Resan fortsätter

Louise Nyberg | 19/9 - 2021

”Jag är ledsen, Lollo, men jag har tråkiga nyheter.”
Veterinären bekräftade resultatet av ett och ett halvt års letande. Czardas skulle aldrig bli smärtfri; orsaken satt i halsen upptäcktes det.
Undrar om min 6-åriga häst någonsin upplevt hur det är att vara smärtfri?

 

 

För mig är inte ett långt liv samma sak som ett bra liv. Det är min skyldighet att skydda min häst från att ha ont. Ett långt liv kantat av smärta är inte ett bra liv.
Beslutet att Czardas skulle till himlen var inte enkelt. Beslutet gjorde ont.

 

 

Tårar.

 

 

Åker Czardas till himlen står jag utan egen storhäst att rida.
Jag ser på Ballycar som står i boxen. Två alternativ; behålla min vita BMX eller investera i möjligheten att utveckla min ridning vidare. Rent logiskt finns bara ett alternativ; ett beslut.
Ett beslut som gör ont.

 

 

Mer tårar.

 

Spekulanter ringer på Ballycars annons. Även om beslutet att sälja är rätt så fylls jag med oro. Hur ska jag se till att Ballycar hamnar i rätt hem? Tänk om han måste utstå femtio olika provridningar med främlingar nu?

 

 

Men så kommer första provridaren och allt bara stämmer. När jag ser hennes leende och hur förälskad hon är i min vita BMX; då vet jag att jag inte längre tittar på min egen häst. Det är hennes häst jag ser. Hon kommer överösa Ballycar med kärlek.
Den insikten gör mig lycklig och trygg; men det gör ont att landa i tanken på att jag kommer lämna över grimskaftet.

 

 

Ännu mer tårar.

 

Jag provrider en häst för köp, två provridningar på samma häst. Jag försöker landa i tanken på att det här kanske är min framtida kompis och inser snart att den här hästen får mig att le. Då är det rätt häst. Då känns det rätt.
En tredje provridning är inbokad och praktiska överenskommelser är klara. Men så ändras förutsättningarna. Hästen rinner som sand mellan mina fingrar och jag får inse att den drömmen finns inte mer.

 

 

Jag var inte beredd på besvikelsen som kom.

 

 

Czardas fick sin sista sommar hemma. Äta gräs ihop med sina vänner. Sista kvällen hemma hade vi våra sista timmar ihop.
Jag ryktade och friserade man, svans, öron, hovskägg och kronrand. Schamponerade, pälsglans, flätade. Det fanns ingen anledning att göra hela den proceduren men mitt behov att göra det fanns.

 

 

Samma procedur som inför tävling. Men vi fick aldrig tävlandet ihop, jag och Czardas. Vi fick aldrig jobba ihop oss till ett team. Vår resa slutade innan den började.

 

 

Tårarna var i vägen när jag lämnade över grimskaftet och sa hejdå.

 

 

För mig var det viktigt att vara en seriös säljare till Ballycars köpare. Jag ville förbereda henne till 150%, skapa så rätt förutsättningar som möjligt och vara öppen med alla svar.
Till sist stod vi där. Ballycar besiktad och affären klar. Jag lämnade över grimskaftet och Ballycar såg mig lämna stallet.

 

 

Konstigt att det känns rätt när jag står i tårar.

 

 

Jag frågade mig själv hur jag skulle kunna ställa in mig på en ny häst. Vad sökte jag? Vilken känsla letade jag efter?

 

 

Och där stod han; i stallgången och såg på mig. Samma uppsyn som Czardas, samma vilja som Czardas att vara med. Samma energi att rida, samma ambition till att arbeta. Magkänslan stämde och allt kändes rätt med den här hästen
Nu börjar en ny resa, tänkte jag.

 

 

Men hästen gick inte igenom besiktningen.

 

 

Så här står jag nu och det känns ganska tomt. Letandet efter häst är igång och fortsättning följer.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*