till sin ryttare. Fokus ligger på rakriktande arbete för att öka påskjutet; Killen kräver hela tiden tajming av sin ryttare men ger en otroligt fin känsla varje gång man hittar rätt.

Galopparbetet stärker Killens långa kropp och han mår bäst av att variera hoppning med uteritt och lösgörande dressyr. John Ricket har gett oss övningar för att lättare få Killen mer avspänd.

DJ Tambor är en svensk ridponny f. 2009 (e. Fulnaho’s Ary – Prince River). Han är som ett dressyrlexikon och tycker väldigt mycket om att få beröm. Trots dressyrsatsning får Tambor ibland hänga med till terrängbanan där han gärna gör av med överskottsenergi. Hoppträning på schemat gör att Tambor går bättre i dressyren.

Dagligen ligger fokus på rakriktning; ju mer tekniskt ryttarna rider desto mindre hjälpgivning får de Tambor att gå för.

Min ”egna” häst Czardas är ett svenskt halvblod född 2015 efter Hip Hop – Maraton, uppfödare Jessica Ignell. Det har tagit tid för Czardas att växa i sin kropp samt tagit tid för oss att hitta det bästa träningsupplägget.

Nu känns det ändå som vi hittat rätt. Czardas rids ut fyra dagar i veckan; klättrar, joggar och ”cantrar”. Han hopptränar en dag i veckan och dressyrtränar en gång i veckan. Fokus ligger på rakriktning, aldrig för höga tempon, tempoväxlingar och hellre raka spår än böjda.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tillsammans är vi mindre ensamma

Louise Nyberg | 2/12 - 2020

Helen Åkerlund har alltid haft ett brinnande intresse för sina hästar. Som travtränare har hon elva hästar i träning. Dagarna ägnar hon till att träna dem och sköta sin verksamhet, på kvällarna skor hon andras hästar för att kunna försörja sig själv och familjen.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin haft fem veckors semester”, säger Helen. ”Man skulle nog kunna säga att jag arbetar minst 150%.”

I början på det här året, konstarerades att Helen hade förslitningsskador i handen. Läkaren menade att hon behövde opereras så snart som möjligt.
Helen är både själv försäkrad samt har en inkomstförsäkring genom sitt fackförbund som hon är medlem i. Till läkaren gav Helen beskedet att hon behövde tid för planering innan en operation kunde genomföras. En operation skulle innebära sjukskrivning i sex veckor för Helen; under den tiden måste elva träningshästar fortfarande skötas om och 75 skoningskunder planeras för.

 

Helen kontaktade sina försäkringsbolag och visste inte vad hon skulle tro när hon hörde svaret. Hon skulle inte få någon hjälp av dem alls; anledningen var att operationen berodde på förslitningsskador i handen.
Hon kontaktade då fackförbundet, som inte heller skulle hjälpa Helen. Det enda de kunde erbjuda henne var ekonomisk rådgivning.
”Det är ju ett skämt”, säger Helen förtvivlat. ”Vad ska jag med ekonomisk rådgivning till när jag står helt utan inkomst och ersättning i sex veckor?!”

 

Hon ringde vår gemensamma vän Lasse och berättade om sin omöjliga situation. Helen grät och var förtvivlad, såg ingen lösning alls.

 

Snart ringde Lasse upp Helen igen.
”Samla ihop så många av dina kunder du kan det här datumet”, sade Lasse.
”Va?”
”Se till att de kommer hem till din gård med sina hästar. Jag har ordnat några hovslagare så vi kommer hem till dig en lördag och skor upp dem. Vi vill inte ha en krona för det; alla pengarna går till dig och din sjukskrivning.”
Helen kunde inte stoppa tårarna.
”Men vad gråter du nu för då?”, suckade Lasse.  ”Först gråter du för att du är ledsen och nu för att du är glad.”

 

Så kom den där lördagen. Hovslagarna Lars Andersson, Fredrik Råberg, Henrik Hertzberg och Hanna Bruset kom hem till Helens gård och skodde inte mindre än 29 hästar.
Helen kunde knappt tro att det var sant.
”Det är ju självklart att vi ställer upp”, sa Hanna. ”Nästa gång kanske det är vi själva som behöver hjälp.”

 

Det blev inte bara en lördag med mycket arbete utan resultatet blev en riktigt trevlig sammankomst.
Helen bjöd på mat och hovslagarna uppskattade att för en gångs skull arbeta tillsammans. Ett hovslagaryrke innebär ofta arbetstimmar utan kollegor; när dagen var slut var de alla överens om att det här vill de göra fler gånger.

 

När jag nu pratar med Helen är hon både tacksam, lättad och väldigt rörd över den hjälp hon fått.
”Jag vet inte vad jag hade gjort utan Lasse och min mamma. Nu ligger fokus på återhämtning så att jag kan komma tillbaka och jobba med full styrka igen.”

Helens råd till andra småföretagare; är att se över sina försäkringar och i förväg ställa de frågor man behöver ha svar på. Samt att du kan inte ha för många vänner.

 

Bilderna är tagna av Sara Ehlen och Helen Åkerlund.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Tillsammans är vi mindre ensamma