Rexona har gått i konkurs

Louise Nyberg | 28/8 - 2019

Ett av mina yngsta ponnybarn på ridskolan:
”Lollo, jag hörde att Rexona har gått i konkurs!”
Jag var tvungen att hålla tillbaka ett leende.
”Jag tror du menar att Rexona gått i pension.”

Ridskolan hade inte alls tänkt pensionera Rexona; vår plan var att hon skulle få tillbringa hela sin ålderdom hos oss för trygghet och omvårdnad. Men så hittade vi det perfekta stället för henne som sällskapshäst på en lyxig gård med alla tänkbara bekvämligheter: box där hon kan komma och gå som hon vill, borstar på väggen för kunna klia sig, härliga hagar och massa kärlek – Vilken lyckoträff.

Denna ponny har en speciell plats i mångas hjärtan. Allt ifrån att lära barn sitta på en häst för första gången till att vara ridskolans tävlingsponny. Det har varit fantastiskt att ha henne som arbetskollega då hon gjort det enkelt för oss ridlärare att ha lektion.

I lördags tävlade jag fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag och Imma, hemma på Grana

 

 

– Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.)
– En timme kvar tills jag starta och jag befinner mig 6km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare.
– Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.
– Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet.
– Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen.
– Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behöver helt enkelt rida bättre).
– Först nu har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.
– Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.
– Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.
– Jag ringer vägassistans att jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.
– Sttax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.
– Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.
– Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.
– Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.
– Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.
– Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.
– Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.
– Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.
– Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.
– Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.
– Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.
– De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.
– Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.
– Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda.
– Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.
– Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.
– Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.
– Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

Muskös tävlingsledare med funktionärer ( www.muskohsf.se ) ska ha allt beröm i hela världen. Stort tack för allt ni hjälpte oss med i lördags!
Tack till Malin för all din hjälp!
Tack syrran, som ställde upp som skjuts och som dagen efter åkte som ponnycoach till samma tävling igen (Kl 05.20 lastade de hästarna, jag morgonfodrade hästar hemma och åkte sedan för att jobba på ridskolan).

Min elev Erica och ridskolehästen Anjou ska tävla lokal dressyr i höst.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1 kommentar på “Rexona har gått i konkurs

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*