Stor dramatik

Louise Nyberg | 12/2 - 2020

Jag skulle säga att det finns två sidor.

 

Ena sidan menar att det är för skyddad verkstad i barnens ridning och överdrivet säkerhetstänk. Barnen behöver leka mer med hästarna, rida barbacka mer, få naturlig balans och naturligt mod.
De menar att barnen ramlar av för sällan nu för tiden.

 

Andra sidan är väldigt mån om att berätta för mig hur farligt det är med hästar och ridning.
Ja, jag vet. Jag har själv skadat mig och sett andra skada sig. Det talas om att det inte får hända saker.

Förra veckan hade jag nybörjarlektion på ridskolan för barn. De är två och två på varje häst, för att kunna leda varandra om det behövs.
Läktaren var FULL med publik. Det är inte ens så många på läktaren när vi har hoppträningar. De här barnen håller på att lära sig skritta och trava. Lite varierande i gruppen hur snabbt varje elev lär sig.

 

Vi befinner oss på en stor volt och travar, övar lättridning. Fem stycken av barnen klarar att trava själva så deras ledare står i mitten av volten, instruerade att vara koncentrerade på att titta på när de andra rider.
Resterande barn har ledare när de travar.

 

Tempot är inte högt men plötsligt tappar ett barn balansen och glider av. Det här barnet hade ledare på sin ponny (vår långsammaste ponny i stallet).
Ponnyn bakom har en ryttare i sadeln och ingen ledare. Den ponnyn ser hur ryttaren framför glider av och svänger snabbt åt sidan för att undvika ryttaren på marken. Då åker den eleven också av.

 

”HALT.”
Resterande av gruppen stannar. Två lösa ponnyer travar runt. De två barn som glidit är uppe på benen, springer runt och tjuter högt av förtvivlan med stora Lille Skutt-tårar.
Alla de andra eleverna är tagna av all dramatik, står stilla och gapar med hakorna långt ned i marken.

 

Jag vänder mig mot alla föräldrar;
”Jag vill INTE att någon kommer ned från läktaren.”
Det har nämligen hänt att föräldrar kastat sig över sargkanten till undsättning och då skrämt upp fler hästar.

 

Jag fångar in ponnyerna och räcker över dem till två barn som står och stirrar. Sedan kliver jag fram till de två barnen som fortfarande gråter högljutt.
Vi pratar en stund. Jag ber dem lugna ned sig för uppenbarligen är de oskadda med tanke på hur de sprungit runt direkt efter sina avramlingar.
”Vi blev jätterädda!” Säger de och torkar tårarna.
Jag förklarar för dem varför hästarna reagerat som de gjort.
”Jag trodde jag skulle landa på huvudet!” Säger ena barnet.
”Jag med!” Säger andra barnet.
Sedan börjar det högljudda gråtandet på nytt.

 

Jag får dem att sluta gråta när jag säger att jag har ett jättebra sätt att kolla så inga armar eller ben är brutna. När vi kollat så fingrar och tår fungerar får de sitta upp på ponnyerna igen.
Jag förklarar för läktaren att precis som med skidåkning, skridskoåkning och lära sig cykla; så tappar man balansen ibland och ramlar. Detsamma gäller i ridningen.

 

Lektionen slutade med att de två barnen gjorde high five när jag berättade att alla barn som ramlar av på mina lektioner får guldmedalj.

Syrran på sin B-ponny Madicken, som hon ramlade av närmare 60 gånger på. (Hon räknade alla gånger).

 

”Jag tycker barnen ramlar av alldeles för sällan”, sade en föräldrarna på ridskolan. ”När jag var liten ramlade vi ju av hela tiden!”

 

Vi som är på ridskolan mycket lär oss att se vilka avramlingar som är mer eller mindre dramatiska. Men för de barn och föräldrar som är på ridskolan en gång i veckan; för dem blir varje avramling väldigt dramatisk.

 

Vallentuna Ridskola lade dagen efter upp ett klipp där de genom lek övar att ramla av, för att minska dramatiken kring det.

 

Min roll blir att få barnen att våga pröva. Rida barbacka även om det innebär en risk att glida av. Prova galopp även om det går lite fortare än trav. Lära sig hoppa även om det innebär att lämna marken (med eller utan sin häst).

 

Det behöver inte vara så stora steg som barnet tar, men varje litet steg ger mer balans, mer mod, mer självförtroende och mer glädje.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Stor dramatik

  1. Å minns hur Lilly ramlade av och brydde sig inte alls men hälften av gruppen slutade rida efter denna händelse. 😂

Se dig omkring – de finns överallt

Louise Nyberg | 2/2 - 2020

Drömmar, mål, ambitioner: viljan att göra det man själv tror starkt på.

Det känns ibland som jag arbetar hårt i motvind. ”Vilka motgångar kommer jag möta idag och hur kommer jag välja att ta mig an dem?”

 

Vi är omgivna av många faktorer som vi kan påverka; men ännu fler som vi inte kan påverka alls.
De människor jag möter; hur ska vi jobba tillsammans, hur ska vi tillsammans jobba målinriktat? Är vi bäst individuellt eller som lag?
Hur påverkas andra av vad jag själv starkt tror på är rätt?

På väg hem från träning med Ballycar 

 

Jag har tänkt tanken, att när jag blir äldre så kommer jag ha alla svaren på de frågorna. Och jag kommer mer sällan arbeta i stark motvind.
Det trodde jag; fram tills nu.

 

De senaste månaderna har jag mött dem; de som finns överallt omkring oss.
Förebilderna.

 

Personer inom ridsportens alla kategorier, som vill utveckla ridsporten och fylla igen ”gropar i vägen”. De vill svara med att erbjuda tillgång på det som saknas i dagsläget.

 

Deras idéer möttes med ”nej tack” och andra intressen; minst sagt motvind. Deras förslag passade inte in i traditionella mallar och röstades därför ned.

 

Tror du att de valde att nöja sig med att bli tysta? Nej.
De förverkligade sina idéer på egen hand, drömmar blev verklighet. Med sig på resan hade de ett team som stöttade och lade ned timmar av arbete tills de lyckades.

 

Med beundran såg jag deras arbete och tänkte, wow. Vilka förebilder.
Dessa förebilder är dubbla min ålder. Trots det, arbetar de fortfarande i motvind och har ännu inte alla svar. De arbetar fortfarande hårt, med en brinnande glöd och ett otroligt engagemang.

 

Blir jag avskräckt från att arbeta för det jag starkt tror på, när jag ser mina förebilder och hur mycket som krävs av dem? Nej.
Jag blir motiverad och inspirerad. För de visar att det går.

 

Och nu vet jag vem jag kan ringa, den dag det blåser motvind.

 

Vilka är de, våra förebilder? De är ryttare, tränare, uppfödare, hästföretagare, föräldrar, kuskar, funktionärer och föreningsaktiva. De jobbar dygnet runt årets alla dagar.

Ibland kan jag höra från föräldrar:
”Du vet väl om, Lollo, att du är en förebild?”
Vad de inte vet om, är att deras barn är mina förebilder. Deras brinnande glöd för hästar och ridsport är framtiden.
Jag kan vara deras förebild genom att visa att det lönar sig att göra det man tror på.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Lyckliga hästar

Louise Nyberg | 29/1 - 2020

En sak som jag varje dag frågar mig som hästägare, är om mina hästar är lyckliga.

 

Tambor skuttade tydligen runt så mycket på senaste uteritten att han tappade ryttaren. Han var upptagen med att ge ifrån sig sina pip och befinna sig mer i luften än på marken.

 

Silver trivs i sin hage. Han trivs så mycket att han själv styr sina hagtider (vi människor har inget att säga till om).

 

Killen lägger aldrog bak öron mot någon, vare sig människor eller hästar. Vi tror inte att han vet hur man gör.

Jag och Killen

 

Monty älskar att vintern är som den är i år. Han lyckas varje dag rulla hela pannan i leran. (Vi vet inte hur han lyckas).

 

Ballycar klagar aldrig på att gå till jobbet. Han säger aldrig nej utan frågar istället alltid; hur mycket? Det känns alltid som det finns mer att hämta och han är rolig att rida varje dag.

Ballycar 

 

 

Manne verkar nöjd med att vara hemma. Jag tror att oavsett vilka stall Manne flyttar runt till, så är Grana alltid hemma för honom. På lördag är han tillbaka på Strömsholm, där Syrran pluggar.

 

Ulmus har fyllt 20år men känns finare än någonsin att rida, leker i hagen ståendes på bakbenen och känner sig speciell när han får åka på träning bortaplan.

 

Czardas sätts igång den här veckan efter sin vintervila. Det har inte gått någon nöd på honom; han har lattjat med sin fritidspedagog Ulmus i hagen.

För några år sedan hade vi två halvblod som hette Goldie och Portos. De kunde leka flera timmar i sträck med sitt ”lektäcke” i hagen.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Stötta ungdomarna

Louise Nyberg | 23/1 - 2020

Det finns flera synvinklar i vår sport och jag vill skildra så många som möjligt av dem.

 

Ridsporten och intresset för hästar ställer höga krav på oss som håller på med det. Vi ställs hela tiden inför nya utmaningar och prövningar.

 

Jag har hört en tränare säga:
”Vi i ridsporten behöver inte göra som fotbollssporten och ta ut de mest lovande  spelarna. Vår sport sållar ryttare av sig själv. Utan ett eget driv orkar du inte med den här sporten; hästarna ska tas om hand alla dagar på året oavsett väder. Du måste vara beredd att tackla motgångar och att inte alltid vinna tävlingar. De som pallar stannar kvar i sporten, de andra faller bort av sig själva.”

 

Om vi ser på våra ungdomar i sporten, får de tidigt inse att vår sport tar mycket tid. Många timmar i sadeln, ännu fler i stallet. Tid i bil till och från tävlingar, väntan på tävling, planering. Allt ska kombineras med skola (och ibland ytterligare intressen).

 

Det är en livsstil, som är svår att ägna sig åt om man inte gillar den.

 

Ungdomar med glöd och en brinnande vilja att lägga den tid som krävs. Jag vill kunna ge dem ett så bra stöd dom möjligt.

 

Erbjuda extra träningstillfällen. På ridskolan står ridhuset ofta tomt kl 08 på söndagsmorgnarna. Vi erbjöd extra dressyrträning för ungdomar några söndagar under våren och träningarna blev fullbokade. Ryttarna offrade gärna en sovmorgon mot ett träningspass i sadeln.

Jag, Imma och Julie

 

I och med mitt ponnyteam kan jag skapa möjligheter för ponnyryttare och erbjuda ett engagemang i deras satsning. Vi har bland annat åkt till Värmland, Skåne och Dalarna för att tävla dressyr, hoppning och fälttävlan.
”Var är deras föräldrar?” fick jag som fråga.
”Kvar i Stockholm”, svarade jag.
Ibland är föräldrarna också med när vi är iväg. Hur många ponnyer och hästar som är med varierar.

 

Att min mamma haft ett engagemang i mitt hästintresse hela min uppväxt har betytt allt. Jag tror att jag skulle ha hennes engagemang med mig oavsett om jag hållit på med hästar, fotboll eller annat.
Möjligheten till ridlektioner eller skjuts till tävling har inte varit det viktigaste för mig; däremot möjligheten att få dela med mig om hur det gått på träningen har varit det viktigaste stödet. Hon är än idag ett viktigt bollplank; behöver vi ändra något för den här hästen, vad behöver göras på gården?

 

Min mamma brukar i början av varje vecka fråga; vart ska jag köra hästar den här veckan? Syrrans tävlande, mitt tränande, ponnytjejernas tävlande, ponnyer till mätning och så vidare ska styras upp.

 

En fantastisk egenskap hos min mamma är att hon vill lika mycket att det ska gå bra för våra ponnyryttare som för mig och syrran.
Vi försökte i våras sy ihop ett terrängträningstillfälle för Emma vilket var svårt. Det skulle bli för mörkt vid kl 19.30 så då behövde träningen vara klar. Vi insåg att vi skulle behöva ställa in träningen; jag var på jobbet, Emmas mamma var också på jobbet och Emma själv hade ca en och halv timme resväg till stallet från skolan i Vaxholm.
”Jag kan hämta Emma!” Sade min mamma, som sedan körde från Vallentuna till Vaxholm, tillbaka till Vallentuna för att hämta ponny och sedan vidare till Rosersberg på träning. Vilket gjorde att de hann i god tid till träningen.

Ulmus, Hanna och mamma efter lyckad debut på dressyrtävling 

 

Nu laddar vi inför helgen. Lördag till söndag är jag på Bosön med Stockholms läns Ridsportförbunds Unga Ryttare; ungdomar som ska få möjlighet att utveckla sin egen tävlingssatsning under år 2020.

 

Söndag eftermiddag arrangerar jag, Agneta och Ingun en föreläsning för föräldrar på Hufvudsta Ridskola; vad innebär rollen som förälder i ridsporten och hur kan jag på bästa sätt möta mitt barns ambitioner?

Mamma och Goldie

 

Tusen tack mamma för det stöd jag får varje dag!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Upplevelsen i tyglarna

Louise Nyberg | 21/1 - 2020

Det vred sig i magen på mig när bilder på olika sår i hästars munnar visades. Vissa större än andra, en del såg man tydligt hade funnits där i flera månader. Veterinären fortsatte sin föreläsning med att visa fler bilder på hästars munnar som han och andra sett på tävling.

 

Nej, det är inte bra. Och nej, det får inte förekomma. Men hur är det möjligt att det sker?

 

Min första fråga är, har munskadorna ökat? Jag behöver bara gå tillbaka tio år i tiden; när jag då var på veterinärbesiktningar på tävling kollades ben och veterinärerna klämde över hästarnas ryggar för att upptäcka ryggsmärtor. Jag var aldrig med om att jag fick visa hästens mun.

Ett fint minne efter avslutad tävling, min och Mannes fälttävlansdebut som vi vann.

 

Jag tror inte munskadorna har ökat i antal. Jag tror att vår kunskap har ökat och att vi tittar mer efter det nu.

Många av dessa ryttare som blev upptäckta under förra året med dessa munskador på sina hästar, blev förtvivlade. De hade inte en tanke på eller ens anat att deras hästar kunde se ut så i munnen. Men många av dem hade ju heller inte kunskapen att se det. Det fick de lära sig den otroligt hårda vägen genom överdomare eller tävlingsveterinär.

 

Vad ger dessa skador, har jag reflekterat över sedan tävlingskonventet 2019 då samma sorts bilder visades upp.

 

Dålig tillpassning av bett och utrustning, såklart. Remmar spända fel, fel storlek, skadad eller ovårdad utrustning.

 

Jag tänker också vad som är viktigt att själv bära med sig under själva ridningen. Vi har två tyglar, som behöver hjälpa bettet att ligga mitt i hästens mun. Går hästen i lodplan, läggs bettets tryck mot lanerna istället för mungiporna.

Glappande tyglar ökar risken för att bettet inte ligger stilla i munnen och kan utsätta hästen för plötsliga ryck. I så fall är en sträckt tygel en jämnare tryckfördelare.

 

Såvida den sträckta tygeln inte används för att hänga i hästens mun.

”Den här hästen är stark att rida.”

Vad som händer bakom sadeln leder till vad som händer i tygeln.

 

Det är inte modellen av bett som avgör hur skarpt det verkar i hästens mun. Ett ”snällt” bett med okänsliga händer behöver inte vara snällare än ett skarpt bett. Vad hästen används till, hästens kroppsbyggnad, temperament och i kombination med ryttaren spelar in i vilket bett som passar bäst.

 

När jag tänker i de här banorna, inser jag att det ställer krav på oss som rider. Allra helst skulle vi inte göra ett enda misstag utan istället göra allt 100% rätt hela tiden.

Men ärligt talat. Vi har valt att ägna oss åt en av världens på många sätt svåraste sporter; vi kommer behöva göra många misstag innan det blir 100% rätt.

Jag tror ingen vill göra fel, vi alla jobbar hårt för att göra vårt bästa.

Nellie och Silver 

 

Därför är min och andra instruktörers roll väldigt viktig. Vi ska inte bara lära ut mantag och följsamma händer, vi ska också få eleverna ATT göra det.

 

Veterinärer och forskning konstaterar; för lösa nosgrimmor skadar, för hårt spända nosgrimmor skadar och att inte rida alls med nosgrimmor skadar också.

 

Det blir mer vanligt med bettlösa träns och därmed behöver vi öka vår kunskap på det området. Alltså mer forskningsbaserat än allmänt tyckande.

Dr Rachel Murray har forskat kring bettlösa träns. En häst som vill undvika hur bettet trycker väljer att gapa mot kontakten, vilket en häst inte kan om den går med bettlöst. Däremot har det visat sig att vissa tryck mot huvudet av bettlösa träns kan göra att vissa hästar börjar släpa sin bakben.

 

Användandet av träns, bett, bettlöst och vår tygelkontakt; ingenting är svart eller vitt. Hackamore fungerar på en häst men inte en annan. Vissa fixar att gå i balans med enbart halsring.

Jag tycker det är viktigt att vi reflekterar över vad vi själva gör samt lär oss mer där kunskap finns att hämta.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Olycka eller slarv?

Louise Nyberg | 11/1 - 2020

I en svensk undersökning 2008 av 14.000 hästrelaterade olyckor som ledde till akutvård hade nästan två tredjedelar av skadorna uppstått genom att ryttaren ramlat av hästen eller genom att både häst och ryttare ramlat. En fjärdedel av skadorna uppstod genom att hästen sparkat, trampat, bitit eller klämt den skadade. Andra vanliga orsaker till skador är ryck i grimskaft och att hästen sprungit på den skadade.

 

Jag fastnar vid ordet olycka. ”Det var en olyckshändelse”, hör jag ibland.

 

Men hur mycket är egentligen olycka och hur mycket är slarv?

Ballycar och jag 

 

Siffran 14.000 tror jag går att sänka avsevärt.

Vi pratar om säkerhet och hästens bästa i första hand. På ridskolor kallas vi i personalen för tjatiga; men verkligheten är den att när eleverna försvinner från ridskolan på andra hästäventyr så finns det ingen som tjatar på dem. Helt plötsligt måste de lära sig hästsäkerhet genom att göra fel och misstag istället för bli lärda rätt från början. Få har den möjligheten utanför ridskolans väggar: de som har den möjligheten trots allt, de har också tur.

 

”Min häst skulle aldrig göra något dumt”. Trots den meningen sker olyckor. Även om du litar på din häst så har du ett ansvar gentemot den att aldrig utsätta den för onödiga risker.

 

Vi har sett farliga situationer på tävling då ryttare eller de som hanterar häst för stunden har mer fokus på sin telefon istället. Jag har sagt till ryttare som skulle skritta sin häst barbacka (som vid tillfället var på väg att tillfriskna från en skada) att det var olämpligt att hen lade mer fokus på sin mobiltelefon istället för sin häst. Jag själv satt på en häst som var nyss inriden.
Trots att ryttarens förälder såg situationen, så var det jag som sa till (vilket inte passade ryttaren).

 

Jag hade kunnat slippa få min tumnagel utryckt som 12-åring, om jag låtit bli att linda grimskaftet ett varv runt tummen.

 

En kvinna jag träffade för ett år sedan, hade kunnat slippa 6 månaders rehab från en skada om hon hållit i tygeln när hon satt på hästen. Hon släppte tygeln när hon tog av sig jackan och hästen kastade sig iväg när den blev skrämd.

 

En annan kvinna fick ge upp hela sin framtid med hästar efter att hon lett en häst ut till hagen i bara grimma och inget grimskaft. Hästen ryckte till så hon skadade sin axel. När jag träffade henne femton år senare var axeln fortfarande i så dåligt skick att hon inte klarade av enkel hästhantering, såsom att rykta eller sadla.

Mitt team omkring mig är oersättligt. Här är jag, pappa, mamma och guldhästen Goldie.

 

Exemplen är många och de sker när vi är som minst beredda. Vi hästfolk tvingas att vid tidig ålder börja tänka före och hantera alla möjliga och omöjliga situationer. Vi lär oss läsa situationer och vi måste läsa av hästarna.

 

En olycka är när vi tilltagit alla säkerhetsåtgärder som finns men trots det skador oss. I annat fall är det slarv; försöker vi tänka säkerhet i allt så tror jag att siffran 14.000 (och dess mörkertal) kommer att minska.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

7

7 kommentarer på “Olycka eller slarv?

  1. Själv ser jag flest olyckor som är relaterade till rädsla. Dvs, rädda ryttare som hanterar hästarna därefter och ständigt hamnar i de mest otänkbara situationer där de – och inte sällan hästarna – skadar sig. Att undvika olyckor är också ett mindset och en medvetenhet där man inte tar sig vatten över huvudet jämt och ständigt.

  2. Jag kan bara hålla med. Jag kanske är försiktig av mig men trots många hästar både trygga individer och otrygga så har jag bara en skadehistorik. En minishettis bet mig rejält. Annars har jag aldrig blivit sparkad- håller avståndet. Aldrig slagit mig ordentligt (en hjärnskakning annars bara tappat luften) vid avramling-väst och hjälm. Observerar hästen/hästarna med ögon i nacken hela tiden när jag leder. Lyssnar ständigt på vad som sker runt mig. Tänker alltid hur jag ska öppna och stänga en grind, leda med grimskaft osv osv. Aldrig mobilen i handen men alltid med. Aldrig ljud på, headset i nödfall men ringer ingen. Pratar inte. Full fokus på mig och mitt sällskap, dvs hästen.

    Dom gånger jag skadar mig är när jag inte tänker. Ex skallar bommen i transporten när vi ska hämta hö.

  3. Håller med dig i dina tankar och ideer! Hade det varit ett företag som seriöst vill sänka sina skador hos personalen så hade inte ett det var en olyckshändelse att det hände varit ok.

    Jag lägger en stillsam tanke till varför inte arbetsmiljöverket besöker ridskolor lika frekvent som till andra företag.

  4. Jättebra skrivet och så viktigt!
    Tänker på hur lätt jag själv hade kunnat undvika min ”olycka”, när jag 2001 var på ridtur med unghäst utan säkerhetsstigbyglar,( som jag endast hade skaffat till mina 2 barn och deras ponnier). 3 frakturer på skenbenet och bruten fotled på 2 ställen, ledde till 7 mer eller mindre lyckade operationer och slutligen steloperation av fotleden. Så otroligt onödigt!
    Hoppas verkligen alla därute använder stigbyglar som löser ut och att ni slipper göra en ”Brolinare” som jag. Vet inte om ni kommer ihåg Thomas Brolin, fotbollsspelaren som fick en allvarlig vridskada?

  5. Så bra skrivet!

    Jag tror många olyckor beror på stressmoment för hästen. Vid dagligt arbete hanterar vi hästen för att flytta den till något roligare (till hagen och kompisarna eller till stallet där fodret väntar) och det blir hästen ofta ivrig och stressar. Vid utfodring kan hästen utagera mot en annan häst om vi hamnar emellan.
    En rejäl översyn på hur vi kan minska dessa stresshöjande moment vore bra.

    En säker arbetsmiljö är en annan sak. Det finns ingen annan arbetsplats som har så mycket grejer på väggar, dörrar, krokar och golv som är i vägen när vi ska leda ett levande djur som dessutom kan vara stressat.

Vi rivstartar nya året!

Louise Nyberg | 5/1 - 2020

Medan jag skriver det här blogginlägget, årets första, så ger det mig samtidigt möjlighet att reflektera en del.

 

Den här veckan blev ju inte alls som jag tänkt mig.

 

Planen från början var;

Måndag till torsdag skulle hästarnas träning matchas inför helgen.

Fredag: dressyrträning bortaplan för Nina med Czardas. Genrep inför debuten på dressyrtävling.

Lördag: träning bortaplan för Victor med Monty (när det gäller Victor vet man ALDRIG i förväg om han planerar att ha dressyr-, markarbete-, hopp- eller terrängträning. Nej förresten, dressyr tycker han är trist så det är alltid bommar inblandade).

Söndag: lokal dressyrtävling ponny på Botkyrka med Julie/Tambor och ev Nellie/Silver. Hoppträning på kvällen för Quentin med troligen lånad häst.

Måndag (röd dag): lokal dressyrtävling storhäst för mig med Czardas och Ulmus.

Silver, Nellie, Tambor och Julie 

 

Att planen kom att ändra sig berodde på flera saker;

– På tisdagen var Czardas svullen i en muskel på insidan av bakbenet, han hade troligen sparkat sig själv. Jag tänkte att jag avvaktar med att rida på tills svullnaden gått ned så han promenerades istället. Jag ställde in mig på att istället ta Ulmus på träningen för Nina.

– Onsdag och Czardas fortfarande svullen. Jag började fundera över möjligheten till ett hästbyte inför måndagens dressyrtävling och göra Czardas start på Ballycar istället.

– Torsdag och jag får reda på att Botkyrkas dressyrtävlingar ställs in på grund av en häst med feber på anläggningen. Jag meddelar ponnyryttarna att det inte blir någon tävling och Czardas får omedelbart påbörja sin vintervila (vilket jag tänkt göra efter Botkyrkas dressyrtävling).

Jag inser att Livdragonerna har lokal storhästhoppning på söndagen och bestämmer mig för att efteranmäla mig till 90cm på Ballycar.

– Fredag och Monty har ont i ena framhoven. Vi konstaterar hovböld och han får vila i sjukhage över helgen.

– Lördag, träning för Victor. Monty kan inte följa med på grund av sin hovböld men jag ska ju ändå tävla Ballycar dagen efter så jag tar med honom istället på träningen. Kan ju vara bra att hinna träna lite innan man tävlar (jag har lagt fokus på Czardas under hösten medan andra hoppat Ballycar).

– Söndag och hopptävling på Livdragonerna. Ojdå, blev lite tajt med tid. Mamma checkar in i sekretariatet medan jag ska gå banan. Men jag kommer inte in på området. Tre killar i uniform vägrar låta mig gå till ridhuset; passerkorten hämtar ju mamma i sekretariatet. Tydligen hjälpte det inte att jag hade vita ridbyxor och charmigt leende.

 

På väg tillbaka till transporten ringer jag mamma.

”Har du gått banan?”

”Nä.”

”VA? Vad har du gjort, det är ju bråttom!”

”De släppte inte mig, jag hade ingen legitimation.”

Vad vi skrattade.

 

Men tydligen gick det bra;

Ballycar och jag red hem förstaplatsen.

 

Victors ord från dagen innan ekade i mitt huvud precis när jag fick startsignal.

”Låt Ballycar gå, då får du en häst som sträcker ut halsen mot hindren och spetsar öronen. Din häst kommunicerar med dig hela tiden medan du rider, varje gång han frågar så svarar du med att din skänkel finns där.”

I varje anridning frågade Ballycar vad jag ville och varje gång hade jag 0,5 sekunder på mig att svara. Missade jag den chansen skulle det innebära rivning.

För varje språng vi gjorde kände jag hur Ballycars självförtroende växte. Han har ofta trampat om på hinder med mig tidigare, nu tog han plötsligt bort galoppsprång och jag hängde med honom.

I omhoppningen räckte det med att vända blicken dit vi skulle; jag rörde inte tygeln. När vi passerade mållinjen satt jag med ett stort leende på en häst som frågade om vi skulle ta ett varv till.

Den bästa känsla som finns!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Saker som lyser upp i mörkret

Louise Nyberg | 23/12 - 2019

Jag försöker överleva mörkret, leran och kylan. Jag får vara tacksam över de hästar jag har att rida på samt alla vänner jag kan skratta med.

Just nu är tilllvaron hård. Is i vattenhinkarna, släpa skottkärror genom leran, tvätta skitig utrustning i minst en timme varje dag och alla kläder går tydligen inte att hålla rent…

 

Men det finns saker som lyser upp tillvaron.

Elsa har fantastiskt fin känsla och förståelse för hästen samt är en bra kompis till de andra eleverna på ridskolan. 

 

Elsa har hela hösten tillsammans med sin mamma hjälpt mig kvällsfodra. När inte mamma kunnat har mormor varit vikarie. Jag blir lika glad varje gång de hjälper till. På måndagarna har jag varit lyckligt lottad att ha Evinda, Lova och Lovas mamma som medhjälpare till att kvällsfodra.

Julklapp från en av mina storhästgrupper!

 

Jag är jätteglad för mina fina elever och deras julhälsningar.

Czardas!

 

Varje gång jag kämpar ut i leran mot stallet möts jag av världens finaste häst i dörröppningen.

Emma O och Killen

 

Min elev Emma O har kommit med i satsningen Unga Ryttare 2020 som Stockholm Läns Ridsportförbund anordnar. Jätteroligt!

Även i år åker jag runt i Vallentuna som ridande jultomte. Fantastiskt roligt att besöka familjer och sprida julstämning.

 

Jag ser fram emot några lediga dagar de kommande två veckorna. Till alla som läst och följt bloggen; stort tack ska ni ha och räkna med att jag har mycket mer att fortsätta skriva om år 2020.

 

God jul och Gott nytt år!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Saker som lyser upp i mörkret

Hur mycket kompetens får plats under ett tak?

Louise Nyberg | 19/12 - 2019

Jag med två av alla härliga jag möter varje vecka; Agnetha och Skrållan

 

Jag jobbar på en ridskola med begränsade förutsättningar såsom storleken på ridhus, hag-ytor och uterittsmöjligheter. Förutom våra ridskolehästar som imponerar på mig (de förtjänar ett eget blogginlägg) och mina arbetskollegor som förgyller mina dagar så bygger verksamheten på ytterligare ben;

 

– Hästarna kollas igenom regelbundet av kiropraktor som kan hjälpa oss i hur vi ska tänka kring träningsupplägg av hästen eller om den helt enkelt behöver vila.

 

– En foderrådgivare kommer regelbundet till ridskolan. Då går hon runt och tittar på varje häst (hull, muskulatur, päls) samt dens foderstat och kommer med förslag på ändringar. Dessutom har cheferna en unghäst på tillväxt hemma hos henne.

 

– Vad gäller utrustning brukar min chef Davina lägga sadlar på hästarna, pröva nya sadlar, olika alternativ samt se på när eleverna rider ifall en annan sadel behövs. Att en sadel ligger bra på en häst utan ryttare betyder nödvändigtvis inte att den gör det med ryttare. Träns, benskydd och övrigt brukar vi i personalen uppmärksamma och diskutera fram alternativ till olika hästar.

 

– Vi diskuterar dagligen och samt på våra möten om vilka rutiner och arbetsupplägg som ska bli mer ergonomiska, effektiva och säkra både för människor och hästar.

 

– Vår hovslagare Lasse som till vardags förutom att sko hästar även utbildar nya hovslagare, kommer till oss varannan vecka. Han sitter ofta och tittar på hur hästarna rör sig på lektionerna; det har hjälpt honom att ”trolla” flera gånger och få hästarna att fungera bra i vår verksamhet!

 

– Veterinären Quentin kommer regelbundet till oss om inte vi åker till honom. Med honom kan vi diskutera stor som liten problematik och dessutom är vi några i personalen som hopptränar för honom varannan vecka. Quentins bakgrund som tävlingsryttare i hoppning och veterinär ger oss nya insikter hela tiden i hur hopphästen fysiologiskt fungerar.

 

– John Ricketts kommer regelbundet till ridskolan och utbildar både personal och hästar. Han har gett oss viktiga verktyg i att bli tryggare i vår hästhantering och hjälpt hästarna att anpassa sig bättre till livsstilen på ridskola.

 

– Vi har ett samarbete med Lotta som bor på Munsö; hon tar hand om ett par av våra hästar åt gången som till exempel kan vara konvalescenter eller behöva ett par veckors vila i stor gräshage.

 

– Berit Norberg är dressyrtränare och trimmar oss personalen på ridskolehästarna var tredje vecka. Vilka hästar som går med beror på vilka som behöver.

 

– Sara har vuxit upp på ridskolan och sedan utbildat sig på Flyinge. Hon har idag hand om och utbildar chefernas egen uppfödning Mick som står uppstallad där Sara jobbar; hos Maria Gretzer.

 

– Varje termin har vi teorivecka på Hufvudsta. Vi har genom åren erbjudit eleverna teoritillfällen att hämta kunskap från med bland andra Lotta Björe, Eamon Hickey, Nina Känsälä, Fred van Straaten, Martin Ågevall och Delilah Cuddihy (som delade med sig av sin kunskap inom equitation science).

Felicia Grimmenhag på en av våra clinics med vår ridskolehäst Lomnica.

 

Jag har arbetat, praktiserat och besökt flera andra stall och verksamheter innan jag började arbeta här. Många anläggningar arbetar hårt med en stark vilja och vision om en verksamhet där varje ”ben” levererar engagemang och kvalitet. Hur gör man? Och varför lyckas inte alla?

 

Jag tror vad som fungerar där jag arbetar nu är att vara kräsen ger långsiktig kvalitet; att vi kan välja våra samarbeten och vi förvaltar det engagemang och den glöd som finns. Istället för att döda den.

Före och efter bild på vår vattentäckta ridbana; som engagerade medlemmar med hårt jobb kunde få ridbar kvällen innan tävling.

 

Vi gör vårt bästa på ridskolan för att leverera så bra kvalitet som möjligt till så många som möjligt. Tillsammans med styrelsen och våra engagerade medlemmar planerar vi år 2020 för fullt.
Så kompisar; vi kanske har begränsade möjligheter men vi har obegränsad potential. Inför nästa år: vad gör vi, nu kör vi! ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Hur mycket kompetens får plats under ett tak?

Konsten att räkna i tid

Louise Nyberg | 12/12 - 2019

”Arbetar du som ridlärare?”
”Ja.”
”Heltid?”
”Ja.”
”Har du fyrtio lektioner i veckan?”
”Nej.”

 

Ha lektioner och rida hästar, ja det gör jag. Samt fodrar och sköter stallet. Lägg till alla arbetsuppgifter som syns (skotta snö, sopa sargväggar, harva banor, STÄDA) samt alla som inte syns (köra hästar till veterinär, skicka hästpass på tilläggsregistrering, mäta ponnyer, besikta hästsläp, inventera utrustning).
Dessutom ska man ha kontorstid (betala räkningar, skicka fakturor, lösa försäkringar, boka hovslagare, beställa från leverantörer) och glöm inte telefontid (hur nu det ska gå till, eftersom vi rider hästar och håller lektioner).

Syrran och mamma när de bestämt sig för att åka på tävling 

 

”Du har inte tid” sa Eva Bengtsson-Lund ”men du tar dig tid.”
Eva är ridskolechef, examinator av ridlärare över hela landet, håller träningar, stöttar dottern i hennes tävlingssatsning med tre ponnyer, har eget stall hemma, är försäkringsombud och håller träningar flera gånger i veckan hemma hos oss. HUR hinner hon?

 

Jag frågade Erika Hjertén hur HON lyckades med sin vardag. Okänt antal egna hästar, eget stall, tävlade själv, hennes tre döttrar tävlade och dessutom hade Erika ett vanligt jobb. På fritiden har hon startat appen Ztable som används för att logga ridpass.
”Lollo, jag ser livet som ett excel-ark. Sakerna att göra på listan försvinner inte, däremot byter de plats med varandra beroende på hur jag prioriterar.”

När jag ska plocka svamp kombinerar jag det med att motionera ponnyer och hänga med min kompis Sussie

 

Min chef Linda funderade över hur förmiddagen skulle planeras.
”Den hästen är väldigt svårlastad så jag behöver gott om tid på mig att lasta.”
”Vilken tid behöver du åka?”
”Kl 10.30 så jag MÅSTE börja lasta senast kl 10.15.”
”Vad sa du?”
”Vadå?”
”Du säger att hästen är VÄLDIGT svårlastad så då menar du väl inte att femton minuter räcker till lasta?”
”Jo i vanliga fall lastar jag ju på fem minuter.”
Av ridskolans 45 hästar är typ två stycken svåra att få på en transport.
Den här SVÅRLASTADE hästen tog min chef sju minuter att få in.

 

En annan gång blev tidsplanering lite rörig på ridskolan. Hästen Quitta skulle på veterinärbesök. Chefen kom iväg lite sent efter strul med fastfruset släp och ringde kliniken för att meddela att de skulle bli sena.
”Ni behöver inte skynda er, ni är de enda som kommer till kliniken för besök idag.”
”Va? Hur är det möjligt?”
”Alla andra har ringt och avbokat sina besök på grund av den snöstorm som pågår ute.”
När chefen var klar på kliniken insåg hon att nästa tidsplan var på väg att spricka. Hon skulle inte hinna hem och lämna Quitta innan den tid hon hade bokad för att besikta hästsläpet.

 

Hon löste det genom att åka raka vägen till besiktningen.
”Hej, ursäkta att jag är lite tidig. Kan ni ta emot oss ändå?”
”Ja, det går bra.”
”Vad bra, det är bara ett litet problem.”
”Vadå?”
”Jag har en häst i släpet.”
”Du kan INTE besikta ditt släp med EN HÄST I!”
”Nej jag vet.”
Den lösningsorienterade chefen lastade ur Quitta intill en rondell och bensinmack i snöstorm. Quitta är inte känd för sitt lugna temperament men hanterade det fint. Släpet blev godkänt, tack och lov.

Min chef har fått mig att skratta vid fler tillfällen. Hennes besök hos frisören:
”Hej, jag har precis hunnit rida min häst och ska sitta på nästa om 1,5 timme.”
”Menar du att jag ska klippa, färga och föna på 60min?”
”Går det?”
”Inga problem. Med ditt tempo skulle du nästan behöva schemalägga dina toalettbesök också.”
”Ja, dit tänkte jag gå när du satt i färgen.”
”Vad sa du?”
”Och då går jag ju ändå förbi kassan, kan vi ta betalningen då så den är klar?”
Väl tillbaka i frisörstolen så öppnade chefen en app i sin telefon med ett sju minuters meditationsprogram. Skönt, då var det avklarat för dagen.

 

Ibland oroar sig min chef för hur vi i personalen påverkas av hennes ”flexibla tempo”. För egen del kan jag säga att; du kan vara lugn, du inspirerar mig!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Konsten att räkna i tid