Vi bygger en grund att stå på

Louise Nyberg | 1/9 - 2020

Varför ställer jag höga krav på mig själv och mina elever? Varje gång i sadeln, i varje möte med hästen och varje dag i stallet.

 

Vår förväntning är att hästen ska ledas från hagen, acceptera utrustning, lyfta hovar, spolas ben, stå still i stallgången och vara själv i hagen. Helt utan att utsätta oss människor för en risk att skadas. Vi ska inte bli trampade, sparkade, bitna eller knuffas omkull.
Den ska även fungera med sina boxgrannar, vara bästa vän med alla i hagen och anpassa sig till stallets rutiner.

 

Dressyrhästen ska utföra allt enligt dressyrhandboken; det ska bara vara för oss ryttare ”att trycka på rätt knappar”. Hästen ska inte skygga för dressyrstaket, publik, domartorn eller blommor.

Jenny Petterssons resa med Berra, som egentligen heter Boyfriend (holländsk körhäst e. Ulandro – Manno) har inte varit enkel men gett henne oförglömliga minnen för livet.

 

Vid en uteritt ska hästen ta sig över/genom eventuella ”vattenhinder”, både ensam med sin ryttare och i sällskap av andra hästar. Det ska inte vara en utmaning för ryttare och häst att ta sig fram bland trafik, älgar, skateboards, luftballonger och robotgräsklippare. Både i mörker och i blåsigt väder.

 

En hopphäst ”ska hoppa allt ryttaren styr på”. Den ska inte riva och alltid komma rätt på hinder. Hästen ska enligt ryttaren älska att hoppa, vara orädd men försiktig. Den ska absolut inte påverkas av ryttarens tävlingsnerver eller nya miljöer.

 

Fälttävlanshästen ska på egen hand förstå när den ska vara dressyrhäst, hopphäst och terränghäst; aldrig två eller tre av dem samtidigt. Den ska inte panika i startfållan eller skygga för funktionärer på banan, inte heller ska den ”hoppa fel hinder”.

Dessutom ska tävlingshästen vara frisk, sund, lätt att lasta, kunna stå själv i transport, stå stilla på tävlingsplatsen och inte bry sig om andra hästar. Helst ska den älska att ryttaren utsätter den för.

 

Ridskolehästen ska vara så snäll att den går att vända upp och ned på, lyfta hovar av sig själv och aldrig vinkla öronen bakåt när man spänner sadelgjorden. Den förväntas att alltid bli glad när den får syn på sin elev. Den ska ”vara lätt” att rida i form, sitta ned på i traven och aldrig göra något oväntat. Helst ska den inte reagera när den blir rädd men den måste vara känslig och gärna snabb. I hoppningen ska den få sin ryttare att känna sig som nästa Peder Fredricson.

Isabelle på en av ridskolans hjältar, Gipsy Carol.

 

Unghästen i hagen, har ingen aning om att den växer upp till alla dessa förväntningar. Jag tror att få som håller på med hästar förstår hur mycket en häst ska lära sig att klara av; vilken stor mängd situationer som hästen kommer utsättas för. Alla situationer kommer vi inte kunna träna på, men vi kan bygga ett förtroende med våra hästar så de kan söka vår hjälp när de känner sig otrygga.

 

Vår förväntan att en häst ”bara ska göra rätt”, är faktiskt stora krav att ställa på en häst. Därför måste vi vara beredda att lägga mycket tid och arbete på att bygga en grund som gör att hästarna kan motsvara våra förväntningar.

Ewa Idemar lade ned mycket arbete för att hitta ett samspel med Just Jazz (f. 2008, e. Jazzman – Stedinger) vilket gav resultat. Hon är mycket stolt över hur hennes övning gav färdighet; en mjuk, följsam och lyhörd häst.

 

Hästen kommer under hela sin livstid ställas inför nya uppgifter, möta rädslor och behöva hantera sina flyktinstinkter.

 

Därför måste jag ställa höga krav på mig själv och mina elever, om vi överhuvudtaget ska ha en möjlighet att lyckas med det vi ställs inför tillsammans med hästarna.
Jag behöver sitta mitt i sadeln, förbättra min balans, rida mjukare, följsammare. Vara tydligare och snabbare i min hästhantering samt lära mig djuret häst; inte bara sporten ridning. Jag behöver kunna styra mina känslor (även i pressade situationer) istället för att låta känslorna agera.

 

Jag blir alldeles varm när jag ser elever och hästar växa med sin uppgift.
En ponny som gått från lättskrämd till trygg nybörjarponny. En unghäst med sadeltvång bli en dressyrhäst som levererar höga poäng. En mötesskygg hopptalang bli en prisbelönt tävlingshäst.
Det betyder så mycket att vara en del av dessa individers vardag.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Krigarprinsessan krigar vidare

Louise Nyberg | 29/8 - 2020

”Lollo, du har gett mig problem”, kom mamman fram och sa till mig.
Sju månader tidigare hade jag träffat hennes dotter Nellie för första gången. Vi behövde snurra stiglädren fem varv för att de skulle bli tillräckligt korta för hennes ben.
”Du får önska dig längre ben i födelsedagspresent”, sade jag medan Nellie såg på mig med stora ögon.
”Kan man göra det?” frågade hon.
”Det borde väl gå att ordna” svarade jag medan både jag själv och mamman skrattade.

Nellie gjorde en teckning i skolan, uppgiften var att hon skulle berätta om en plats som var speciell för henne.

 

Mer än ett halvår senare stod det på Nellies önskelista inför födelsedagen, på plats nummer fyra: ”längre ben”.
Nellies mamma förstod ingenting och behövde be henne förklara. Först då mindes mamman vad som sagts sju månader innan.

Goldie och Nellie 

 

Nellie (som jag på den tiden kallade för ”eleven med de korta benen”) älskade fart och var inte rädd för att hantera svårigheter. Hon ville alltid rida fortare än vad jag och hennes mamma ansåg att hon klarade av.

Bara nio år gammal blev Nellie den yngsta ryttaren som börjat rida i mitt ponnyteam sedan jag startade företaget. Jag såg möjligheten att ha Nellie ”på tillväxt” i ponnyteamet tills hon blev äldre och redo för tävlingssatsning.
Innan starten i ponnyteamet, hade Nellie varit med om en olycka på en ridlektion vilket gett henne en bruten handled. Detta var inget som gav Nellie några tankar på att sluta rida; tvärtom. Hon längtade tillbaka till sadeln.

Nellie och Imma

 

Imma var den ponny som introducerade Nellie till livet med ponnyteam, träning och tävling. Suget efter mer ökade hos Nellie; i hennes motivation har kärleken till hästarna alltid varit större än viljan att tävla. Jag och Nellie har tillsammans alltid varit överens om att vi tränar för tävling, men aldrig på bekostnad av hästen.

Nellies tävlingsdebut med Imma

 

Efter ett par år med Imma, dök möjligheten till en B-ponny upp. Den lilla bruna ponnyn My, hade erfarenheter från hoppning, dressyr och fälttävlan vilket passade Nellies ambitioner perfekt. Drömmen om att satsa på fälttävlan tog sin början.
My blev Nellies ponny, även om inte hon själv ägde den. Hon tog uppgiften på största allvar och missade inga detaljer i skötseln och träningen av My.

Julie och Imma, Nellie och My

 

Resan med My slutade abrupt redan efter en månad. Fortfarande idag känner jag mig trasig och ledsen på tanken hur vi tar farväl av den lilla ponnyn i hagen. Ett av hennes ben var så brutet att ponnyn gick inte att rädda. Den olycka som är varje hästägares mardröm.
Ett av de jobbigaste telefonsamtalen jag någonsin gjort, var till Nellies mamma. Jag bad henne att hindra Nellie från att åka till stallet.

 

Saknaden av ponnyn och dagar av sorg. Vi försökte alla hitta sättet att gå vidare. Alla inblandade pratade, grät och tröstade.
Hur tufft det än var, återvände Nellie till stallet fyra dagar senare. Hon och jag gick själva ut till hagen. Imma tröstade både mig och Nellie.
Vi tog en tur, jag ledde Nellie som red på Imma. Tårarna fick komma och Nellie kunde ställa alla frågor hon hade.
Varför gick det inte att laga Mys ben? Hur ser en kyrkogård för hästar ut?

 

Vi lyckades vända promenaden från sorg till att se framåt, gå vidare. Där och då bestämde jag och Nellie att hennes fälttävlanssatsning skulle fortsätta, men nu med Silver; en av mina ponnyer som var rutinerad i tävlingsgrenen.

Nellie och Silver. Foto Gerd Eriksson 

 

Vad ska man säga; det blir sällan som man tänkt sig….

Första terrängstarten var klockrent felfri.
Andra tävlingen låg Nellie och Silver i ledning inför terrängen; det enda de behövde göra var att rida i mål. Men Silver var lite väl laddad. Nellie kommer två meter från startfållan innan hon blev avbockad.
Nästa tävling svängde Nellie och Silver åt varsitt håll framför ett hinder. Oj då.

Tävlingen därefter blev det seger för Nellie och Silver. Lycka.

Jag och Emma hjälper Nellie fira hennes seger.

 

Vi åkte till Skåne för tävling. Nellie satte personbästa i dressyren och var felfri i hoppningen. Men Silver var tjock i ett ben så vi valde att stryka dem från terrängen.
Tävlingen därefter låg Nellie chans för plavering. Gick i mål med tron om att hon var felfri, men det visade sig att hon hoppat fel hinder.

 

Det årets sista tävling gick bra tills en övertaggad Silver bockade av Nellie på startlinjen i terrängen. Oj då.

 

Nytt år, nya möjligheter. Jag som tränare bytte ponny på Nellie; jag var trött på att se min elev bli avbockad hela tiden.

 

Sommarens första tävling efter Corona och allt, gick bra. Men det var tydligt att dressyren behövde bli bättre för att resultatet skulle räcka till placering.
En månad senare var det dags för tävling igen och då hade vi lagt extra energi för att förbättra dressyren. Vilket lönade sig och resulterade i en tredjeplats.

Nellie har inte ens fyllt 13år än men har ändå hunnit med fler motgångar än vad många andra hinner med på en tjugoårsperiod. Livet ger oss tuffa utmaningar; vi kan inte ta bort motgångarna men vi behöver lära oss själva och varandra att hantera dem.
Jag och Nellie har under dessa år suckat och sagt till varandra; ”om vi inte vinner, så lär vi oss”.

 

Se upp för den här krigarprinsessan framöver, för hon kommer definitivt kriga vidare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Lektionsupplägg

Louise Nyberg | 15/8 - 2020

Den här veckan har jag haft en tredagars hoppkurs. Det är verkligen jätteroligt att ha hopplektion; kunna fokusera på detaljer, plocka samman flera övningar och svårigheter som flätas ihop till en bana.

Min assisterande tränare på hoppkursen var väldigt aktiv i sina uppgifter.

 

Men att bara ha hopplektioner skulle nog inte passa mig. Jag trivs väldigt bra med att undervisa dressyr; använda övningarna som verktyg och vara nyfiken på hjälpgivning. Vad ger vilket resultat?

 

Markarbete är ett roligt sätt för ryttare och hästar att jobba. Mer kravlöst och mindre ångestladdat än hoppning, samtidigt mer uppfriskande och en variation till dressyren. Hoppryttarna kan få fler språng i kroppen på markarbetet utan att det sliter på hästarna. Markarbetet går att kombinera på tusen sätt.

Jag och Goldie på träning för Victor Victor.

 

Förut skulle jag ha en kurs på ridskolan och en pappa ringde oss för att anmäla sin dotter.
”Min dotter ville vara med på någon kurs, jag tror det hette ”snarkarbete”?”
Han menade markarbete.

 

Jag är övertygad om att inte bara mina mentorer utan att också olika tränare format mitt sätt att undervisa och genomföra lektioner. Jag är nyfiken på hur andra gör och inspireras till nya idéer.
Eva Bengtsson Lundh har alltid välplanerade lektioner där fördelningen av minutrar ger en rytm; växla låg- och högintensivt arbete med återhämtning för hästar och ryttare. Varje hoppträning följer ett tema och svårigheterna kan hela tiden anpassas individuellt.

 

Vi som arbetar med undervisning i ridsport har ett stort ansvar på våra axlar. Uppfattningen (sanningen?) om hur farlig vår sport är bidrar till att det ställs krav på oss som undervisar; ett ökat säkerhetstänk.

Utmaningen blir att tänka säkerhet samtidigt som jag försöker skapa naturlig balans och följsamhet hos ryttaren. Just det där med naturlig följsamhet och balans tycker jag att rida terräng och fälttävlan har hjälpt mig med. Jag är övertygad om att det behövs mer terrängridning i alla ryttares och hästars utbildning; det ger följsam ridning och en känsla för rytm.

 

Jag tror inte säkerhetstänk är hjälm och säkerhetsväst. Det vi alla behöver förbättra är förmågan att läsa situationer.

En bild från när jag hade ponnylektion på Solna Ridskola .

 

Oavsett vilket lektionsupplägg vi pratar om, så är det alltid mest intressant för mig att hitta vilka övningar som bäst främjar god ridning. Vad fungerar, vad fungerar inte. Vilka övningar är för slitsamma och vilka övningar bygger upp ekipagen?
Det är inte bara intressant vad som får hästarna avspända, utan också vad som får ryttarna att rida avspänt. Hela tiden försöka arbeta med orsak och verkan.

Jag in action på ridskolan. 

 

Till varje lektion kommer jag med en plan A, en plan B, en plan C, D, E, F och så vidare…
Ibland måste jag ändra den ursprungliga plan jag har därför att jag ser att elever och hästar behöver något annat. Eller så händer det helt enkelt något oväntat under lektionen som kräver en del uppfinningsrikedom och improvisation.
Jag behöver alltid vara beredd på att ”fånga bollarna i luften”.

Och ibland går jag helt enkelt bara på feeling. Som nu i veckan, när två av mina ponnygrupper skulle rida ut.
”Nu leker vi kurragömma!” Sa jag plötsligt.
Och alla ponnyer började gömma sig bland buskar, träd, stenar och cyklister….

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Det som inte syns i rosettbilden

Louise Nyberg | 5/8 - 2020

Japp. Vi har alla tänkt samma sak. När vi ser alla tjusiga rosettbilder på instagram och tänker: åååååh vad bra det går för alla andra hela tiden!

Men. Ibland finns det en historia bakom rosettbilden som vi inte ser…

 

Här ser ni en bild efter att jag och min förra häst Goldfinger H-C ridit ärevarv. Det som inte syns på bilden är att jag låg hemma matförgiftad dagen innan och ramlade av i omhoppningen.

 

Filippa Stenlund hade så ont i magen på framridningen att hon var på väg att stryka sig från sin start. Istället vann hon klassen!

 

Johanna Larsson berättar hur hon och hennes häst vann deras andra tävling tillsammans. Trots att de inte hann värma upp något alls då hästen hade väldigt mycket sadeltvång! Så uppvärmningen var att snurra runt runt och försöka hoppa upp på hästen, men när de väl kom in på banan var han helt med henne på noterna.

 

Johanna Oskarssons ponny, när de startat pay and jump där alla fick rosett oavsett antal fel. Historien bakom är att Johanna inte kunde hoppa fram då ponnyn bara bockade. Inne på banan så stack ponnyn ut och tillbaka till framhoppningen typ fem gånger. Trots det var Johanna stolt som en tupp att inga hinder revs!

 

Marina Kankaanpää åkte hem med två andraplaceringar med en ponny hon hunnit sitta på två gånger innan tävling, på grund av hästen hon skulle ha tävlat blev halt.

”Att jag ens ändå valde att starta var ju egentligen bara helt på kul” säger Marina. ”Men vi fortsatte tävla några gånger bland storhästarna och kammade hem flertal vinster och placeringar.”

 

Rebecka Landenberg berättar om vad som egentligen hände när hon fick sitt DM brons i dressyr:

”Det komiska som hände var att hästen gjorde ett luftsprång inne på banan när underlaget skvätte på staketet och drar tyglarna HELT UR MINA HÄNDER. Precis framför domaren innan vi ska vända upp och göra ett byte. Jag hinner samla upp tyglarna i sista sekund men håller i dem helt galet då dom har trasslat sig. Resten av programmet rider jag med fel tygelsida i fel hand.”

 

Ellen Cecilia Hedlund tog hem seger i första tävlingen med sin häst.

Trots att de hade kört fast med transporten, hästen hade hoppat över bommen och de fick lov att lasta ur i ett dike. Snabbt sadla hästen för att direkt trava in i collectingring. Hon hann trava en volt i vardera varv men inte galoppera fram alls. Väl inne på banan var det som att hästen inte gjort något annat och de belönades med vinst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

När vissa möten är menade att ske

Louise Nyberg | 31/7 - 2020

Idag klev jag ur sadeln med den där känslan; som jag letat efter i hundratals timmar med just den här hästen. Vilket bevis för mig själv – att det jag hela tiden trott finns där!

Den lilla belöningen ger mig tillräckligt bränsle för att fortsätta mina målsättningar; en bekräftelse på att jag gör rätt.

 

Plötsligt inser jag att det jag gör idag är att ”skörda frukten” av det jag planterade för tio år sedan. Lärdomar som började långt innan jag träffade den häst jag red idag; tillsammans med en annan häst.

 

Jag på en stressad Portos

 

Portos, ett importerat halvblod med 165cm i mankhöjd, passade inte ridskoleverksamheten. Denna heta häst visste inte vart han skulle ta vägen med sin energi, han blev stressad och hade lätt för att missförstå situationer.

Min mamma föll för denna häst; hon såg att det inte fanns något ont i honom och ville ge honom ett annat hem. Sagt och gjort, en dag bodde han i vårt stall.

 

De första sex månaderna red vi alla ridpass i skritt och trav.

”Men det var väl knappast så illa”, tänker väl du som läser.

Om jag säger såhär. När jag red i ridhuset fick vi upp sådan oönskat hög fart att alla andra i ridhuset valde att stanna sina hästar på mitten.

”Ni behöver inte bry er om mig”, sa jag. ”Ni kan rida samtidigt som jag travar.”

”Det är lugnt”, svarade de andra ryttarna. ”Vi står bra här…..”

 

Jag och syrran red lektioner. Vår stackars tränare Eva hade fantastiskt tålamod med vår vilda häst.

Eva hade lektion på ena halvan ridhuset, Portos var lugn när jag red fram på andra halvan. Men så fort vår lektionstid började och Portos insåg att Eva undervisa oss, då började han springa. Vi insåg att han var extremt ljudkänslig och löste det med att Eva satt på läktaren och undervisade mig i ett headset: då var Portos lugn.

Syrran och Portos 

 

När vi sedan skulle börja arbeta galoppen, blev det problem. Jag lade till innerskänkel, Portos stack iväg i full fart. Jag provade istället ytter skänkel, Portos stack. Jag prövade fatta galopp för vikthjälperna, resultatet blev fullt sken.

Det var just i ridningen han hade den enorma stress. Ibland, inte alltid. Tömkörningen var aldrig några problem; det var som att han då fick en tydlig uppgift som gjorde honom lugn. Det gav mig en idé.

Vid ett ridpass provade jag att sitta still och fatta galopp så som jag gör i tömkörningen.

”Gaaalopp”, sade jag och Portos fattade mjukt galopp och rullade lugnt på volten.

Portos och hans kompis Goldie kunde stå i hagen i flera timmar per dag och leka med sitt ”lektäcke”. Då lät de bli att ha sönder sina egna täcken. 

 

Att Portos var ljudkänslig ställde ibland till problem. Om jag vid uteritter frågade den ryttare jag red ut med; ”går det bra?” så satte Portos av i galopp. Han kunde ofta blanda ihop orden ”bra” och ”galopp”, så jag bytte ut ”bra” mot ”duktig”.

 

Portos visade stor förmåga till att låsa upp diverse dörrar. Vilket krävde en lösning bestående av tre låsanordningar på boxdörren.

 

Portos dagsform för ridpassen kunde variera. Vissa ridpass kändes allt fjäderlätt, hans power var magisk och de språng då hoppningen stämde satt jag med ett leende och tänkte ”han ger mig vingar”.

Med vad som kändes utan anledning kom plötsligt de ridpass då han kändes blockerad av stress som gjorde honom genomblöt av svett och han hyperventilerade. Både han och jag försökte göra rätt men det var istället som att vi krockade och smällde huvudet i betong.

 

Jag kom på mig själv med att försöka undvika alla situationer där Portos skulle kunna bli stressad. Jag tänkte, det här kan omöjligt vara lösningen?

 

Jag och Portos 

 

Då inledde jag ett samarbete med John Ricketts. Jag trodde John skulle presentera lösningen men istället fick jag höra den tuffa sanningen; vad jag gjorde fel, hur lite jag kunde och att jag måste bli bättre på att förstå min häst.

Det är aldrig lätt att ta emot budskapet att resultatet beror inte på någon annan än jag själv; det är tufft att inse att man själv står med hela ansvaret.

John fick mig att inse att lösningen inte var någon quick fix och skulle innebära mycket jobb och tid. Jag valde att lyssna på vad John hade att säga och visa.

 

Sedan började ett jobb som innebar att jag inte red Portos på flera månader. Två gånger per dag gick jag till ridhuset och jobbade Portos med Johns övningar, vilket tog mellan 50 minuter och två timmar per gång. John gjorde det tydligt att jag vid varje pass lade så många minuter som behövdes; hur kort eller långt varje pass pågick var oviktigt. Det var resultatet som betydde något.

Det kan nog vara så att andra tycker att det är klart att det är enkelt att lägga jobbet när man bor på en hästgård, men jag är övertygad om att jag skulle ha tagit mig an samma uppgifter oavsett var hästen hade befunnit sig. Utöver tränandet med Portos, hade jag min andra häst som skulle tränas, varje dags fodringar och stallskötsel.

 

I början av den resan märkte jag ingen effekt. Jag övade att flytta hästen från marken och tränade in olika ”mönster” av signaler. Jag och Portos träffade John flera gånger med några veckors mellanrum. Då hade jag svårt att se vad träningen skulle ge för effekt.

 

Syrran och Portos 

 

”Om jag inte vet vad allt det här kommer resultera i, hur kan då jag veta att allt jobb jag lägger ned inte är bortkastat?” Resonerade jag med min vän Martina.

Hon svarade väldigt klokt:

”Du vet aldrig om du kommer få det resultat du vill med den här hästen; det finns ingen garanti. Men det är definitivt att inget av den tid du lägger ned är bortkastad. Du samlar rutin och alla timmar är erfarenhet. Kanske är det erfarenhet du har glädje av nu, annars får du säkert glädje för det vid ett annat tillfälle.”

 

”Good job!” Utropade John.

Plötsligt syntes inte bara skillnad mellan mig och Portos, jag såg också skillnaden. Portos läste av och följde mitt kroppsspråk utan att jag behövde göra något. Hästen utstrålade ett lugn och jag en trygghet för nya situationer.

 

Portos förmåga till stress och de gånger det blev missförstånd försvann aldrig, även om de tillfällena var påtagligt färre.

När jag slutligen insåg att jag och hästen ville olika saker, vägrade jag först erkänna det för mig själv. Jag får tvinga undan tårar än idag när jag tänker på det; de starka känslorna jag hade för hästen och det tajta band vi jobbat så hårt för att bygga. Det fanns många tankar och delar som ledde till beslutet att jag behövde hitta ett nytt hem till Portos. För mig kändes det som jag svek honom.

 

”Såklart att det finns ett hem för varje häst”, sade Erika när hon stöttade mig i mitt beslut. ”Självklart finns det någon person där ute som är rätt; det finns fler möjligheter än du till ett hem för Portos.”

 

Erika hade rätt. Det nya hem som Portos flyttade till kunde inte ha känts mer rätt. Jag och mamma kunde inte hejda tårarna när vi lämnade honom där och åkte hem.

 

 

De lärdomar jag fick med Portos räddar mig varje dag i det jag gör. Det var en ren slump att vi sprang på John som kunde fungera medlare mellan mig och den här hästen.

Den tiden har lärt mig att det finns inga genvägar och hur mycket tiden med min häst (det vill säga, utanför tiden i sadeln) bygger starka band och skapar kommunikation.

 

Jag och Portos levererade aldrig några stora resultat eller fantastiska rosetter från tävlingskarriärer. Men han är den häst som lärt mig saker för livet och bidragit allra mest till min personliga utveckling.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Små och stora äventyr

Louise Nyberg | 14/7 - 2020

Sommar och bland det bästa jag vet är att slippa ha tider att passa (förutom hästarnas fodringstider). Hinner lägga betydligt mer tid på pyssel och skynda långsamt med varje häst, samt är väldigt flexibel med vilka tider jag kan träna för tränarna.

 

Mina ponnyer tar jag in dagtid så de får vila. De är ute nattetid. 

 

Under sommaren har vi kurser hemma. Här syns Ulmus på terrängkurs med Aneta. Min syster Linda Nyberg höll i den kursen.

 

Min kompis har bestämt sig för att köpa häst. Jag frågade hur hon tänkt sig träningsupplägg, logistik, ryttare osv med sin nya häst.

”Men Lollo, nu tycker jag att du ställer tråkiga frågor. Jag har ju svar på de roliga frågorna! Som vilken storlek och färg på häst jag vill ha!”

 

Czardas har dressyrtränat för Nina samt varit på programträning. Jonna och hennes ponny Nutella gjorde debut på bortaplan på programträningen.

 

Czardas har även varit på terrängträning.

”Varför uppskattar inte matte mina bockningar lika mycket som jag själv gör?” verkar Czardas tycka.

 

”Hur många kommer det vara i publiken?” Var Jonnas stora fråga inför programträningen. Hon ville visa upp Nutellas fina rosetter i manen. Vi förklarade att det nog bara skulle vara domaren och Jonnas mamma i publiken. Men så dök det upp två sommarjobbare på läktaren, så publikantalet fördubblades.

 

Malin har varit på hoppkurs i helgen för Rolf-Göran Bengtsson. Hästen övernattade på träningsanläggningen och till sin förfäran upptäckte Malin på morgonen hur hästen lyckats dra av sig bägge bakskor i boxen.

Att ställa in en hoppträning för självaste RGB på grund av saknade bakskor, kändes inte som ett alternativ. Underlaget på banan var trots allt mjukt. Så hästen fick fint hoppa kursens sista pass barfota bak.

 

Jag och Czardas, i möte med skogens konung.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Helgens rid(sim)tävling

Louise Nyberg | 7/7 - 2020

Vi har inte fått tävla på hela våren på grund av de omständigheter som varit i världen. Det har gett oss alla tid att reflektera. Det har gett oss tid till att träna.

 

Viljan att göra rätt och fatta rätt beslut för samhället i denna kris, tror jag har funnits hos alla. Men tävlingsuppehållet har skapat vissa problem och frågeställningar. Vad är rättvist? Vad är viktigt?

 

En ryttare eller kusk vars yrke bygger på tävlande. Hästägare som vill se ryttaren eller kusken leverera tävlingsresultat.

Hästar som kanske fått några månader välbehövligt lugnare tempo. Kanske blir konsekvensen ett överdrivet tävlande nu när allt drar igång?

Juniorer och young riders som under flera års tid matchat mot just år 2020 som deras sista möjlighet att satsa. Köpt in rätt hästar, lagt upp träning och skapat sig rätt möjligheter. De vet att de inte har råd att köpa en häst som matchar en likadan satsning upp i nästa steg i karriären. Dessa ryttare möts med frågor ”är det verkligen så viktigt att tävla” från personer som inte satsat lika hårt.

Hästar som säljs, sjunker de i värde på grund av uteblivna tävlingsresultat? Eller hur mäter man en hästs värde?

Ryttare tappar motivation på grund av utebliven tävlingssäsong, eller rent av slutar. Vi kanske har fått tid att reflektera över var vår drivkraft ligger?

Ryttare som kommit med i mästerskapsatsningar för dessa år. Även om mästerskap skjuts upp, kommer de klara att behålla sin formtopp? Eller behålla sina bästa hästar? Ta fram nya hästar?

 

Var min drivkraft ligger vet jag redan. Jag har inte behövt år 2020 för att komma på vilken den är; det har jag vetat sedan tidigare.

 

Nu när vi äntligen får tävla, tycks vi trotsa vädrets makter. Tävlingsglädjen är helt enkelt större än misstron till vädergudarna!

 

Victor Victor satt i domartornet under terrängprovet på Stora Wäsbys fälttävlan. Han lyckades få på film hur Ulrika Candlerts debut på Nirwana blev allt annat än torr.

Eva Andersson förevigade fler tappra funktionärer på Stora Wäsbys fälttävlan! Bra jobbat!

Emelie Colérus lyckades fota detta tappra ekipage under den blöta fälttävlanshelgen.

 

Här syns framridningen till min och Ulmus dressyrtävling i helgen, i Eskilstuna. Inne på banan frågade Ulmus mig om han verkligen skulle gå i vattenpölarna, jajamensan svarade jag! Vilket gav en tredjeplats. Fotograf Charlotte Hellström.

Trots blött väder var humöret på topp när Rebecca Husberg och Laguna tävlade MsvB:2 på Vallentuna Ridklubb!

Även på Hallsta Ridklubb regnade det när Elsa Ekman tävlade hoppning i helgen. Elsas fina hästar krigade för sin ryttare!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Vi samlar på leenden

Louise Nyberg | 4/7 - 2020

”Vad är ditt mål med ridpasset?”
”Att få en bra känsla.”

 

Ett bra mål, men diffust. Det svaret svarar inte på vad eller hur, inte heller vilken exakt känsla.
Jag svarade tillbaka med, ska du under ridpasset bara sitta och vänta in att känslan infinner sig? Tänk om känslan aldrig kommer, är då ridpasset misslyckat för att du inte nått ditt mål?

 

Jag såg ryttaren tyst fundera och låta mina ord sjunka in.
”Fokusera på vad du ska göra”, fortsatte jag. ”Medan du rider med en plan, lägg in ”pauser” där du ger dig själv möjligheten att ”åka häst” och känna efter. Då kanske känslan infinner sig som en bonus till att du lyckats med konkreta uppgifter. För att ge din häst möjligheten att göra det du ber om måste du ge tydliga uppgifter, istället för diffusa.”

 

Vi ryttare kan arbeta dedikerat, fast beslutna eller snarare att det vilar ”en förbannelse” över oss. Vi letar efter känslan. Rider jag tio pass i veckan, men att jag på ett års tid får ett ENDA pass med magisk känsla; då är det tillräckligt med motivation för att jag ska rida vidare ytterligare ett år. Det är konstigt hur vi ryttare fungerar.

 

För att lägga detta evighetsarbete (för vi blir aldrig klara men det är ju därför vi drivs av att fortsätta) i en positiv spiral behöver vi samla på leenden. Välja vilken inställning vi går in i ridpassen med (kräver mycket övning…). Skratt ger en befriande känsla som smittar av sig på hästen. Till skillnad från sammanbitna uttryck.

 

”Lollo, fortsätt ditt berättande om hur du och syrran samarbetar med hästarna. Det inspirerar.”

Jag och syrran tävlar inte mot varandra, det har vi aldrig gjort. Vi lyfter frågeställningar, använder varandras styrkor till att stärka våra svagheter och vågar fråga ”hur gör du för att lyckas så bra” med olika bitar.

Att lägga fokus på vilka som står på samma startlista som mig på tävling har aldrig intresserat mig. Det förvånar mig hur stort antal som tittar på sånt.

 

Jag lägger mycket tid till att försöka tänka ut lösningar på och i motgångar; vad saknas? Men så tänker jag också på vad som räknas; vi samlar på leenden. Oavsett hur många motgångar vi möter.

 

Linn och Ralph på terrängträning för syrran, Linda Nyberg. 

 

Vi hoppas att ryttarna åkt från våra senaste kurser med nya erfarenheter och upplevelser. Linda hade svårt att låta bli ett leende när Linn beslutsamt lotsade sin ponny över terränghindren.

 

Min elev Jonna, har efter månader av tvekan, hittat galoppknappen. Igår galopperade hon med ett stort brett leende.

 

På bilden syns Nellie och Rocket; det var svårt att avgöra vem av dem som log mest under den här träningen.

 

En skänkelvikning på Ulmus under dressyrträningen för Nina fick mig att fyra av ett stort leende. Hon behövde knappast fråga om det kändes bra.

 

Att hela tiden klara av små uppgifter som innan kändes lite för stora. Som Evies lycka när hon och Monty klarade ett hinder i kraftig nedförsbacke.

Eller Catrins leende när Duke klev rakt in i transporten på första försöket.

Middag i Leksand, en blandning av skratt och minnen.

 

Fokusera på vad du ska göra, se vad du lyckats med, tillåt dig själv att känna efter. Slutmålet är ju trots allt att den som samlat mest leenden lyckas bäst.

Det känns helt overkligt att ha fått uppleva helgen i Leksand tillsammans med min häst Czardas.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Helgens hjälte – Lotta Ljungman

Louise Nyberg | 16/6 - 2020

I helgen satt jag på läktaren till en lokal ponnyhopptävling, som genomfördes genom konstens alla Corona-regler.
Jag såg en liten tjej komma in på sin ponny och styra på första hindret. Ponnyn stannade på hindret och i högtalarna hördes domaren säga ”vänta, vänta, du har inte fått startsignal ännu”.
Tjejens ansikte fylldes av förtvivlan; hon tittade upp mot domartornet, letade sedan med blicken efter sin mamma någonstans vid staketet och såg sedan upp på domaren igen.
Domarens röst i högtalarna försökte lugna henne med att hon inte var utesluten, eftersom ponnyn inte hoppat hindret.

 

Hon lugnade sig, fick startsignal, styrde på första hindret och ekipaget tog sig över. Då hördes domarens röst ur högtalarna igen: ”stopp, du är utesluten.”
Den lilla tjejen förstod ingenting och domaren gjorde sitt bästa för att så lugnt som möjligt förklara så bra som möjligt.
”Du har hoppat hinder nummer ett åt fel håll.”
Då kom alla tårar. Tjejen red fram till sin mamma vid staketet; varken tjejen eller mamman visste vad de skulle ta sig till.

 

Banbyggaren, Lotta Ljungman, klev fram till den vilsna tjejen där hon satt på sin ponny. Lotta förklarade, visade och gav tjejen möjlighet att få hoppa hinder nummer ett en gång till innan hon lämnade banan. Lotta hjälpte tjejen med hur hon skulle göra; ekipaget styrde på från rätt håll och tog sig över.

Lotta Ljungman, fotograf: Ann Esping

 

Tjejen lämnade banan med stora tårar nedför kinderna och hennes mamma kom springande för att möta henne. Det var svårt att avgöra vem av dem det var mest synd om. Tjejen som besviket talade om för sin mamma att hon visat henne banan fel när de gått den. Eller mamman som försökte trösta och rädda situationen.

 

Räddningen blev Lotta Ljungman. Hon klev fram till den gråtande tjejen och frågade lugnt; ”ska du tävla här imorgon också?”
Trots tårar lyckades tjejen svara ja.
”Vet du”, sa Lotta. ”Då hjälper jag dig imorgon, vi går banan tillsammans.”
Tjejen nickade och mamman såg lättad ut.

 

Det var underbart att se hur Lotta på ett enkelt sätt visade omtanke, brydde sig och gjorde tjejen sedd. Det var av stor betydelse för tjejen och hennes mamma.
Hjälpen fanns där den behövdes som mest.

 

Vi behöver mer av det här i ridsporten. Vi behöver inte bara vara beredda att ge hjälp, vi behöver också vara beredda att ta emot hjälp. Oavsett disciplin och oavsett nivå.

 

Nej, ensam är inte stark. Vi ska inte bränna ut de eldsjälar sporten lever av; vi ska hjälpas åt och uppskatta det de gör.
Vi ska ta hjälp av all kompetens som finns; de som redan gjort misstag. För att vi själva ska slippa göra samma misstag; det är det minsta vi kan göra för våra hästar. Deras bästa kommer i första hand.

Hur vi ska ge hjälp och ta emot hjälp, det är ett helt annat blogginlägg. Men Lotta var i helgen en förebild för ridsportens ledstjärnor. Hon är en av våra många eldsjälar. Tänk alla våra fantastiska banbyggare, domare och överdomare; som varje helg spenderar oräkneliga timmar på tävling. För att vi ryttare ska kunna rida.

 

Innan jag skulle lämna tävlingen, sa jag till Lotta att det var fantastiskt att se hur hon stöttat ryttarinnan och erbjudit sig hjälpa henne dagen efter.
”Vad gör man inte”, svarade Lotta. ”Annars hade ju ridsporten tappat den tjejen.”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Helgens hjälte – Lotta Ljungman

  1. Så bra – både Lottas hantering men att du skriver om det! Två hjältar! Och härligt med den lilla tjejen som inte gav upp!!

Låt oss andas in sommar

Louise Nyberg | 4/6 - 2020

Sommaren är varmt välkommen. Då årets första fem månader inte alls blev som jag tänkt mig, eller som någon alls tänkt sig, så får vi andas lite sommar nu framöver.

 

Tänka träning och tävling utan att ha tävling att åka till, har gjort den här våren annorlunda från alla andra år. Mina ryttare i teamet beundrar jag för det tålamod de visat med situationen som varit och för all hjälp de ställt upp med. Tack, bästa ni.

Adina och Monty ”tävlingsdebuterade” i helgen, dubbelt felfritt. 

 

Året 2020 inleddes för min familjs del med ett besked om bröstcancer, den drabbade var min superhjälte till mamma. Inte nog för att det är jobbigt att ha bröstcancer, det är extremt jobbigt att ha det under en pandemi. För familjen har hästarna varit en tillgång och inte ”ett måste” under den här perioden. En tillgång på glädje. Mamma har följt alla våra äventyr under våren genom social media, filmer, bilder och rapporter.

Mina superhjältar till föräldrar, jag och Goldie. Vi lever ihop på gården men omständigheterna har gjort att det är flera månader sedan jag kramade om min mamma senast. Snart kan vi äntligen åka på hästäventyr ihop igen.

 

För att få ihop vardagen, har min bror under våren lagt ned fler timmar på gården. Han har axlat några av mina och pappas uppgifter, pappa har skjutsat mamma till läkarbesök, jag har tagit mig an några av mammas uppgifter i kombination med ridskolan och ponnyteamet. Brorsan har varit en fantastisk klippa.

Jag, syrran och brorsan.

 

Syrran har precis avslutat sin tre år långa utbildning till hippolog på Flyinge/Strömsholm. Hon har kombinerat det med att satsa på sin häst Manne, pendla hem till oss på gården för att hjälpa till samt arbeta på Sollentuna Ridskola.

Syrrans examensarbete som hon gjort tillsammans med sin klasskompis Fanny Svensson. Denna fantastiska film gav dem ett stipendie på avslutningen med skolan.

 

Längre dagar i skönt väder gör det enklare att jobba. Här bild på Czardas, som fick ridas ut i skogen en sen kväll.

 

Vi jobbar på. Förbereder sommarhagar för betessläpp, krigar mot ogräs, mockar vinterhagar, jobbar på solbrännan. 

 

Det finns alltid saker att fira. Som att kombinera födelsedagsfirande med personalmöte på ridskolan.

 

Chefens häst Bella har haft besvär med ett öga. Hennes nya solbrillor ska underlätta mot den starka solen.

 

Ridskolans älskade ponny Dino, 29år gammal, som ibland tappar elev av ren centrifugalkraft går nu i pension. Ridenews redaktör Catharina har köpt gård dit han får flytta, vilken lycka! Det blir dubbla känslor; samtidigt som jag gratulerar hennes dotter Juno som ser fram emot dagar med Dino, så tröstar jag ledsna ponnyelever som kommer sakna honom otroligt mycket. 

 

Första halvan av 2020 har varit överväldigande, vi får se vad andra halvan utmanar oss med.

”Don’t say, why me: say, try me”

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.