Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Louise Nyberg | 22/10 - 2020

Jag var i England en sommar och arbetade i ett fälttävlansstall, när jag första gången såg den där bruna och ganska uttryckslösa hästen i en hage. Han var stor och tunn i kroppen,  med en egen hage i en del av ett stort fält där det gick flera andra hästar. Ägaren till hästen hette Lottie och var anställd i stallet där jag jobbade; en ung tvåbarnsmamma som varje dag cyklade till sitt jobb.

 

Det bara råkade bli så, att jag en dag fick rida den stora bruna hästen. Min chef Charlotte hade lektion för mig och lät mig hoppa ett par språng.
Trots att hästen var kantig och mager, infann sig någon typ av känsla när jag red. Det fanns något där, som skulle kunna bli bra.
Charlotte menade att Lottie egentligen hade varken råd eller tid till sin häst, då hennes två små döttrar behövde henne mest. Hästen fick varken den tid, mat eller skötsel han behövde.
”Köp hästen”, tyckte Charlotte. ”Ta med den hem till Sverige.”

Jag och Rye, på en uteritt i New Forests nationalpark bland vilda New Forest ponnyer.

 

Jag ringde upp mamma och skrattade åt vad Charlotte föreslagit.
”Köp den”, var mamma snabb att svara.
”Nej”, sade jag. ”Jag och syrran har redan tre ponnyer hemma att ta hand om och mitt sista år på gymnasiet kommer ta tid.”
Vi avslutade samtalet och tio minuter senare ringde mamma igen.
”Nu har jag ordnat en transport till Sverige!”

 

Lottie hade som tonåring fått Rye, som hästen hette, av sin pappa. Rye (vars riktiga namn var Ri-Tachie v/h Kastanjehof) var då en lovande belgisk hopphäst som precis importerats till England.
Lottie älskade sin häst och började sin tävlingssatsning med honom. Men plötsligt stod hon där som småbarnsförälder och hade svårt att kombinera livet med egen häst, även om stallet var hennes arbete. Rye blev bortglömd i en hage.

Jag och Rye

 

Jag resonerade att skulle jag ta med honom hem, behövde anledningen vara att jag ville ha honom och inte att jag tyckte synd om honom. För mig är det två olika saker. Jag valde någonstans att lita på känslan hästen gav mig.
Så gick jag in i boxen. Rye luftsnappade oavbrutet, antagligen ett resultat av understimulans och för lite foder. När jag lyfte på hans svans så fick min arm plats mellan hans bakben för att han var så tunn.

 

”Mamma, den här hästen jag ska köpa. Han är typ 177cm hög.”
”Vad sa du?”
Hon började genast arbeta fram en plan för att såga upp en större öppning för stalldörren hemma.

 

Det var just det där, med att köpa hästen. Charlotte bad mig låta henne sköta snacket med Lottie, som var förtvivlad. Å ena sidan ville hon inte sälja sin häst, å andra sidan ville hon ge honom ett bättre liv än det han hade.
”Du har inte råd att ha kvar honom”, Charlotte var tuff i sitt sätt att säga sanningen. ”Du vet att han kommer få världens bästa liv hos Lollo. Pengarna du får för hästen kan du lägga på dina barn. Du vet att det här är det enda rätta beslutet och du kommer aldrig hitta någon annan som vill lägga lika mycket tid och kärlek på den här hästen som Lollo.”
Det visste Lottie. Hon skrev under köpekontraktet och jag kunde ta över uppstallningen för Rye. Jag skulle tillbaka hem till Sverige innan Rye men var nu garanterad att han skulle få full utfodring, skötsel samt stå på box nattetid under tiden.

 

Rye åkte lastbil till Sverige tillsammans med tio welshponnyer som var mer eller mindre ohanterade. Transportören hälsade oss att den stora hästen varit helt okomplicerad att ha och göra med. Han sa också att det inte hade varit lätt när en Lottie i tårar lämnat över hästen till honom.

 

Väl hemma, klev Rye in i stallet och började äta hö. Mamma reagerade på hur smal han var.
”Då är han ändå rundare nu än när jag såg honom i England”, svarade jag.

 

Jag gav den stora hästen allt jag kunde. Han hade shivering, det vill säga svårt att lyfta sina bakben. Det krävde en ängels tålamod från hovslagaren och det har jag Maria Bruce att tacka för.
Jag ville underlätta för hans stora kropp att hålla sig frisk, så de dagar jag inte red promenerade jag honom. Ett par gånger i veckan promenerade jag honom på morgonen och red på kvällen, däremellan gick han i stor hage med kompisar.
En såhär stor häst, fodrade jag mellan 17kg och 30kg hö per dag. Det jag ger mina hästar idag är inte ens i närheten men jag kommer ihåg att jag i perioder fyllde så många kilo i hönät och påsar. Utöver det fick han sitt kraftfoder.

 

Hans nya rutiner gjorde att han luftsnappade mindre och blev blank i pälsen. Rye lade aldrig bak ett öra mot någon människa, en vänligare häst fick man leta efter.
Han gav mig en fantastisk känsla i hoppningen, alltid runda språng och en mjukhet i ridningen. Han var alltid rolig att rida.

 

Rye gav mig många rosetter i hoppningen och många minnen. Vi var i Älvdalen och Avesta på meeting samt i Orsa och Katrineholm på kurser. När jag flyttade till Linköping för att plugga till ridlärare så följde Rye med.

 

På Älvdalens meeting såg mina vänner vilka svängar jag planerade att ta i omhoppningen.
”De där svängarna klarar du aldrig, de är för tajta!”
Jovisst, gick det att svänga tajt med ett halvblod på 177cm och jag fick ett segertäcke i den klassen. Dock var täcket en storlek för litet för min häst.

 

Jag hade planer på att fortsätta min resa med Rye. Men så märkte vi att något inte stämde. Vi åkte in till klinik och det upptäcktes skador på båda framhovarna. Det gick att beskriva som att de var början till ”ihåliga” samt taggiga på undersidan. Inget som någonsin skulle försvinna och han skulle ha ont bara av att stå i en hage.
Det här beskedet fick vi tre dagar efter att han levererat en dubbelt felfri ritt med en andraplats.

 

Veterinären ville ge Rye sommaren med smärtstillande och gå på bete, för att vi sedan skulle fatta ett beslut. Så fort vi slutade med den träning vi hela tiden hållit på med, började Rye tappa i vikt. Han förlorade glansen i pälsen men fick ändå en sommar med sina hästkompisar. Tills det var dags att ta farväl.

 

När jag såg den där bruna, magra hästen i England så insåg jag inte vilka äventyr som väntade både honom och mig. Jag visste inte att han skulle bli min följeslagare genom händelserika år och att han aldrig skulle protestera.
Jag visste inte då, att han var min ”once-in-a-lifetime-horse”.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1 kommentar på “Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*